Fortsätt till huvudinnehåll

Lyckliga slut?

En kväll på landet ser vi Thelma och Louise, inspirerade av radions Stil som ägnat ett helt program om filmen från 1991. Av någon anledning har ingen av oss sett den tidigare. Den är bra, på det sätt som stora Hollywood-produktioner kan vara när de är som bäst: rapp dialog, bra musik, lysande rollprestationer och storslagna miljöer. Och, inte minst, filmen har fortfarande mycket att säga om kvinnors liv och villkor och om förhållandet mellan könen. (Att anmäla en man dansat med hela kvällen för våldtäkt är väl på många håll lika lönlöst nu som då.)

Men det jag tänker på är slutet. Istället för att låta sig infångas trampar Louise (i Susan Sarandons gestaltning) gasen i botten på sin Ford Thunderbird och de far ut över Grand Canyon. Där fryser bilden. För det har man fått kritik. För kvinnorna finns ingen frihet, bara nederlag har det hetat. (I ett citat i radioprogrammet försvarar sig filmens producent med att slutet kan tolkas symboliskt: man ser aldrig att de kraschar, de kanske flyger mot friheten osv. Det låter inte helt övertygande mot bakgrund av filmens realism i övrigt.)

Diskussionen är inte ny. På 1970-talet krävde en del kamrater uppbygglig kultur, med lyckliga slut där kollektivet/arbetarklassen alltid gick segrande ur striden. Och när Ivar Lo-Johansson gav ut God natt jord (1933) lät ABF, som tyckte författaren gett en alltför negativ bild av statarnas liv i det begynnande folkhemmets Sverige, publicera en motskrift God morgon jord.

Visst kan ett sorgligt slut på en film eller en bok inge en känsla av hopplöshet, men av det följer inte nödvändigtvis att ett ”lyckligt” slut får oss att gå ut i kamp för ett bättre liv eller vad nu syftet kan tänkas vara. Det här är inte bara en instrumentell syn på kulturen och en grav underskattning av mottagaren, det är en uppfattning som många gånger motverkar sitt syfte.

Låt oss säga att Thelma och Louise lyckats att ta sig över gränsen, öppnat en bar någonstans i Mexiko, kanske inlett en kärleksrelation när de tröttnat på de svinaktiga karlarna och levt lyckliga i alla sina dagar. Hade inte det snarare befäst (den amerikanska) uppfattningen om individens frigörelse som enda vägen till förändring.

Nu lever filmen kvar, som ett orosmoln i mitt medvetande. Ett gruskorn i skon. Och hur det gick för statarna, det vet vi ju.
Etiketter:

Kommentarer

Skicka en kommentar

Läs mer

Mörker

Idag skriver jag för hand i mörkret. Utländska myndigheter har ställt in betalningarna till bolaget som levererar vår ström. Man misstänker att bolaget, som kontrolleras av våra myndigheter, tar betalt av oss. Så nu har vi ingen el. Det hela började med att det utlystes fria allmänna val i vårt land. Vi gick man ur huse och röstade. Utländska valobservatörer sa att det var de mest demokratiska valen som genomförts i vår del av världen. Det var bara ett fel. Vi röstade bort den gamla, korrumperade regeringen och valde en ny. Det skulle vi inte ha gjort. Gränserna stängdes, biståndet upphörde. Våra män kan inte längre försörja sig. Nu sitter de på kaféerna och idisslar sin förtvivlan och ilska. Min son säger att han tänker gå med i motståndet. Jag vill inte att han ska dö. Han säger att han hellre dör än lever det här livet. Min förtvivlan är outsäglig. ”Gazas invånare förbannar Europa”, Svenska Dagbladet 21/8-07 Andra bloggar om Palestina .
20 kommentarer
Läs mer

Infödingarna ska uppfostras

Nyligen läste jag om en svensk missionär som var verksam i Södra Afrika i början av 1900-talet. Hans företrädare på posten hade förbjudit byns invånare att använda sin egen guds namn, deras traditionella danser betraktades som synd och de tvingades bära västerländska kläder. Följaktligen lyckades han endast omvända ett fåtal. Den nye missionären gick runt i byn, drack öl med hövdingen, lyssnade och lärde. Kristendomsundervisningen inledde han med en diskussion om tio guds bud i förhållanden till byns egen moralkodex. Till slut lät sig hela byn döpas (mest för att de gillade honom). Där den förres handlingar präglades av inställningen att infödingarna ska uppfostras, präglades den andre av inställningen att umgänget mellan kulturen måste bygga på ömsesidig respekt och förståelse. Jag tänker på det jag läst när konflikten om Lars Vilks Muhammedbild nu blossat upp på allvar. Jag är själv ateist. Finner tillvaron alldeles för rik för att kunna reduceras till en skapelse av en gud, om än al...
13 kommentarer
Läs mer

Tore Browaldh

Jag ser att Tore Browaldh är död. Också det en man som satte den andliga spisen högt. En gång i början av 1980-talet besökte jag honom på Handelsbankens huvudkontor vid Kungsträdgården. Browaldh hade avgått som ordförande och var numera vice ordförande i banken och hade kvar ett litet arbetsrum och en sekreterare för sina övriga engagemang. Jag var ordförande för Folket i Bild den gången. Browaldh hade stött tidningen ekonomiskt när den bildades. (Premieobligationerna han skänkt låg länge i tryggt förvar i ekonomiansvarig Plomans kassaskåp.) Tidningen var även nu i ekonomisk kris och han hade hörsammat vår vädjan om stöd. Under några timmar satt vi i hans rum och pratade om kultur och politik. För att vara en man i hans position minns jag att han frågade ovanligt mycket. – Du borde bli politiker, var hans något överraskande avskedsord när vi bröt upp. Jag tror knappast att den före detta bankdirektören Browaldh delade mina radikala politiska uppfattningar. Vad han ville ha sagt var kan...
Skicka en kommentar
Läs mer

40 år som gifta

I torsdags hade Lena och jag 40-årig bröllopsdag. Lena jobbade och jag hade styrelsemöte. Låter det oromantiskt? Nåja, i eftermiddag åker jag till Gotland. På kvällen har vi bokat bord på Lindgården, restaurangen där vi åt bröllopsmiddag tillsammans med våra vänner, som gift sig samtidigt med oss, påsken 1979. Och i sommar åker vi på tågluff tillsammans genom Europa till Italien. Kanske har jag med mig en present också. Så, visst firar vi. Men vad är det vi firar? Är 40 år som gifta något att sträva efter i en tid när vartannat äktenskap slutar i skilsmässa? När löften om nöd och lust gäller så länge som man har lust. Men kanske inte alltid i nöd. Här en text jag skrev för två år sedan, vid ett annat jubileum: 40 år tillsammans En dag i november firar Lena och jag att det var fyrtio år sedan vi träffades. Det var på en fest i Vasastan, i ett av alla vänsterkollektiv som fyllde den då nedgångna stadsdelen. Vi gör det genom det vi är allra bäst på: Laga och äta god mat. Vi lyssnar p...
8 kommentarer
Läs mer