Äldsta barnbarnet, nio år, har fått en adhd-diagnos. Eftersom han själv gått ut med det på sitt Instagram-konto är det något jag knappast behöver hålla hemligt. Jag ringer sonen, hans far, när de fått beskedet. Han berättar om alla samtal och undersökningar de gått igenom under hösten. Pojkens problem har knappast varit okända i familjen, mer än en gång har väl någon av oss höjt rösten när han tärt på vårt tålamod.
Diagnosen är en glidande skala med mer eller mindre svåra symtom. Hans betecknas som medelsvår. Med sig från det sista samtalet har de fått en illustrativ bild av vad som är hans styrkor och vad han behöver hjälp med. Det känns positivt.
Vi pratar länge om det som varit och vad som nu väntar. Själv har jag redigerat alltför många populärmedicinska böcker och läst alltför många debattartiklar i ämnet (nu senast Svenaeus, Bjärvall i SvD) för att kunna hålla inne med min uppfattning:
– Ni tänker väl inte börja ge honom medicin.
Några dagar senare hör jag sonen berätta i den podd han driver om alla beskäftiga råd han och svärdottern fått från allt och alla så snart de berättat om diagnosen, om mediciner, kost och skolval. Alla verkar ha en åsikt, som de inte kunnat hålla inne med. Jag rodnar lätt inombords.
Diagnosen är en glidande skala med mer eller mindre svåra symtom. Hans betecknas som medelsvår. Med sig från det sista samtalet har de fått en illustrativ bild av vad som är hans styrkor och vad han behöver hjälp med. Det känns positivt.
Vi pratar länge om det som varit och vad som nu väntar. Själv har jag redigerat alltför många populärmedicinska böcker och läst alltför många debattartiklar i ämnet (nu senast Svenaeus, Bjärvall i SvD) för att kunna hålla inne med min uppfattning:
– Ni tänker väl inte börja ge honom medicin.
Några dagar senare hör jag sonen berätta i den podd han driver om alla beskäftiga råd han och svärdottern fått från allt och alla så snart de berättat om diagnosen, om mediciner, kost och skolval. Alla verkar ha en åsikt, som de inte kunnat hålla inne med. Jag rodnar lätt inombords.
Kommentarer
När jag var så där 22-23 och bekymrade mig om mitt psyke läste jag en bok i psykologi. Där lärde jag mig att alla människor jag gillade var psykiskt sjuka på ett eller annat sätt. Omvänt var alla tråkmånsar jag kände helt friska.
Nu har jag gått in på nätet för att riktigt lära mig vad adhd är. Och där hittade jag:
"Vad kan vara bra med att ha adhd om man får rätt stöd och hjälp?
Att kunna koncentrera sig länge och mycket om man är väldigt intresserad av något
Att tycka om nya utmaningar
Att vara entusiastisk
Att tänka nytt och se saker ur nya synvinklar
Att vara spontan
Att ha massor av energi
Att vara nyfiken
Att ha många idéer
Att vara påhittig
Att tänka snabbt och mycket"
Det är en beskrivning som till 100%, ja egentligen till 110% stämmer på mig. Och jag har haft ett långt, lyckligt men spännande liv. Så ditt barnbarn är kanske att gratulera?