Sonen och jag diskuterar supporterkulturen inom fotbollen.
– Supporterklubbarna uppträder som om dom äger lagen, säger jag.
– Jamen, gör de inte det? svarar han. Spelare slutar mitt i säsongerna, tränare kommer och går. Supportrarna är det enda som är beständigt.
Visst har han rätt. Malmö FF som nu kan njuta av spel i fotbollens allra högsta division har bytt ut mer än halva laget sen förra året.
För mig som växte upp i skuggan av Johanneshovs isstadion i början av 1960-talet var valet av lag självklart, trots Hammarbys hegemoni i söderförorterna. Detta var under Djurgårdens storhetstid i hockey. Jag kan nu drygt femtio år senare konstatera att känslan för ett lag är livslång. Det är, för att anknyta till en aktuell debatt, en del av min identitet.
Jag är numera en moderat, icke-utövande troende för att anknyta till en annan debatt. Några matcher har jag inte sett på årtionden. Flyktigt läser jag sportsidorna. Några namn i laguppställningarna har jag inte kunnat sedan (spelarimporterna) Kim Källström, Johan Elmander och Anders Isaksson var med och tog guld åt fotbollslaget två år i rad i början av 2000-talet. Hockeyn följer jag med lite större intresse sedan Hans Särkijärvi, ”Säcken”, blev tränare. Honom lärde jag känna när han var polis i Skogås och jag var med bland de föräldrar som nattvandrade
Så visst kan jag identifiera mig med alla som står och vrålar, våndas och gläds på läktarna. Hur ogärna jag än vill erkänna det. Ränderna går aldrig ur.
För övrigt undrar jag vad som skulle hända med supporterkulturens värsta avarter om klubbarna slutade sälja öl på matcherna.
– Supporterklubbarna uppträder som om dom äger lagen, säger jag.
– Jamen, gör de inte det? svarar han. Spelare slutar mitt i säsongerna, tränare kommer och går. Supportrarna är det enda som är beständigt.
Visst har han rätt. Malmö FF som nu kan njuta av spel i fotbollens allra högsta division har bytt ut mer än halva laget sen förra året.
För mig som växte upp i skuggan av Johanneshovs isstadion i början av 1960-talet var valet av lag självklart, trots Hammarbys hegemoni i söderförorterna. Detta var under Djurgårdens storhetstid i hockey. Jag kan nu drygt femtio år senare konstatera att känslan för ett lag är livslång. Det är, för att anknyta till en aktuell debatt, en del av min identitet.
Jag är numera en moderat, icke-utövande troende för att anknyta till en annan debatt. Några matcher har jag inte sett på årtionden. Flyktigt läser jag sportsidorna. Några namn i laguppställningarna har jag inte kunnat sedan (spelarimporterna) Kim Källström, Johan Elmander och Anders Isaksson var med och tog guld åt fotbollslaget två år i rad i början av 2000-talet. Hockeyn följer jag med lite större intresse sedan Hans Särkijärvi, ”Säcken”, blev tränare. Honom lärde jag känna när han var polis i Skogås och jag var med bland de föräldrar som nattvandrade
Så visst kan jag identifiera mig med alla som står och vrålar, våndas och gläds på läktarna. Hur ogärna jag än vill erkänna det. Ränderna går aldrig ur.
För övrigt undrar jag vad som skulle hända med supporterkulturens värsta avarter om klubbarna slutade sälja öl på matcherna.
Kommentarer