Jag har alltid tyckt att sådana där små insändare man hittar i
dagspressen med tack till personalen på ”den-och-den” kliniken för att
ni tog hand om min ”si-eller-så” släkting varit lite patetiska. ”De gör
väl bara sitt jobb”, har jag tänkt. Sedan ett dygn tillbaka har jag
ändrat uppfattning. Jag vill alltså rikta ett stort, varmt tack till
ambulansskötarna och det team på Södersjukhusets akutmottagning som tog
hand om min mor som ramlat och blivit liggande flera dygn i hemmet.
Varmt, professionellt, med empati och utan hets tog ni er an henne,
hela tiden med ett öga på mig och min bror. Ständigt beredda att svara
på våra uttalade eller outtalade frågor. Nu ligger hon på en avdelning
(inte Medicin förstås, men man kan inte få allt) och vi får ta en dag i
sänder. Så här långt är svensk sjukvård av världsklass (ja, ni märker
hur patetisk jag är). På måndag börjar nästa rond i matchen, med kommun,
hemsjukvård, biståndshandläggare och f-n och hans mormor. Giv mig
kraft, säger jag bara
Vad kan vara mer lämpligt än att inleda Allhelgonahelgen med en dikt. Jag väljer inledningen till Thomas Tidholms långa prosadikt ”När vi dör”. När vi dör När vi dör kommer vi inte att bli änglar och sitta på moln. Ingen tror på det längre och det blir inte heller så. Vi kommer att komma till ett annat land som kommer att likna Västergötland som det såg ut på 50-talet ungefär. Det kommer att finnas handelsbodar, där vi kan handla sill och strumpor. Och medan vi gör det kommer vi att kunna tala med varandra om allt som hänt oss. Alla kommer att ha ett helt liv bakom sig och ha mycket att berätta. Livet, kommer vi att säga till varandra, det var intressant och innehållsrikt för en så pass kort tid. Men man förstår att det inte kunde vara för evigt. Därtill var livet alldeles för upphetsat. Jamen att det var så upphetsat, säger vi sedan till varandra, berodde naturligtvis på att man kände att det var ont om tid. Det kan man inte anklaga livet för. Man visste ju att det bar...

Kommentarer