Fortsätt till huvudinnehåll

När systemet kickar igång – och inte

Vi dricker kaffe i min mors nystädade vardagsrum. Hon är hemma på permis för första gången på drygt fem veckor. Min mor strålar av lycka. ”Härifrån får ni bära ut mig med fötterna före”, säger hon. Hon, som med möda och högst motvilligt lämnat sängen när hon legat inne, har i stort sett obehindrat gått upp för trapporna till andra våningen. Hon rör sig försiktigt i lägenheten, men utan rollator. I morgon skrivs hon ut och primärvården och hemtjänsten tar över. Med oss är arbetsterapeuten från kortidsboendet respektive primärvården och två vårdelever. Tillsammans ska de se vad min mor klarar och vad hon behöver hjälp med i hemmet.

Jag ser på personerna runt bordet och tänker på alla dem jag mött under de fem veckor som gått sedan den där kvällen på Sös-akuten: ambulanspersonal, läkare, sjuksköterskor, undersköterskor, fysioterapeuter, arbetsterapeuter, biståndshandläggare, distriktssköterska, husläkare, fastighetsförvaltare, snickare, elektriker, larmpersonal, montörer, informatörer och nu, till sist, samordnare, chefer och personal hos hemtjänsten. Jag räknar till närmare ett 100-tal. För en enda människas väl och väl.

Min bror och jag har läst utförliga journalanteckningar, välformulerade epikriser och beslutsunderlag för korttidsboende och hemtjänst. Vi har mött kompetent och hängiven personal på alla nivåer – och ett och annat stolpskott. Min mor har fått den bästa vården och omhändertagandet, så här långt.
*
Men. Det här skulle också kunna vara en katalog över kommunikationsmissar och tillkortakommanden inom vården. Jag tänker på

hur vår mor hamnade på medicinklinikens kardiologavdelning på akutsjukhuset då det inte fanns plats på den vanliga medicinavdelningen;
   eller
hur den ansvariga sjuksköterskan på geriatriken vid vårdplaneringsmötet inte informerade kommunens biståndshandläggare om att vår mor just fått en demensdiagnos och inte ens nämnde att hon ramlat i hemmet och blivit liggande;
   eller
hur man på korttidsboendet inte visste vem eller vilka inom primärvården som påbörjat minnesutredningen och då gjort hembesök för att se hur vår mor klarar vardagen;
   eller
att man på korttidsboendet var helt ovetande när biståndshandläggaren och jag kom för vårdplaneringsmötet inför hemgång trots att handläggaren ringt och bokat in oss;
   eller
hur personer från hemtjänst och larmcentral ringer min bror och mig och ska ha olika uppsättningar med nycklar till min mors lägenhet och ändå vill bli insläppta, uppenbarligen utan veta vad någon annan begärt;
  eller
att distriktssköterskan, när jag ringer, inte vet om att vår mor kommit hem, trots försäkringar att man kontaktat primärvården: det är ju mediciner som ska tas flera gånger varje dag, sår som ska läggas om etc;
  eller
hur en stackars vikarie från hemtjänsten kommer inramlande första timmen min mor är hemma och inte har fått någon information om att hon just kommit hem.
*
Jag är övertygad om vår mor får det bra nu, med tillsyn sex gånger per dygn, hjälp med städning, tvätt, handling och extra allt från hemtjänstens demensteam. Men jag undrar hur det hade gått om inte jag varit med vid ankomsten till varje nytt ställe, gett bakgrunder, lämnat kopior på dokumentation, visat foton och gång på gång dragit samma berättelse:
”Det är snart två år sedan vi i familjen började märka att allt inte stod rätt till med vår mor…”
Så, vad händer med alla gamla som inte har en anhörig med möjlighet att fritt disponera sin tid och med vana vid att leda och samordna stora projekt? Får de det lika bra, även om det kanske tar lite längre tid?

Kommentarer

Läs mer

När vi dör

Vad kan vara mer lämpligt än att inleda Allhelgonahelgen med en dikt. Jag väljer inledningen till Thomas Tidholms långa prosadikt ”När vi dör”. När vi dör När vi dör kommer vi inte att bli änglar och sitta på moln. Ingen tror på det längre och det blir inte heller så. Vi kommer att komma till ett annat land som kommer att likna Västergötland som det såg ut på 50-talet ungefär. Det kommer att finnas handelsbodar, där vi kan handla sill och strumpor. Och medan vi gör det kommer vi att kunna tala med varandra om allt som hänt oss. Alla kommer att ha ett helt liv bakom sig och ha mycket att berätta. Livet, kommer vi att säga till varandra, det var intressant och innehållsrikt för en så pass kort tid. Men man förstår att det inte kunde vara för evigt. Därtill var livet alldeles för upphetsat. Jamen att det var så upphetsat, säger vi sedan till varandra, berodde naturligtvis på att man kände att det var ont om tid. Det kan man inte anklaga livet för. Man visste ju att det bar...

Mörker

Idag skriver jag för hand i mörkret. Utländska myndigheter har ställt in betalningarna till bolaget som levererar vår ström. Man misstänker att bolaget, som kontrolleras av våra myndigheter, tar betalt av oss. Så nu har vi ingen el. Det hela började med att det utlystes fria allmänna val i vårt land. Vi gick man ur huse och röstade. Utländska valobservatörer sa att det var de mest demokratiska valen som genomförts i vår del av världen. Det var bara ett fel. Vi röstade bort den gamla, korrumperade regeringen och valde en ny. Det skulle vi inte ha gjort. Gränserna stängdes, biståndet upphörde. Våra män kan inte längre försörja sig. Nu sitter de på kaféerna och idisslar sin förtvivlan och ilska. Min son säger att han tänker gå med i motståndet. Jag vill inte att han ska dö. Han säger att han hellre dör än lever det här livet. Min förtvivlan är outsäglig. ”Gazas invånare förbannar Europa”, Svenska Dagbladet 21/8-07 Andra bloggar om Palestina .

Egoism eller individualism

På ett seminarium om Alf Ahlberg på ABF-huset för en tid sedan sa Bengt Göransson inledningsvis att det är en myt att säga att vi lever i individualismens tidevarv, det vi ser är egoismen som breder ut sig, menade han. Jag har tänkt en del på det sedan dess. En individualist går sin egen väg, tänker jag, även till priset av den egna bekvämligheten. Litteraturen är full av sådana berättelser. Den som vill kan läsa Erik Johanssons Fabriksmänniskan eller Folke Fridells Syndfull skapelse . Gripande skildringar av individualister i kollektivet. En egoist, å andra sidan, går sin egen väg över andra. Erik Berg, bloggare och arkitekt, beskriver fenomenet i en krönika om handelsminister Ewa Björlings svartbygge i senaste numret av som alltid läsvärda Clarté : ”Handelsministern fick bygglov men byggde ett helt annat hus än det som bygglovet och planbestämmelserna medgav. På taket lade hon till ett 45 kvadratmeter stort extra våningsplan. Det är ingen liten överträdelse. Det är ingenting man...

Infödingarna ska uppfostras

Nyligen läste jag om en svensk missionär som var verksam i Södra Afrika i början av 1900-talet. Hans företrädare på posten hade förbjudit byns invånare att använda sin egen guds namn, deras traditionella danser betraktades som synd och de tvingades bära västerländska kläder. Följaktligen lyckades han endast omvända ett fåtal. Den nye missionären gick runt i byn, drack öl med hövdingen, lyssnade och lärde. Kristendomsundervisningen inledde han med en diskussion om tio guds bud i förhållanden till byns egen moralkodex. Till slut lät sig hela byn döpas (mest för att de gillade honom). Där den förres handlingar präglades av inställningen att infödingarna ska uppfostras, präglades den andre av inställningen att umgänget mellan kulturen måste bygga på ömsesidig respekt och förståelse. Jag tänker på det jag läst när konflikten om Lars Vilks Muhammedbild nu blossat upp på allvar. Jag är själv ateist. Finner tillvaron alldeles för rik för att kunna reduceras till en skapelse av en gud, om än al...