Jag är ensam på landet några dagar. Sitter i en av småstugorna och jobbar på förmiddagarna. Vandrar längs havet, funderar över livet, det som är, det som varit och förhoppningsvis skall fortsätta några år till. I natt slog vädret om, högsommarvärmen som legat över oss sedan förra veckan blåstes bort av en isande nordan. Jag får kämpa i kulingen på hemvägen under morgonens löprunda. Jag tar det försiktigt, det är mycket som måste byggas upp efter det långa uppehållet: muskler, senor, leder och inte minst flåset. "Komfortlöpning", kallar Leif min stränge och entusiastiske sjukgymnast det. ”Spring så att du skulle kunna småprata”, säger han. Trots det klockar jag bara en halvminut sämre på kilometern än när jag var i form förra sommaren.
Jag läser i bladet om EU-valet. Inser att jag är rätt ensam numera bland familj och vänner om att inte rösta. FI verkar vara partiet för dagen i våra kretsar, möjligen följt av MP. Jag röstade nej den gången för 20 år sedan, åkte runt bland husen i utmarkerna i Haninge och delade ut kampanjmaterial. Min personliga uppfattning om detta val är att det är ett skämt. Ett val till ett låtsasparlament. ”Demokratiskt underskott”, vilket nyord (new speech). Demokratin ska man inte skämta om. Vårt eget parlament inte så mycket bättre, snart helt uppstyrt av alla lagar och förordningar från Bryssel, liksom regionpolitikerna här på Gotland är upplåsta från Stockholm. Anders Björnsson menar i sin bok Den krypande kontrarevolutionen att demokratin snart riskerar att vara en fasad, lika tom på innehåll som monarkin.
Jag anmäler mig till den arbetsgrupp inom SSFP som ska arbeta med programmet till Världsfilosofidagen i november. När rösterna på alla kanter höjs (om förbud mot än den ena, än den andra åsikten) och mötesstörningar och provokationer blivit vardag, blir det desto viktigare att lära sig lyssna till och ge argument, det som är tanken bakom filosofisk praxis.
Som nu när Ryssland blivit storskurk igen. Tänk vad snabbt det gick. 15 år av dödande, bombande och sönderslagna stater på den andra sidan som bortblåst, på mindre än en månad. Självklart måste då historien ska skrivas om. Sovjets/ Rysslands insats och offer för andra världskrigets utgång (minst 30 miljoner döda) har ju alltid fått stå i skymundan för Hollywoods skildring av (främst) USA:s och Storbritanniens insatser. M. Zarembas reportage i Dagens Nyheter mer försåtligt. Stefan Lindgren kommentar på sin blogg. Men inte är Putin utan skuld. Folkrätten är användbar när den passar.
Vad är det då som betytt något i livet? Frågan är för stor att reda ut på en kort promenad längs havet, men jag kan inte komma från att tryggheten är det som gett mig frihet att göra det jag vill. Jag har aldrig förstått det här talet om svenskarna som trygghetsnarkomaner. Mat, värme, hälsa, skydd mot faror är inte bara honnörsord i deklarationen om mänskliga rättigheter. Det svarar mot djupt kända mänskliga behov förutan vilka vår art inte överlevt. Men där finns också nyfikenheten, viljan att veta mer, gå vidare, utforska det där ingen varit. Utan vilken vi blivit kvar i träden, eller savannen. Jag har båda i mig. Ibland i balans, ibland i konflikt med varandra.
Är det därför jag sugs in i berättelsen om de tre medelklassmännen från Stockholm som bestämde sig för att segla över Nordpolen i en luftballong 1897, en ballong de aldrig testat, med endast skrivbordskunskaper om Arktis och den polara miljön? Nej den Augustbelönade Expeditionen. En kärlekshistoria är knappast en bok jag brytt mig om ifall jag inte under samma vecka råkat höra först Lotta Kühlhorn (formgivare) och några dagar senare författaren Bea Uusma tala om boken på Förlagsklubbens årsmöte. Expeditionen är ett mästerverk både till innehåll och till form, skriven av en människa som drivs av en passion långt utöver det vanliga. Boken blir lika mycket en skildring av författarens 15 år långa resa i spåren av de tre polarfararna (vars luftfärd bara varade tre dagar, innan de började vandra över isen). Spännande som en deckare. Och för Lotta Kühlhorns formgivning är det bara att lyfta på hatten. Att få struktur och fason på ett så brokigt material kräver en mästares handlag. Bokens undertitel En kärlekshistoria får mig också att minnas att ordet amatör, via franskan, härstammar från latinets amator älskare. Bea Uusma är en sann amatör.
Ett annat exempel skulle kunna vara Ryssland på 1990-talet, när medellivslängden sjönk med tio år (Gorbatjov beskriver i sina memoarer hur USA och västmakterna satsade allt på Jeltsins otyglade kapitalism istället för den ”socialdemokratiska medelväg” MG förespråkade)
Jag läser i bladet om EU-valet. Inser att jag är rätt ensam numera bland familj och vänner om att inte rösta. FI verkar vara partiet för dagen i våra kretsar, möjligen följt av MP. Jag röstade nej den gången för 20 år sedan, åkte runt bland husen i utmarkerna i Haninge och delade ut kampanjmaterial. Min personliga uppfattning om detta val är att det är ett skämt. Ett val till ett låtsasparlament. ”Demokratiskt underskott”, vilket nyord (new speech). Demokratin ska man inte skämta om. Vårt eget parlament inte så mycket bättre, snart helt uppstyrt av alla lagar och förordningar från Bryssel, liksom regionpolitikerna här på Gotland är upplåsta från Stockholm. Anders Björnsson menar i sin bok Den krypande kontrarevolutionen att demokratin snart riskerar att vara en fasad, lika tom på innehåll som monarkin.
Jag anmäler mig till den arbetsgrupp inom SSFP som ska arbeta med programmet till Världsfilosofidagen i november. När rösterna på alla kanter höjs (om förbud mot än den ena, än den andra åsikten) och mötesstörningar och provokationer blivit vardag, blir det desto viktigare att lära sig lyssna till och ge argument, det som är tanken bakom filosofisk praxis.
Som nu när Ryssland blivit storskurk igen. Tänk vad snabbt det gick. 15 år av dödande, bombande och sönderslagna stater på den andra sidan som bortblåst, på mindre än en månad. Självklart måste då historien ska skrivas om. Sovjets/ Rysslands insats och offer för andra världskrigets utgång (minst 30 miljoner döda) har ju alltid fått stå i skymundan för Hollywoods skildring av (främst) USA:s och Storbritanniens insatser. M. Zarembas reportage i Dagens Nyheter mer försåtligt. Stefan Lindgren kommentar på sin blogg. Men inte är Putin utan skuld. Folkrätten är användbar när den passar.
Vad är det då som betytt något i livet? Frågan är för stor att reda ut på en kort promenad längs havet, men jag kan inte komma från att tryggheten är det som gett mig frihet att göra det jag vill. Jag har aldrig förstått det här talet om svenskarna som trygghetsnarkomaner. Mat, värme, hälsa, skydd mot faror är inte bara honnörsord i deklarationen om mänskliga rättigheter. Det svarar mot djupt kända mänskliga behov förutan vilka vår art inte överlevt. Men där finns också nyfikenheten, viljan att veta mer, gå vidare, utforska det där ingen varit. Utan vilken vi blivit kvar i träden, eller savannen. Jag har båda i mig. Ibland i balans, ibland i konflikt med varandra.
Är det därför jag sugs in i berättelsen om de tre medelklassmännen från Stockholm som bestämde sig för att segla över Nordpolen i en luftballong 1897, en ballong de aldrig testat, med endast skrivbordskunskaper om Arktis och den polara miljön? Nej den Augustbelönade Expeditionen. En kärlekshistoria är knappast en bok jag brytt mig om ifall jag inte under samma vecka råkat höra först Lotta Kühlhorn (formgivare) och några dagar senare författaren Bea Uusma tala om boken på Förlagsklubbens årsmöte. Expeditionen är ett mästerverk både till innehåll och till form, skriven av en människa som drivs av en passion långt utöver det vanliga. Boken blir lika mycket en skildring av författarens 15 år långa resa i spåren av de tre polarfararna (vars luftfärd bara varade tre dagar, innan de började vandra över isen). Spännande som en deckare. Och för Lotta Kühlhorns formgivning är det bara att lyfta på hatten. Att få struktur och fason på ett så brokigt material kräver en mästares handlag. Bokens undertitel En kärlekshistoria får mig också att minnas att ordet amatör, via franskan, härstammar från latinets amator älskare. Bea Uusma är en sann amatör.
*
Morgonpromenad. Havet alldeles still. Ett par ejdermammor (?) simmar snabbt iväg med ungarna framför sig i samlad tropp. Det är gott om fågel på klipphällarna. Så här års jag förbannar att jag aldrig lär mig namnen på fler fågelarter. Ändå är jag den i familjen som kan flest. Men den där långbenta med tofs på huvudet och lång näbb, den kunde jag ju förra året! Får gå hem och slå upp.
*
Ser Malik Bendjellous vemodiga blick på framsidan av tidningen, dagen efter hans bortgång. Inte du också, min broder, tänker jag. Känslig och noggrann, i en blandning som gett oss en film som den om Sixto Rodriguez men i fel proportioner en giftig brygd som kan dra ner den bästa i svarträsket.
*
Arvingarna i SvT fortsätter att fascinera. Vilket skådespeleri. Inte en falsk ton kan jag höra. Och karaktärer som tillåts ha mer än en dimension, där man under andra regissörshänder lika gärna förvandlats till karikatyrer. Typer, som vi så ofta sett på tv. Och en historia som vindlar sig fram, där nya dörrar oavbrutet öppnas. Imponerande.
*
Folkmord är ett begrepp som inte ska användas i tid och otid. Men ”vållande till folks död” borde kanske föras in i den internationella rätten. Ett aktuellt exempel är Grekland, vars sjukvård nu kollapsat (Svenska Dagbladet). Närmare 20 procent av alla barn är nu inte vaccinerade (man brukar räkna med att befolkningsskyddet försvinner när mer än tio procent avstår vaccin). Människor har inte råd att hämta ut sina mediciner. Antalet depressioner har fördubblats och spädbarnsdödligheten gått upp med 43 procent, hjärt- och kärlsjukdomarna ökar. Enligt många led Greklands sjukvård tidigare av elefantiasis, förvaltningen och statsapparaten var korrupt; men det är det grekiska folket som nu dignar under de räntor som de tyska bankerna kräver in.Ett annat exempel skulle kunna vara Ryssland på 1990-talet, när medellivslängden sjönk med tio år (Gorbatjov beskriver i sina memoarer hur USA och västmakterna satsade allt på Jeltsins otyglade kapitalism istället för den ”socialdemokratiska medelväg” MG förespråkade)
*
Ensam kväll i solnedgången på altanen. Vädret har ännu inte slagit om. Fågelsång. Mygg. Lammen bräker på avstånd. I den sydliga vinden hörs havet. En bil passar på landsvägen. Om någon månad kommer trafiken att vara tät ner till badet och rökeriet i det gamla fiskeläget. Men än råder frid.
Kommentarer
Hälsningar
Hans O