Fortsätt till huvudinnehåll

Noterat maj-juni 2016

För två år sedan byggde ett flugsnapparpar bo i en blomkruka utanför en av gäststugorna. Blomkrukorna flyttades, fler fågelholkar sattes upp, men inte ger ett par småfåglar som fått smak för civilisation upp så lätt.
*
Det var inte EU britterna folkomröstade om, det var invandringen” hörs nu från flera håll, i ett av många försök att förklara resultatet i torsdagens val. Men är inte EU:s version av invandringen en del av problemet? Tänk på Laval-domen, eller kraven på sänkta ingångslöner. Kanske inte ett problem (just nu) för den som vill ha billig städning hemma eller fritt kunna välja bland Europas alla universitet. Men de andra? ”These people”, som det kommit att heta i en skön BBC-eufemism. ”Det här folket”. Ska de verkligen ha något att säga till om?
*
Midsommarafton - i år den 24 juni, dagen efter den ”riktiga” midsommarafton - och det lilla vemodet rullar in. Ljus och mörker. Liv och död. Aldrig känns väl livet så närvarande som idag, men också insikten om dess ändlighet.
*
Vid en eventuell ny folkomröstning i Sverige, kommer du Vänsterpartiet att ansluta sig till Stanna-sidan, medan Sverigedemokraterna tillåts leda Lämna-sidan till seger och ett svenskt utträde?
*
Barnbarnet, 5 1/2 år, börjar "nollan" till hösten och har varit på introduktion i nya skolan. Hemma blir det uppryckning bland gosedjuren.
*
Lite uppiggande att se en norsk ubåtskapten säga att alla länder med kapacitet går in på varandras vatten, för att öva, testa och visa upp sin förmåga. Intressant seminarium om ubåtskränkningarna med anledning av nyutgåvan av Mattias Mossbergs bok I mörka vatten (Karneval)
*
Vår nya handelsminister Ann Linde uttalar sig i Svenska Dagbladet om Sveriges förhållande till en viss främmande makt:
Jag tror på det här, och det har jag erfarit genom hela mitt yrkesliv, att man måste ha dialog och man måste prata med människor, särskilt om man vill att de ska förstå varför du tycker att de gör fel på det ena eller andra sättet. Det är en usel strategi att slänga igen dörren på folk och stå och skrika utanför att de ska ändra på sitt beteende. Det leder inte till någonting. Det leder inte till något bra för Sverige, och det leder inte till något bra för det land man vill påverka. Det är kanske de länderna som vi tycker har mest problem med demokrati, som vi ser det, som vi borde ha ännu mer dialog med.
Talar hon om Ryssland eller Saudiarabien? Rätt svar ger grattis kaffe på flyget till Riyad.
*
Ålderstecken 2. Tja, varför inte?
*
De här vita juninätterna. Vad ska man göra med dem egentligen?
*
En vän skriver på Facebook med anledning av artikeln jag hänvisat till: ”men hur ska vi försvara oss?”. Jag svarar:
Försvaret är bara en del av ett lands säkerhetspolitik. Vårt land ligger där det ligger. Alliansfriheten/neutraliteten har tjänat oss väl genom två världskrig och ett kallt krig. Situationen är knappast värre idag än då. Att varken krypa för eller göra sig till fiende med sina grannar kan vara en klok utgångspunkt. Vad gäller försvaret tänker jag mig en stegvis utveckling: Byt ut den högsta försvarsledningen och statssekreteraren i försvarsdepartementet, skolade i en helt annan försvarsdoktrin än den vi nu behöver. Återinför den allmäna värnplikten, mönstring av män och kvinnor som ett första steg. Rusta upp försvaret av Gotland, nyckeln till Östersjön. Signalpolitik? Javisst, men nog så viktig.
Hen svarar:
Tom vår "neutralitet" är ett hyckleri! Har du missat hur vi "kröp" för tyskarna under andra världskriget. Fråg Norge vad dom tycker om det.
TC:
Jo nog vacklades det både då och senare. Men givet den svenska militärens och överhetens tyskvänlighet var det kanske samlingsregeringens enda möjlighet. Eller hade ett svenskt deltagande på tysk sida (som Finland gav sig in på i fortsättningskriget) varit bättre? Att vi skulle anslutit oss till de allierade fanns nog inte på kartan.
*
En dag när jag sitter och arbetar i en av småstugorna får jag en flaskpost. Jag svarar omgående, och sen fortsätter konversationen om vad vi ska hitta på när jag är färdig. Gå promenad till havet? Kolla in myrstackarna? Fågelholkarna?



*
Den som funderar över sakernas tillstånd kan ha anledning att stanna till inför några av rubrikerna i måndagens DN (23/5): ”Irak sprängs i bitar”, ”Talibanledares död kan bereda väg för IS”, ”Bosnien har förvandlats till en bisarr internationell scen”. Som av en händelse skriver samma dag i Svenska Dagbladet tidigare ambassadrådet vid Sveriges ambassad i Moskva Krister Eduards om faran i att Sverige lägger sin säkerhetspolitiska framtid under Washingtons ledning.
*
Man märker att man är tillbaka i Sverige och Stockholm, när de enda man möter i strilregnet längs Årstaviken är män med barnvagn. Sex, sju stycken närmare bestämt.
*
Här står man mellan en hägg och en syren och nyser.
*
50 km, 12 m nivåskillnad när romarna drog vatten från Usez till Nimês. Akvedukten över floden Gardon är den som återstår. Byggd år 100 f Kr, sammanfogad utan cement

*
Fransk artighet:
Jag vandrar runt i den lilla franska by där vi gästar en vän. Dörren till ett garage står öppen och där hörs ett bankande ljud. En hantverkare, hinner jag tänka då jag hör ett kraftfullt "Bonjour" ljuda inifrån mörkret. - Bonjour, svarar jag självklart och går vidare
*
Vi går in på turistinformationen i Nice
– Bonjour Madame! Vi ska åka med bil till Avignon och undrar om ni kan rekommendera någon vacker väg, ev. med övernattning på,vägen.
– Det här är turistbyrån för Nice Côte d'Azur. Van, Marseille, Alp-de-Haute-Provence, Vaucluse har egna turistinformationer.
– Men om ni, madame, själv skulle välja någon väg vilken skulle ni föredra?
Motvilligt:
– Ja, man kan åka här, längs kusten, eller här, mitt i landet, eller längre norrut i bergen. Very touristiqe.
Hon har just pekat på de tre vägar som vi tvekat mellan.
– Förresten brukar de flesta ta motorvägen.
Stärkta av dessa besked tackar vi för oss och går och tar en fika vid stationen.
*

I Nice har alla hus fönsterluckor

*

Mobilen har laddat ur ovanligt fort och jag bestämmer mig för att göra en omstart innan jag går och lägger mig. Skärmen tänds och jag slår in de fyra siffrorna: ”FEL PIN-KOD! Du har två försök kvar.” Jag blir klarvaken. Jag har totalt glömt min kod (som jag också använder till en del annat). ”Började den inte på xx?” Det är helt blankt i huvudet. Jag tänker i hastigheten först messa Lena och fråga, när jag inser att utan koden kommer jag inte in i telefonen och kan följaktligen varken ringa eller messa. Ingen annan kan nå mig heller; min enda förbindelsen med omvärlden, nu när jag skippat den fasta telefonen, är datorn. Okej, mejl finns, Facebook och andra sociala medier. Men vilken glädje har jag av det nu? Till slut kommer jag på var jag ska leta, och där bland hundra andra papper hittar jag det jag söker. Puh. Men paniken!
*

Är det i juli vi kommer att säga till varandra: ”Men visst var det en värmebölja i början på maj?”
*
Jag äter lunch med en gammal vän. Vi är jämnåriga, till och med födda på samma dag. Han berättar att hans mor börjat glömma saker. En minnesutredning har bekräftat en begynnande demens. Ett par gånger i veckan besöker han henne. Till skillnad från de yngre syskonen tar han sig tid att sitta ner och prata. Då brukar det lossna lite. Vi pratar om hur det är att bli förälder till sina föräldrar. Sen börjar vi prata om släktforskning. Är det också något som kommer med åldern, intresset för dem som var innan. Insikten att vi nu är de som är länken till det förflutna?

Kommentarer

Intressanta tankar i trappan. Men varför inte bryta upp dessa långa ordsjok i 3-4 mindre med var och en sitt tema?
Tom Carlson sa…
Du har en poäng där... jag ska tänka på saken
Anonym sa…
Korta historier är bra. Kanske t o m bäst idag.
Myrdals "Samtida bekännelser..." var bäst i början av boken och tog mej direkt.
Jag lånade boken av en vän, som numera gjort akademisk karriär och bett om ursäkt för att ha lett mej in på fel väg...
Kjell Martinsson

Läs mer

Hur jag blev den jag blev: Kurdernas vänner

Fredagen den 28 februari 1986 körde jag buss på kvällen. Jag kom hem sent, drog ur jacket till telefon och vaknade först av att Lena stod i dörren till sovrummet. Hon hade varit i tobakshandeln på Karlbergsvägen och köpt tidningen. I handen höll hon Dagens Nyheter. Rubriken ” PALME MÖRDAD. Skjuten i city av okänd man” fyllde förstasidan. På kvällen var vi bjudna på fest hos vänner i Björkhagen. Att mordet la sordin på stämning är väl en underdrift. Polisens självutnämnde spaningsledare Hans Holmér bestämde sig tidigt för att det var kurdiska grupper som låg bakom mordet. En fantombild publicerades med ett ansikte som antydde ett utomeuropeiskt ursprung. Bakgrunden till teorin var två mord som ägt rum inom exilkurdiska kretsar, ett i Uppsala 1984 och ett på Medborgarhuset i Stockholm 1985. Polis och medier utgick ifrån att det rörde sig om uppgörelser inom Kurdistans Arbetarparti (PKK) riktat mot avhoppare från partiet. I båda fallen greps mördarna snabbt och dömdes. En förundersökning ...

Hur jag blev den jag blev: Socialreporter och tonårsförälder

Journalist är inte en titel jag satt på något visitkort. Ändå har jag skrivit en del genom åren – även journalistik. Under och efter min tid som kulturredaktör på Folket i Bild gjorde jag längre intervjuer åt tidningen med artister och författare som Plura Jonsson, Gösta Ekman, Peter Curman och andra kulturaktiva. Jag gjorde även en serie reportage om arbetet vid en vårdcentral – Kvartersakuten i Vasastan, Stockholm – tillsammans med fotografen Susanne Walström. Något senare blev jag kontaktad av redaktören för Anhörig , FMN:s tidskrift. Man ville ha ett reportage om ett fall där en ung, svensk skådespelerska i ropet varit inblandad i en härva med försäljning av Ecstasy. Frågan hade först gått till Anders Sundelin ( När knarket kom till stan , Främlingen i Falun ) som tipsat om mitt namn. Det blev en djupdykning i förundersökning, rättegångsprotokoll och hovrättsförhandlingar innan allt publicerades stort uppslaget under rubriken ”Med kallt blod”. Bodil Malmsten undrade försynt om jag ...

Hur jag blev den jag blev: Historien upprepar sig

Historien upprepar sig, första gången som tragedi andra gången som fars, skrev Karl Marx. Något liknande kan man säga om det som utspelade sig i Folket i Bild i början av 00-talet. Krigen i det forna Jugoslavien blev något av en vattendelare inom vänster. På ena sidan de som stödde USA:s och Natos bombningar av Serbien. Själv sällade jag mig till dem som – utan att för den skull älska Serbien – såg bombningarna som ett brott mot folkrätten, med risk för att bli prejudicerande för den framtida världsordningen. Resultatet av krigen och västvärldens inblandning i Libyen, Irak och Afghanistan tycker jag stärker den ståndpunkten. Folket i Bild hade jag följt på avstånd under 90-talet och noterat att tidningen fortfarande levde, nu med bokförläggaren Kalle Hägglund som redaktör och Erik Göthe som kassör. Upplagan hade fortsatt att sjunka. Tidningen hade undvikit att ta ställning inför folkomröstningen om svenskt medlemskap i EU och blivit alltmer irrelevant. Det rådde oreda i ekonomin och de...

Hur jag blev den jag blev: Teatergruppen

Jag hamnade i teatern av en slump. När jag slutade grundskolan hade jag valt samhällsvetenskaplig linje med estetisk inriktning. Det var teckning som intresserade mig. På skolan i Gubbängen fanns även drama som tillval. Det var avslappningsövningar, röstträning och improvisationer ett par timmar i veckan. Vår dynamiske lärare, gift med Ingmar Bergmans äldsta dotter, undervisade på flera gymnasieskolor runtom i Stockholm. Förutom vår skola Gubbängen: Kärrtorp, Sveaplan och Nya Elementar i Åkeshov. Med tiden började vi samlas på Sveaplans gymnasium på fredagskvällarna. I den stora aulan ägnade vi oss tillsammans med elever från de andra skolan åt att improvisera, dansa och öva tillsammans. Dessförinnan brukade några av oss gå på restaurang Norrås vid Odenplan och äta Coeur de filét Provencale, dricka vin och känna oss vuxna. När vår lärare lyckades ordna en studio, modernt utrustad med video, ljudanläggning m.m. högst upp i Nya Elementar förlade vi våra frivilliga timmar dit. Mitt intres...