Fortsätt till huvudinnehåll

Den stora depressionen

Kajsa Ekis Ekman skriver om hur en amerikansk vän berättade att hennes mormor varit med om den stora depressionen. ”Was she depressed?” skämtade Ekman tillbaka. Hon tyckte att det var en slump att orden för ekonomisk kris och mental ohälsa var samma. Nu när hon arbetat med sin bok om krisen i Grekland (Skulden. Leopard förlag 2013) förstår hon att under en ekonomisk depression är man deprimerad:
Alla är det. Jag brukade tro att sinnestillståndet, humöret, var något individuellt. Så fel jag hade … Under stora händelser, som kriser, krig och revolutioner börjar hela städer andas tillsammans. Jag märker det mycket tydligt varje gång jag kommer till Aten: luften signalerar ibland oro, ibland sorg, ilska eller uppgivenhet. (s. 12)
Jag tänker att det inte bara gäller för länder som sjunkit lika djupt i det ekonomiska moraset som Grekland. Även det ekonomiska och sociala tillståndet i länder som vårt sätter sina spår i vår hälsa och våra sinnen. ”Vi lever i ett psykologiserande samhälle”, citerade jag nyligen allmänläkaren Rolf Alzén. Symtomen är reella och tar sig uttryck hos var och en av oss, mer eller mindre. Men våra försök till lösningar är individuella: terapier, mindfulness, antidepressiva, livspussel, coachning m.m. Inget ont i det. Jag har själv varit där. Är det delvis fortfarande. För vad gör man när själen värker och man helst vill försvinna från jordens yta? Inte är ett föreningsmöte det första man tänker på. Men därmed avhänder vi oss möjligheten att med gemensamma krafter ta fajten om ett drägligt samhälle för alla.

I Dagens Arena frågar man sig om vi i framtiden kommer att försöka medicinera bort konsekvenserna av fattigdom? Artikeln är delvis föranledd av radiomannen Bosse Löthén som i Aftonbladet beskriver svaret han fick när han nekats socialbidrag:
”Jag kan ju lika gärna hoppa ut genom fönstret här och nu”, säger jag. ”Mitt liv är ju omöjligt.”
”Hur du väljer att göra med ditt liv är inte mitt problem. Om du har psykiska problem tycker jag att du ska höra av dig till psyk­akuten.”

Kommentarer

Läs mer

Hur jag blev den jag blev (6): Aktivisten

Det första nummer av Folket i Bild/Kulturfront jag sålde hade en svart framsida med vita bokstäver som i blockskrift skrek ut: SVERIGES SPIONAGE. Det var inledningen till det som kom att kallas IB-affären . Det var föreningens Södermalmsavdelning som gjort en utflykt till Nynäshamn för att sälja tidningar. Jag hade helgpermis från lumpen i Karlskrona. Människor slet tidningen ur händerna på oss. ”Det här går ju bra”, minns jag att jag tänkte. Jag hade tillsammans med min dåvarande sambo, hennes mor och systrar delat på inträdesavgiften 250 kr när tidningen grundades 1971 (hyran för vår halvmoderna etta på Södermalm var då 180 kr). Nu hade jag varit på ett möte med Södermalmsavdelningen. Det hade just tagit slut med min dåvarande flickvän och sambo och jag behövde fylla tomrummet efter åren i teatergruppen. Sedermera blev jag invald i styrelsen för avdelningen och på något sätt utsedd till kassör.  Arbetet i lokalavdelningarna bestod i tidningsförsäljning utanför systembolag...

Hur jag blev den jag blev (6:2): Efter stormen, före stormen

Föreningen led av baksmälla efter IB-affären. Tidningen hade stått i centrum för omvärldens intresse. Alla krafter hade varit inriktade på arbetet med att skapa opinion och få de fängslade journalisterna fria. Nu var det åter vardag. En tidning skulle produceras var fjortonde dag, ekonomin svajade, även om förskotten från prenumeranterna med dagens mått var hisnande. Värre var att Folket i Bild fått rykte om sig att vara trög och långsam i kontakten med medarbetarna. En ny redaktion kom efter en tid på plats när först Jan Stolpe och sen Jan Guillou efter sin fängelsevistelse valde att sluta. Nya kvastar med bland annat Margareta Garpe med bakgrund på Aftonbladet tog vid. Samlevnadsfrågor och andra ämnen började ta plats i tidningen. Kritiken mot den nya inriktningen var hård: ”Det behövs inte en till Femina!” Själv hamnade jag i korsdraget efter att ha låtit mig intervjuas i samband med ett reportage om en, vad vi idag skulle kalla utbränd, f.d. FNL-aktivist. Min reträtt var inte särsk...

Odjur finns. Men inte där du tror

Lena och jag sitter på Vetekattens uteservering. Iakttar folklivet på Götgatan. Människor på väg hem till fredagsmys och välförtjänt helgvila. Bredvid oss sitter en ung kvinna. Kortklippt, mörkhårig, i blå jeansjacka. Hon pratar tyst men upprört i sin mobil. Jag hör att det gäller Gaza. Närmare bestämt kampanjen mot dem som protesterar mot kriget. En riksdagsman har nyss kallat några av dem som protesterar för ”odjur”.   Utrikesministern har utryckt sitt gillande genom att vidarebefordra meddelandet. Efteråt sitter kvinnan tyst och begrundar sin mobil. När hon ska till att gå reser jag mig och går fram till henne. – Jag hörde ditt samtal, säger jag. Jag vill bara säga att jag håller med dig. – Oh, tack, säger hon. Man tror att man blivit galen. – Jag är ju äldre, säger jag, men jag känner samma sak. De verkliga odjuren är ju dom som härjar i Gaza. Hon nickar. – Tack för att du delat med dig, säger hon och antyder ett leende, innan hon cyklar iväg. Kanske har jag g...

Finns det en verklighet?

Nej jag har inte blivit galen. Stolen jag sitter på är med största sannolikhet verklig. Den är vit, mjuk, knarrar lite när jag rör mig, luktar inget speciellt. Hur den smakar vill jag helst inte pröva. Men flugan som nyss satte sig på armstödet? Vad uppfattar den med sina fasettögon och klibbiga fötter. Vet den ens vad vitt är? På ett filosofikafé nyligen var temat för samtalet ”Verklighet”. Tillsammans formulerade vi olika frågor kring ämnet. Själv fastnade jag för frågan ”Finns det en verklighet” med betoning på en . Vi satt 15 personer i en ring. Men upplevde vi samma sak? Vår uppfattning om omvärlden påverkas av många faktorer, förutom de rena sinnesförnimmelserna: känsloläge, tidigare erfarenheter, själsliga förmågor som empati osv. Och alla som någon gång besökt en rättegångssal vet hur olika vittnen kan uppfatta samma skeende. Någon har sett en lång man springa sin väg. En annan tycker sig ha sett två personer osv. Vittnespsykologi är verkligen ett kapitel för sig. Då...