Nils Schwartz var inte bara en litteraturkritiker av rang. När Sveriges regering någon gång i mitten av 1980-talet beslöt att terroriststämpla och utvisa nio kurder till Turkiet var Nils vid sidan av Jan Guillou de enda som tog upp frågan i de stora medierna. Nils på Expressens kultursida och Jan i tv-programmet Rekordmagasinet.
Bakgrunden var mordet på en avhoppad PKK-sympatisör i Uppsala i juni 1984. En person greps och dömdes för dådet. Säpo bestämde sig för att det var en intern uppgörelse och pekade ut ett antal förmodade PKK-are (bl.a. en blomsterförsäljare i Eskilstuna) som medhjälpare. Åklagaren beslöt att lägga ned förundersökningen eftersom varje form av bevis saknades. Säpo gick då till regeringen som beslöt att stämpla nio av dem som terrorister och utvisa dem enligt terroristparagraferna i utlänningslagen. Men då de utpekade inte kunde utvisas eftersom de riskerade dödsstraff i militärdiktaturens Turkiet belades de med reseförbud och anmälningsplikt. Ingen av dem fick lämna sin hemkommun och de skulle infinna sig hos polisen ett par gånger i veckan. Detta pågick i flera år utan att någon fick sin sak prövad inför domstol.
Att få uppmärksamhet för denna fråga i de etablerade medierna var inte lätt. S-pressen teg eftersom det var en socialdemokratisk regering som instiftat terroristlagarna på 1970-talet och också beslutat om utvisningen, ansvariga ministrar var Anita Gradin och, sedermera, Georg Andersson. Den borgerliga pressen teg eftersom de utpekade kunde misstänkas vara kommunistsympatisörer och dessutom utlänningar. Svartskalle ligge ogill, för att travestera Västgötalagen. Särskilt då revolutionär svartskalle.
När så Hans Holmér fann de misstänka lämpliga som Olof Palmes mördare brakade helvetet loss på allvar, med gripanden och husrannsakningar i gryningen framför kvällspressens kamerblixtar, buggningar av sovrum och telefonavlyssning. Då hade också de övriga medierna vaknat.
Men Nils Schwartz var med sin vassa penna en av få som långt dessförinnan sett till att de inte försvunnit in i glömskan. Sånt ger inga karriärpoäng men tyder på ett kurage utöver de vanliga.
Bakgrunden var mordet på en avhoppad PKK-sympatisör i Uppsala i juni 1984. En person greps och dömdes för dådet. Säpo bestämde sig för att det var en intern uppgörelse och pekade ut ett antal förmodade PKK-are (bl.a. en blomsterförsäljare i Eskilstuna) som medhjälpare. Åklagaren beslöt att lägga ned förundersökningen eftersom varje form av bevis saknades. Säpo gick då till regeringen som beslöt att stämpla nio av dem som terrorister och utvisa dem enligt terroristparagraferna i utlänningslagen. Men då de utpekade inte kunde utvisas eftersom de riskerade dödsstraff i militärdiktaturens Turkiet belades de med reseförbud och anmälningsplikt. Ingen av dem fick lämna sin hemkommun och de skulle infinna sig hos polisen ett par gånger i veckan. Detta pågick i flera år utan att någon fick sin sak prövad inför domstol.
Att få uppmärksamhet för denna fråga i de etablerade medierna var inte lätt. S-pressen teg eftersom det var en socialdemokratisk regering som instiftat terroristlagarna på 1970-talet och också beslutat om utvisningen, ansvariga ministrar var Anita Gradin och, sedermera, Georg Andersson. Den borgerliga pressen teg eftersom de utpekade kunde misstänkas vara kommunistsympatisörer och dessutom utlänningar. Svartskalle ligge ogill, för att travestera Västgötalagen. Särskilt då revolutionär svartskalle.
När så Hans Holmér fann de misstänka lämpliga som Olof Palmes mördare brakade helvetet loss på allvar, med gripanden och husrannsakningar i gryningen framför kvällspressens kamerblixtar, buggningar av sovrum och telefonavlyssning. Då hade också de övriga medierna vaknat.
Men Nils Schwartz var med sin vassa penna en av få som långt dessförinnan sett till att de inte försvunnit in i glömskan. Sånt ger inga karriärpoäng men tyder på ett kurage utöver de vanliga.
 |
| Nils Schwartz 1944–2016 |
Kommentarer