Fortsätt till huvudinnehåll

Om det varit en kvinna

Historien med Yasir Kahn som inte ville ta en kvinnlig tv-journalist i hand lämnar mig ingen ro. Förutsatt att det är sant som han säger, att det är för intimt att ta en person av motsatt kön i hand om hon inte tillhör den närmaste familjen, och att det alltså inte är ett uttryck för ringaktning (”du är mindre värd för att du är kvinna”).

Nyckelordet är just intimitet – ”(känsla av) personlig närhet och förtrolighet”. För visst finns det gränser för hur nära varandras kroppar vi tillåter oss att vara även i vårt fördomsfria land. Varför har vi annars separata omklädningsrum för kvinnor och män, bastur, toaletter? För 30 år sedan solade och badade var och varannan kvinna topless. Hur många kvinnor ses utan överdel på badstränderna idag? Går vi ännu längre tillbaka var korta kjolar något otänkbart. Idag kan de vara kortare än kort. Män i shorts i city? Otänkbar förr, vardagsmat idag. Och den du förr tog i hand förutsätts du idag krama även om ni är blott ytligt bekanta. Så visst förändras gränserna. (Inte alltid till det bättre. Om det skriver Mahyad och Marjan Hassanzadeh-Tavakoli intressant i Svenska Dagbladet: "Könsblandade bad är en vana att värna"

Hur hade reaktionen varit om det istället varit en kvinnlig politiker som av religiösa/politiska skäl inte velat ta en manlig journalist i hand? Svaret har vi kanske redan: när två kvinnliga journalister skulle intervjua ekonomen och författaren Carl Hamilton för programmet Halal-tv 2008 och inte ville ta honom i hand fick han ett utbrott – ”Det får ni lära er”. I klass med Stefan Löfvens: ”I Sverige tar vi i hand när vi hälsar”. Två män som vet var skåpet ska stå.

Men visst är det som Magdalena Ribbing konstaterar, att i Sverige är det en förolämpning att inte ta i hand (med högerhanden visar vi att vi inte håller något vapen gömt), med högerhanden beseglar vi löften och överenskommelser. Miljontals människor världen över håller högerhanden mot hjärtat när de hälsar, som Yasir Kahn, eller för ihop sina båda händer framför bröstet i en bugning.

Det officiella Sverige har i decennier bejakat det mångkulturella. Jag har varit skeptisk, tyckt att man gjort bisak till huvudsak och att det liknat ghettopolitik. Men att vi håller på att starta ett kulturellt inbördeskrig i vårt land för att människor hälsar olika, det oroar mig faktiskt på djupet.

Kommentarer

Unknown sa…
Även om Magalena Ribbing menar att det i Sverige är en förolämpning att inte ta i hand så innebär det inte att alla Svenskar känner sig förolämpade av att möta någon där det sättet att hälsa inte känns rimligt. Jag, en svensk man, har flera gånger när jag har arbetat med läxhjälp i invandrartätt område råkat ut för att flickor och kvinnor inte velat ta mig i hand. Det kändes ovant till att börja med men inte förolämpande på något sätt. För mig handlar det om att två människor som är uppvuxna i olika kulturer, med olika vanor och där olika beteenden har olika känslomässig laddning möter varandra. Vi hälsade på annat sätt.
Tom Carlson sa…
Hej Hans, jag tog Ribbing som exempel eftersom hon uttryckt förståelse för att vi hälsar på olika sätt i olika kulturer. Jag ser det här som en kulturkrock och inte som ett exempel på kvinnoförnedring. Du kan höra Ribbing prata i P4 "Förstår inte kritiken mot att inte ta en kvinna i hand" http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=2151&artikel=6415615

Läs mer

Hur jag blev den jag blev: Kurdernas vänner

Fredagen den 28 februari 1986 körde jag buss på kvällen. Jag kom hem sent, drog ur jacket till telefon och vaknade först av att Lena stod i dörren till sovrummet. Hon hade varit i tobakshandeln på Karlbergsvägen och köpt tidningen. I handen höll hon Dagens Nyheter. Rubriken ” PALME MÖRDAD. Skjuten i city av okänd man” fyllde förstasidan. På kvällen var vi bjudna på fest hos vänner i Björkhagen. Att mordet la sordin på stämning är väl en underdrift. Polisens självutnämnde spaningsledare Hans Holmér bestämde sig tidigt för att det var kurdiska grupper som låg bakom mordet. En fantombild publicerades med ett ansikte som antydde ett utomeuropeiskt ursprung. Bakgrunden till teorin var två mord som ägt rum inom exilkurdiska kretsar, ett i Uppsala 1984 och ett på Medborgarhuset i Stockholm 1985. Polis och medier utgick ifrån att det rörde sig om uppgörelser inom Kurdistans Arbetarparti (PKK) riktat mot avhoppare från partiet. I båda fallen greps mördarna snabbt och dömdes. En förundersökning ...

Hur jag blev den jag blev: Historien upprepar sig

Historien upprepar sig, första gången som tragedi andra gången som fars, skrev Karl Marx. Något liknande kan man säga om det som utspelade sig i Folket i Bild i början av 00-talet. Krigen i det forna Jugoslavien blev något av en vattendelare inom vänster. På ena sidan de som stödde USA:s och Natos bombningar av Serbien. Själv sällade jag mig till dem som – utan att för den skull älska Serbien – såg bombningarna som ett brott mot folkrätten, med risk för att bli prejudicerande för den framtida världsordningen. Resultatet av krigen och västvärldens inblandning i Libyen, Irak och Afghanistan tycker jag stärker den ståndpunkten. Folket i Bild hade jag följt på avstånd under 90-talet och noterat att tidningen fortfarande levde, nu med bokförläggaren Kalle Hägglund som redaktör och Erik Göthe som kassör. Upplagan hade fortsatt att sjunka. Tidningen hade undvikit att ta ställning inför folkomröstningen om svenskt medlemskap i EU och blivit alltmer irrelevant. Det rådde oreda i ekonomin och de...

Hur jag blev den jag blev: Socialreporter och tonårsförälder

Journalist är inte en titel jag satt på något visitkort. Ändå har jag skrivit en del genom åren – även journalistik. Under och efter min tid som kulturredaktör på Folket i Bild gjorde jag längre intervjuer åt tidningen med artister och författare som Plura Jonsson, Gösta Ekman, Peter Curman och andra kulturaktiva. Jag gjorde även en serie reportage om arbetet vid en vårdcentral – Kvartersakuten i Vasastan, Stockholm – tillsammans med fotografen Susanne Walström. Något senare blev jag kontaktad av redaktören för Anhörig , FMN:s tidskrift. Man ville ha ett reportage om ett fall där en ung, svensk skådespelerska i ropet varit inblandad i en härva med försäljning av Ecstasy. Frågan hade först gått till Anders Sundelin ( När knarket kom till stan , Främlingen i Falun ) som tipsat om mitt namn. Det blev en djupdykning i förundersökning, rättegångsprotokoll och hovrättsförhandlingar innan allt publicerades stort uppslaget under rubriken ”Med kallt blod”. Bodil Malmsten undrade försynt om jag ...

Hur jag blev den jag blev: Frilansredaktören

Ibland har jag fått frågan: ”Vad gör en förlagsredaktör?” Jag brukar svara: ”In i ena ändan kommer en bunt papper med mer eller mindre färdigskrivna texter och ut i den andra ändan ska det komma en bok. Redaktörens uppgift är att lotsa arbetet längs hela eller delar av vägen. Det kan vara språkgranskning, faktakoll, formgivning och tryckerikontakter.” Till mina filosofiska vänner brukar jag säga att förlagsredaktörens är ett samtalsyrke med tre poler: upphovsmannen, förlagsredaktören och texten. Vilket ibland kan vara nog så knepigt. En förläggare har entusiastiskt antagit ett manus för publicering, sen är det min uppgift att hitta och påvisa fel och oklarheter. Samtidigt ska jag upprätthålla en förtroendefull relation med upphovsmannen. Redaktörens uppgift är att likna vid en barnmorskas.* * Sommaren 1980 hade jag slutat på Ordfronts förlag och var barnledig under hösten med sonen. Jag hade beslutat mig för att pröva på tillvaron som frilans. Jag fick mitt första uppdrag av Ebbe Carl...