Fortsätt till huvudinnehåll

Barnbarnet får en diagnos, och jag kan inte hålla truten

Äldsta barnbarnet, nio år, har fått en adhd-diagnos. Eftersom han själv gått ut med det på sitt Instagram-konto är det något jag knappast behöver hålla hemligt. Jag ringer sonen, hans far, när de fått beskedet. Han berättar om alla samtal och undersökningar de gått igenom under hösten. Pojkens problem har knappast varit okända i familjen, mer än en gång har väl någon av oss höjt rösten när han tärt på vårt tålamod.

Diagnosen är en glidande skala med mer eller mindre svåra symtom. Hans betecknas som medelsvår. Med sig från det sista samtalet har de fått en illustrativ bild av vad som är hans styrkor och vad han behöver hjälp med. Det känns positivt.

Vi pratar länge om det som varit och vad som nu väntar. Själv har jag redigerat alltför många populärmedicinska böcker och läst alltför många debattartiklar i ämnet (nu senast Svenaeus, Bjärvall i SvD) för att kunna hålla inne med min uppfattning:

– Ni tänker väl inte börja ge honom medicin.

Några dagar senare hör jag sonen berätta i den podd han driver om alla beskäftiga råd han och svärdottern fått från allt och alla så snart de berättat om diagnosen, om mediciner, kost och skolval. Alla verkar ha en åsikt, som de inte kunnat hålla inne med. Jag rodnar lätt inombords.

Kommentarer

Anders Persson sa…
Tom,

När jag var så där 22-23 och bekymrade mig om mitt psyke läste jag en bok i psykologi. Där lärde jag mig att alla människor jag gillade var psykiskt sjuka på ett eller annat sätt. Omvänt var alla tråkmånsar jag kände helt friska.

Nu har jag gått in på nätet för att riktigt lära mig vad adhd är. Och där hittade jag:

"Vad kan vara bra med att ha adhd om man får rätt stöd och hjälp?

Att kunna koncentrera sig länge och mycket om man är väldigt intresserad av något
Att tycka om nya utmaningar
Att vara entusiastisk
Att tänka nytt och se saker ur nya synvinklar
Att vara spontan
Att ha massor av energi
Att vara nyfiken
Att ha många idéer
Att vara påhittig
Att tänka snabbt och mycket"

Det är en beskrivning som till 100%, ja egentligen till 110% stämmer på mig. Och jag har haft ett långt, lyckligt men spännande liv. Så ditt barnbarn är kanske att gratulera?
Tom Carlson sa…
TAck Anders, det ska jag framföra. Ja du har alltid varit knäpp, rolig och j-t kunnig. Sånt uppskattas.

Läs mer

Hur jag blev den jag blev (6): Aktivisten

Det första nummer av Folket i Bild/Kulturfront jag sålde hade en svart framsida med vita bokstäver som i blockskrift skrek ut: SVERIGES SPIONAGE. Det var inledningen till det som kom att kallas IB-affären . Det var föreningens Södermalmsavdelning som gjort en utflykt till Nynäshamn för att sälja tidningar. Jag hade helgpermis från lumpen i Karlskrona. Människor slet tidningen ur händerna på oss. ”Det här går ju bra”, minns jag att jag tänkte. Jag hade tillsammans med min dåvarande sambo, hennes mor och systrar delat på inträdesavgiften 250 kr när tidningen grundades 1971 (hyran för vår halvmoderna etta på Södermalm var då 180 kr). Nu hade jag varit på ett möte med Södermalmsavdelningen. Det hade just tagit slut med min dåvarande flickvän och sambo och jag behövde fylla tomrummet efter åren i teatergruppen. Sedermera blev jag invald i styrelsen för avdelningen och på något sätt utsedd till kassör.  Arbetet i lokalavdelningarna bestod i tidningsförsäljning utanför systembolag...

Egoism eller individualism

På ett seminarium om Alf Ahlberg på ABF-huset för en tid sedan sa Bengt Göransson inledningsvis att det är en myt att säga att vi lever i individualismens tidevarv, det vi ser är egoismen som breder ut sig, menade han. Jag har tänkt en del på det sedan dess. En individualist går sin egen väg, tänker jag, även till priset av den egna bekvämligheten. Litteraturen är full av sådana berättelser. Den som vill kan läsa Erik Johanssons Fabriksmänniskan eller Folke Fridells Syndfull skapelse . Gripande skildringar av individualister i kollektivet. En egoist, å andra sidan, går sin egen väg över andra. Erik Berg, bloggare och arkitekt, beskriver fenomenet i en krönika om handelsminister Ewa Björlings svartbygge i senaste numret av som alltid läsvärda Clarté : ”Handelsministern fick bygglov men byggde ett helt annat hus än det som bygglovet och planbestämmelserna medgav. På taket lade hon till ett 45 kvadratmeter stort extra våningsplan. Det är ingen liten överträdelse. Det är ingenting man...

Vem är viktigast?

Delar av alliansen verkar vilja blåsa till strid om det halverade Rut-avdraget. Jag tvivlar inte på att detta är hjärtefråga hos halva valmanskåren. Varje gång någon (även jag själv) frågar mig varför jag är emot Rut-avdraget svarar jag med en motfråga: ”Vem städar hemma hos städhjälpen?”, ”Vem passar den filippinska barnflickans barn på andra sidan jordklotet?”. Hela företeelsen bygger ju på att somligas tid anses viktigare än andras. Inte var det ett livspussel Maja Ekelöf stretade med när hon skrev Rapport från en skurhink " men hennes tid var lika knapp, heltidsarbetade ensamstående mor med fyra barn. Men, frågar kanske någon, är inte vissa yrken viktigare än andra? Jo, och det är här man blandar bort korten: att arbeta som läkare, lärare eller vaka över flygtrafiken från ett torn kräver både längre utbildning och är mer ansvarsfullt än att stå i grillen på McDonalds. Men låt det då märkas i lönekuvertet. Varför samhället ska subventionera dessa högbetalda människors fritid ...

Hur jag blev den jag blev (6:2): Efter stormen, före stormen

Föreningen led av baksmälla efter IB-affären. Tidningen hade stått i centrum för omvärldens intresse. Alla krafter hade varit inriktade på arbetet med att skapa opinion och få de fängslade journalisterna fria. Nu var det åter vardag. En tidning skulle produceras var fjortonde dag, ekonomin svajade, även om förskotten från prenumeranterna med dagens mått var hisnande. Värre var att Folket i Bild fått rykte om sig att vara trög och långsam i kontakten med medarbetarna. En ny redaktion kom efter en tid på plats när först Jan Stolpe och sen Jan Guillou efter sin fängelsevistelse valde att sluta. Nya kvastar med bland annat Margareta Garpe med bakgrund på Aftonbladet tog vid. Samlevnadsfrågor och andra ämnen började ta plats i tidningen. Kritiken mot den nya inriktningen var hård: ”Det behövs inte en till Femina!” Själv hamnade jag i korsdraget efter att ha låtit mig intervjuas i samband med ett reportage om en, vad vi idag skulle kalla utbränd, f.d. FNL-aktivist. Min reträtt var inte särsk...