Jag har alltid tyckt att sådana där små insändare man hittar i
dagspressen med tack till personalen på ”den-och-den” kliniken för att
ni tog hand om min ”si-eller-så” släkting varit lite patetiska. ”De gör
väl bara sitt jobb”, har jag tänkt. Sedan ett dygn tillbaka har jag
ändrat uppfattning. Jag vill alltså rikta ett stort, varmt tack till
ambulansskötarna och det team på Södersjukhusets akutmottagning som tog
hand om min mor som ramlat och blivit liggande flera dygn i hemmet.
Varmt, professionellt, med empati och utan hets tog ni er an henne,
hela tiden med ett öga på mig och min bror. Ständigt beredda att svara
på våra uttalade eller outtalade frågor. Nu ligger hon på en avdelning
(inte Medicin förstås, men man kan inte få allt) och vi får ta en dag i
sänder. Så här långt är svensk sjukvård av världsklass (ja, ni märker
hur patetisk jag är). På måndag börjar nästa rond i matchen, med kommun,
hemsjukvård, biståndshandläggare och f-n och hans mormor. Giv mig
kraft, säger jag bara
esprit d'escalier , esprit de l'escalier (fr., 'kvickhet i trappan'), fyndig replik som man kommer på efteråt, när det är för sent. Uttrycket bygger på en passus i Diderots skrift "Paradoxe sur le comédien". (Nationalencyklopedin)

Kommentarer