Noterat mars-april 2016

Fredagsmys i majsolen

 *

Jag läser Agneta Klingspors Går det åt helvete ska jag ändå dö (Atlas 2015) och tänker på det jag skrev om att fylla 65. Visst är åldrandet hos Klingspor också mentalt (hon kommer på sig själv med att stå i badrummet med ett mjölkpaket i handen och undra ”Vad gör jag här?”), men framför allt är det kroppsligt. ”Allt faller”, konstaterar hon; hud, bröst, haka, mage dras enligt tyngdkraftens obönhörliga järnlag neråt. I skarp kontrast mot den unga kroppens uppåt- och framåtgående rörelse som hon fortfarande kan minnas den. Kanske är det fysiska åldrandet mer påtagligt för kvinnan, vars kropp granskats och bedömts (inte minst av det inre ögat) alltsedan tidiga tonår. Lena säger att det är orättvist att män ofta har snyggare ben än kvinnor, när vi börjar komma upp i åren. Visst kan jag reta mig på den där onödiga valken runt midjan på en annars hyfsat smärt kropp. Men mest handlar det om att vilja behålla spänst och rörlighet. När jag i höstas hade problem med ett muskelfäste i ena höften och inte kunde springa på ett halvår, stelnade allt till. Inklusive tankarna, och humöret.

Kan jag som man då ta till mig Klingspors bok? Absolut, dessutom skriver hon j-t roligt. Med en svart humor och skarpa formuleringar får hon mig att dra på munnen åtskilliga gånger. Ska man nu åldras måste man ju ändå kunna skratta åt eländet.

*

Han kom in sent i mitt liv. Några skivor har jag, men någon av mina hjältar hann Olle Ljungström (1961–2016) aldrig bli. Men visst är den här, ”Hjältar” tillsammans med Anna Järvinen, bra?

*

Ålderstecken 1?

Pensionärsklippning, Ringen. 90 kr, 15 minuter

*

Att bli äldre innebär också att plötsligt få ansvar för dem som är ännu äldre. En dag går jag hem till en äldre släkting. I köket står ett tiotal tomma eller halvfulla förpackningar med mjölk och nyponsoppa framme på bänken och på spisen. Kylen är proppfull: förpackningar med färdigmat, matrester och mjölk, mjölk, mjölk. Var vi inte här alldeles nyss och tömde? På soffbordet, i soffan, på matbordet och i sovrummet, överallt gamla matförpackningar, öppnade godispåsar (och inte bara en), tidningshögar, kläder och papper, papper, papper. På golvet tomma plastkassar och påsar. Jag inser att hen behöver hjälp. Hjälp med städning. Hjälp med mat. Hjälp med allt. Själv har jag hjälpt hen att få ordning på ekonomin; krav och påminnelser är ett minne blott nu sedan det mesta går på autogiro. Men hur närmar man sig det här? Är det minnet som sviktar? Hur talar man med någon om ett sådant kaos? Och att bli arg hjälper inte

*

Här vill de borgerliga partierna, de stora ledarredaktionerna och stora delar av det politiska etablissemanget ansluta Sverige till en militärallians, som nog får sägas vara riktad mot Ryssland (vem annars) och så upprörs man när dess utrikesminister konstaterar att det nog skulle få militära konsekvenser. Vad hade man trott? (För övrigt anser jag att Gotland ska försvaras. Av svensk trupp.)

*

Jag ser dokumentären om Janis Joplin på SvToch undrar vilken diagnos den unga Janis hade fått. Och vad medicinerna i så fall gjort med henne. Nu blev det det sena 60-talets drogkultur som ryckte bort henne. En stor sångerska var hon i alla fall.

*

Valborg, första maj och andra maj (min födelsedag), en klassisk treenighet i mitt liv. Denna gång på Gotland. En gång för många år sedan hade jag festat och demonstrerat i Lund så att jag glömde bort min födelsedag. Kom på den först när jag stod inne på posten och skulle ta ut pengar. ("Posten", "ta ut pengar", det här var alltså länge sedan)

*

Om Nuit Debout väljer samma väg som delar av Occupy Wall Street, och vänder ryggen mot den ”gamla” vänsterrörelsen, behöver Marine Le Pen förmodligen inte känna någon större oro efter sitt avståndstagande. Men om de broar som redan existerar förstärks blir däremot situationen helt plötsligt mycket mer problematisk för de högerradikala organisationerna."

Tänk- och läsvärt i  SvD om den nya franska vänsterns vägval.

*

Dags för mellanmål.

*

Carl-Johan Malmberg gör en intressant iakttagelse i sin recension av Elena Ferrantes roman Min fantastiska väninna (SvD 11/4):

”Hur ska man läsa den? Ja, inte som baksidestexten till den svenska boken. Där sägs att Lila måste sluta skolan för att arbeta i faderns skomakeri och sedan blir bortgift med charkuteristen Stefano, medan Elena tack vare sin framsynte far får läsa vidare i läroverket. Här rör det sig om en total – och patriarkal – felläsning. Det är inte fäderna eller familjerna som bestämmer Lilas och Elenas öden utan de själva. Låt vara i kamp med fäder, bröder, familjer, lärare och kvarterets komplicerade moral- och hederskodex, ett samspel som Ferrante skildrar lika glasklart som subtilt. ”

Jag har ännu mitt uppe i läsning av boken men tycker nog det ligger en del i hans kommentar. Jag vet inget om den redaktör som skrivit texten, men den ligger i tiden. Kerstin Thorvall, Monica Z; alla skildras de som offer när en yngre generation tar sig an deras liv och gärning.

*

Jag ser Alexandra Paskalidous dokumentär i tre delar på SvT, ”Vi kallas tiggare”, om de (mestadels) romer från Rumänien som sitter på våra gator med en mugg framför sig. Hon har en fantastisk förmåga att få människor att börja prata, men programmet väcker fler frågor än ger svar. Vilket inte alltid behöver vara en nackdel.

*

Rensa och sortera i bokhyllorna, Min motsvarighet till Bob Dylans "Never ending tour". Eller Sisofys vältrande med stenen. Jag stannar upp vid Lars Gustafsson. Var man någon gång nedstämd kunde man alltid öppna en av hans böcker och börja läsa. Hans storögda förundran inför tillvaron, från kosmos till udda släktingar i Västmanland, kunde både utmana och skänka tröst. För visst är det så: All stor konst är provinsiell (och då inte i betydelsen inskränkt, men den tar sitt ursprung i det nära och kända). Och nu har han lämnat oss.

*

Vi ser Mannen på taket en kväll under påsken. Bo Widerbergs filmatisering från 1976 av Sjöwall/Wahlöös Den vedervärdige mannen från Säffle. Visst har den åldrats en aning men filmen håller fortfarande, inte minst på grund av ett storartat skådespeleri. Senare på kvällen lånar jag hem Roseanna från e-biblioteket, deras debutroman från 1965. Det är minst 40–50 år sedan jag läste den. Och den är precis lika bra som jag minns den. Personerna, miljöerna, realismen i skildringen av det många gånger stillastående polisarbetet, och den gastkramande spänningen. Bättre än mycket av det som skrivits av deras efterförljare. Sen läser jag om böckerna en efter en. Alla håller väl inte lika hög klass och nog mattas de mot slutet, mer predikan och mindre gestaltning, men sammantaget en stor läsupplevelse.

*

Josefin Nilsson död. Uppenbarligen har hon betytt mycket för många (inte minst här på Gotland). Hennes och Ainbusks ”Älska mig för den jag är” har sjungits på mer än ett bröllop. Jag är inte den som vill ta ifrån någon människa hennes sorg – men åtta sidor i Aftonbladets pappersupplaga?! Jag inser att jag är i otakt med den svenska folksjälen.
– Eller så är det för att journalisterna är i samma ålder som hon, säger Lena.

*

”Vi håller på att förvandlas till en kultur utan minne och historia, och till sist utan ansvar, där vi överlåter till den ena upphandlade experten efter den andra att lösa det ena eller andra problemet. Om filosofin alls ska ha en roll måste den byta riktning. Den måste inse att dess samtida gestalt, som å ena specialiserad normalvetenskap och å andra sidan självutnämnd etisk expertis, riskerar att svika den ursprungliga sokratisk-platonska anda ur vilken den föddes, nämligen som en övning i att leva som också en övning i att dö, och i att lära sig att tänka väl, genom att pröva sig själv och visa besinning.”

Hans Ruin i debatten om etik i spåren av Machiarini-skandalen.

*

Jag läser i Tomas Lappalainens Livet som sådant. Liksom i hans förra bok, Mellan 55 och 60, gläds jag över hans storögda förundran inför livet:

”Ibland känns det som om jag bara kommer att snudda vid livet. Det är så mycket – både stort och smått – jag aldrig kommer att förstå. Man kan ta tag i nästan vad som helst – ta stärkelse. Vad är det för någonting? Har för mig att det ska finnas i potatis, men det blir jag ju inte klokare av. Inte heller skulle jag bli klokare om någon gav mig den kemiska formeln, för även om jag lär mig vad de kemiska beteckningarna står för så skulle jag ju ändå inte begripa. Syre, väte, kväve – vad är det för grejer egentligen?”( s 92)