– Gå bort!
Han har just sett sin mamma och storasyster gå ut genom grinden till lekparken. Ilsket gråtande springer han och sätter sig på trappen till en av parklekens stugor. Så långt bort från mig han kan komma, utan att helt förlora mig ur sikte.
Nyss har de lekt i den stora plaskdammen och han är fortfarande naken när jag, morfar, närmar mig med hans kläder i famnen. Med all ilska en som nyss fyllt tre år kan mobilisera upprepar han sitt:
– Gå bort! … Gå bort!
Jag sätter mig på behörigt avstånd på trappen och avvaktar. Vi iakttar de gungande barnen framför oss. Han med ögonbrynen rynkade och munnen som ett rakt streck.
– Ska vi gunga? försöker jag försiktigt.
– Nej, kommer det trumpet.
Ännu en stunds tystnad.
– Ska vi gå och köpa en glass? frågar jag.
Inget svar.
– Lite godis kanske? prövar jag efter stund.
Ytterligare tystnad
Jag låter tiden gå. Fäller emellanåt en kommentar om de andra barnen som leker och cyklar runt oss. Det är en varm dag och vi har ingen brådska. Till slut, efter mer än en halvtimme sitter han så plötsligt bredvid mig. Jag hjälper till med den trånga tröjan och ser till att rätt sko hamnar på rätt fot. Hand i hand går vi så och köper varsin glass på fiket tvärsöver gatan. Jag tar en kopp kaffe. Sen går vi tillbaka till lekparken och gräver Södermalms djupaste grop i sandlådan.
Han har just sett sin mamma och storasyster gå ut genom grinden till lekparken. Ilsket gråtande springer han och sätter sig på trappen till en av parklekens stugor. Så långt bort från mig han kan komma, utan att helt förlora mig ur sikte.
Nyss har de lekt i den stora plaskdammen och han är fortfarande naken när jag, morfar, närmar mig med hans kläder i famnen. Med all ilska en som nyss fyllt tre år kan mobilisera upprepar han sitt:
– Gå bort! … Gå bort!
Jag sätter mig på behörigt avstånd på trappen och avvaktar. Vi iakttar de gungande barnen framför oss. Han med ögonbrynen rynkade och munnen som ett rakt streck.
– Ska vi gunga? försöker jag försiktigt.
– Nej, kommer det trumpet.
Ännu en stunds tystnad.
– Ska vi gå och köpa en glass? frågar jag.
Inget svar.
– Lite godis kanske? prövar jag efter stund.
Ytterligare tystnad
Jag låter tiden gå. Fäller emellanåt en kommentar om de andra barnen som leker och cyklar runt oss. Det är en varm dag och vi har ingen brådska. Till slut, efter mer än en halvtimme sitter han så plötsligt bredvid mig. Jag hjälper till med den trånga tröjan och ser till att rätt sko hamnar på rätt fot. Hand i hand går vi så och köper varsin glass på fiket tvärsöver gatan. Jag tar en kopp kaffe. Sen går vi tillbaka till lekparken och gräver Södermalms djupaste grop i sandlådan.
Kommentarer