Fortsätt till huvudinnehåll

Noterat sensommar 2016

En två-och-ett-halvt-åring är på besök med en förälder. Vi sitter i växthuset och fikar när hon plötsligt frågar: – Vad tänker du på? Jag svamlar ut i något mångordigt, som det lätt blir när man inte vet vad man ska svara, och hon avbryter: – Elefanter. Jag tänker på elefanter.
*
Utlandsregistrerade bilar vid militärövningar (vi får anta att det inte är Natofordon som avses), personer som tilltalar svenska soldater på främmande språk, rysktalande individer på krogar i Norrbotten. Om det nu skulle vara spioneri, borde ”lede fi” inte ställa högre krav på sina agenter?
*
Med Brittsommar avses vanligen varma och soliga dagar omkring Birgittadagen den 7 oktober. Meddelas endast på detta sätt. (Överkurs: Dessförinnan ska det helst också ha varit minst en period med kyligt och höstlikt väder.)

*
Avd för grubblerier (jag snor den titeln):
Jag vaknar till i en dröm. Det har blåst kraftigt ute, svart rök och damm väller fram längs gatan och förmörkar luften. Huset skakar i vinden och fönstren bågnar. Jag minns hur jag i drömmen tänker att det är ett stenhus jag bor i på fjärde våningen. Här kan väl inget hända? Några jättelika transportfordon, nästan lika höga som huset, passerar hastigt utanför. Jag sätter på mig morgonrocken går ut i hallen. Nu ser jag att väggen ut till farstun är av glas. En man står och dammsuger några lister utanför min dörr. Han iakttar mig. Jag vandrar runt i den mörklagda lägenheten.
*
Alla dessa blomflugor, vad gör dom resten av året?
*
Både som svensk och deltidsgotlänning tycker jag att Gotland ska försvaras, men efter värdlandsavtalet med Nato, alla Letter of Intents med Washington och vice president Bidens uttalanden under sitt besök nyligen frågar jag mig om det är den svenska eller amerikanska armén som nu stationeras på Gotland.
*
Vivi mentaliserar. Barnbarnet, 6 år, bearbetar det faktum att hon snart ska få ytterligare ett småsyskon.
 *
På vårdcentralen meddelar man med ett beklagande att man glömt att kalla min släkting till minnestest.
*
Njutningen, att efter ett par timmars vandring genom skogen komma fram till en sjö, ta av sig kläderna och glida ner i vattnet, räta ut de stelnade lederna med ett par simtag. Ligga en stund och guppa på rygg och titta upp på molnen. Se några andfåglar simma en bit bort. Näckrosorna inne i viken. Sen torka i solen på de varma klipporna, hälla upp kaffet ur termosen och ta en tugga på en av de medhavda äggmackorna. En sån stund varje år och sommaren är fullkomlig.


*
Jag vandrar en dag på Sörmlandsleden, etappen mellan Alby Friluftsgård och Tyresta by, 14 km i ”lätt till medelsvår” terräng. Några rejäla uppförs- och nerförslut sätter lår och fötter på prov. Ryggsäcken är fylld med vad som behövs för en dagsutflykt; jag är väl rustad för ett väderomslag (som jag vet inte kommer denna högsommardag). De nyinköpta kängorna är utmärkta, sviktar skönt på fast underlag, stabila när det behövs på steniga stigar, sitter skönt på foten, har bra fäste och när jag trampar ner i en blöt mosse håller de tätt. Tankarna börjar kretsa kring andra saker jag vill ha: ett par rejäla shorts (gärna med sidfickor), en hatt till skydd mot sol och regn, ett fodral till mobilen som ligger och skramlar i fickan. Har jag alltid varit sån? Istället för att njuta av naturen går jag och tänker på prylar jag vill köpa. Inte ens i den ursprungligaste av miljöer kan jag lösgöra mig från vår tids religion. Konsumtionen. Usch! Bort det
*
2 700 domare avsatta. Dödsstraff för landsförräderi. Opålitliga element inom militären oskadliggjorda. Alla världens ledare och den inhemska oppisitionen sluter upp bakom landets ledning. Kom inte det här kuppförsöket väldigt lägligt för maktspelaren Erdogan? (Skrivet några dagar efter kuppförsöket.)

Kommentarer

Läs mer

Varför fäller bävern träd?

Lilla Sickla 16 november 2006 Frågan om bäverns vanor infinner sig på en av mina promenader längs Sicklasjön. Är den ett skadedjur eller har vi nytta av denna världens största gnagare (utanför tropikerna)? Bävern utrotades helt i vårt land på 1800-talet, mest för sin fina päls skull. På 1920-talet inplanterades den på nytt i Jämtland och har därifrån spridit sig söderut. Till sjöarna i Nacka kom den vandrande från Bergslagsskogarna i slutet av 1980-talet, skriver Nils-Erik Landell i Vattenstaden . Samma väg som järnet forslades till Nacka ströms smedjor på 1500-talet. Här gick en gång den gamla vikingaleden in mot Hammarby sjö innan Gustav Vasa lät dämma upp sjöarna. Bävern äter säv, vass och näckros och på stranden älggräs, kirskål, brännässlor och mjökört, läser jag hos Landell. Framåt hösten gnager den bark för att bygga upp sitt fett till vintern. I Nacka-sjöarna bygger den inga fördämningar. Djuren är bundna till sina hyddor hela vintern. Därför samlar de vinterförråd av växter oc...

40 år som gifta

I torsdags hade Lena och jag 40-årig bröllopsdag. Lena jobbade och jag hade styrelsemöte. Låter det oromantiskt? Nåja, i eftermiddag åker jag till Gotland. På kvällen har vi bokat bord på Lindgården, restaurangen där vi åt bröllopsmiddag tillsammans med våra vänner, som gift sig samtidigt med oss, påsken 1979. Och i sommar åker vi på tågluff tillsammans genom Europa till Italien. Kanske har jag med mig en present också. Så, visst firar vi. Men vad är det vi firar? Är 40 år som gifta något att sträva efter i en tid när vartannat äktenskap slutar i skilsmässa? När löften om nöd och lust gäller så länge som man har lust. Men kanske inte alltid i nöd. Här en text jag skrev för två år sedan, vid ett annat jubileum: 40 år tillsammans En dag i november firar Lena och jag att det var fyrtio år sedan vi träffades. Det var på en fest i Vasastan, i ett av alla vänsterkollektiv som fyllde den då nedgångna stadsdelen. Vi gör det genom det vi är allra bäst på: Laga och äta god mat. Vi lyssnar p...

Sonja Åkesson, skrattet och lite annat

Jag ser Eva Beckmans film om Sonja Åkesson på SvT . Jag tycker om programmet. Informativt, lekfullt, tänkvärt. TV när det är som bäst. Beckman hade dessutom hittat en riktig pärla i den unge doktoranden Karin Wiklund som brann för sitt ämne. Hon måste ha skrattat hela vägen till klipprummet med ett sådant guldfynd. Och vem har inte vandrat och cyklat i fotspåren efter författare man beundrat? Kristina Lugns sakliga beskrivning av sitt liv som ung litteraturgrouppie är storartad! Jag funderar över Sonja Åkessons sjukdom. In och ut på psykiatriska kliniker. Medicinering och kurer av allehanda slag. Var det depression hon led av? Kunde man med dagens metoder ha behandlat henne annorlunda? Och, otillåtna tanke, hade hon blivit en sämre författare då? (Myten om den olycklige diktaren lever fortfarande stark bland oss. Inom mig!) Efter programmet tar jag fram en av hennes diktsamlingar ur bokhyllan. Ur boken ramlar en lapp. Jag har uppenbarligen recenserat den en gång. ”kan du få till nå...

På Söders höjder

Södermalm var den första stadsdel jag fick ett medveten förhållande till. Förvisso född och uppvuxen i Vasastan i Stockholms innerstad var det först när vår familj flyttade till Årsta som jag började röra mig utanför hemmet. Det var över Skanstullsbron man gick för att handla julklappar på Åhlén & Holm (”ålle” gemenligen kallat) vid Skanstull (askfat till far, badskum till mor) Skulle man simma var det Forsgrenska vid Medborgarplatsen som gällde på vinter och Eriksdalsbadet på sommaren. Det här var innan Eriksdals inomhusbad byggdes. Min första lägenhet hade jag på Söder. Ett rum och kök på Metargatan. Och nu bor jag på Ringvägen sedan 17 år när jag är i stan. Bortsett från de första åren i Vasastan när barnen var små har jag alltid hållit mig söder om Slussen. Och det gäller för mina barn, min bror och mina föräldrar (så länge de levde). Hit till Åsön förvisades en gång i tiden stadens avskum, liksom utrymmeskrävande, bullriga och illaluktande verksamheter. Hit och till Kung...