Fortsätt till huvudinnehåll

Barnbarnet får en diagnos, och jag kan inte hålla truten

Äldsta barnbarnet, nio år, har fått en adhd-diagnos. Eftersom han själv gått ut med det på sitt Instagram-konto är det något jag knappast behöver hålla hemligt. Jag ringer sonen, hans far, när de fått beskedet. Han berättar om alla samtal och undersökningar de gått igenom under hösten. Pojkens problem har knappast varit okända i familjen, mer än en gång har väl någon av oss höjt rösten när han tärt på vårt tålamod.

Diagnosen är en glidande skala med mer eller mindre svåra symtom. Hans betecknas som medelsvår. Med sig från det sista samtalet har de fått en illustrativ bild av vad som är hans styrkor och vad han behöver hjälp med. Det känns positivt.

Vi pratar länge om det som varit och vad som nu väntar. Själv har jag redigerat alltför många populärmedicinska böcker och läst alltför många debattartiklar i ämnet (nu senast Svenaeus, Bjärvall i SvD) för att kunna hålla inne med min uppfattning:

– Ni tänker väl inte börja ge honom medicin.

Några dagar senare hör jag sonen berätta i den podd han driver om alla beskäftiga råd han och svärdottern fått från allt och alla så snart de berättat om diagnosen, om mediciner, kost och skolval. Alla verkar ha en åsikt, som de inte kunnat hålla inne med. Jag rodnar lätt inombords.

Kommentarer

Anders Persson sa…
Tom,

När jag var så där 22-23 och bekymrade mig om mitt psyke läste jag en bok i psykologi. Där lärde jag mig att alla människor jag gillade var psykiskt sjuka på ett eller annat sätt. Omvänt var alla tråkmånsar jag kände helt friska.

Nu har jag gått in på nätet för att riktigt lära mig vad adhd är. Och där hittade jag:

"Vad kan vara bra med att ha adhd om man får rätt stöd och hjälp?

Att kunna koncentrera sig länge och mycket om man är väldigt intresserad av något
Att tycka om nya utmaningar
Att vara entusiastisk
Att tänka nytt och se saker ur nya synvinklar
Att vara spontan
Att ha massor av energi
Att vara nyfiken
Att ha många idéer
Att vara påhittig
Att tänka snabbt och mycket"

Det är en beskrivning som till 100%, ja egentligen till 110% stämmer på mig. Och jag har haft ett långt, lyckligt men spännande liv. Så ditt barnbarn är kanske att gratulera?
Tom Carlson sa…
TAck Anders, det ska jag framföra. Ja du har alltid varit knäpp, rolig och j-t kunnig. Sånt uppskattas.

Läs mer

Hur jag blev den jag blev: Kurdernas vänner

Fredagen den 28 februari 1986 körde jag buss på kvällen. Jag kom hem sent, drog ur jacket till telefon och vaknade först av att Lena stod i dörren till sovrummet. Hon hade varit i tobakshandeln på Karlbergsvägen och köpt tidningen. I handen höll hon Dagens Nyheter. Rubriken ” PALME MÖRDAD. Skjuten i city av okänd man” fyllde förstasidan. På kvällen var vi bjudna på fest hos vänner i Björkhagen. Att mordet la sordin på stämning är väl en underdrift. Polisens självutnämnde spaningsledare Hans Holmér bestämde sig tidigt för att det var kurdiska grupper som låg bakom mordet. En fantombild publicerades med ett ansikte som antydde ett utomeuropeiskt ursprung. Bakgrunden till teorin var två mord som ägt rum inom exilkurdiska kretsar, ett i Uppsala 1984 och ett på Medborgarhuset i Stockholm 1985. Polis och medier utgick ifrån att det rörde sig om uppgörelser inom Kurdistans Arbetarparti (PKK) riktat mot avhoppare från partiet. I båda fallen greps mördarna snabbt och dömdes. En förundersökning ...

Hur jag blev den jag blev: Socialreporter och tonårsförälder

Journalist är inte en titel jag satt på något visitkort. Ändå har jag skrivit en del genom åren – även journalistik. Under och efter min tid som kulturredaktör på Folket i Bild gjorde jag längre intervjuer åt tidningen med artister och författare som Plura Jonsson, Gösta Ekman, Peter Curman och andra kulturaktiva. Jag gjorde även en serie reportage om arbetet vid en vårdcentral – Kvartersakuten i Vasastan, Stockholm – tillsammans med fotografen Susanne Walström. Något senare blev jag kontaktad av redaktören för Anhörig , FMN:s tidskrift. Man ville ha ett reportage om ett fall där en ung, svensk skådespelerska i ropet varit inblandad i en härva med försäljning av Ecstasy. Frågan hade först gått till Anders Sundelin ( När knarket kom till stan , Främlingen i Falun ) som tipsat om mitt namn. Det blev en djupdykning i förundersökning, rättegångsprotokoll och hovrättsförhandlingar innan allt publicerades stort uppslaget under rubriken ”Med kallt blod”. Bodil Malmsten undrade försynt om jag ...

Hur jag blev den jag blev: Historien upprepar sig

Historien upprepar sig, första gången som tragedi andra gången som fars, skrev Karl Marx. Något liknande kan man säga om det som utspelade sig i Folket i Bild i början av 00-talet. Krigen i det forna Jugoslavien blev något av en vattendelare inom vänster. På ena sidan de som stödde USA:s och Natos bombningar av Serbien. Själv sällade jag mig till dem som – utan att för den skull älska Serbien – såg bombningarna som ett brott mot folkrätten, med risk för att bli prejudicerande för den framtida världsordningen. Resultatet av krigen och västvärldens inblandning i Libyen, Irak och Afghanistan tycker jag stärker den ståndpunkten. Folket i Bild hade jag följt på avstånd under 90-talet och noterat att tidningen fortfarande levde, nu med bokförläggaren Kalle Hägglund som redaktör och Erik Göthe som kassör. Upplagan hade fortsatt att sjunka. Tidningen hade undvikit att ta ställning inför folkomröstningen om svenskt medlemskap i EU och blivit alltmer irrelevant. Det rådde oreda i ekonomin och de...

Hur jag blev den jag blev: Teatergruppen

Jag hamnade i teatern av en slump. När jag slutade grundskolan hade jag valt samhällsvetenskaplig linje med estetisk inriktning. Det var teckning som intresserade mig. På skolan i Gubbängen fanns även drama som tillval. Det var avslappningsövningar, röstträning och improvisationer ett par timmar i veckan. Vår dynamiske lärare, gift med Ingmar Bergmans äldsta dotter, undervisade på flera gymnasieskolor runtom i Stockholm. Förutom vår skola Gubbängen: Kärrtorp, Sveaplan och Nya Elementar i Åkeshov. Med tiden började vi samlas på Sveaplans gymnasium på fredagskvällarna. I den stora aulan ägnade vi oss tillsammans med elever från de andra skolan åt att improvisera, dansa och öva tillsammans. Dessförinnan brukade några av oss gå på restaurang Norrås vid Odenplan och äta Coeur de filét Provencale, dricka vin och känna oss vuxna. När vår lärare lyckades ordna en studio, modernt utrustad med video, ljudanläggning m.m. högst upp i Nya Elementar förlade vi våra frivilliga timmar dit. Mitt intres...