Jag har alltid tyckt att sådana där små insändare man hittar i
dagspressen med tack till personalen på ”den-och-den” kliniken för att
ni tog hand om min ”si-eller-så” släkting varit lite patetiska. ”De gör
väl bara sitt jobb”, har jag tänkt. Sedan ett dygn tillbaka har jag
ändrat uppfattning. Jag vill alltså rikta ett stort, varmt tack till
ambulansskötarna och det team på Södersjukhusets akutmottagning som tog
hand om min mor som ramlat och blivit liggande flera dygn i hemmet.
Varmt, professionellt, med empati och utan hets tog ni er an henne,
hela tiden med ett öga på mig och min bror. Ständigt beredda att svara
på våra uttalade eller outtalade frågor. Nu ligger hon på en avdelning
(inte Medicin förstås, men man kan inte få allt) och vi får ta en dag i
sänder. Så här långt är svensk sjukvård av världsklass (ja, ni märker
hur patetisk jag är). På måndag börjar nästa rond i matchen, med kommun,
hemsjukvård, biståndshandläggare och f-n och hans mormor. Giv mig
kraft, säger jag bara
Föreningen led av baksmälla efter IB-affären. Tidningen hade stått i centrum för omvärldens intresse. Alla krafter hade varit inriktade på arbetet med att skapa opinion och få de fängslade journalisterna fria. Nu var det åter vardag. En tidning skulle produceras var fjortonde dag, ekonomin svajade, även om förskotten från prenumeranterna med dagens mått var hisnande. Värre var att Folket i Bild fått rykte om sig att vara trög och långsam i kontakten med medarbetarna. En ny redaktion kom efter en tid på plats när först Jan Stolpe och sen Jan Guillou efter sin fängelsevistelse valde att sluta. Nya kvastar med bland annat Margareta Garpe med bakgrund på Aftonbladet tog vid. Samlevnadsfrågor och andra ämnen började ta plats i tidningen. Kritiken mot den nya inriktningen var hård: ”Det behövs inte en till Femina!” Själv hamnade jag i korsdraget efter att ha låtit mig intervjuas i samband med ett reportage om en, vad vi idag skulle kalla utbränd, f.d. FNL-aktivist. Min reträtt var inte särsk...

Kommentarer