Fortsätt till huvudinnehåll

Lyckliga slut?

En kväll på landet ser vi Thelma och Louise, inspirerade av radions Stil som ägnat ett helt program om filmen från 1991. Av någon anledning har ingen av oss sett den tidigare. Den är bra, på det sätt som stora Hollywood-produktioner kan vara när de är som bäst: rapp dialog, bra musik, lysande rollprestationer och storslagna miljöer. Och, inte minst, filmen har fortfarande mycket att säga om kvinnors liv och villkor och om förhållandet mellan könen. (Att anmäla en man dansat med hela kvällen för våldtäkt är väl på många håll lika lönlöst nu som då.)

Men det jag tänker på är slutet. Istället för att låta sig infångas trampar Louise (i Susan Sarandons gestaltning) gasen i botten på sin Ford Thunderbird och de far ut över Grand Canyon. Där fryser bilden. För det har man fått kritik. För kvinnorna finns ingen frihet, bara nederlag har det hetat. (I ett citat i radioprogrammet försvarar sig filmens producent med att slutet kan tolkas symboliskt: man ser aldrig att de kraschar, de kanske flyger mot friheten osv. Det låter inte helt övertygande mot bakgrund av filmens realism i övrigt.)

Diskussionen är inte ny. På 1970-talet krävde en del kamrater uppbygglig kultur, med lyckliga slut där kollektivet/arbetarklassen alltid gick segrande ur striden. Och när Ivar Lo-Johansson gav ut God natt jord (1933) lät ABF, som tyckte författaren gett en alltför negativ bild av statarnas liv i det begynnande folkhemmets Sverige, publicera en motskrift God morgon jord.

Visst kan ett sorgligt slut på en film eller en bok inge en känsla av hopplöshet, men av det följer inte nödvändigtvis att ett ”lyckligt” slut får oss att gå ut i kamp för ett bättre liv eller vad nu syftet kan tänkas vara. Det här är inte bara en instrumentell syn på kulturen och en grav underskattning av mottagaren, det är en uppfattning som många gånger motverkar sitt syfte.

Låt oss säga att Thelma och Louise lyckats att ta sig över gränsen, öppnat en bar någonstans i Mexiko, kanske inlett en kärleksrelation när de tröttnat på de svinaktiga karlarna och levt lyckliga i alla sina dagar. Hade inte det snarare befäst (den amerikanska) uppfattningen om individens frigörelse som enda vägen till förändring.

Nu lever filmen kvar, som ett orosmoln i mitt medvetande. Ett gruskorn i skon. Och hur det gick för statarna, det vet vi ju.

Kommentarer

Läs mer

Odjur finns. Men inte där du tror

Lena och jag sitter på Vetekattens uteservering. Iakttar folklivet på Götgatan. Människor på väg hem till fredagsmys och välförtjänt helgvila. Bredvid oss sitter en ung kvinna. Kortklippt, mörkhårig, i blå jeansjacka. Hon pratar tyst men upprört i sin mobil. Jag hör att det gäller Gaza. Närmare bestämt kampanjen mot dem som protesterar mot kriget. En riksdagsman har nyss kallat några av dem som protesterar för ”odjur”.   Utrikesministern har utryckt sitt gillande genom att vidarebefordra meddelandet. Efteråt sitter kvinnan tyst och begrundar sin mobil. När hon ska till att gå reser jag mig och går fram till henne. – Jag hörde ditt samtal, säger jag. Jag vill bara säga att jag håller med dig. – Oh, tack, säger hon. Man tror att man blivit galen. – Jag är ju äldre, säger jag, men jag känner samma sak. De verkliga odjuren är ju dom som härjar i Gaza. Hon nickar. – Tack för att du delat med dig, säger hon och antyder ett leende, innan hon cyklar iväg. Kanske har jag g...

Döstädning

Avin på nya hyran för lägenheten i Stockholm kommer. Lena undrar om det inte är dags att byta till något mindre och billigare. Ett alternativ skulle vara att göra om arbetsrummet till ett gästrum. Jag arbetar ju inte, och framför allt inte där, så mycket längre. Hittills har vi fått knöka in en gästsäng bredvid skrivbordet när någon behövt sova över. Vi har under senare delen av 10-talet tömt lägenheter tillhöriga äldre anhöriga, inför flyttar till nya boenden och livet hinsides. Pärmar, arbetspapper och fotografier har vält ur överfyllda skåp. För att inte tala om vinds- och källarförråd. Tonvis med papper har hivats iväg. Ska våra barn en gång behöva utsättas för detta? Fram växer tanken på en rejäl utrensning av vindsförråd och arbetsrum. Sagt och gjort. Hyllmeter efter hyllmeter gås igenom. Pärmar töms, gamla anteckningsböcker och fickkalendrar, tryckerihandledningar från 1980-talet (vem sparar på sånt?), turistkartor från länge sedan besökta städer, oändliga mängder plastm...

Vardagspolitik: Ekonomiska realiteter

Vi sitter ett sällskap med varsitt glas och samtalar i väntan på att pizzaugnen ska bli varm. Det är en varm kväll i början av september, sommaren har ännu dröjt sig kvar några dagar. Samtalet kommer in på djurhållning. Någon uttalar sig kritiskt om kravet på att kor ska få gå ute på sommaren föreslås slopas. Instämmande mummel. – Det finns en ekonomisk aspekt också, säger en som varit grisbonde. Samtalet avstannar innan det, i sann svensk anda, går vidare till mer neutrala ämnen. Jag kan inte släppa tanken på vad hen sagt. För visst är det sant att svenska bönder, de få vi har kvar, lever på marginalen, i konkurrens med all billig import. Tillvaron är full av målkonflikter. De flesta av oss vill nog ha en levande skog, av omtanke om biotopen, naturupplevelsen och klimatet. Samtidigt översköljs vi i butikerna av (gratis) papperspåsar. Allt vi beställer på nätet kommer i kartongförpackningar. Vi uppmuntras att ersätta plast med papper. Men var kommer papperet ifrån? Jag ...

Jag drabbas av hemkänsla

– Hur kan du vilja åka upp till den där röran? frågar mina gotländska vänner när jag ska till Stockholm. Det är ju mitt hem, tänker jag. (Noga räknat ett av två hem, men det är en annan historia.) Med hem tänker jag inte bara på lägenheten vid Ringvägen. ”Hem” är ett område som sträcker sig från Eriksdalshallen till Ringen centrum vid Skanstull, vidare upp till Medborgarplatsen och tillbaka genom Rosenlundsparken. Med hund ingår även promenaderna i koloniområdena längs Årstaviken. Ibland, om man behöver handla något, åker man ner till ”stan” (dvs. city) på samma vis som gotlänningarna åker till Visby. Större än så är inte ”min” stad. Håkan Forsell skriver i sin kunniga och uppslagsrika bok Söder: Drömmar och förvandlingar i en svensk stadsdel (Weyler 2025) om begreppet hemkänsla och hur underskattat det är i beskrivningen av olika bostadsområden. Kulturgeografer har använt begreppet när man studerat varför människor väljer att bo där dom bor. Hemkänsla är att morsa på någo...