Plötsligt en dag fyller jag 65 år. En gång i tiden en milstolpe med avtackning efter ett långt arbetsliv, medalj och förhoppningsvis en pension att leva på. Och tid att äntligen ägna sig åt det man velat göra, hela livet. Själv har jag haft turen att ha ett yrke som också varit ett intresse och som jag kan fortsätta med så länge jag vill och kan. Och mina tjänster efterfrågas, förstås. Baksidan, efter ett liv som egenföretagare, är en pension som är ett skämt, om man nu är en vän av svart humor.
Nej, åren i almanackan betyder inte så mycket. Aldrig har jag känt mig så gammal som när jag fyllde 30. Vi hade fått vårt första barn. Allt kändes färdigt och inrutat. Ungdomen var definitivt över. Men också det vemodet tonade bort. Eller när vårt första barnbarn kom och någon frågade hur det kändes att vara farfar. Och jag insåg att jag nog aldrig skulle få se dem bli vuxna och bilda familj. Nu fylls jag av värme och glädje när de små kommer (”Moffa, visa sak”), ritar en teckning åt mig eller vill demonstrera senaste tv-spelet.
Nej, även om kroppen känns stelare på morgnarna så har annat betytt mer. Kärlekar, separationer, arbete, livskriser, föreningsliv, barn, barnbarn, vänskaper och ett livslångt äktenskap. Sånt som inte följer almanackan.
Vi bär våra åldrar inom oss, som Tranströmer skriver. På ett plan är jag den jag alltid varit: lite rastlös, känslig, men också lugnare i tanken. Jag inser att saker för det mesta löser sig, på ett eller annat sätt. Kanske det något som kommit med åldern.
Nej, åren i almanackan betyder inte så mycket. Aldrig har jag känt mig så gammal som när jag fyllde 30. Vi hade fått vårt första barn. Allt kändes färdigt och inrutat. Ungdomen var definitivt över. Men också det vemodet tonade bort. Eller när vårt första barnbarn kom och någon frågade hur det kändes att vara farfar. Och jag insåg att jag nog aldrig skulle få se dem bli vuxna och bilda familj. Nu fylls jag av värme och glädje när de små kommer (”Moffa, visa sak”), ritar en teckning åt mig eller vill demonstrera senaste tv-spelet.
Nej, även om kroppen känns stelare på morgnarna så har annat betytt mer. Kärlekar, separationer, arbete, livskriser, föreningsliv, barn, barnbarn, vänskaper och ett livslångt äktenskap. Sånt som inte följer almanackan.
Vi bär våra åldrar inom oss, som Tranströmer skriver. På ett plan är jag den jag alltid varit: lite rastlös, känslig, men också lugnare i tanken. Jag inser att saker för det mesta löser sig, på ett eller annat sätt. Kanske det något som kommit med åldern.
 |
| Morfar med stort hår. Vivi (x2) blåser såpbubblor. |
Kommentarer