Fortsätt till huvudinnehåll

Den stora depressionen

Kajsa Ekis Ekman skriver om hur en amerikansk vän berättade att hennes mormor varit med om den stora depressionen. ”Was she depressed?” skämtade Ekman tillbaka. Hon tyckte att det var en slump att orden för ekonomisk kris och mental ohälsa var samma. Nu när hon arbetat med sin bok om krisen i Grekland (Skulden. Leopard förlag 2013) förstår hon att under en ekonomisk depression är man deprimerad:
Alla är det. Jag brukade tro att sinnestillståndet, humöret, var något individuellt. Så fel jag hade … Under stora händelser, som kriser, krig och revolutioner börjar hela städer andas tillsammans. Jag märker det mycket tydligt varje gång jag kommer till Aten: luften signalerar ibland oro, ibland sorg, ilska eller uppgivenhet. (s. 12)
Jag tänker att det inte bara gäller för länder som sjunkit lika djupt i det ekonomiska moraset som Grekland. Även det ekonomiska och sociala tillståndet i länder som vårt sätter sina spår i vår hälsa och våra sinnen. ”Vi lever i ett psykologiserande samhälle”, citerade jag nyligen allmänläkaren Rolf Alzén. Symtomen är reella och tar sig uttryck hos var och en av oss, mer eller mindre. Men våra försök till lösningar är individuella: terapier, mindfulness, antidepressiva, livspussel, coachning m.m. Inget ont i det. Jag har själv varit där. Är det delvis fortfarande. För vad gör man när själen värker och man helst vill försvinna från jordens yta? Inte är ett föreningsmöte det första man tänker på. Men därmed avhänder vi oss möjligheten att med gemensamma krafter ta fajten om ett drägligt samhälle för alla.

I Dagens Arena frågar man sig om vi i framtiden kommer att försöka medicinera bort konsekvenserna av fattigdom? Artikeln är delvis föranledd av radiomannen Bosse Löthén som i Aftonbladet beskriver svaret han fick när han nekats socialbidrag:
”Jag kan ju lika gärna hoppa ut genom fönstret här och nu”, säger jag. ”Mitt liv är ju omöjligt.”
”Hur du väljer att göra med ditt liv är inte mitt problem. Om du har psykiska problem tycker jag att du ska höra av dig till psyk­akuten.”

Kommentarer

Läs mer

Hur jag blev den jag blev: Historien upprepar sig

Historien upprepar sig, första gången som tragedi andra gången som fars, skrev Karl Marx. Något liknande kan man säga om det som utspelade sig i Folket i Bild i början av 00-talet. Krigen i det forna Jugoslavien blev något av en vattendelare inom vänster. På ena sidan de som stödde USA:s och Natos bombningar av Serbien. Själv sällade jag mig till dem som – utan att för den skull älska Serbien – såg bombningarna som ett brott mot folkrätten, med risk för att bli prejudicerande för den framtida världsordningen. Resultatet av krigen och västvärldens inblandning i Libyen, Irak och Afghanistan tycker jag stärker den ståndpunkten. Folket i Bild hade jag följt på avstånd under 90-talet och noterat att tidningen fortfarande levde, nu med bokförläggaren Kalle Hägglund som redaktör och Erik Göthe som kassör. Upplagan hade fortsatt att sjunka. Tidningen hade undvikit att ta ställning inför folkomröstningen om svenskt medlemskap i EU och blivit alltmer irrelevant. Det rådde oreda i ekonomin och de...

Hur jag blev den jag blev: Frilansredaktören

Ibland har jag fått frågan: ”Vad gör en förlagsredaktör?” Jag brukar svara: ”In i ena ändan kommer en bunt papper med mer eller mindre färdigskrivna texter och ut i den andra ändan ska det komma en bok. Redaktörens uppgift är att lotsa arbetet längs hela eller delar av vägen. Det kan vara språkgranskning, faktakoll, formgivning och tryckerikontakter.” Till mina filosofiska vänner brukar jag säga att förlagsredaktörens är ett samtalsyrke med tre poler: upphovsmannen, förlagsredaktören och texten. Vilket ibland kan vara nog så knepigt. En förläggare har entusiastiskt antagit ett manus för publicering, sen är det min uppgift att hitta och påvisa fel och oklarheter. Samtidigt ska jag upprätthålla en förtroendefull relation med upphovsmannen. Redaktörens uppgift är att likna vid en barnmorskas.* * Sommaren 1980 hade jag slutat på Ordfronts förlag och var barnledig under hösten med sonen. Jag hade beslutat mig för att pröva på tillvaron som frilans. Jag fick mitt första uppdrag av Ebbe Carl...

Hur jag blev den jag blev: Gotland

Min första kontakt med Gotland var när jag gjorde lumpen 1973. Jag var placerad på sjömätaren Johan Månsson och vi låg och mätte en uppgrundning utanför Hoburgen på södra Gotland. När det var dåligt väder tog vi någon av småbåtarna in till Vändburg och gick till pensionat Holmhällar och drack öl. När de andra tog sin andra och tredje öl valde jag att promenera i omgivningarna. Den höga öppna himlen och karga naturen fångade mig – som hittills tillbringat somrarna i ett lummigt Sörmland – omedelbart. Den sommaren cykelsemestrade min dåvarande flickvän och jag på ön. Stretade runt med alldeles för tung packning på de hårt trafikerade huvudvägarna. Detta var långt innan dagens utmärkta cykelleder. Påsken 1979 flydde Lena och jag våra familjer och gifte oss i Visby tillsammans med två vänner från Stockholm. Vi vittnade åt varandra och åt bröllopsmiddag på klassiska Lindgården. Vi hyrde hus i Själsö och kuskade Gotland runt i en gammal folkabubbla och tittade på kyrkor. Det var fortfarande ...

Hur jag blev den jag blev: ”Är det du som är filosofen?”

– Är det du som är filosofen? En kille i tjugoårsåldern kommer insläntrande i den lilla möteslokalen i biblioteket i Hagsätra. Vi är ett tiotal personer som samlats till månadens filosofikafé. Ämnet för kvällen, som deltagarna själva valt, är ”Finns Gud?” – Nej, svarar jag, det är ni som är filosoferna. * Arbetsbördan som ansvarig och mädchen für alles på Folket i Bild hade till slut blivit för stor. Vi hade också sålt vårt hus där vi bott 18 år och flyttat till en lägenhet i Hammarby Sjöstad. Hela tillvaron var i gungning och jag blev sjukskriven för utmattningsdepression. Jag började också gå på samtal hos en psykoterapeut. Efter att ha klarat av det obligatoriska utforskandet av barndomen och en del kbt-övningar kom våra samtal att handla om mycket annat. Hon hade en bakgrund inom näringslivet och vi samtalade om relationer, behovet av balans i tillvaron och mina ”affärsplaner”. Jag började inse att vi i vår kultur gärna sjukdomsförklarar många av de kriser som hör livet till. Därfö...