Fortsätt till huvudinnehåll

När allt är ett stort äventyr

”Skynda dig morfar! Hissen kommer!”

Han kommer inspringande i hallen. Vi ska på utflykt och jag håller just på att knyta skorna.

Att leva några dagar med en treåring är som att stiga in i ett avsnitt av ”Kurt Olssons Televison” (Tänk när Stockholmståget kommer in till Göteborgs central eller ”Broöppning”).

Allt är ett stort äventyr. Bilarna nedanför vårt fönster, pojken på springcykel, den lilla pudeln på bussen, några vilsna löv i en fontän, båtarna i vattnet, en ambulans eller polisbil. Och allt kommuniceras med omvärlden (”Titta en svart häst” får båda unga och gamla veta när vi passerar hagen vid ridstallet.) Förflyttning sker med språng, långt före oss andra, eller vanligtvis långsamt, mycket långsamt när något fångat intresset.

Kanske är vår förundran inför tillvaron aldrig så stor som när vi just lärt oss att gå, prata, klä på oss (nåja) och kan börja reflektera över oss själva och det vi upplever. Storasyster, sex år, förefaller rent blasé i jämförelse.

Men att vara tre år är också att vara väldigt hjälplös: ”Är det här rätt sko?” (När slutar höger och vänster att vara ett problem?), ”Är det här fram eller bak?” ( Om tröjor och kalsonger). För att inte tala om mer basala behov som mat och tillsyn i största allmänhet.

Och vid frukosten, när storasyster sitter och plitar bokstäver på ett block, konstaterar han med dyster min att ”Jag kan inte skriva”.

På kvällen när jag läst nattsagan och vi ska släcka ligger vi och pratar en stund:

– Getingar kan bitas, men inte flugor.

Bin och humlor (ja de kan också bitas), flugor (nja en del kan faktiskt bitas, säger jag). Hundar, hästar och krokodiler såklart. Ja också människor kan bitas.

Så småningom börjar han andas i lugnt i kudden.

”Man måste låta hästen nosa först innan man får klappa den”, är det sista jag hör.

Försiktigt smyger jag ut ur rummet och skjuter till dörren efter mig.


Kommentarer

Läs mer

När vi dör

Vad kan vara mer lämpligt än att inleda Allhelgonahelgen med en dikt. Jag väljer inledningen till Thomas Tidholms långa prosadikt ”När vi dör”. När vi dör När vi dör kommer vi inte att bli änglar och sitta på moln. Ingen tror på det längre och det blir inte heller så. Vi kommer att komma till ett annat land som kommer att likna Västergötland som det såg ut på 50-talet ungefär. Det kommer att finnas handelsbodar, där vi kan handla sill och strumpor. Och medan vi gör det kommer vi att kunna tala med varandra om allt som hänt oss. Alla kommer att ha ett helt liv bakom sig och ha mycket att berätta. Livet, kommer vi att säga till varandra, det var intressant och innehållsrikt för en så pass kort tid. Men man förstår att det inte kunde vara för evigt. Därtill var livet alldeles för upphetsat. Jamen att det var så upphetsat, säger vi sedan till varandra, berodde naturligtvis på att man kände att det var ont om tid. Det kan man inte anklaga livet för. Man visste ju att det bar...

Mörker

Idag skriver jag för hand i mörkret. Utländska myndigheter har ställt in betalningarna till bolaget som levererar vår ström. Man misstänker att bolaget, som kontrolleras av våra myndigheter, tar betalt av oss. Så nu har vi ingen el. Det hela började med att det utlystes fria allmänna val i vårt land. Vi gick man ur huse och röstade. Utländska valobservatörer sa att det var de mest demokratiska valen som genomförts i vår del av världen. Det var bara ett fel. Vi röstade bort den gamla, korrumperade regeringen och valde en ny. Det skulle vi inte ha gjort. Gränserna stängdes, biståndet upphörde. Våra män kan inte längre försörja sig. Nu sitter de på kaféerna och idisslar sin förtvivlan och ilska. Min son säger att han tänker gå med i motståndet. Jag vill inte att han ska dö. Han säger att han hellre dör än lever det här livet. Min förtvivlan är outsäglig. ”Gazas invånare förbannar Europa”, Svenska Dagbladet 21/8-07 Andra bloggar om Palestina .

Egoism eller individualism

På ett seminarium om Alf Ahlberg på ABF-huset för en tid sedan sa Bengt Göransson inledningsvis att det är en myt att säga att vi lever i individualismens tidevarv, det vi ser är egoismen som breder ut sig, menade han. Jag har tänkt en del på det sedan dess. En individualist går sin egen väg, tänker jag, även till priset av den egna bekvämligheten. Litteraturen är full av sådana berättelser. Den som vill kan läsa Erik Johanssons Fabriksmänniskan eller Folke Fridells Syndfull skapelse . Gripande skildringar av individualister i kollektivet. En egoist, å andra sidan, går sin egen väg över andra. Erik Berg, bloggare och arkitekt, beskriver fenomenet i en krönika om handelsminister Ewa Björlings svartbygge i senaste numret av som alltid läsvärda Clarté : ”Handelsministern fick bygglov men byggde ett helt annat hus än det som bygglovet och planbestämmelserna medgav. På taket lade hon till ett 45 kvadratmeter stort extra våningsplan. Det är ingen liten överträdelse. Det är ingenting man...

Infödingarna ska uppfostras

Nyligen läste jag om en svensk missionär som var verksam i Södra Afrika i början av 1900-talet. Hans företrädare på posten hade förbjudit byns invånare att använda sin egen guds namn, deras traditionella danser betraktades som synd och de tvingades bära västerländska kläder. Följaktligen lyckades han endast omvända ett fåtal. Den nye missionären gick runt i byn, drack öl med hövdingen, lyssnade och lärde. Kristendomsundervisningen inledde han med en diskussion om tio guds bud i förhållanden till byns egen moralkodex. Till slut lät sig hela byn döpas (mest för att de gillade honom). Där den förres handlingar präglades av inställningen att infödingarna ska uppfostras, präglades den andre av inställningen att umgänget mellan kulturen måste bygga på ömsesidig respekt och förståelse. Jag tänker på det jag läst när konflikten om Lars Vilks Muhammedbild nu blossat upp på allvar. Jag är själv ateist. Finner tillvaron alldeles för rik för att kunna reduceras till en skapelse av en gud, om än al...