Fortsätt till huvudinnehåll

Noterat sensommar 2016

En två-och-ett-halvt-åring är på besök med en förälder. Vi sitter i växthuset och fikar när hon plötsligt frågar: – Vad tänker du på? Jag svamlar ut i något mångordigt, som det lätt blir när man inte vet vad man ska svara, och hon avbryter: – Elefanter. Jag tänker på elefanter.
*
Utlandsregistrerade bilar vid militärövningar (vi får anta att det inte är Natofordon som avses), personer som tilltalar svenska soldater på främmande språk, rysktalande individer på krogar i Norrbotten. Om det nu skulle vara spioneri, borde ”lede fi” inte ställa högre krav på sina agenter?
*
Med Brittsommar avses vanligen varma och soliga dagar omkring Birgittadagen den 7 oktober. Meddelas endast på detta sätt. (Överkurs: Dessförinnan ska det helst också ha varit minst en period med kyligt och höstlikt väder.)

*
Avd för grubblerier (jag snor den titeln):
Jag vaknar till i en dröm. Det har blåst kraftigt ute, svart rök och damm väller fram längs gatan och förmörkar luften. Huset skakar i vinden och fönstren bågnar. Jag minns hur jag i drömmen tänker att det är ett stenhus jag bor i på fjärde våningen. Här kan väl inget hända? Några jättelika transportfordon, nästan lika höga som huset, passerar hastigt utanför. Jag sätter på mig morgonrocken går ut i hallen. Nu ser jag att väggen ut till farstun är av glas. En man står och dammsuger några lister utanför min dörr. Han iakttar mig. Jag vandrar runt i den mörklagda lägenheten.
*
Alla dessa blomflugor, vad gör dom resten av året?
*
Både som svensk och deltidsgotlänning tycker jag att Gotland ska försvaras, men efter värdlandsavtalet med Nato, alla Letter of Intents med Washington och vice president Bidens uttalanden under sitt besök nyligen frågar jag mig om det är den svenska eller amerikanska armén som nu stationeras på Gotland.
*
Vivi mentaliserar. Barnbarnet, 6 år, bearbetar det faktum att hon snart ska få ytterligare ett småsyskon.
 *
På vårdcentralen meddelar man med ett beklagande att man glömt att kalla min släkting till minnestest.
*
Njutningen, att efter ett par timmars vandring genom skogen komma fram till en sjö, ta av sig kläderna och glida ner i vattnet, räta ut de stelnade lederna med ett par simtag. Ligga en stund och guppa på rygg och titta upp på molnen. Se några andfåglar simma en bit bort. Näckrosorna inne i viken. Sen torka i solen på de varma klipporna, hälla upp kaffet ur termosen och ta en tugga på en av de medhavda äggmackorna. En sån stund varje år och sommaren är fullkomlig.


*
Jag vandrar en dag på Sörmlandsleden, etappen mellan Alby Friluftsgård och Tyresta by, 14 km i ”lätt till medelsvår” terräng. Några rejäla uppförs- och nerförslut sätter lår och fötter på prov. Ryggsäcken är fylld med vad som behövs för en dagsutflykt; jag är väl rustad för ett väderomslag (som jag vet inte kommer denna högsommardag). De nyinköpta kängorna är utmärkta, sviktar skönt på fast underlag, stabila när det behövs på steniga stigar, sitter skönt på foten, har bra fäste och när jag trampar ner i en blöt mosse håller de tätt. Tankarna börjar kretsa kring andra saker jag vill ha: ett par rejäla shorts (gärna med sidfickor), en hatt till skydd mot sol och regn, ett fodral till mobilen som ligger och skramlar i fickan. Har jag alltid varit sån? Istället för att njuta av naturen går jag och tänker på prylar jag vill köpa. Inte ens i den ursprungligaste av miljöer kan jag lösgöra mig från vår tids religion. Konsumtionen. Usch! Bort det
*
2 700 domare avsatta. Dödsstraff för landsförräderi. Opålitliga element inom militären oskadliggjorda. Alla världens ledare och den inhemska oppisitionen sluter upp bakom landets ledning. Kom inte det här kuppförsöket väldigt lägligt för maktspelaren Erdogan? (Skrivet några dagar efter kuppförsöket.)

Kommentarer

Läs mer

Varför fäller bävern träd?

Lilla Sickla 16 november 2006 Frågan om bäverns vanor infinner sig på en av mina promenader längs Sicklasjön. Är den ett skadedjur eller har vi nytta av denna världens största gnagare (utanför tropikerna)? Bävern utrotades helt i vårt land på 1800-talet, mest för sin fina päls skull. På 1920-talet inplanterades den på nytt i Jämtland och har därifrån spridit sig söderut. Till sjöarna i Nacka kom den vandrande från Bergslagsskogarna i slutet av 1980-talet, skriver Nils-Erik Landell i Vattenstaden . Samma väg som järnet forslades till Nacka ströms smedjor på 1500-talet. Här gick en gång den gamla vikingaleden in mot Hammarby sjö innan Gustav Vasa lät dämma upp sjöarna. Bävern äter säv, vass och näckros och på stranden älggräs, kirskål, brännässlor och mjökört, läser jag hos Landell. Framåt hösten gnager den bark för att bygga upp sitt fett till vintern. I Nacka-sjöarna bygger den inga fördämningar. Djuren är bundna till sina hyddor hela vintern. Därför samlar de vinterförråd av växter oc...

När vi dör

Vad kan vara mer lämpligt än att inleda Allhelgonahelgen med en dikt. Jag väljer inledningen till Thomas Tidholms långa prosadikt ”När vi dör”. När vi dör När vi dör kommer vi inte att bli änglar och sitta på moln. Ingen tror på det längre och det blir inte heller så. Vi kommer att komma till ett annat land som kommer att likna Västergötland som det såg ut på 50-talet ungefär. Det kommer att finnas handelsbodar, där vi kan handla sill och strumpor. Och medan vi gör det kommer vi att kunna tala med varandra om allt som hänt oss. Alla kommer att ha ett helt liv bakom sig och ha mycket att berätta. Livet, kommer vi att säga till varandra, det var intressant och innehållsrikt för en så pass kort tid. Men man förstår att det inte kunde vara för evigt. Därtill var livet alldeles för upphetsat. Jamen att det var så upphetsat, säger vi sedan till varandra, berodde naturligtvis på att man kände att det var ont om tid. Det kan man inte anklaga livet för. Man visste ju att det bar...

Epilog: Pensionären

Det är snart två år sen jag gjorde mitt sista jobb som frilansande förlagsredaktör. Jag hade sedan några år slutat jaga uppdrag, telefonen ringde inte längre, mejlen med förfrågningar har sinat. Pension (det lilla som blivit efter ett liv som frilans) har jag tagit ut sedan flera år. Jobbet saknar jag inte, även om det lett till många spännande möten. Men anspänningen har många gånger varit stor. Men jag har lärt mig mycket, eller i alla fall lite om mycket. Och jag har kunnat disponera mina dagar efter behag (och funnits där när barnen kommit hem från skolan). Bakom mig har jag också lämnat det stockholmska kulturliv jag aldrig känt mig riktigt hemma i. Men mina dagar ser i stort sett likadana ut som när jag jobbade. Vaknar omkring sju, går ut en sväng med hunden, frukost med tidningen och sen några timmar vid skrivbordet. Att vara pensionär innebär inte att vara sysslolös. Östergarnslandet, där vi tillbringar en stor del av vår tid, är fyllt av föreningar och allehanda aktiviteter. S...

Hur jag blev den jag blev: Historien upprepar sig

Historien upprepar sig, första gången som tragedi andra gången som fars, skrev Karl Marx. Något liknande kan man säga om det som utspelade sig i Folket i Bild i början av 00-talet. Krigen i det forna Jugoslavien blev något av en vattendelare inom vänster. På ena sidan de som stödde USA:s och Natos bombningar av Serbien. Själv sällade jag mig till dem som – utan att för den skull älska Serbien – såg bombningarna som ett brott mot folkrätten, med risk för att bli prejudicerande för den framtida världsordningen. Resultatet av krigen och västvärldens inblandning i Libyen, Irak och Afghanistan tycker jag stärker den ståndpunkten. Folket i Bild hade jag följt på avstånd under 90-talet och noterat att tidningen fortfarande levde, nu med bokförläggaren Kalle Hägglund som redaktör och Erik Göthe som kassör. Upplagan hade fortsatt att sjunka. Tidningen hade undvikit att ta ställning inför folkomröstningen om svenskt medlemskap i EU och blivit alltmer irrelevant. Det rådde oreda i ekonomin och de...