Fortsätt till huvudinnehåll

Noterat maj 2014

Jag är ensam på landet några dagar. Sitter i en av småstugorna och jobbar på förmiddagarna. Vandrar längs havet, funderar över livet, det som är, det som varit och förhoppningsvis skall fortsätta några år till. I natt slog vädret om, högsommarvärmen som legat över oss sedan förra veckan blåstes bort av en isande nordan. Jag får kämpa i kulingen på hemvägen under morgonens löprunda. Jag tar det försiktigt, det är mycket som måste byggas upp efter det långa uppehållet: muskler, senor, leder och inte minst flåset. "Komfortlöpning", kallar Leif min stränge och entusiastiske sjukgymnast det. ”Spring så att du skulle kunna småprata”, säger han. Trots det klockar jag bara en halvminut sämre på kilometern än när jag var i form förra sommaren.

Jag läser i bladet om EU-valet. Inser att jag är rätt ensam numera bland familj och vänner om att inte rösta. FI verkar vara partiet för dagen i våra kretsar, möjligen följt av MP. Jag röstade nej den gången för 20 år sedan, åkte runt bland husen i utmarkerna i Haninge och delade ut kampanjmaterial. Min personliga uppfattning om detta val är att det är ett skämt. Ett val till ett låtsasparlament. ”Demokratiskt underskott”, vilket nyord (new speech). Demokratin ska man inte skämta om. Vårt eget parlament inte så mycket bättre, snart helt uppstyrt av alla lagar och förordningar från Bryssel, liksom regionpolitikerna här på Gotland är upplåsta från Stockholm. Anders Björnsson menar i sin bok Den krypande kontrarevolutionen att demokratin snart riskerar att vara en fasad, lika tom på innehåll som monarkin.

Jag anmäler mig till den arbetsgrupp inom SSFP som ska arbeta med programmet till Världsfilosofidagen i november. När rösterna på alla kanter höjs (om förbud mot än den ena, än den andra åsikten) och mötesstörningar och provokationer blivit vardag, blir det desto viktigare att lära sig lyssna till och ge argument, det som är tanken bakom filosofisk praxis.

Som nu när Ryssland blivit storskurk igen. Tänk vad snabbt det gick. 15 år av dödande, bombande och sönderslagna stater på den andra sidan som bortblåst, på mindre än en månad. Självklart måste då historien ska skrivas om. Sovjets/ Rysslands insats och offer för andra världskrigets utgång (minst 30 miljoner döda) har ju alltid fått stå i skymundan för Hollywoods skildring av (främst) USA:s och Storbritanniens insatser. M. Zarembas reportage i Dagens Nyheter mer försåtligt. Stefan Lindgren kommentar på sin blogg. Men inte är Putin utan skuld. Folkrätten är användbar när den passar.

Vad är det då som betytt något i livet? Frågan är för stor att reda ut på en kort promenad längs havet, men jag kan inte komma från att tryggheten är det som gett mig frihet att göra det jag vill. Jag har aldrig förstått det här talet om svenskarna som trygghetsnarkomaner. Mat, värme, hälsa, skydd mot faror är inte bara honnörsord i deklarationen om mänskliga rättigheter. Det svarar mot djupt kända mänskliga behov förutan vilka vår art inte överlevt. Men där finns också nyfikenheten, viljan att veta mer, gå vidare, utforska det där ingen varit. Utan vilken vi blivit kvar i träden, eller savannen. Jag har båda i mig. Ibland i balans, ibland i konflikt med varandra.

Är det därför jag sugs in i berättelsen om de tre medelklassmännen från Stockholm som bestämde sig för att segla över Nordpolen i en luftballong 1897, en ballong de aldrig testat, med endast skrivbordskunskaper om Arktis och den polara miljön? Nej den Augustbelönade Expeditionen. En kärlekshistoria är knappast en bok jag brytt mig om ifall jag inte under samma vecka råkat höra först Lotta Kühlhorn (formgivare) och några dagar senare författaren Bea Uusma tala om boken på Förlagsklubbens årsmöte. Expeditionen är ett mästerverk både till innehåll och till form, skriven av en människa som drivs av en passion långt utöver det vanliga. Boken blir lika mycket en skildring av författarens 15 år långa resa i spåren av de tre polarfararna (vars luftfärd bara varade tre dagar, innan de började vandra över isen). Spännande som en deckare. Och för Lotta Kühlhorns formgivning är det bara att lyfta på hatten. Att få struktur och fason på ett så brokigt material kräver en mästares handlag. Bokens undertitel En kärlekshistoria får mig också att minnas att ordet amatör, via franskan, härstammar från latinets amator älskare. Bea Uusma är en sann amatör.
*
Morgonpromenad. Havet alldeles still. Ett par ejdermammor (?) simmar snabbt iväg med ungarna framför sig i samlad tropp. Det är gott om fågel på klipphällarna.  Så här års jag förbannar att jag aldrig lär mig namnen på fler fågelarter. Ändå är jag den i familjen som kan flest. Men den där långbenta med tofs på huvudet och lång näbb, den kunde jag ju förra året! Får gå hem och slå upp.
*
Ser Malik Bendjellous vemodiga blick på framsidan av tidningen, dagen efter hans bortgång. Inte du också, min broder, tänker jag. Känslig och noggrann, i en blandning som gett oss en film som den om Sixto Rodriguez men i fel proportioner en giftig brygd som kan dra ner den bästa i svarträsket.
*
Arvingarna i SvT fortsätter att fascinera. Vilket skådespeleri. Inte en falsk ton kan jag höra. Och karaktärer som tillåts ha mer än en dimension, där man under andra regissörshänder lika gärna förvandlats till karikatyrer. Typer, som vi så ofta sett på tv. Och en historia som vindlar sig fram, där nya dörrar oavbrutet öppnas. Imponerande.
*
Folkmord är ett begrepp som inte ska användas i tid och otid. Men ”vållande till folks död” borde kanske föras in i den internationella rätten. Ett aktuellt exempel är Grekland, vars sjukvård nu kollapsat (Svenska Dagbladet). Närmare 20 procent av alla barn är nu inte vaccinerade (man brukar räkna med att befolkningsskyddet försvinner när mer än tio procent avstår vaccin). Människor har inte råd att hämta ut sina mediciner. Antalet depressioner har fördubblats och spädbarnsdödligheten gått upp med 43 procent, hjärt- och kärlsjukdomarna ökar. Enligt många led Greklands sjukvård tidigare av elefantiasis, förvaltningen och statsapparaten var korrupt; men det är det grekiska folket som nu dignar under de räntor som de tyska bankerna kräver in.

Ett annat exempel skulle kunna vara Ryssland på 1990-talet, när medellivslängden sjönk med tio år (Gorbatjov beskriver i sina memoarer hur USA och västmakterna satsade allt på Jeltsins otyglade kapitalism istället för den ”socialdemokratiska medelväg” MG förespråkade)
*
Ensam kväll i solnedgången på altanen. Vädret har ännu inte slagit om. Fågelsång. Mygg. Lammen bräker på avstånd. I den sydliga vinden hörs havet. En bil passar på landsvägen. Om någon månad kommer trafiken att vara tät ner till badet och rökeriet i det gamla fiskeläget. Men än råder frid.

Kommentarer

Hans O sa…
Jag röstade varken i EU-valet eller Eurovision Song Contest. Det är väl skit samma.
Hälsningar
Hans O

Läs mer

På Söders höjder

Södermalm var den första stadsdel jag fick ett medveten förhållande till. Förvisso född och uppvuxen i Vasastan i Stockholms innerstad var det först när vår familj flyttade till Årsta som jag började röra mig utanför hemmet. Det var över Skanstullsbron man gick för att handla julklappar på Åhlén & Holm (”ålle” gemenligen kallat) vid Skanstull (askfat till far, badskum till mor) Skulle man simma var det Forsgrenska vid Medborgarplatsen som gällde på vinter och Eriksdalsbadet på sommaren. Det här var innan Eriksdals inomhusbad byggdes. Min första lägenhet hade jag på Söder. Ett rum och kök på Metargatan. Och nu bor jag på Ringvägen sedan 17 år när jag är i stan. Bortsett från de första åren i Vasastan när barnen var små har jag alltid hållit mig söder om Slussen. Och det gäller för mina barn, min bror och mina föräldrar (så länge de levde). Hit till Åsön förvisades en gång i tiden stadens avskum, liksom utrymmeskrävande, bullriga och illaluktande verksamheter. Hit och till Kung...

Hur jag blev den jag blev: Gotland

Uppdaterad 2026-02-06   Min första kontakt med Gotland var när jag gjorde lumpen 1973. Jag var placerad på sjömätaren Johan Månsson och vi låg och mätte en uppgrundning utanför Hoburgen på södra Gotland. När det var dåligt väder tog vi någon av småbåtarna in till Vändburg och gick till pensionat Holmhällar och drack öl. När de andra tog sin andra och tredje öl valde jag att promenera i omgivningarna. Den höga öppna himlen och karga naturen fångade mig – som hittills tillbringat somrarna i ett lummigt Sörmland – omedelbart. Den sommaren cykelsemestrade min dåvarande flickvän och jag på ön. Stretade runt med alldeles för tung packning på de hårt trafikerade huvudvägarna. Detta var långt innan dagens utmärkta cykelleder. Påsken 1979 flydde Lena och jag våra familjer och gifte oss i Visby tillsammans med två vänner från Stockholm. Vi vittnade åt varandra och åt bröllopsmiddag på klassiska Lindgården. Vi hyrde hus i Själsö och kuskade Gotland runt i en gammal folkabubbla och tittade på ...

Epilog: Pensionären

Det är snart två år sen jag gjorde mitt sista jobb som frilansande förlagsredaktör. Jag hade sedan några år slutat jaga uppdrag, telefonen ringde inte längre, mejlen med förfrågningar har sinat. Pension (det lilla som blivit efter ett liv som frilans) har jag tagit ut sedan flera år. Jobbet saknar jag inte, även om det lett till många spännande möten. Men anspänningen har många gånger varit stor. Men jag har lärt mig mycket, eller i alla fall lite om mycket. Och jag har kunnat disponera mina dagar efter behag (och funnits där när barnen kommit hem från skolan). Bakom mig har jag också lämnat det stockholmska kulturliv jag aldrig känt mig riktigt hemma i. Men mina dagar ser i stort sett likadana ut som när jag jobbade. Vaknar omkring sju, går ut en sväng med hunden, frukost med tidningen och sen några timmar vid skrivbordet. Att vara pensionär innebär inte att vara sysslolös. Östergarnslandet, där vi tillbringar en stor del av vår tid, är fyllt av föreningar och allehanda aktiviteter. S...

Varför fäller bävern träd?

Lilla Sickla 16 november 2006 Frågan om bäverns vanor infinner sig på en av mina promenader längs Sicklasjön. Är den ett skadedjur eller har vi nytta av denna världens största gnagare (utanför tropikerna)? Bävern utrotades helt i vårt land på 1800-talet, mest för sin fina päls skull. På 1920-talet inplanterades den på nytt i Jämtland och har därifrån spridit sig söderut. Till sjöarna i Nacka kom den vandrande från Bergslagsskogarna i slutet av 1980-talet, skriver Nils-Erik Landell i Vattenstaden . Samma väg som järnet forslades till Nacka ströms smedjor på 1500-talet. Här gick en gång den gamla vikingaleden in mot Hammarby sjö innan Gustav Vasa lät dämma upp sjöarna. Bävern äter säv, vass och näckros och på stranden älggräs, kirskål, brännässlor och mjökört, läser jag hos Landell. Framåt hösten gnager den bark för att bygga upp sitt fett till vintern. I Nacka-sjöarna bygger den inga fördämningar. Djuren är bundna till sina hyddor hela vintern. Därför samlar de vinterförråd av växter oc...