Häromkvällen var jag på ett filosofiskt kafé på ett av stadens bibliotek. Ämnet för kvällens samtal var människovärde. En man i vår grupp inledde vältaligt med att deklarera att han var utilitarist. Människovärdet är en illusion, förklarade han, en abstraktion utan betydelse. Det finns rättigheter och det finns nytta, fick vi veta. Flera, mestadels äldre män, verkade vara inne på samma linje.
24 timmar senare befinner jag mig på akuten på Södersjukhuset. Min mor har fallit i hemmet och min bror har hittat henne liggandes på golvet i badrummet efter, av post- och tidningshögen att döma, ett ansenligt antal dygn. Hon har förts in med ambulans kraftigt nedkyld (kroppstemperatur 33 grader) och med liggsår på bröst och knän. Hon är medtagen och nu fruktar man att njurarna ska slås ut. Ett team på fyra–fem personer, sjuksköterskor, läkare och undersköterskor, arbetar lugnt och metodiskt med henne i det stora mottagningsrummet. När man ska sätta in en kateter ber man min bror och mig att lämna rummet. Av hänsyn till hennes integritet, säger sköterskan.
Senare, medan vi väntar på alla provsvar, utbryter en diskussion bland personalen ifall man ska tvätta henne innan hon förs upp till avdelningen. Hennes kroppstemperatur är oförändrat låg. ”Vi kan inte ta ansvar för att hon blir ytterligare nedkylt”, menar en. ”Det är inte värdigt att låta henne ligga så där hela natten”, säger en annan och får medhåll från flera. Diskussionen böljar fram och tillbaka innan den senare linjen segrar och man bestämmer sig för att tvätta henne. Fast försiktigt och med tvättlappar, bit för bit.
Så kan det låta en fredagnatt på Stockholms mest belastade akutmottagning medan psykfall och fyllerister raglar omkring i korridoren bland polispatruller, och unga och gamla sittandes och liggandes väntar på sin tur tillsammans med oroliga anhöriga.
24 timmar senare befinner jag mig på akuten på Södersjukhuset. Min mor har fallit i hemmet och min bror har hittat henne liggandes på golvet i badrummet efter, av post- och tidningshögen att döma, ett ansenligt antal dygn. Hon har förts in med ambulans kraftigt nedkyld (kroppstemperatur 33 grader) och med liggsår på bröst och knän. Hon är medtagen och nu fruktar man att njurarna ska slås ut. Ett team på fyra–fem personer, sjuksköterskor, läkare och undersköterskor, arbetar lugnt och metodiskt med henne i det stora mottagningsrummet. När man ska sätta in en kateter ber man min bror och mig att lämna rummet. Av hänsyn till hennes integritet, säger sköterskan.
Senare, medan vi väntar på alla provsvar, utbryter en diskussion bland personalen ifall man ska tvätta henne innan hon förs upp till avdelningen. Hennes kroppstemperatur är oförändrat låg. ”Vi kan inte ta ansvar för att hon blir ytterligare nedkylt”, menar en. ”Det är inte värdigt att låta henne ligga så där hela natten”, säger en annan och får medhåll från flera. Diskussionen böljar fram och tillbaka innan den senare linjen segrar och man bestämmer sig för att tvätta henne. Fast försiktigt och med tvättlappar, bit för bit.
Så kan det låta en fredagnatt på Stockholms mest belastade akutmottagning medan psykfall och fyllerister raglar omkring i korridoren bland polispatruller, och unga och gamla sittandes och liggandes väntar på sin tur tillsammans med oroliga anhöriga.
Kommentarer