Tankar i trappen

Vi dricker kaffe i min mors nystädade vardagsrum. Hon är hemma på permis för första gången på drygt fem veckor. Min mor strålar av lycka. ”Härifrån får ni bära ut mig med fötterna före”, säger hon. Hon, som med möda och högst motvilligt lämnat sängen när hon legat inne, har i stort sett obehindrat gått upp för trapporna till andra våningen. Hon rör sig försiktigt i lägenheten, men utan rollator. I morgon skrivs hon ut och primärvården och hemtjänsten tar över. Med oss är arbetsterapeuten från kortidsboendet respektive primärvården och två vårdelever. Tillsammans ska de se vad min mor klarar och vad hon behöver hjälp med i hemmet. Jag ser på personerna runt bordet och tänker på alla dem jag mött under de fem veckor som gått sedan den där kvällen på Sös-akuten: ambulanspersonal, läkare, sjuksköterskor, undersköterskor, fysioterapeuter, arbetsterapeuter, biståndshandläggare, distriktssköterska, husläkare, fastighetsförvaltare, snickare, elektriker, larmpersonal, montörer, informatörer o...

Kriser är en del av livet. En del hävdar till och med att de är en nödvändig förutsättning för det vi kallar liv, att ”en människa som inte varit med om kriser saknar en livsdimension”, som jag just läst i en bok jag har på nattduksbordet. När jag skriver detta har vardagen sakta börjat återvända efter att min bror funnit vår mor liggande på badrumsgolvet, kraftig nedkyld och medtagen efter, av post- och tidningshögen att döma, många dygn. Efter några dagar på akutsjukhuset är hon nu överförd till en geriatrisk avdelning för rehabilitering och minnesutredning (en utredning som hennes husläkare också beslutat om sen tidigare på grund av hennes tilltagande förvirring och svårigheter att hålla ordning i hemmet). Innan jag tar itu med jobb, mejl och räkningar och allt som måste fixas med tänker jag tillbaka på de senaste fem dygnen. Jag vill inte kalla dem kaotiska, därtill har akutsjukvården fungerat alltför väloljat och professionellt, även om stressnivån ibland gått i taket när det ...

Häromkvällen var jag på ett filosofiskt kafé på ett av stadens bibliotek. Ämnet för kvällens samtal var människovärde. En man i vår grupp inledde vältaligt med att deklarera att han var utilitarist. Människovärdet är en illusion, förklarade han, en abstraktion utan betydelse. Det finns rättigheter och det finns nytta, fick vi veta. Flera, mestadels äldre män, verkade vara inne på samma linje. 24 timmar senare befinner jag mig på akuten på Södersjukhuset. Min mor har fallit i hemmet och min bror har hittat henne liggandes på golvet i badrummet efter, av post- och tidningshögen att döma, ett ansenligt antal dygn. Hon har förts in med ambulans kraftigt nedkyld (kroppstemperatur 33 grader) och med liggsår på bröst och knän. Hon är medtagen och nu fruktar man att njurarna ska slås ut. Ett team på fyra–fem personer, sjuksköterskor, läkare och undersköterskor, arbetar lugnt och metodiskt med henne i det stora mottagningsrummet. När man ska sätta in en kateter ber man min bror och mig att lä...

Jag har alltid tyckt att sådana där små insändare man hittar i dagspressen med tack till personalen på ”den-och-den” kliniken för att ni tog hand om min ”si-eller-så” släkting varit lite patetiska. ”De gör väl bara sitt jobb”, har jag tänkt. Sedan ett dygn tillbaka har jag ändrat uppfattning. Jag vill alltså rikta ett stort, varmt tack till ambulansskötarna och det team på Södersjukhusets akutmottagning som tog hand om min mor som ramlat och blivit liggande flera dygn i hemme t. Varmt, professionellt, med empati och utan hets tog ni er an henne, hela tiden med ett öga på mig och min bror. Ständigt beredda att svara på våra uttalade eller outtalade frågor. Nu ligger hon på en avdelning (inte Medicin förstås, men man kan inte få allt) och vi får ta en dag i sänder. Så här långt är svensk sjukvård av världsklass (ja, ni märker hur patetisk jag är). På måndag börjar nästa rond i matchen, med kommun, hemsjukvård, biståndshandläggare och f-n och hans mormor. Giv mig kraft, säge...

”Teatermänniskor har sannerligen en känsla för entréer – och sortier”, skriver Lars Ring i en minnesruna över Dario Fo . Och visst är det en händelse som ser ut som en tanke att den store teatermannen och Nobelpristagaren 1997 väljer att göra sin slutgiltiga sorti samma dag som Svenska Akademien tillkännager att årets Nobelpris i litteratur tilldelas sångaren, poeten och låtskrivaren Bob Dylan, som en påminnelse om att litteraturen och poesin är så oändligt mycket mer än den som läses i enskild ro på den egna kammaren. ”Men han skriver ju musik!” utropar någon i mitt sociala flöde, och jämställer därmed oavsiktligt årets Nobelpristagare med storheter som Beethoven, Schönberg och Allan Peterson, för att nu nämna några som verkligen skriver musik. ”Texterna kan inte läsas utan måste lyssnas på”, säger någon annan. Och? tänker jag. Talar vi inte om en litterär tradition äldre än det skrivna ordet. Sara Danius är inne på det när hon jämför Dylan med diktare som Homeros och Sapfo, var...

En två-och-ett-halvt-åring är på besök med en förälder. Vi sitter i växthuset och fikar när hon plötsligt frågar: – Vad tänker du på? Jag svamlar ut i något mångordigt, som det lätt blir när man inte vet vad man ska svara, och hon avbryter: – Elefanter. Jag tänker på elefanter. * Utlandsregistrerade bilar vid militärövningar (vi får anta att det inte är Natofordon som avses), personer som tilltalar svenska soldater på främmande språk, rysktalande individer på krogar i Norrbotten. Om det nu skulle vara spioneri, borde ”lede fi” inte ställa högre krav på sina agenter? * Med Brittsommar avses vanligen varma och soliga dagar omkring Birgittadagen den 7 oktober. Meddelas endast på detta sätt. ( Överkurs: Dessförinnan ska det helst också ha varit minst en period med kyligt och höstlikt väder.) * Avd för grubblerier (jag snor den titeln): Jag vaknar till i en dröm. Det har blåst kraftigt ute, svart rök och damm väller fram längs gatan och förmörkar luften. Huset skakar i vinden och...

Det är i år 500 år sedan Thomas Mores klassiska roman Utopia , om en framtida idealstat, kom ut första gången. Romanen ägnas en artikel i senaste numret av Modern Filosofi . Jag läser, påminns om ett och annat från min ungdom, och blir både glad och bekymrad. Så länge samhällen har varit indelat i styrande och styrda, ägare och ägda har människor drömt om ett annat, jämlikare samhälle. ”När Adam grävde och Eva spann, vem var då adelsman?” kunde det heta långt innan More beskrev sitt Utopia. Samtidigt har andra, på mer eller mindre goda grunder, misstänkliggjort sådana fantasier:”Ideologierna är döda”, ”Alla utopier slutar förr eller senare i Gulag” har man sagt oss. ”Vägen till helvetet är kantad av goda föresatser”, kunde det heta tidigare. Glad blir jag när jag läser om drömmen om social rättvisa hos More, där den av nöden och samhällets behov påkallade arbetstiden minskats till ett minimum och där alla ges tid och möjlighet att utveckla sina intressen. Där inte ägandet står i vä...

Klockan är halv fem. Något har väckt mig. En dröm bleknar bort: jag har i vanlig ordning flyttat, packat, sorterat i något av de hem jag haft. Jag går upp på toaletten. Dricker sen ett glas vatten. Lägger mig igen och släcker. Då kommer tankarna. Först långsamt smygande, sen i alltmer accelererande takt. Inget problem är för obetydligt, ingen uppgift är för liten, för att inte dra igång en karusell av tankar och känslor. Saker som jag i vaket tillstånd hanterar väl eller hjälpligt växer till oöverstigliga berg i nattens mörker. Det är som om hjärnan vid denna tid på dygnet saknar alla spärrar, alla filter inaktiverade. Kanske är det ett hjärnans sätt att påminna oss om saker som vi i vardagens rusch så gärna förtränger. En inventering av vårt nuvarande tillstånd. Kanske är det rentav bra. Till skillnad från i Francisco Goyas känd bild finner jag att inte bara sömnen frambringar monster.

De senaste årtiondenas forskning ställer det mest vi trott oss veta om minnet på huvudet. Det framgick med önskvärd tydlighet av en film i Vetenskapens värld på SvT Att våra minnen lagras på olika ställen i hjärnan och sedan samordnas har man känt till rätt länge. Men att våra minnen lagras rent fysiskt i hjärnan, genom att nya synapser bildas, är en senare kunskap. Länge betraktade man minnet som ett arkiv, där det bara handlade om att hitta rätt och plocka fram ett minne. Så icke. Att ett minne förändras varje gång vi återskapar det (när vi ”minns”) var nytt för mig. Under en kort stund efter att vi plockat fram ett minne är det extra sårbart och påverkbart innan det åter fixeras. Det här har man kunnat följa på cellnivå. Minnets uppbyggnad får till konsekvens att känslomässigt starkt färgade erfarenheter, lagrade i känslominnet (”däggdjurshjärnan”), kan påverka oss i en riktning, i värsta fall under en hel livstid, medan medvetna delar av vårt minne kan dra i en annan riktning...

Jag läser i bladet att det i år är 40 år sedan Gun-Britt Sundström roman Maken gavs ut. Av en händelse kom jag att läsa den i somras, närmare ett halvsekel efter alla andra. Hon skildrar en tid som också var min, men det är som att läsa om en annan generation. Att vara 16 år 1967, då romanen delvis utspelar sig, var inte detsamma som att vara 21 eller 25. Mina äldre vänner (jag hade nästan bara äldre vänner) såg ut som mina föräldrar på sina bröllopsfoton. När 1970-talet kom hade många av dem redan skilt sig. Maken har status som en feministklassiker, men jag har lättare att identifiera mig med Martinas frihetslängtan än den tråkige och förutsägbare Gustav. Men den får mig också att fundera över vilken sorts man jag varit. Var det sån jag var? Den som visste var skåpet skulle stå och ha allt klappat och klart. Mina första samboförhållanden sprack ju. Allt handlar om balans. Att i det långa loppet varken dominera eller låta sig domineras. Att både var Själv och Tillsammans, som Tor We...

”Skynda dig morfar! Hissen kommer!” Han kommer inspringande i hallen. Vi ska på utflykt och jag håller just på att knyta skorna. Att leva några dagar med en treåring är som att stiga in i ett avsnitt av ”Kurt Olssons Televison” (Tänk när Stockholmståget kommer in till Göteborgs central eller ” Broöppning ”). Allt är ett stort äventyr. Bilarna nedanför vårt fönster, pojken på springcykel, den lilla pudeln på bussen, några vilsna löv i en fontän, båtarna i vattnet, en ambulans eller polisbil. Och allt kommuniceras med omvärlden (”Titta en svart häst” får båda unga och gamla veta när vi passerar hagen vid ridstallet.) Förflyttning sker med språng, långt före oss andra, eller vanligtvis långsamt, mycket långsamt när något fångat intresset. Kanske är vår förundran inför tillvaron aldrig så stor som när vi just lärt oss att gå, prata, klä på oss (nåja) och kan börja reflektera över oss själva och det vi upplever. Storasyster, sex år, förefaller rent blasé i jämförelse. Men att vara...

Det är semester. Jag är i Stockholm ett par dagar och talar i telefon med någon i den övriga familjen på Gotland. Barnbarnet, då snart sex år, vill säga något och tar över luren. Efter några inledande fraser (Hur mår du? Vad gör du? osv) får hon syn på en boll och undrar om jag vill höra hur den låter. Jag hör ett studsande ljud mot altangolvet. Sen ett tjutande ljud. – Kan du gissa vad det här är? – Nej, jag vet inte. – Det är en leksaksbil. (Det jag nyss hört är sirenerna från en leksaksbrandbil.) Därefter får jag i tur och ordning höra gungan (ett svagt svischande ljud), stenarna på grusgången (det knastrar i luren när hon går) och en glasspinne (!). Den sista låter i ärlighetens namn inte särskilt mycket. – Vill du höra hur rosorna låter? Ett svagt prassel hörs i luren. Jag föreställer mig att hon sätter telefonen tätt intill de stora rosbuskarna i änden av altanen. – Vill du höra havet? – Ja. Ett svagt susande. – Blåser det? frågar jag, i tron att det är ljudet från have...

Det finns mycket att säga om affären Macchiarini, och många gör det också. En del som säkert sprungit med de övriga i flocken båda en och två gånger utan att tänka efter. Den som är utan skuld kastar första stenen. Men så var det det där med lön och ansvar. Som rektor för KI hade Anders Hamsten en lön på 131 000 kr. KS sjukhusdirektör Melvin Samsom tjänar 214 000 kr. I månaden. Det är drygt åtta gånger mer än en undersköterska. Argumentet? Att man ska få de bästa, mest skärpta och lämpade för jobbet. Lönen ska också vara ett slags kompensation för det obehag den utsatta chefspositionen ibland kan vara förknippad med. Så vad händer då när det börjar blåsa? KI:s tidigare rektor Harriet Wallberg-Henriksson förklarade på ett tidigt stadium att hon inte var på jobbet den dag Macchiarini anställdes. Melvin Samson sa i samband med att Kjell Asplunds utredning offentliggjordes att den debattartikel han och Anders Hamsten skrivit till Macchiarinis försvar hade han bara undertecknad. Han utgic...

Jag ser en film om jakten på evigt liv. En rysk affärsman har anslagit miljontals dollar till att låta forskare världen över lösa problemet med döden. Olika möjligheter redovisas: många går ut på att ”tanka över” hjärnans innehåll till robotar, datorer, konstgjorda människor eller hologram (!). Programmet fyller mig med obehag. Bara för att något är tekniskt möjligt betyder det inte att det är gott eller önskvärt; dödshjälp eller surrogatmödraskap för att ta två aktuella exempel. Filmen berör heller inte några komplikationer utöver de rent tekniska – inte minst de etiska, synen på livet och döden – eller praktiska (hur skulle alla få plats och försörjas?). Och vad skulle kunna hindra den som vill och har råd från att ta levande människor, tömma deras hjärnor och fylla dem med sitt eget innehåll? Gudskelov gäckar hjärnan forskarna. De enkla mekaniska funktionerna börjar man förstå; vi får se hur en närmast totalförlamad man kan få en robotarm att lyfta ett glas öl till munnen med ...

– Gå bort! Han har just sett sin mamma och storasyster gå ut genom grinden till lekparken. Ilsket gråtande springer han och sätter sig på trappen till en av parklekens stugor. Så långt bort från mig han kan komma, utan att helt förlora mig ur sikte. Nyss har de lekt i den stora plaskdammen och han är fortfarande naken när jag, morfar, närmar mig med hans kläder i famnen. Med all ilska en som nyss fyllt tre år kan mobilisera upprepar han sitt: – Gå bort! … Gå bort! Jag sätter mig på behörigt avstånd på trappen och avvaktar. Vi iakttar de gungande barnen framför oss. Han med ögonbrynen rynkade och munnen som ett rakt streck. – Ska vi gunga? försöker jag försiktigt. – Nej, kommer det trumpet. Ännu en stunds tystnad. – Ska vi gå och köpa en glass? frågar jag. Inget svar. – Lite godis kanske? prövar jag efter stund. Ytterligare tystnad Jag låter tiden gå. Fäller emellanåt en kommentar om de andra barnen som leker och cyklar runt oss. Det är en varm dag och vi har ing...

För två år sedan byggde ett flugsnapparpar bo i en blomkruka utanför en av gäststugorna. Blomkrukorna flyttades, fler fågelholkar sattes upp, men inte ger ett par småfåglar som fått smak för civilisation upp så lätt. * Det var inte EU britterna folkomröstade om, det var invandringen” hörs nu från flera håll, i ett av många försök att förklara resultatet i torsdagens val. Men är inte EU:s version av invandringen en del av problemet? Tänk på Laval-domen, eller kraven på sänkta ingångslöner. Kanske inte ett problem (just nu) för den som vill ha billig städning hemma eller fritt kunna välja bland Europas alla universitet. Men de andra? ”These people”, som det kommit att heta i en skön BBC-eufemism. ”Det här folket”. Ska de verkligen ha något att säga till om? * Midsommarafton - i år den 24 juni, dagen efter den ”riktiga” midsommarafton - och det lilla vemodet rullar in. Ljus och mörker. Liv och död. Aldrig känns väl livet så närvarande som idag, men också insikten om dess ändlig...

Vi går på en begravning. En äldre släkting har dött. ”Moster Ulla” som vi kallade henne, fast egentligen var hon min mammas moster, ett sladdsyskon till min mormor. Hela familjen sluter upp: Lena, jag och barnen. Ibland säger vi lite lättvindigt: Men hon var ju så gammal, det var väl skönt att hon fick dö. Men som officianten Jenny Lingesjö sa i sitt griftetal: Att någon dör gammal minskar inte sorgen. Vilket också visade sig, inte minst i de båda barnbarnens avskedstal: Hur mycket en äldre släkting kan betyda vid livets alla skiften, kriser och glädjestunder. Det är en kristen begravning. Norra kapellet på Norra Begravningsplatsen, en grön oas mellan motorlederna i Solna. Själv är jag varken medlem i Svenska kyrkan eller troende, men sjunger villigt med i ”Blott en dag …” och ”Härlig är jorden”. Dock avstår jag från att delta i ”Fader vår”. Nej inte ska jag, ateisten, åkalla den gud de troende håller högt. Att jag får ett stänk av Herrens välsignelse tar jag med jämnmod, det kan j...

Ensam en kväll i stan ser jag Tjuvheder – av flera vänner omnämnd som förra årets bästa svenska film . Och visst är den bra. Nervig, mörk – inget tjafs eller ”rövar”-romantik. Malin Vulcano är briljant i huvudrollen som överlevaren Minna; Jan Mattssons skurk Christer Korsbäck skulle jag inte vilja ha några ouppklarade affärer med; men framför allt fastnar jag för Lou Kappis Katja, undersköterskan som nu hamnat på samhällets botten, hennes skörhet och längtan efter sonen, nu placerad i fosterhem. Och insikten som sakta växer fram om hur trasig hon faktiskt är. Och det är här som avgrunden öppnar sig. Jag tänker på alla som alkoholen tagit i min familj, jag tänker på min gamle vän som nu sitter bland a-lagarna vid Hornstull; jag tänker på vänskaper som dunstat bort i alkoholdimmorna, jag tänker på Lasse, Sten och de andra från högstadiet i Årsta som gick ner sig i hasch- och mellanölsruset på 1960-talet; jag tänker på mina egna barn och deras klasskamrater i förorten: en död i överdos ...

Nils Schwartz var inte bara en litteraturkritiker av rang. När Sveriges regering någon gång i mitten av 1980-talet beslöt att terroriststämpla och utvisa nio kurder till Turkiet var Nils vid sidan av Jan Guillou de enda som tog upp frågan i de stora medierna. Nils på Expressens kultursida och Jan i tv-programmet Rekordmagasinet. Bakgrunden var mordet på en avhoppad PKK-sympatisör i Uppsala i juni 1984. En person greps och dömdes för dådet. Säpo bestämde sig för att det var en intern uppgörelse och pekade ut ett antal förmodade PKK-are (bl.a. en blomsterförsäljare i Eskilstuna) som medhjälpare. Åklagaren beslöt att lägga ned förundersökningen eftersom varje form av bevis saknades. Säpo gick då till regeringen som beslöt att stämpla nio av dem som terrorister och utvisa dem enligt terroristparagraferna i utlänningslagen. Men då de utpekade inte kunde utvisas eftersom de riskerade dödsstraff i militärdiktaturens Turkiet belades de med reseförbud och anmälningsplikt. Ingen av dem fick ...

Att resa svär mot allt jag sätter värde på livet: Lugn, trygghet och rutiner. Att ligga hemma på soffan i tystnaden med en bok, frukosten vid bordet i mitt lilla kök ut mot Ringvägen, morgonpromenaden längs Årstaviken. Ändå utsätter jag mig för detta, en eller två gånger om året. Kastar mig ut i det okända, gärna bara med en flygbiljett och, möjligen, första natten bokad på något hotell. Första dygnet är värst, cold turkey , trygghetsnarkomanens avgiftning står inte heroinistens efter. Sen brukar det lugna sig. Men blir jag flera nätter på samma ställe boar jag gärna in mig, skaffar nya rutiner med utflykter, middagsvila på hotellet, en sen middag ute osv. Tur nog har jag sällskap med en van resenär, gatusmart, med koll på restauranger, hotell och shopping. Själv försöker jag läsa in mig på sevärdheter och utflyktsmål och, om vi hyrt bil, vara chaufför. Förenas gör vi i det gemensamma intresset att sitta på kafé och studera gatulivet, alltmedan eftermiddagen övergår i kväll. Sen, när...

Plötsligt en dag fyller jag 65 år. En gång i tiden en milstolpe med avtackning efter ett långt arbetsliv, medalj och förhoppningsvis en pension att leva på. Och tid att äntligen ägna sig åt det man velat göra, hela livet. Själv har jag haft turen att ha ett yrke som också varit ett intresse och som jag kan fortsätta med så länge jag vill och kan. Och mina tjänster efterfrågas, förstås. Baksidan, efter ett liv som egenföretagare, är en pension som är ett skämt, om man nu är en vän av svart humor. Nej, åren i almanackan betyder inte så mycket. Aldrig har jag känt mig så gammal som när jag fyllde 30. Vi hade fått vårt första barn. Allt kändes färdigt och inrutat. Ungdomen var definitivt över. Men också det vemodet tonade bort. Eller när vårt första barnbarn kom och någon frågade hur det kändes att vara farfar. Och jag insåg att jag nog aldrig skulle få se dem bli vuxna och bilda familj. Nu fylls jag av värme och glädje när de små kommer (”Moffa, visa sak”), ritar en teckning åt mig elle...

Fredagsmys i majsolen  * Jag läser Agneta Klingspors Går det åt helvete ska jag ändå dö (Atlas 2015) och tänker på det jag skrev om att fylla 65. Visst är åldrandet hos Klingspor också mentalt (hon kommer på sig själv med att stå i badrummet med ett mjölkpaket i handen och undra ”Vad gör jag här?”), men framför allt är det kroppsligt. ”Allt faller”, konstaterar hon; hud, bröst, haka, mage dras enligt tyngdkraftens obönhörliga järnlag neråt. I skarp kontrast mot den unga kroppens uppåt- och framåtgående rörelse som hon fortfarande kan minnas den. Kanske är det fysiska åldrandet mer påtagligt för kvinnan, vars kropp granskats och bedömts (inte minst av det inre ögat) alltsedan tidiga tonår. Lena säger att det är orättvist att män ofta har snyggare ben än kvinnor, när vi börjar komma upp i åren. Visst kan jag reta mig på den där onödiga valken runt midjan på en annars hyfsat smärt kropp. Men mest handlar det om att vilja behålla spänst och rörlighet. När jag i höstas hade probl...

Historien med Yasir Kahn som inte ville ta en kvinnlig tv-journalist i hand lämnar mig ingen ro. Förutsatt att det är sant som han säger , att det är för intimt att ta en person av motsatt kön i hand om hon inte tillhör den närmaste familjen, och att det alltså inte är ett uttryck för ringaktning (”du är mindre värd för att du är kvinna”). Nyckelordet är just intimitet – ”(känsla av) personlig närhet och förtrolighet”. För visst finns det gränser för hur nära varandras kroppar vi tillåter oss att vara även i vårt fördomsfria land. Varför har vi annars separata omklädningsrum för kvinnor och män, bastur, toaletter? För 30 år sedan solade och badade var och varannan kvinna topless. Hur många kvinnor ses utan överdel på badstränderna idag? Går vi ännu längre tillbaka var korta kjolar något otänkbart. Idag kan de vara kortare än kort. Män i shorts i city? Otänkbar förr, vardagsmat idag. Och den du förr tog i hand förutsätts du idag krama även om ni är blott ytligt bekanta. Så visst förän...

En kväll på landet ser vi Thelma och Louise , inspirerade av radions Stil som ägnat ett helt program om filmen från 1991. Av någon anledning har ingen av oss sett den tidigare. Den är bra, på det sätt som stora Hollywood-produktioner kan vara när de är som bäst: rapp dialog, bra musik, lysande rollprestationer och storslagna miljöer. Och, inte minst, filmen har fortfarande mycket att säga om kvinnors liv och villkor och om förhållandet mellan könen. (Att anmäla en man dansat med hela kvällen för våldtäkt är väl på många håll lika lönlöst nu som då.) Men det jag tänker på är slutet. Istället för att låta sig infångas trampar Louise (i Susan Sarandons gestaltning) gasen i botten på sin Ford Thunderbird och de far ut över Grand Canyon. Där fryser bilden. För det har man fått kritik. För kvinnorna finns ingen frihet, bara nederlag har det hetat. (I ett citat i radioprogrammet försvarar sig filmens producent med att slutet kan tolkas symboliskt: man ser aldrig att de kraschar, de kanske f...

Hur ofta händer det att man köper en bok av ren slump? Eller bara för att den är snygg? Jag sneglade på Beata Arnborgs biografi över Kerstin Thorvall, Uppror i skärt och svart , redan häromåret, när den var utvald i Svensk Bokkonst. Annika Lyths formgivning förenar den klassiska typografins enkla skönhet med ett modernt och fräckt tilltal, där de djuprosa anfangerna står ut som kraftfulla utropstecken, dessutom vackert illustrerad med många av Thorvalls egna teckningar. I februari får jag så tag på boken på rean. Jag börjar läsa, och blir fast. Arnborg lyckas att med inlevelse och respekt skildra en människa som är ”större än livet”; och då inte bara föremålet för biografin, utan alla i hennes närhet: barn, familj, vänner och kollegor. Här möter vi den produktiva, disciplinerade yrkeskvinnan: författaren, med ett par, tre böcker i vitt skilda genrer (barn, ungdom, skönlitteratur, fack) årligen; krönikören; illustratören och debattören, som under hela sitt liv skrev om allt, från kv...

När Ivar var drygt ett år fick han ett nytt intresse. Det väckte också min nyfikenhet på dessa mänskliga vägar. Upp. Och ner