Fortsätt till huvudinnehåll

Noterat september 2014

Nytt verksamhetsår. Ny anteckningsbok. Till skillnad från nyårsafton – skumpaklibbig och krutdoftande – eller midsommaraftons melankoli fylls jag av energi och arbetsglädje. Är det bara för mig det nya året börjar 1 september? Skolårets indelning har ersatt rytmen i det gamla bondesamhället. Enda alternativet jag skulle kunna tänka mig är de persiska folkens nourouz 21 mars


*
Ebba Witt-Brattström berättar vid sitt framträdande i Katthammarsvik om Stavros Loucas, den gudabenådade matteläraren från tv-serien Klass 9a. När han första gången mötte klassen ansåg han uppgiften omöjlig, elevernas kunskapsnivå var så låg att han skulle behöva nio timmar i veckan för att gå i land med uppgiften. Han fick sina extratimmar och klassen lyckades, men detta redovisades aldrig i programmet, varför landets alla mattelärare nu går omkring och tror att de är helt värdelösa.
*
Jag lyssnar på Kropp och själ i P1, om vanor och rutiner. Hälften av allt vi gör under en dag går på rutin. Är det bra eller dåligt frågas i programmet.  Själv föredrar jag samma frukost och en promenad eller löprunda varje morgon, för att sen kunna lägga min energi på arbete och annat. Rutiner avlastar hjärnan från tusentals beslut som annars måste tas.
*
Arbete ska löna sig heter det. Men det finns annat som lönar sig bättre.En bekant köper en nyproducerad bostadsrätt i Stockholm. Hon inser snabbt att den är för liten för henne och hennes barn, och anmäler sitt intresse för en större lägenhet. En dag ringer en representant för byggbolaget, de har fått ett återbud och undrar om min bekant är intresserad. Hon tackar ja och säljer den lägenhet hon först köpte med en vinst på en miljon kronor, efter tre månader. Hon hann inte ens packa upp.
*
Jag ser K Special i SvT om Laureen Bacall och förbannar det faktum att det ska vara så omöjligt att kunna se gamla filmer på nätet. Jag surfar håglöst runt iett magert utbud på diverse sajter. Ska det vara stört omöjligt för bolagen att enas om en gemensam plattform, likt Spotify, där man kan hyra/streama all film som överhuvudtaget digitaliserats. Att The Story of film går i repris gör inte min lust på gamla filmer mindre. (Äntligen kan jag se de inledande avsnitt jag missade förra sommaren, finns på SvT Play)

Sen visar sonen mig sitt konto på amerikanska Itunes, och där finns dom, men bara för att köpa. Samma sak på Amazon ser jag senare.
*
Det föreslagna förbudet att kriga utomlands, kommer det även att gälla den svenska försvarsmakten?
*
Jag tänker på alla de år Roy Andersson gjorde sina egensinniga reklamfilmer efter floppen med Giliap 1975. Det talades om att han höll på med en långfilm, han skulle finansiera den med intäkterna från de kommersiella jobben. De mer renläriga av vännerna fnissade och himlade med ögonen. Det visste man väl hur det var med en sån. Han hade sålt sig. Men så kom Sånger från andra våningen år 2000 och revanschen. Och nu vinner han Guldlejonet i Venedig för En duva satt på en gren och funderade på tillvaron. Jag lyfter på hatten för en som valt att gå sin egen väg.
*
Jag har länge fyllts av olust när jag läser om visioner som ”Ett Stockholm i världsklass” och slogans som ”Capitol of Scandinavia”. Det är som när man hamnar bredvid någon på en middag som bara pratar om sin egen förträfflighet, stöddigt och många gånger utan täckning. Men när jag läser om bygget av Nya Karolinska förstår jag att det är mer än så. Hur ska man annars förklara att man i en stad med konstant överbeläggning på alla sjukhus, bygger ett nytt storsjukhus – ”i världsklass” – till en kostnad av 52 miljarder kr över en 30-årsperiod och därmed tvingas minska antalet vårdplatser i länet med 250 stycken.
*
Att ombyggnaden av Slussen inte blir klar så länge jag lever, eller att ombyggnaden av Slussen blir klar när jag fortfarande är i livet. Jag vet inte vilket som är värst.
*
Jag tar mitt röstkort i fickan och går till Eriksdalsskolan, letar mig fram till min vallokal – Katarina 12 – och går in bakom det gröna skynket. Om inte annat så för att hedra dem som slagits för att jag ska ha den rätten.
*
Jag springer längs strandpromenaden i Visby i efterdyningarna av måndagens stormnatt. Vågorna dundrar in mot stranden. Kvistar och löv överallt på marken, möter enstaka hundägare och en och annan väl påpälsad på väg till jobbet. Det är som att springa mot en vägg. Där ringmuren slutar vänder jag upp mot Norderport och får vinden från sidan.
*
Nej, det blev ingen bokmässa i år heller. Jag åker jag till Visby och hjälper Lena att flytta i stället. Jag ögnar flyktigt flödet på Facebook och ser vad vänner och kollegor har för sig i Göteborg. Inte alls dumt. Och skonsamt för både huvud och fötter.
*
Jag ser en annons i tidningen om Isak-projektet. Man efterlyser frivilliga till ett försök med behandling mot depression med KBT på nätet. Jag funderar på om jag ska anmäla mig.
– Det tror jag inte du behöver, säger Lena. Det verkar du sköta så bra på egen hand.
Och jag skriver vidare.
*
En vän formulerar en intressant fråga på Facebook.
Förskolan som hans barn går på har bjudit in till arbetshelg. Och sånt förekommer ju. Både på kommunala och föräldradrivna skolor. Men det här är en privat förskola som ingår i en vinstdrivande företagsgrupp. Så föräldrarnas arbetsinsats bidrar, direkt eller indirekt, till ägarnas vinst. Min vän känner olust inför det hela. Hur ska jag göra? frågar han sig.
Kommentarsfältet flödar över av synpunkter:
”Det är klart att du ska ställa upp för dina barn.”
”Om min ICA-handlare vill att jag ska komma och städa lagret på en lördag får han betala.”
Mest verkar de flesta ha retat upp sig på den avslutande uppmaningen:
”Medtag egen matsäck.”
Kunde de inte ens bjuda på lite korv med bröd?
*
En kväll går jag för att lyssna på Anders Björnsson när han talar om Joseph Roth, den österrikiske författare han just skrivit en biografi om. Jag är sent ute när jag kommer till Rönnells antikvariat. Jag säger till biträdet att jag ska till Björnsson, ”i källaren”. – Det är nere till vänster. Norge, svarar han. Jag går nerför trappan och söker mig fram i långa korridorer. Kunder som letar bland böckerna i de långa bokraderna tittar upp på mig när jag ilar förbi. Överallt återvändsgränderna. En svag misstanke börjar ta form. Jag går upp för trappen.
– Jag skulle lyssna på Anders Björnsson, säger jag.
– Jaså, det är på Hedengrens, svarar biträdet. Jag trodde du menade Bjørnstjerne Bjørnson.
*
”Du behöver umgås lite mindre. Gå hem och stanna där i några dagar, läs lite böcker och tillbringa lite kvalitetstid med dig själv. Slut upp med att interagera hela tiden."
Jag vet att det vore absurt att säga så. Men hur kommer det sig att utåtriktade tycker sig ha rätt att pådyvla andra sina värderingar?
Den brasilianska författaren Vanessa Barbara skriver i Svenska Dagbladet  om att vara inåtvänd inte är en sjukdom som måste botas eller gömmas undan.

Kommentarer

Läs mer

Hur jag blev den jag blev: Kurdernas vänner

Fredagen den 28 februari 1986 körde jag buss på kvällen. Jag kom hem sent, drog ur jacket till telefon och vaknade först av att Lena stod i dörren till sovrummet. Hon hade varit i tobakshandeln på Karlbergsvägen och köpt tidningen. I handen höll hon Dagens Nyheter. Rubriken ” PALME MÖRDAD. Skjuten i city av okänd man” fyllde förstasidan. På kvällen var vi bjudna på fest hos vänner i Björkhagen. Att mordet la sordin på stämning är väl en underdrift. Polisens självutnämnde spaningsledare Hans Holmér bestämde sig tidigt för att det var kurdiska grupper som låg bakom mordet. En fantombild publicerades med ett ansikte som antydde ett utomeuropeiskt ursprung. Bakgrunden till teorin var två mord som ägt rum inom exilkurdiska kretsar, ett i Uppsala 1984 och ett på Medborgarhuset i Stockholm 1985. Polis och medier utgick ifrån att det rörde sig om uppgörelser inom Kurdistans Arbetarparti (PKK) riktat mot avhoppare från partiet. I båda fallen greps mördarna snabbt och dömdes. En förundersökning ...

Hur jag blev den jag blev: Socialreporter och tonårsförälder

Journalist är inte en titel jag satt på något visitkort. Ändå har jag skrivit en del genom åren – även journalistik. Under och efter min tid som kulturredaktör på Folket i Bild gjorde jag längre intervjuer åt tidningen med artister och författare som Plura Jonsson, Gösta Ekman, Peter Curman och andra kulturaktiva. Jag gjorde även en serie reportage om arbetet vid en vårdcentral – Kvartersakuten i Vasastan, Stockholm – tillsammans med fotografen Susanne Walström. Något senare blev jag kontaktad av redaktören för Anhörig , FMN:s tidskrift. Man ville ha ett reportage om ett fall där en ung, svensk skådespelerska i ropet varit inblandad i en härva med försäljning av Ecstasy. Frågan hade först gått till Anders Sundelin ( När knarket kom till stan , Främlingen i Falun ) som tipsat om mitt namn. Det blev en djupdykning i förundersökning, rättegångsprotokoll och hovrättsförhandlingar innan allt publicerades stort uppslaget under rubriken ”Med kallt blod”. Bodil Malmsten undrade försynt om jag ...

Hur jag blev den jag blev: Historien upprepar sig

Historien upprepar sig, första gången som tragedi andra gången som fars, skrev Karl Marx. Något liknande kan man säga om det som utspelade sig i Folket i Bild i början av 00-talet. Krigen i det forna Jugoslavien blev något av en vattendelare inom vänster. På ena sidan de som stödde USA:s och Natos bombningar av Serbien. Själv sällade jag mig till dem som – utan att för den skull älska Serbien – såg bombningarna som ett brott mot folkrätten, med risk för att bli prejudicerande för den framtida världsordningen. Resultatet av krigen och västvärldens inblandning i Libyen, Irak och Afghanistan tycker jag stärker den ståndpunkten. Folket i Bild hade jag följt på avstånd under 90-talet och noterat att tidningen fortfarande levde, nu med bokförläggaren Kalle Hägglund som redaktör och Erik Göthe som kassör. Upplagan hade fortsatt att sjunka. Tidningen hade undvikit att ta ställning inför folkomröstningen om svenskt medlemskap i EU och blivit alltmer irrelevant. Det rådde oreda i ekonomin och de...

Hur jag blev den jag blev: Teatergruppen

Jag hamnade i teatern av en slump. När jag slutade grundskolan hade jag valt samhällsvetenskaplig linje med estetisk inriktning. Det var teckning som intresserade mig. På skolan i Gubbängen fanns även drama som tillval. Det var avslappningsövningar, röstträning och improvisationer ett par timmar i veckan. Vår dynamiske lärare, gift med Ingmar Bergmans äldsta dotter, undervisade på flera gymnasieskolor runtom i Stockholm. Förutom vår skola Gubbängen: Kärrtorp, Sveaplan och Nya Elementar i Åkeshov. Med tiden började vi samlas på Sveaplans gymnasium på fredagskvällarna. I den stora aulan ägnade vi oss tillsammans med elever från de andra skolan åt att improvisera, dansa och öva tillsammans. Dessförinnan brukade några av oss gå på restaurang Norrås vid Odenplan och äta Coeur de filét Provencale, dricka vin och känna oss vuxna. När vår lärare lyckades ordna en studio, modernt utrustad med video, ljudanläggning m.m. högst upp i Nya Elementar förlade vi våra frivilliga timmar dit. Mitt intres...