Fortsätt till huvudinnehåll

När systemet kickar igång – och inte

Vi dricker kaffe i min mors nystädade vardagsrum. Hon är hemma på permis för första gången på drygt fem veckor. Min mor strålar av lycka. ”Härifrån får ni bära ut mig med fötterna före”, säger hon. Hon, som med möda och högst motvilligt lämnat sängen när hon legat inne, har i stort sett obehindrat gått upp för trapporna till andra våningen. Hon rör sig försiktigt i lägenheten, men utan rollator. I morgon skrivs hon ut och primärvården och hemtjänsten tar över. Med oss är arbetsterapeuten från kortidsboendet respektive primärvården och två vårdelever. Tillsammans ska de se vad min mor klarar och vad hon behöver hjälp med i hemmet.

Jag ser på personerna runt bordet och tänker på alla dem jag mött under de fem veckor som gått sedan den där kvällen på Sös-akuten: ambulanspersonal, läkare, sjuksköterskor, undersköterskor, fysioterapeuter, arbetsterapeuter, biståndshandläggare, distriktssköterska, husläkare, fastighetsförvaltare, snickare, elektriker, larmpersonal, montörer, informatörer och nu, till sist, samordnare, chefer och personal hos hemtjänsten. Jag räknar till närmare ett 100-tal. För en enda människas väl och väl.

Min bror och jag har läst utförliga journalanteckningar, välformulerade epikriser och beslutsunderlag för korttidsboende och hemtjänst. Vi har mött kompetent och hängiven personal på alla nivåer – och ett och annat stolpskott. Min mor har fått den bästa vården och omhändertagandet, så här långt.
*
Men. Det här skulle också kunna vara en katalog över kommunikationsmissar och tillkortakommanden inom vården. Jag tänker på

hur vår mor hamnade på medicinklinikens kardiologavdelning på akutsjukhuset då det inte fanns plats på den vanliga medicinavdelningen;
   eller
hur den ansvariga sjuksköterskan på geriatriken vid vårdplaneringsmötet inte informerade kommunens biståndshandläggare om att vår mor just fått en demensdiagnos och inte ens nämnde att hon ramlat i hemmet och blivit liggande;
   eller
hur man på korttidsboendet inte visste vem eller vilka inom primärvården som påbörjat minnesutredningen och då gjort hembesök för att se hur vår mor klarar vardagen;
   eller
att man på korttidsboendet var helt ovetande när biståndshandläggaren och jag kom för vårdplaneringsmötet inför hemgång trots att handläggaren ringt och bokat in oss;
   eller
hur personer från hemtjänst och larmcentral ringer min bror och mig och ska ha olika uppsättningar med nycklar till min mors lägenhet och ändå vill bli insläppta, uppenbarligen utan veta vad någon annan begärt;
  eller
att distriktssköterskan, när jag ringer, inte vet om att vår mor kommit hem, trots försäkringar att man kontaktat primärvården: det är ju mediciner som ska tas flera gånger varje dag, sår som ska läggas om etc;
  eller
hur en stackars vikarie från hemtjänsten kommer inramlande första timmen min mor är hemma och inte har fått någon information om att hon just kommit hem.
*
Jag är övertygad om vår mor får det bra nu, med tillsyn sex gånger per dygn, hjälp med städning, tvätt, handling och extra allt från hemtjänstens demensteam. Men jag undrar hur det hade gått om inte jag varit med vid ankomsten till varje nytt ställe, gett bakgrunder, lämnat kopior på dokumentation, visat foton och gång på gång dragit samma berättelse:
”Det är snart två år sedan vi i familjen började märka att allt inte stod rätt till med vår mor…”
Så, vad händer med alla gamla som inte har en anhörig med möjlighet att fritt disponera sin tid och med vana vid att leda och samordna stora projekt? Får de det lika bra, även om det kanske tar lite längre tid?

Kommentarer

Läs mer

Hur jag blev den jag blev (6): Aktivisten

Det första nummer av Folket i Bild/Kulturfront jag sålde hade en svart framsida med vita bokstäver som i blockskrift skrek ut: SVERIGES SPIONAGE. Det var inledningen till det som kom att kallas IB-affären . Det var föreningens Södermalmsavdelning som gjort en utflykt till Nynäshamn för att sälja tidningar. Jag hade helgpermis från lumpen i Karlskrona. Människor slet tidningen ur händerna på oss. ”Det här går ju bra”, minns jag att jag tänkte. Jag hade tillsammans med min dåvarande sambo, hennes mor och systrar delat på inträdesavgiften 250 kr när tidningen grundades 1971 (hyran för vår halvmoderna etta på Södermalm var då 180 kr). Nu hade jag varit på ett möte med Södermalmsavdelningen. Det hade just tagit slut med min dåvarande flickvän och sambo och jag behövde fylla tomrummet efter åren i teatergruppen. Sedermera blev jag invald i styrelsen för avdelningen och på något sätt utsedd till kassör.  Arbetet i lokalavdelningarna bestod i tidningsförsäljning utanför systembolag...

Hur jag blev den jag blev (6:2): Efter stormen, före stormen

Föreningen led av baksmälla efter IB-affären. Tidningen hade stått i centrum för omvärldens intresse. Alla krafter hade varit inriktade på arbetet med att skapa opinion och få de fängslade journalisterna fria. Nu var det åter vardag. En tidning skulle produceras var fjortonde dag, ekonomin svajade, även om förskotten från prenumeranterna med dagens mått var hisnande. Värre var att Folket i Bild fått rykte om sig att vara trög och långsam i kontakten med medarbetarna. En ny redaktion kom efter en tid på plats när först Jan Stolpe och sen Jan Guillou efter sin fängelsevistelse valde att sluta. Nya kvastar med bland annat Margareta Garpe med bakgrund på Aftonbladet tog vid. Samlevnadsfrågor och andra ämnen började ta plats i tidningen. Kritiken mot den nya inriktningen var hård: ”Det behövs inte en till Femina!” Själv hamnade jag i korsdraget efter att ha låtit mig intervjuas i samband med ett reportage om en, vad vi idag skulle kalla utbränd, f.d. FNL-aktivist. Min reträtt var inte särsk...

Odjur finns. Men inte där du tror

Lena och jag sitter på Vetekattens uteservering. Iakttar folklivet på Götgatan. Människor på väg hem till fredagsmys och välförtjänt helgvila. Bredvid oss sitter en ung kvinna. Kortklippt, mörkhårig, i blå jeansjacka. Hon pratar tyst men upprört i sin mobil. Jag hör att det gäller Gaza. Närmare bestämt kampanjen mot dem som protesterar mot kriget. En riksdagsman har nyss kallat några av dem som protesterar för ”odjur”.   Utrikesministern har utryckt sitt gillande genom att vidarebefordra meddelandet. Efteråt sitter kvinnan tyst och begrundar sin mobil. När hon ska till att gå reser jag mig och går fram till henne. – Jag hörde ditt samtal, säger jag. Jag vill bara säga att jag håller med dig. – Oh, tack, säger hon. Man tror att man blivit galen. – Jag är ju äldre, säger jag, men jag känner samma sak. De verkliga odjuren är ju dom som härjar i Gaza. Hon nickar. – Tack för att du delat med dig, säger hon och antyder ett leende, innan hon cyklar iväg. Kanske har jag g...

Finns det en verklighet?

Nej jag har inte blivit galen. Stolen jag sitter på är med största sannolikhet verklig. Den är vit, mjuk, knarrar lite när jag rör mig, luktar inget speciellt. Hur den smakar vill jag helst inte pröva. Men flugan som nyss satte sig på armstödet? Vad uppfattar den med sina fasettögon och klibbiga fötter. Vet den ens vad vitt är? På ett filosofikafé nyligen var temat för samtalet ”Verklighet”. Tillsammans formulerade vi olika frågor kring ämnet. Själv fastnade jag för frågan ”Finns det en verklighet” med betoning på en . Vi satt 15 personer i en ring. Men upplevde vi samma sak? Vår uppfattning om omvärlden påverkas av många faktorer, förutom de rena sinnesförnimmelserna: känsloläge, tidigare erfarenheter, själsliga förmågor som empati osv. Och alla som någon gång besökt en rättegångssal vet hur olika vittnen kan uppfatta samma skeende. Någon har sett en lång man springa sin väg. En annan tycker sig ha sett två personer osv. Vittnespsykologi är verkligen ett kapitel för sig. Då...