Fortsätt till huvudinnehåll

Noterat september 2014

Nytt verksamhetsår. Ny anteckningsbok. Till skillnad från nyårsafton – skumpaklibbig och krutdoftande – eller midsommaraftons melankoli fylls jag av energi och arbetsglädje. Är det bara för mig det nya året börjar 1 september? Skolårets indelning har ersatt rytmen i det gamla bondesamhället. Enda alternativet jag skulle kunna tänka mig är de persiska folkens nourouz 21 mars


*
Ebba Witt-Brattström berättar vid sitt framträdande i Katthammarsvik om Stavros Loucas, den gudabenådade matteläraren från tv-serien Klass 9a. När han första gången mötte klassen ansåg han uppgiften omöjlig, elevernas kunskapsnivå var så låg att han skulle behöva nio timmar i veckan för att gå i land med uppgiften. Han fick sina extratimmar och klassen lyckades, men detta redovisades aldrig i programmet, varför landets alla mattelärare nu går omkring och tror att de är helt värdelösa.
*
Jag lyssnar på Kropp och själ i P1, om vanor och rutiner. Hälften av allt vi gör under en dag går på rutin. Är det bra eller dåligt frågas i programmet.  Själv föredrar jag samma frukost och en promenad eller löprunda varje morgon, för att sen kunna lägga min energi på arbete och annat. Rutiner avlastar hjärnan från tusentals beslut som annars måste tas.
*
Arbete ska löna sig heter det. Men det finns annat som lönar sig bättre.En bekant köper en nyproducerad bostadsrätt i Stockholm. Hon inser snabbt att den är för liten för henne och hennes barn, och anmäler sitt intresse för en större lägenhet. En dag ringer en representant för byggbolaget, de har fått ett återbud och undrar om min bekant är intresserad. Hon tackar ja och säljer den lägenhet hon först köpte med en vinst på en miljon kronor, efter tre månader. Hon hann inte ens packa upp.
*
Jag ser K Special i SvT om Laureen Bacall och förbannar det faktum att det ska vara så omöjligt att kunna se gamla filmer på nätet. Jag surfar håglöst runt iett magert utbud på diverse sajter. Ska det vara stört omöjligt för bolagen att enas om en gemensam plattform, likt Spotify, där man kan hyra/streama all film som överhuvudtaget digitaliserats. Att The Story of film går i repris gör inte min lust på gamla filmer mindre. (Äntligen kan jag se de inledande avsnitt jag missade förra sommaren, finns på SvT Play)

Sen visar sonen mig sitt konto på amerikanska Itunes, och där finns dom, men bara för att köpa. Samma sak på Amazon ser jag senare.
*
Det föreslagna förbudet att kriga utomlands, kommer det även att gälla den svenska försvarsmakten?
*
Jag tänker på alla de år Roy Andersson gjorde sina egensinniga reklamfilmer efter floppen med Giliap 1975. Det talades om att han höll på med en långfilm, han skulle finansiera den med intäkterna från de kommersiella jobben. De mer renläriga av vännerna fnissade och himlade med ögonen. Det visste man väl hur det var med en sån. Han hade sålt sig. Men så kom Sånger från andra våningen år 2000 och revanschen. Och nu vinner han Guldlejonet i Venedig för En duva satt på en gren och funderade på tillvaron. Jag lyfter på hatten för en som valt att gå sin egen väg.
*
Jag har länge fyllts av olust när jag läser om visioner som ”Ett Stockholm i världsklass” och slogans som ”Capitol of Scandinavia”. Det är som när man hamnar bredvid någon på en middag som bara pratar om sin egen förträfflighet, stöddigt och många gånger utan täckning. Men när jag läser om bygget av Nya Karolinska förstår jag att det är mer än så. Hur ska man annars förklara att man i en stad med konstant överbeläggning på alla sjukhus, bygger ett nytt storsjukhus – ”i världsklass” – till en kostnad av 52 miljarder kr över en 30-årsperiod och därmed tvingas minska antalet vårdplatser i länet med 250 stycken.
*
Att ombyggnaden av Slussen inte blir klar så länge jag lever, eller att ombyggnaden av Slussen blir klar när jag fortfarande är i livet. Jag vet inte vilket som är värst.
*
Jag tar mitt röstkort i fickan och går till Eriksdalsskolan, letar mig fram till min vallokal – Katarina 12 – och går in bakom det gröna skynket. Om inte annat så för att hedra dem som slagits för att jag ska ha den rätten.
*
Jag springer längs strandpromenaden i Visby i efterdyningarna av måndagens stormnatt. Vågorna dundrar in mot stranden. Kvistar och löv överallt på marken, möter enstaka hundägare och en och annan väl påpälsad på väg till jobbet. Det är som att springa mot en vägg. Där ringmuren slutar vänder jag upp mot Norderport och får vinden från sidan.
*
Nej, det blev ingen bokmässa i år heller. Jag åker jag till Visby och hjälper Lena att flytta i stället. Jag ögnar flyktigt flödet på Facebook och ser vad vänner och kollegor har för sig i Göteborg. Inte alls dumt. Och skonsamt för både huvud och fötter.
*
Jag ser en annons i tidningen om Isak-projektet. Man efterlyser frivilliga till ett försök med behandling mot depression med KBT på nätet. Jag funderar på om jag ska anmäla mig.
– Det tror jag inte du behöver, säger Lena. Det verkar du sköta så bra på egen hand.
Och jag skriver vidare.
*
En vän formulerar en intressant fråga på Facebook.
Förskolan som hans barn går på har bjudit in till arbetshelg. Och sånt förekommer ju. Både på kommunala och föräldradrivna skolor. Men det här är en privat förskola som ingår i en vinstdrivande företagsgrupp. Så föräldrarnas arbetsinsats bidrar, direkt eller indirekt, till ägarnas vinst. Min vän känner olust inför det hela. Hur ska jag göra? frågar han sig.
Kommentarsfältet flödar över av synpunkter:
”Det är klart att du ska ställa upp för dina barn.”
”Om min ICA-handlare vill att jag ska komma och städa lagret på en lördag får han betala.”
Mest verkar de flesta ha retat upp sig på den avslutande uppmaningen:
”Medtag egen matsäck.”
Kunde de inte ens bjuda på lite korv med bröd?
*
En kväll går jag för att lyssna på Anders Björnsson när han talar om Joseph Roth, den österrikiske författare han just skrivit en biografi om. Jag är sent ute när jag kommer till Rönnells antikvariat. Jag säger till biträdet att jag ska till Björnsson, ”i källaren”. – Det är nere till vänster. Norge, svarar han. Jag går nerför trappan och söker mig fram i långa korridorer. Kunder som letar bland böckerna i de långa bokraderna tittar upp på mig när jag ilar förbi. Överallt återvändsgränderna. En svag misstanke börjar ta form. Jag går upp för trappen.
– Jag skulle lyssna på Anders Björnsson, säger jag.
– Jaså, det är på Hedengrens, svarar biträdet. Jag trodde du menade Bjørnstjerne Bjørnson.
*
”Du behöver umgås lite mindre. Gå hem och stanna där i några dagar, läs lite böcker och tillbringa lite kvalitetstid med dig själv. Slut upp med att interagera hela tiden."
Jag vet att det vore absurt att säga så. Men hur kommer det sig att utåtriktade tycker sig ha rätt att pådyvla andra sina värderingar?
Den brasilianska författaren Vanessa Barbara skriver i Svenska Dagbladet  om att vara inåtvänd inte är en sjukdom som måste botas eller gömmas undan.

Kommentarer

Läs mer

Hur jag blev den jag blev (6): Aktivisten

Det första nummer av Folket i Bild/Kulturfront jag sålde hade en svart framsida med vita bokstäver som i blockskrift skrek ut: SVERIGES SPIONAGE. Det var inledningen till det som kom att kallas IB-affären . Det var föreningens Södermalmsavdelning som gjort en utflykt till Nynäshamn för att sälja tidningar. Jag hade helgpermis från lumpen i Karlskrona. Människor slet tidningen ur händerna på oss. ”Det här går ju bra”, minns jag att jag tänkte. Jag hade tillsammans med min dåvarande sambo, hennes mor och systrar delat på inträdesavgiften 250 kr när tidningen grundades 1971 (hyran för vår halvmoderna etta på Södermalm var då 180 kr). Nu hade jag varit på ett möte med Södermalmsavdelningen. Det hade just tagit slut med min dåvarande flickvän och sambo och jag behövde fylla tomrummet efter åren i teatergruppen. Sedermera blev jag invald i styrelsen för avdelningen och på något sätt utsedd till kassör.  Arbetet i lokalavdelningarna bestod i tidningsförsäljning utanför systembolag...

Mörker

Idag skriver jag för hand i mörkret. Utländska myndigheter har ställt in betalningarna till bolaget som levererar vår ström. Man misstänker att bolaget, som kontrolleras av våra myndigheter, tar betalt av oss. Så nu har vi ingen el. Det hela började med att det utlystes fria allmänna val i vårt land. Vi gick man ur huse och röstade. Utländska valobservatörer sa att det var de mest demokratiska valen som genomförts i vår del av världen. Det var bara ett fel. Vi röstade bort den gamla, korrumperade regeringen och valde en ny. Det skulle vi inte ha gjort. Gränserna stängdes, biståndet upphörde. Våra män kan inte längre försörja sig. Nu sitter de på kaféerna och idisslar sin förtvivlan och ilska. Min son säger att han tänker gå med i motståndet. Jag vill inte att han ska dö. Han säger att han hellre dör än lever det här livet. Min förtvivlan är outsäglig. ”Gazas invånare förbannar Europa”, Svenska Dagbladet 21/8-07 Andra bloggar om Palestina .

Hur jag blev den jag blev: Gotland

Uppdaterad 2026-02-06   Min första kontakt med Gotland var när jag gjorde lumpen 1973. Jag var placerad på sjömätaren Johan Månsson och vi låg och mätte en uppgrundning utanför Hoburgen på södra Gotland. När det var dåligt väder tog vi någon av småbåtarna in till Vändburg och gick till pensionat Holmhällar och drack öl. När de andra tog sin andra och tredje öl valde jag att promenera i omgivningarna. Den höga öppna himlen och karga naturen fångade mig – som hittills tillbringat somrarna i ett lummigt Sörmland – omedelbart. Den sommaren cykelsemestrade min dåvarande flickvän och jag på ön. Stretade runt med alldeles för tung packning på de hårt trafikerade huvudvägarna. Detta var långt innan dagens utmärkta cykelleder. Påsken 1979 flydde Lena och jag våra familjer och gifte oss i Visby tillsammans med två vänner från Stockholm. Vi vittnade åt varandra och åt bröllopsmiddag på klassiska Lindgården. Vi hyrde hus i Själsö och kuskade Gotland runt i en gammal folkabubbla och tittade på ...

Skilsmässa en väg till jämställdhet?

Mina föräldrar skilde sig när jag var ett par, tre år gammal. I bostadsbristens Stockholm i början av 1950-talet var det inte alltid så lätt att hålla ihop en nybildad familj, särskilt inte om man var ung förälder till ett inte helt planerat barn. Jag växte upp med min mamma och mormor. En del helger tillbringade jag hos farsan i Södertälje. Min glädje var stor när de gifte om sig – med varandra – då jag var åtta år. Vad har nu detta med den debatt som blossat upp i spåren av boken Happy, happy skilsmässa (Atlas 2011) att göra? Inget annat än att de flesta av oss har erfarenhet av skilsmässor, direkt eller indirekt. Om inte annat visar intensiteten i debatten det. Jag har varit gift i över 30 år men är ingen kärnfamiljskramare, människan och dess föregångare har genom årtusendena visat prov på otaliga typer av samlevnadsformer: gruppäktenskap, paräktenskap, patriarkat, matriarkat, klaner, stammar, bigami och monogami etc. (Lasse Berg skriver en del om det i sin Augustpris-nominerade Sk...