Vi går på en begravning. En äldre släkting har dött. ”Moster Ulla” som vi kallade henne, fast egentligen var hon min mammas moster, ett sladdsyskon till min mormor. Hela familjen sluter upp: Lena, jag och barnen.
Ibland säger vi lite lättvindigt: Men hon var ju så gammal, det var väl skönt att hon fick dö. Men som officianten Jenny Lingesjö sa i sitt griftetal: Att någon dör gammal minskar inte sorgen. Vilket också visade sig, inte minst i de båda barnbarnens avskedstal: Hur mycket en äldre släkting kan betyda vid livets alla skiften, kriser och glädjestunder.
Det är en kristen begravning. Norra kapellet på Norra Begravningsplatsen, en grön oas mellan motorlederna i Solna. Själv är jag varken medlem i Svenska kyrkan eller troende, men sjunger villigt med i ”Blott en dag …” och ”Härlig är jorden”. Dock avstår jag från att delta i ”Fader vår”. Nej inte ska jag, ateisten, åkalla den gud de troende håller högt. Att jag får ett stänk av Herrens välsignelse tar jag med jämnmod, det kan ju inte skada i alla fall, tänker jag.
Det är fin stund, rosa rosor och murgröna klär den vita kistan. Mest är det släkt som närvar, dör man när man är 91 har man inte så många vänner kvar i livet.
Själv minns jag en parant dam, ofta med en cigarett i handen, i en för ett barn oändlig våning på Östermalm. Alltid vänlig, med ett hest, lite underfundigt skratt.
Uppdaterad
Ibland säger vi lite lättvindigt: Men hon var ju så gammal, det var väl skönt att hon fick dö. Men som officianten Jenny Lingesjö sa i sitt griftetal: Att någon dör gammal minskar inte sorgen. Vilket också visade sig, inte minst i de båda barnbarnens avskedstal: Hur mycket en äldre släkting kan betyda vid livets alla skiften, kriser och glädjestunder.
Det är en kristen begravning. Norra kapellet på Norra Begravningsplatsen, en grön oas mellan motorlederna i Solna. Själv är jag varken medlem i Svenska kyrkan eller troende, men sjunger villigt med i ”Blott en dag …” och ”Härlig är jorden”. Dock avstår jag från att delta i ”Fader vår”. Nej inte ska jag, ateisten, åkalla den gud de troende håller högt. Att jag får ett stänk av Herrens välsignelse tar jag med jämnmod, det kan ju inte skada i alla fall, tänker jag.
Det är fin stund, rosa rosor och murgröna klär den vita kistan. Mest är det släkt som närvar, dör man när man är 91 har man inte så många vänner kvar i livet.
Själv minns jag en parant dam, ofta med en cigarett i handen, i en för ett barn oändlig våning på Östermalm. Alltid vänlig, med ett hest, lite underfundigt skratt.
Uppdaterad
Kommentarer