Jag har alltid tyckt att sådana där små insändare man hittar i
dagspressen med tack till personalen på ”den-och-den” kliniken för att
ni tog hand om min ”si-eller-så” släkting varit lite patetiska. ”De gör
väl bara sitt jobb”, har jag tänkt. Sedan ett dygn tillbaka har jag
ändrat uppfattning. Jag vill alltså rikta ett stort, varmt tack till
ambulansskötarna och det team på Södersjukhusets akutmottagning som tog
hand om min mor som ramlat och blivit liggande flera dygn i hemmet.
Varmt, professionellt, med empati och utan hets tog ni er an henne,
hela tiden med ett öga på mig och min bror. Ständigt beredda att svara
på våra uttalade eller outtalade frågor. Nu ligger hon på en avdelning
(inte Medicin förstås, men man kan inte få allt) och vi får ta en dag i
sänder. Så här långt är svensk sjukvård av världsklass (ja, ni märker
hur patetisk jag är). På måndag börjar nästa rond i matchen, med kommun,
hemsjukvård, biståndshandläggare och f-n och hans mormor. Giv mig
kraft, säger jag bara
Lilla Sickla 16 november 2006 Frågan om bäverns vanor infinner sig på en av mina promenader längs Sicklasjön. Är den ett skadedjur eller har vi nytta av denna världens största gnagare (utanför tropikerna)? Bävern utrotades helt i vårt land på 1800-talet, mest för sin fina päls skull. På 1920-talet inplanterades den på nytt i Jämtland och har därifrån spridit sig söderut. Till sjöarna i Nacka kom den vandrande från Bergslagsskogarna i slutet av 1980-talet, skriver Nils-Erik Landell i Vattenstaden . Samma väg som järnet forslades till Nacka ströms smedjor på 1500-talet. Här gick en gång den gamla vikingaleden in mot Hammarby sjö innan Gustav Vasa lät dämma upp sjöarna. Bävern äter säv, vass och näckros och på stranden älggräs, kirskål, brännässlor och mjökört, läser jag hos Landell. Framåt hösten gnager den bark för att bygga upp sitt fett till vintern. I Nacka-sjöarna bygger den inga fördämningar. Djuren är bundna till sina hyddor hela vintern. Därför samlar de vinterförråd av växter oc...

Kommentarer