Jag har alltid tyckt att sådana där små insändare man hittar i
dagspressen med tack till personalen på ”den-och-den” kliniken för att
ni tog hand om min ”si-eller-så” släkting varit lite patetiska. ”De gör
väl bara sitt jobb”, har jag tänkt. Sedan ett dygn tillbaka har jag
ändrat uppfattning. Jag vill alltså rikta ett stort, varmt tack till
ambulansskötarna och det team på Södersjukhusets akutmottagning som tog
hand om min mor som ramlat och blivit liggande flera dygn i hemmet.
Varmt, professionellt, med empati och utan hets tog ni er an henne,
hela tiden med ett öga på mig och min bror. Ständigt beredda att svara
på våra uttalade eller outtalade frågor. Nu ligger hon på en avdelning
(inte Medicin förstås, men man kan inte få allt) och vi får ta en dag i
sänder. Så här långt är svensk sjukvård av världsklass (ja, ni märker
hur patetisk jag är). På måndag börjar nästa rond i matchen, med kommun,
hemsjukvård, biståndshandläggare och f-n och hans mormor. Giv mig
kraft, säger jag bara
Jag träffade Bodil Malmsten endast vid ett tillfälle. Det var någon gång i slutet av 80-talet. Folket i Bild hade författarafton på Strindbergssalen (numera Intima teatern) vid Norra Bantorget i Stockholm. Nils Granberg ansvarade för programmet. Jag skulle säga några ord som inledning och presentera författarna. Vi var båda rätt nervösa. Bodil kom, hälsade och frågade om Lars Forssell, en annan av de medverkande författarna, hade kommit. Hon såg fram emot att träffa honom. (Forssells ständiga förmåga att inte dyka upp eller lämna återbud i sista minuten var en av orsakerna till vår nervositet.) Men Lars Forssell kom, nykter och samlad, och läste med bravur sin långa dikt ”Ola med handklaveret”. Alla jublade. Bodil läste en av sina dikter. Att så här, i början av en text om Bodil Malmsten, lyfta fram Lars Forssell innebär inte att förminska (”gösta”) henne. Tvärtom, det var i den traditionen, med namn som Forssell, Pär Rådström, Marianne Höök m.fl., hon hade ett av sina ben (den folk...

Kommentarer