Tankar i trappen

Denna närmast sjukliga fascination vid bomber som alltings lösning. Jag tar fram Sven Lindqvists Nu dog du. Bombernas århundrade , från 1999.”Den första bomb som fälldes från flygplan exploderade i en oas utanför Tripolis den 1/11 1911”, läser jag. ”Det var löjtnant Guilio Cavotti som böjde sig ut ur sittbrunnen på sitt monoplan, smäckert som en trollslända, och släppte bomben – en dansk handgranat av märket Haasen – mot den nordafrikanska oasen Taguira nära Tripolis. Några ögonblick senare angrep han oasen Ain Zara.” Libyen, Somaliland, namnen på de länder som utsattes för de första bombningarna klingar märkligt välbekanta. Likaså namnen på de nationer som sände bombplanen. I pressen rapporterades de som ”polisaktioner” för att ”återställa ordningen” eller ”bekämpa terrorister”. Också det klingar välbekant. Liksom resultatet. Det hedrar den svenska regeringen att man avstod från att sända JAS-plan till Syrien. Något tycks man ändå ha lärt av katastrofen i Libyen 2011.

Du, låt dig ej förhärdas i denna hårda tid De alltför hårda brister De alltför styva mister sin vassa udd därvid Du låt dig ej förbittras i denna bittra tid Jag har vaknat till av något ljud från gatan. Klockan är fyra på morgonen. Jag har en del att göra och när stressen slår till börjar tankarna snurra, först sånt som ska göras, men så småningom vidgas tankarna. Och det är när jag börjar tänka på det som nu händer runtom oss som Wolf Biermanns ord kommer för mig . Skrivet i ett annat land, i en annan tid. Nej, jag har inga problem med att Sverige nu börjat kontrollera vilka som passerar gränserna och att de som saknar papper skjutsas till Migrationsverket. Eller att ensamkommande flyktingbarn inte längre bara kan försvinna ut på gatan och tas om hand av gud vet vem. Dublinöverenskommelsen har ju brutit samman. Vår skuld till det som nu sker är stor, och den har ett namn: ”Kriget mot terrorn”, med länder som Afghanistan, Irak, Libyen och Syrien bland offren. 2003 var vi m...

Nej, inte har den senaste tidens händelser gått mig förbi. När det gäller det som händer i vårt land och vid våra gränser är det inte så mycket flyktingarna som vår (o)förmåga att ta hand om dem som oroar, med en offentlig sektor nertrimmad till att i bästa fall fungera i nerförsbacke, med vinden i ryggen och när solen skiner ; huvudlösa upphandlingsförfarande som kastar våra gemensamma pengar i gapet på profitörer inom såväl stor- som småfinans ; och en socialdemokrati som plötsligt ger upp allt vad solidaritet heter och lanserar arbetsmarknadsreformer som förvandlar nyanlända till andra klassens medborgare och rättslösa tjänstehjon . Men allt detta går att hantera, med en annan politik. Värre då med det som skett i Paris. ”Vi är i krig”, säger Hollande. ”Vi är i krig”, säger IS. Och så är det. Det har vi noga räknat varit sedan 2001. Först i Afghanistan, sedan upptrappat i Irak, Libyen och Syrien. Och vårt lilla fasterland har varit med, först med marktrupper, sedan med flygspanin...

Kvällen innan Alla helgons dag ser vi Ulf von Strauss film Färjesång om döden. Många äldre män som uttalar sig, inget ont i det, men hans tidigare filmer i ämnet har jag tyckt varit mångsidigare och mer levande (!). Jag delar inte Georg Kleins och Torbjörn Tännsjös åsikter om aktiv dödshjälp (om det har jag skrivit tidigare ). Men det jag tänker på efteråt är den åldrade Lars Werkö (svensk medicins nestor) och hans konstaterande att han under hela sitt yrkesverksamma liv inte fört ett enda meningsfullt samtal om liv och död med sina kollegor. Endast någon enstaka gång med sina patienter. Och hur han skällt på sin hustru när hon inte längre hade någon aptit. Nu kände han likadant. Tre veckor senare är han död. Skogskyrkogården * Jag sitter vid ett bord på ett landsortskafé någonstans norrut. Ett medelålders par kommer fram och frågar om de kan slå sig ner på de lediga stolarna. Självklart, nickar jag. Efter en stund kommer ytterligare två personer fram. Den ena av dem, en ung k...

Kommen till en ålder när man får tänka över sitt boende (Om inte annat så av ekonomiska skäl: Byta ner till mindre? Minska på pendlandet?) börjar jag fundera över mina böcker. De fyller ett inte oansenligt antal meter från golv till tak i mitt hem: skönlitteratur på båda sidor i passagen in från hallen, två väggar med facklitteratur och referensböcker i arbetsrummet, en mindre hylla med konstböcker i vardagsrummet. Jag läser sällan om gamla böcker, tar fram någon favor it och bläddrar i emellanåt, kollar något citat ibland. Så vad betyder böckerna för mig? Skulle jag inte lika gärna kunna ha dem digitalt i min dataplatta, som e-boksvurmarna förespråkar. Eller är boken som föremål något mer än själva berättelsen, texten? En artefakt. Jag tittar på bokryggarna i hyllan med svensk skönlitteratur, ser de olika författarnamnen, tänker på när i livet jag läste just den boken, den författaren (hur mycket hinner man inte läsa åren mellan 20 och 30?) och inser att jag med mina b...

Jag möter Ulf Lundell nere i Ringen, köpcentret vid Skanstull. Han kommer med en kasse i handen på väg in på Ica. En hastig blick (”en till som ser vem jag är”?) innan vi passerat varandra. Han är i Stockholm och repar inför höstens turné läser jag på hans blogg. Annars är det inte särskilt kändistätt här, i kvarteren mellan Södersjukhuset och Skanstull, Bajenland (Eriksdalshallen närmsta granne, Zinkensdamms IP ytterligare en bit bort), ett Söder som ännu inte hunnit stajla upp sig på allvar. Jonas Karlsson brukar lämna sina barn i skolan här. På promenaden längs Årstaviken möter jag ibland Leif Andrée eller Peter Andersson. Någon gång en väl påpälsad Krister Henriksson (för övrigt lysande som biskopsänkling i Modus på TV4). Jag inbillar mig att skådespelare memorerar sina texter när de promenerar. Den fysiska aktiviteten stimulerar blodcirkulationen till hjärnan. Enstaka författare syns också, deras ansikten inte lika bekanta för allmänheten. Men jag förstår Lundell som väljer at...

Delar av alliansen verkar vilja blåsa till strid om det halverade Rut-avdraget. Jag tvivlar inte på att detta är hjärtefråga hos halva valmanskåren. Varje gång någon (även jag själv) frågar mig varför jag är emot Rut-avdraget svarar jag med en motfråga: ”Vem städar hemma hos städhjälpen?”, ”Vem passar den filippinska barnflickans barn på andra sidan jordklotet?”. Hela företeelsen bygger ju på att somligas tid anses viktigare än andras. Inte var det ett livspussel Maja Ekelöf stretade med när hon skrev Rapport från en skurhink " men hennes tid var lika knapp, heltidsarbetade ensamstående mor med fyra barn. Men, frågar kanske någon, är inte vissa yrken viktigare än andra? Jo, och det är här man blandar bort korten: att arbeta som läkare, lärare eller vaka över flygtrafiken från ett torn kräver både längre utbildning och är mer ansvarsfullt än att stå i grillen på McDonalds. Men låt det då märkas i lönekuvertet. Varför samhället ska subventionera dessa högbetalda människors fritid ...

Det var inte bara decemberöverenskommelsen som dog förra veckan. Många har kommenterat Sara Skyttedals champagneskålande i kongressalen, men inte att banden mellan frikyrkan och nykterhetsrörelsen nu definitivt kapats. Det var ju de tre stora folkrörelserna – frikyrkan, nykterhetsrörelsen och arbetarrörelsen – som lade grunden för det demokratiska genombrottet och det som skulle bli folkhemmet. Så var många av arbetarrörelsens pionjärer också nykterister. Det var länge sedan. Och nu har det parti som växt fram ur frikyrkan gått ett steg längre och lyft in alkoholen i själva kongressalen. Själv minns jag hur vi i Folket i Bild/Kulturfront en gång på 1970-talet beslutade att organisationen skulle vara alkoholfri vid gemensamma aktiviteter. Även den som fastnat i alkoholens grepp och lyckats slingra sig loss skulle känna sig välkommen. Det finns en annan aspekt på det här med att skåla inför sittande kongress. I fotboll och andra idrotter kan man jubla inför en besegrad motståndare. ...

Jag lyssnar till Pappapodden , sonens och Manne Forssbergs podcast om föräldraskap, relationer och annat som gör livet värt att leva. Manne har haft barnkalas och reflekterar över barnens lekar. Flickorna sitter kvar vid bordet, äter, småpratar och går sedan över till att pyssla med någonting. Pojkarna sitter kvar ungefär 45 sekunder och ägnar sedan de resterande två timmarna åt att springa runt, slåss och skrika. Först tänker jag att problemet ligger i betraktarens ögon (visst är det lugnare med samtal och pyssel) sedan minns jag de gånger jag suttit med äldsta barnbarnet, en pojke, och kraschat småbilar och känt mig rätt uttråkad. Jämfört med de fantasilekar – imaginära frukostar, resor till Afrika – jag haft med dotterdottern. Här finns skillnader som nog är mer än anekdotiska. Om det just var indianer och cowboys vi lekte i Årstabergen på eftermiddagarna under mellanstadieåren minns jag inte. Men där fanns grottor, klippor och gamla skyttevärn att gömma sig i och bakom. Lekarna g...

Henning Mankell är död. Inför vissa nyheter vill man bara utbrista i ett ”Nej!”. Trots att vi vet att vår tid är utmätt. Beskedet kom inte direkt oväntat med tanke på hans sjukdom, även om vi var många som hoppats att han skulle få några år till. Precis som Göran Hägg, hastigt avliden häromveckan, hade han ju så mycket kvar att uträtta. Första gången jag träffade Henning hade jag nyss anställts som vikarie på Ordfronts förlag. På min lott hade fallit arbetet med Förstamajboken , en årligen utkommande antologi till arbetarrörelsens högtidsdag. I egenskap av redaktör skrev jag brev till ett antal kända och okända. Och en dag stod Henning Mankell, en av dem vi bjudit in, i dörren till den lilla glasbur där vi satt med en dikt om hamnarbetarnas strejk i Oslo 1977. Henning som några år tidigare debuterat med Bergsprängaren på Författarförlaget var den första etablerade författaren som kom att ge ut något nyskrivet hos Ordfront. Jag kom att hålla i redigeringen av romanen Fångvårdskolonin...

Vår hyresvärd har låtit renovera portarna i våra hus. Fina arbeten i något ädelt träslag. Sent 30-tal. Jag stannar till och växlar några ord med snickarna om deras arbete. Frågar vad de använder (träolja). Han berättar samtidigt att en av de äldre damerna i huset som passerat (medelåldern på kvartersfikat här är närmare 80 än 75) tyckt att man borde passat på och bytt ut portarna mot något modernare. Så klart, tänker jag, det var ju hennes generation som en gång rev gamla Klara här i Stockholm *  Om jag skriver att jag tycker sammandrabbningen mellan Åsa Linderborg och Daniel Suhonen i det som på sociala medier kallats #montergate är helt ointressant, varför skriver jag det då överhuvudtaget? * Är det möjligt att styra den komplexa känsla vi kallar för kärlek, eller är den bortom vår kontroll? Jag lyssnar till Filosofiska rummet i radion. Där samtalar författarna Lena Andersson, mer uppsluppen än vanligt, Bob Hansson, ovanligt strukturerad, med hjärnforskare Håkan Fische...

Sonen och jag diskuterar supporterkulturen inom fotbollen. – Supporterklubbarna uppträder som om dom äger lagen, säger jag. – Jamen, gör de inte det? svarar han. Spelare slutar mitt i säsongerna, tränare kommer och går. Supportrarna är det enda som är beständigt. Visst har han rätt. Malmö FF som nu kan njuta av spel i fotbollens allra högsta division har bytt ut mer än halva laget sen förra året. För mig som växte upp i skuggan av Johanneshovs isstadion i början av 1960-talet var valet av lag självklart, trots Hammarbys hegemoni i söderförorterna. Detta var under Djurgårdens storhetstid i hockey. Jag kan nu drygt femtio år senare konstatera att känslan för ett lag är livslång. Det är, för att anknyta till en aktuell debatt, en del av min identitet. Jag är numera en moderat, icke-utövande troende för att anknyta till en annan debatt. Några matcher har jag inte sett på årtionden. Flyktigt läser jag sportsidorna. Några namn i laguppställningarna har jag inte kunnat sedan (spelar...

Den här kvinnan hade utmärkt sig redan inne i den lilla Coop-butiken. Närmare 80 än 70, hårt sminkad, svart tupperat hår och svart byxdräkt. Hon hade talat länge och med Mycket Hög Röst med kassören om något. Själv stod jag en bit bakom i kön. Utanför butiken satt en av de romska tiggarna, en äldre man med slokande mustascher; de är ett par–tre stycken, troligen en familj, som turas om att sitta där. När jag gick ut ur affären hade kvinnan böjt sig ner över mannen, först trodde jag att hon skulle lägga lite pengar i hans skål, sen hörde jag den omisskännliga rösten: – Du Måste Lära Dig Språket, om du ska vara i det här landet! Och fortsatte: – Och Skaffa Dig Ett Riktigt Jobb. Inte Sitta Här och Tigga, Vuxna Karln! Jag vände mig om och var på väg att säga något (kanske att ”det hade kunnat vara du som satt där, om inte …”) men hon hade redan försvunnit runt hörnet. Jag gick istället med raska steg tillbaka till mannen med de slokande mustascherna. Han hade inte med en min vi...

Jag stannar till vid planen bakom Eriksdalshallen. Det är match mellan två pojklag på det nya konstgräset. Spelet lite taffligt, trevande, förstås. Mycket spring i benen och kulan i luften . Det är en söndag i september. Solen skiner och jag blir glad av det jag ser. Tills jag hör rösten: – Enkel, Adam! Markera, Adam! Akta offsiden! Pass opp där! Tränarens röst från sidlinjen. Malande, oupphörligt manande. Har han Tourettes? tänker jag. Undrar hur det låter i Adams öron där han springer i sin rödsvartrandiga fina tröja. Stänger han av och spelar sitt spel eller försöker han hänga med i ropen och anmaningarna? Jag tänker: ”På träning tränar man, på match tillämpar man väl det man tränat. Eller?” Den cirkusdirektör som stod i manegen under föreställningen och ropade ”Se upp där!”, ”Håll nu, lite mer till höger!”, ”Pass opp, nu kommer hon!” skulle inte bli långlivad. Inte trapetskonstnärerna eller lindanserskan heller, antagligen. Var sak på sin plats (och skridskorna i isskåpet). ...

Sommarens sista helg är här och det stora vemodet rullar in. Nyss passerade sista bussen från havsbadet förbi på vägen härutanför. Sommarhusen töms på sina gäster. Trädgårdar och uteplatser, nyss fyllda av skratt och lekande barn, har tystnat. Vi få som är kvar och de fastboende suger ut den sista gnuttan av sommaren. Ja, jag vet att det kan vara varmt långt in i september. Havet är uppvärmt och drägligt att bada i. Några av de finaste semestrarna har vi haft här sent i augusti. Men solen står för var kväll allt lägre bakom talltopparna. Sommaren har varit bra, särskilt den senare delen. Barn och barnbarn har kommit och gått i olika konstellationer. Några gånger har Lena och jag flytt, hon till jobbet inne i stan, jag till fastlandet. Sista kvällen innan sonen och hans familj lämnar oss sitter vi ute på trädäcket, eldar i öppna spisen, spelar tärning och poppar popcorn i en kastrull. Nu är jag ensam kvar. Lena jobbar. Häromdagen låg vi på stranden en hel eftermiddag. Vänner, särs...

Politik är att kunna hålla två tankar i huvudet och samtidigt få någonting gjort. (Ett uttalande som rätt eller orätt brukar tillskrivas Olof Palme.) De flesta av oss klarar inte ens det första, att se båda sidor av myntet. Än mindre få något gjort. Ta flyktingfrågan: – Å ena sidan är västvärldens länder, med USA i spetsen, i högsta grad ansvariga för den uppkomna situationen . Först bombar vi – efter att ha värmt upp i Somalia, Afghanistan och det forna Jugoslavien – sönder och samman länder som Irak och Libyen. Sedan när konsekvenserna blir tydliga börjar våra politiker tala om ”humanitet” och ”medmänsklighet”. Jag får lust att slå någon när jag hör det. – Å andra sidan har vi plikten att hjälpa människor i nöd. Ja, du skall ta vara på din broder. Med dessa båda tankar i huvudet (dels att ”vi” är ansvariga, dels att människor lider) vad ska vi då göra? Dessvärre kan vi inte skicka räkningen till Bush, Blair och några till. (Sverige har ju varit med på ett inte så litet hörn, ...

– Moffa, kom! Visa sak... (” Kom morfar, jag ska visa en sak ”.) Tvååringen tar mig i handen och leder mig till hans och föräldrarnas gäststuga. Han sträcker sig upp och stänger dörren inifrån. Sätter sig i soffan och klappar uppfordrande på dynan: – Sitta! Jag sätter mig. Sedan ställer han sig på kanten, tar sats och dyker ner i resesängen som står bredvid. Där börjar han simma runt bland kuddarna. Reser sig upp, dyker och simmar. Reser sig upp, dyker och simmar.  Osv. Efter en stund ställer han sig upp, räcker ena kudden till mig. Jag tar emot, skojar lite och säger ”min” om kudden och han tar den omedelbart tillbaka och säger bestämt ”min”. Så håller vi på tills vi båda tröttnar.

Det har gått tre månader sedan jag senast skrev något på bloggen. Snart lika lång har min semester från Facebook varit. Visst har jag skrivit, i anteckningsböcker, på lösa papper. Mest privata saker, ”navelskåderier”. Ibland är väl livet sånt. Jag bläddrar i gamla inlägg. Visst, det är välskrivet, artikulerat, genomtänkt, slipat efter omskrivningar och kortningar. Men den bild texterna ger av mig själv – mina tankar, känslor, liv – skaver. Är detta jag? frågar jag mig. Var finns de oartikulerade skriken? Sorgen, vreden och rädslan, som också är en del av mitt liv, ofta hållna i schack genom idogt arbete. Är det alltför privat? tänker jag. När övergår i så fall det privata till att bli personligt? Det personliga, tänker jag mig, har ett visst allmänintresse, inte så mycket vad man skriver om, som sättet man skriver på. Eller saknar jag bara orden för att beskriva den personliga tillvarons mörkare hörn. Med Facebook är det annorlunda. Facebook är ett mingelparty. Jag avskyr att mingla,...

En natt drömmer jag att jag haft inbrott. Allt löst är taget i den lilla etta jag bodde i. Sen ser jag att tjuvarna har lämnat mina saker nerstoppade i några svarta sopsäckar i det lilla rummet. Och min dator står kvar på skrivbordet, övertäckt av några papper. Den hr de missat. Ytterdörren är av tunn plywood med öppna sprickor som man kan se igenom. Jag ha sett skumma typer stryka omkring i kvarteret. Nu är jag rädd att de ska komma tillbaka. * Först bombade vi Afghanistan och skapade al-Qaida, sen bombade vi Irak, Libyen och Syrien och fick IS. Nu vill man att vi ska bomba IS * Vi ser Casablanca som SvT sänder till Ingrid Bergmans minne. Den historiska trovärdigheten kan vi lämna därhän (att det skulle funnits ett enat motstånd i Europa vid den tid som varit beroende av en person, som tyskarna dessutom skulle känna till. Nåja, filmen är ju gjord 1941.) Men scenen när Rick (Humphrey Bogart) får syn på Ilse (Ingrid Bergman) förlåter det mesta. Men med tanke på Bergmans rykte so...

Jag ligger i soffan i vardagsrummet och läser. Visst läser jag mer än folk i gemen, men mindre än vad mina vänner kanske tror. Och sällan är det de där stora läsupplevelserna jag kunde ha, i slukaråldern eller i tonåren. Någonstans runt 25 händer det något med läsningen: den blir, på gott och ont, mer intellektuell, analytiskt och (dessvärre) positionerande gentemot omvärlden. Men denna söndagseftermiddag är jag helt uppslukad. Det är Kristina Sandbergs Augustprisbelönade Liv till varje pris jag läser. Känslan är till en början helt klaustrofobisk. Jag vill bara skrika rakt ut: ”Men skaffa dig ett eget liv”, kliva in i romanen och sätta mig ner med huvudperson Maj och försöka förmå henne att ta alla sin tankar på allvar. Men jag vet att det är omöjligt, inte bara för att hon är en gestalt i en roman. Jag tvivlar också på att vi skulle kunna mötas. I min värld, och under hela min uppväxt, har det varit självklart att kvinnor yrkesarbetat, på ett eller annat sätt, inte gått hemma, baka...

En lördagförmiddag sätter jag mig på pendeltåget för att besöka endoskopienheten på det lilla närsjukhuset i förorten. Det privata vårdbolag som driver enheten har uppenbarligen fått till ett bra avtal med landstinget. Vi har så mycket remisser så vi jobbar både lördagar och söndagar, berättar läkaren som undersöker mig. Nåväl, det är en rutinkontroll, inte direkt behagligt, varken före, under eller efter, men full uthärdligt. Men det som slår mig är med vilken självklarhet jag utgår ifrån att allt ska vara normalt. Visst tänker jag att det skulle kunna vara det värsta möjliga, men tanken slår aldrig rot. Och väl är väl det. Oro har vi väl så det räcker och blir över. Lena berättar om blivande föräldrar hon möter i sitt yrke. De som tar fostervattenprover utgår alltid från att allt är normalt. Och ilskan, förtvivlan och sorgen de gånger så inte är fallet. Inte sällan går den ut över budbäraren. Jag tänker på med vilken fördragsamhet de gamla kunde hantera livets skiften. Människa...

Ännu en bok om missbruk, klass och eländiga uppväxtförhållanden. Orkar kritikerna? Orkar läsarna det? Min vän bokhandlaren ställer frågan apropå Susanna Alakoskis nyss utkomna April i Anhörigsverige – en syskonbok till Oktober i Fattigsverige , berättelsen om hennes egen familj. I dagbokens form får läsaren följa Alakoski under en aprilmånad, med resor, författarframträdanden, seminarier, lunchmöten, hemma i familjen och under tio dagar på internat i Visby. Men framför allt konstant läsande och skrivande. Hon läser statistik och rapporter, refererar föredrag om missbruk, klasskillnader och om hur det är att vara anhörig till en som missbrukar. I dagboken spränger hon in Sorgebrev, drabbande koncentrat av röster om hur det är att vara hustru, make, syskon, barn i en familj där en eller båda föräldrar missbrukar alkohol, tabletter eller narkotika. Framför allt visar hon på det känslomässiga gungfly det innebär att aldrig veta vad som väntar när man kommer hem, från skolan eller jobbe...

Sista helgen i maj. Håglöst blickar jag ut genom mina smutsiga fönster. Tvätta eller inte tvätta? Jobba eller inte jobba? Regn eller inte regn? Suck  * Jag piggnar till lite när Göran Greider citerar socialdemokratins klassiska portalparagraf, en gång skriven av Ernst Wigforss och Gustav Möller: ”Socialdemokratin vill låta demokratins ideal sätta sin prägel på hela samhällsordningen och människornas inbördes förhållanden för att därigenom ge var och en möjlighet till ett rikt och meningsfullt liv. I detta syfte vill socialdemokratin så omdana samhället, att bestämmanderätten över produktionen och dess fördelning läggs i hela folkets händer, att medborgarna frigörs från beroende av varje slags maktgrupper utanför deras kontroll och att en på klasser, könsmakt och art-egoism uppbyggd samhällsordning lämnar plats för en gemenskap av på frihetens och likställighetens grund samverkande människor.” Stycket ströks på kongressen 2001, också den i Västerås.(OBS! Se min komm...

Att se en mamma förgripa sig på sin son, inte bara en utan flera gånger, i Mai Zetterlings film Nattlek (återgivet i Lena Jordebos fina dokumentär Regissören om Zetterling) känns en smula, ja, problematiskt efter den senaste tidens debatt. Redan när jag läste Ebba Witt-Brattströms första artikel om mäns lystna blickar på unga flickor tänkte jag på Bo Widerbergs film Lust och fägring , om en kvinnlig lärare som inleder ett förhållande med en av sina elever. Men den kunde kanske avfärdas med att regissören var man. Att rollen som den förförde unge mannen dessutom spelades av regissörens son kunde antyda ett homoerotiskt incestuös tema. Men Mai Zetterling var ju kvinna, dessutom en vilken borde vara en förebild för många, både män och kvinnor. En kvinna som skildrar en kvinnas lustar till en som är ung, Kanske kan det avfärdas med att mamman är sjuk (som vi gör när vi analyserar en vit terrorist som Anders Behring Breivik, till skillnad mot islamisterna). Nej, den här debat...

Vi är barnvakt ett par nätter under Kristi Himmelfärdshelgen. En kväll börjar minstingen, två år i sommar, plötsligt gråta när vi gått och lagt oss. Hans storasyster hade en period när hon till synes klarvaken kunde sätta sig upp i sängen och gråta hejdlöst eller skrika. Barnläkarna kallar fenomenet nattskräck , delar av hjärnan aktiveras utan att medvetandet vaknar. Det kan närmast liknas vid vad som händer när någon går i sömnen. Som vuxen blir man vansinnigt orolig. All instinkt signalerar att man ska ta upp barnet och försöka trösta det. Men det har ofta motsatt effekt. Det hela slutar ofta lika plötsligt som det börjar; den lille tystnar och lägger sig ner, till synes helt oberörd. Nu misstänker jag att dottersonen drabbats av detsamma och bestämmer mig för att avvakta. Men det här är något annat, inser jag efter en stund.Gråtande och skrikande kastar han sig i sängen. När han (fast med blick i fjärran) reser sig upp, kastar nappar och kuddar ur spjälsängen och ro...

Jag ser första delen i dokumentären Mina två liv , Ann Heberlein som själv lider av bipolär sjukdom typ 2 samtalar med andra som varit sjuka. Det är gripande på många sätt och vis. Men jag kan inte släppa en formulering i Olofs berättelse. Han berättar hur han som ung under flera års tid lidit av återkommande depressioner. 2007 när han var 22 år var han inlagd för depression i början av året. Han svarade bra på medicinen men säger att han ”fortsatte att sticka uppåt hela sommaren” ändå till ett psykotiskt sammanbrott under en resa senare samma år. Tillbaka i Sverige fick han diagnosen bipolär. Ytterligare en av de intervjuade vittnar om medicinering mot depression innan den bipolära diagnosen. Ökningen av bipolär sjukdom i västvärlden under efterkrigstiden har varit lika explosionsartad som oförklarlig. Inom APA, den minst sagt läkemedelsbejakande amerikanska psykiatriorganisationen, har man diskuterat frågeställningar som ”Förvärrar antidepressiva läkemedel det långsiktiga förlop...

Vid två tillfällen i mitt liv har jag ätit SSRI-preparat . Första gången då jag drabbats av en utmattningsdepression , andra gången efter en längre period av nedstämdhet. Båda gångerna har effekten varit slående. Efter en inledande dipp i humöret, med lätt yrsel och stickningar i armar och ben, fann jag efter någon månad att inget längre var omöjligt: Glaset är inte längre halvtomt, inga hinder för höga att ta sig över – eller runt. Känslolivet påverkas: från ett jämngrått mellanläge vidgas registret, både i uppåt och neråt. Däremot är det missvisande att tala om  ”lyckopiller”. Smärta och sorg upplevs lika starkt som förr. Ska man jämföra med något så är det snarare med dopningen inom idrotten. Energinivåerna ökar, på gränsen till det maniska. Och det får mig att fundera över de långsiktiga effekterna. Länge hette det att hjärnan vid depression hade brist på serotonin, ungefär som brist på insulin vid diabetes, det var också läkemedelsindustrins argument för en livslångt medic...

En skiss En liten pojke sitter under ett bord. Han leker med bilar. En duk eller filt är nerdragen till golvet. Därinne har han sin egen värld. Utanför, i köket, står mormor och stryker. Någonstans är en radio påslagen. Ibland cyklar han på den lilla bakgården. Runt, runt på sin trehjuling, mellan soptunnorna och piskställningen. Högt däruppe alldeles under taket kan han, om han lyfter på huvudet, se deras köksfönster. Pojken har en låtsaskompis. På kvällarna när han lagt sig leker de tillsammans. Han drar upp täcket och sen reser de – långt bort. Ibland innan han lägger sig sätter han på sig mössa och vantar. De reser till platser som han sett i den lilla serietidningen han fick en gång. Mormor tar ibland med honom till en lekpark på en liten höjd mellan de stora stenhusen. På vintern finns där en kälke som man kan åka med runt en pinne. Där finns också en morfar. Honom ser han inte så ofta. Ibland när han kommer hem har han med sig andra vuxna. De sitter i rummet ut mot gata...

Det är inte utan en känsla av vemod jag går från avtackningen av Dan Israel på Leopard förlag. För 35 år sedan jobbade vi tillsammans (jag skriver om det i vänboken han fick). Sen skildes våra vägar. Han fortsatte på Ordfront, följt av några år på Norstedts innan han bröt upp. Jag som frilansande redaktör. För drygt tio år sedan ringde han en dag och frågade om jag ville läsa manus åt det förlag han och Henning Mankell just startat. Det var i samband med min sjukskrivning och jag svarade först nej. Han var klok nog att be mig fundera på saken. Och så blev det. Under ett par år var Leopard min viktigaste uppdragsgivare. De gamla kollegorna och uppdragsgivarna mönstrar nu av, en efter en. I vår är det två: Dan och så Cecilia på KIUP. Nyss var det Pelle, Hans-Erik och Eva. ”Och när tänker du gå i pension?” Jag hör frågan allt oftare. ”Jag, gå i pension? Nej jag fortsätter så länge jag har orken och lusten och jobben strömmar in”, svarar jag glatt. Inom mig inser jag att det kanske int...

På tisdagen fick sonen och hans fru en liten pojke. Likadana kinder som storebror hade när han föddes för 5 1/2 år sedan. Lena och jag, två ensambarn som fick två barn som nu fått två barn vardera med sina respektive. Klanen växer. * Jag läser Susanna Alakoski. April i Anhörigsverige . 2015: Man ärver fattigdom på samma sätt som rikedom. Kommer du från en rik familj ärver du huset, tomten. Pengarna på banken. Aktierna. Marken eller skogen. Härstammar du från en svinrik familj ärver du slottet. Kommer du från en fattig familj ärver du på exakt samma sätt, men du ärver nu huset som inte finns. Bostadsrätten som inte finns. Det tomma bankkontot. Marken som saknas. Du ärver bristen. Och det är den du sedan går hand i hand med resten av livet. Och du tror att det är fel på dig och din förmåga.  * ”De ville oss inte illa, de kunde oss bara inte väl.”(Alakoski om föräldrar som missbrukar.) * På Östergarnslandet växer nu ett gemensamt system för vatten och avlopp fram. ...