Fortsätt till huvudinnehåll

Pillerparadoxen

Det är inte utan viss kluvenhet jag läser Robert Whitakers bok Pillerparadoxen. Han larmar om den stigande psykiska ohälsan i USA trots den kraftigt ökande konsumtionen av läkemedel. Eller är det tack vare? I vår tid individualiseras alla samhälleliga problem. Om din framgång och lycka enbart beror på dig själv, måste ju motgångar och misslyckanden också vara ditt ansvar. Alla har chansen! Bli en vinnare! The american dream. Men på varje vinnare går det ett dussin förlorare. Så bygger man inga samhällen. Så river man gemenskaper.

“There is no such thing as society: there are individual men and women, and there are families”, sa Margaret Thatcher. Tänk så rätt hon fick. Eller fick? Med de orden var hon med och skapade det icke-samhälle vi börjar se omkring oss, i vårt land, och än värre i Spanien, Grekland, Italien (för att nu hålla oss till vår närmaste omvärld). ”Alla ska med”, S slogan i förra riksdagsvalet, vackert sagt, men är det en paroll partiet tänker fylla med något substantiellt innehåll om de vinner i höstens riksdagsval?

Nå, Whitaker. Det finns idag en psykiatrisk diagnos för snart sagt var och en som avviker på ett eller annat sätt, och med diagnosen följer ett litet piller. Vad som kommer först (medicinen eller diagnosen) är inte helt klart, om man ska tro Whitaker. Är han bara en korsriddare på härnad mot en läkemedelsindustri som är roten till allt ont, eller har han rätt när han hävdar att långtidseffekterna av antipsykotika, antidepressiva och litium är illa utredda. Att de efter den första initiala lindringen stökar om mer bland hjärnans synapser och signalsubstanser än forskarna vill erkänna? Och därför skulle ha en stor del i skulden till den ökande psykiska ohälsan.

”Whitaker är en lögnare”, hör jag en psykiatriker från Göteborg utbrista i radions Kropp och själ i ett program där man granskar diagnos- och pillerhysterin. Jag skulle vilja läsa någon som kritiskt granskat Whitakers slutsatser av de 1000-tals forskningsrapporter han refererar. Läser han dem som fan läser bibeln? Eller har han rätt? Då är vi på väg mot en avgrund.

Kommentarer

Anonym sa…
Jag undrar också. Hörde samma program. Ibland säger vi hemma, "vad är det framtiden kommer att anklaga oss för såsom vi anklagar historien" (sterilísering, vanvård m m)? Är det att vi drogade ned våra barn? Jag vet inte, verkligen inte.

VS

Läs mer

Breven från Bodil

Jag träffade Bodil Malmsten endast vid ett tillfälle. Det var någon gång i slutet av 80-talet. Folket i Bild hade författarafton på Strindbergssalen (numera Intima teatern) vid Norra Bantorget i Stockholm. Nils Granberg ansvarade för programmet. Jag skulle säga några ord som inledning och presentera författarna. Vi var båda rätt nervösa. Bodil kom, hälsade och frågade om Lars Forssell, en annan av de medverkande författarna, hade kommit. Hon såg fram emot att träffa honom. (Forssells ständiga förmåga att inte dyka upp eller lämna återbud i sista minuten var en av orsakerna till vår nervositet.) Men Lars Forssell kom, nykter och samlad, och läste med bravur sin långa dikt ”Ola med handklaveret”. Alla jublade. Bodil läste en av sina dikter. Att så här, i början av en text om Bodil Malmsten, lyfta fram Lars Forssell innebär inte att förminska (”gösta”) henne. Tvärtom, det var i den traditionen, med namn som Forssell, Pär Rådström, Marianne Höök m.fl., hon hade ett av sina ben (den folk...

Hur jag blev den jag blev (6:5): Ordförande på ett stormigt hav

Uppdaterad 2025-11-17  En ordförandes främsta uppgift är, sägs det, att hålla samman organisationen, vare sig det gäller ett politiskt parti eller den lokala schackklubben. I det avseendet var väl min tid som ordförande för Folket i Bild ett misslyckande. Stefan Lindgren hade anställts som ny redaktör. Stämningen var infekterad, blotta det faktum att jag ställt upp som ordförande fick mig i somligas ögon att betraktas som tillhörande fiendelägret. Ett försök från min sida att övertala Jörgen Widsell att acceptera ett dubbelkommando på tidningen vid sidan av Stefan (liknande det de haft på Gnistan ) misslyckades. Jörgen gick sedermera till Jan Stenbeck och startade Tidningen Z . SKP började falla samman, men då hade jag redan lämnat partiet. Min tid som ordförande kom i hög grad att kännetecknas av jakt på pengar. En kontrollbalansräkning hade troligen visat att bolaget var på obestånd. Lösningen, som styrelseledamoten Anders Runebjer presenterade, var att föra över verksamheten i e...

Hur jag blev den jag blev 7: Förlagsredaktören

Vi satt i en glasbur i en industrilokal på Döbelnsgatan i den del mellan Vasastan och Östermalm som stockholmarna kallar Sibirien. De fönsterlösa lokalerna sträckte sig över ett helt källarplan och hade tidigare varit hemvist för De Förenade FNL-grupperna. Lokalen hade nu övertagits av Ordfront. Vår bur var placerad strax intill garageinfarten, där lastbilar kom och gick med papper till tryckeriet, pallar med ark och färdiga böcker till och från binderiet. På vintern drog det iskallt från de öppna garagedörrarna. Dieselgaserna blandades med den stickande lukten från repron och doften av varmt, flytande vax från originalavdelningen längre in i lokalen. Genom betonggolvet fortplantade sig dunket från tryckpressarna. Utanför vår bur fanns boklagret där vi packade och levererade böcker till recensenter och de många mindre återförsäljarna. Året var 1977. Vi som satt inne i den gamla förmansburen var Dan, som börjat något halvår tidigare, Ylva som skötte marknadsföring och distribution och s...

Hur jag blev den jag blev: Teatergruppen

Jag hamnade i teatern av en slump. När jag slutade grundskolan hade jag valt samhällsvetenskaplig linje med estetisk inriktning. Det var teckning som intresserade mig. På skolan i Gubbängen fanns även drama som tillval. Det var avslappningsövningar, röstträning och improvisationer ett par timmar i veckan. Vår dynamiske lärare, gift med Ingmar Bergmans äldsta dotter, undervisade på flera gymnasieskolor runtom i Stockholm. Förutom vår skola Gubbängen: Kärrtorp, Sveaplan och Nya Elementar i Åkeshov. Med tiden började vi samlas på Sveaplans gymnasium på fredagskvällarna. I den stora aulan ägnade vi oss tillsammans med elever från de andra skolan åt att improvisera, dansa och öva tillsammans. Dessförinnan brukade några av oss gå på restaurang Norrås vid Odenplan och äta Coeur de filét Provencale, dricka vin och känna oss vuxna. När vår lärare lyckades ordna en studio, modernt utrustad med video, ljudanläggning m.m. högst upp i Nya Elementar förlade vi våra frivilliga timmar dit. Mitt intres...