De flesta skildringar av livet med psykisk ohälsa är skrivna efter stormen, med en viss distans. Beskrivande, analyserande. Ann Heberlein öppnar i sin bok Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva dörren rakt in i det skälvande kaos som ångestattacker och depressionen faktiskt är för den som drabbas. Länge avstod jag från att läsa boken, jag tyckte titeln lät sökt, hennes ”försvinnande” i samband med lanseringen var lite för mycket, liksom hennes (möjligen ofrivilliga) position som ett borgerligt kuttersmycke skymde sikten.
Ann Heberlein är, som hon själv skriver, vällyckad, snygg, har vänner, familj, älskare och en karriär som peakar. Men vad hjälper det när ångesten sätter in. Inte kan man belasta sina vänner med sån skit. Ingen verklig vänskap tål i längden verkligt mörka tankar (fast vännen P, psykiatriker, lyssnar sig igenom en krisnatt i inledningskapitlet).
Hon skriver vasst, drabbande och med en svart humor som ibland för tankarna till Kristina Lugn eller Bodil Malmsten (de skulle säkert mörda mig för jämförelsen). En psykiatriker (David Eberhard) säger i ett samtal – utan att veta om hennes sjukdom – att bland det svåraste som finns är att avgöra om en patient verkligen tänker ta livet av oss. AH tänker tyst för sig själv att det inte är så lätt att veta som patient heller.
Hon har diagnosen bipolär sjukdom typ 2. (Sjukdomen kallades förut manodepressiv. "Typ 1" går inte att ha i möblerade rum när manin sätter in, typ 2 är något mer sansad: skriver mängder av artiklar, böcker, håller föredrag på löpande band, ordnar överdådiga fester och gömmer de obetalda räkningarna i bokhyllan.) AH är märkligt produktiv även när depressionen sätter in. Inte den tyngd eller trötthet utan gränser som depression kan vara. Hennes diagnos har därför ifrågasatts från flera håll. Med vad är en diagnos? Några siffror på ett papper, en etikett som inte bästa fall leder till lindring om än ej bot. Hon beskriver ett liv och psykiskt tillstånd och hon gör det övertygande. Klart läsvärd
Ann Heberlein. Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva. Weyler 2008.
Läs även andra bloggares åsikter om bipolär sjukdom, depression och Ann Heberlein.
Ann Heberlein är, som hon själv skriver, vällyckad, snygg, har vänner, familj, älskare och en karriär som peakar. Men vad hjälper det när ångesten sätter in. Inte kan man belasta sina vänner med sån skit. Ingen verklig vänskap tål i längden verkligt mörka tankar (fast vännen P, psykiatriker, lyssnar sig igenom en krisnatt i inledningskapitlet).
Hon skriver vasst, drabbande och med en svart humor som ibland för tankarna till Kristina Lugn eller Bodil Malmsten (de skulle säkert mörda mig för jämförelsen). En psykiatriker (David Eberhard) säger i ett samtal – utan att veta om hennes sjukdom – att bland det svåraste som finns är att avgöra om en patient verkligen tänker ta livet av oss. AH tänker tyst för sig själv att det inte är så lätt att veta som patient heller.
Hon har diagnosen bipolär sjukdom typ 2. (Sjukdomen kallades förut manodepressiv. "Typ 1" går inte att ha i möblerade rum när manin sätter in, typ 2 är något mer sansad: skriver mängder av artiklar, böcker, håller föredrag på löpande band, ordnar överdådiga fester och gömmer de obetalda räkningarna i bokhyllan.) AH är märkligt produktiv även när depressionen sätter in. Inte den tyngd eller trötthet utan gränser som depression kan vara. Hennes diagnos har därför ifrågasatts från flera håll. Med vad är en diagnos? Några siffror på ett papper, en etikett som inte bästa fall leder till lindring om än ej bot. Hon beskriver ett liv och psykiskt tillstånd och hon gör det övertygande. Klart läsvärd
Ann Heberlein. Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva. Weyler 2008.
Läs även andra bloggares åsikter om bipolär sjukdom, depression och Ann Heberlein.
Kommentarer