Fortsätt till huvudinnehåll

Du låt dig ej förbittras

Du, låt dig ej förhärdas
i denna hårda tid
De alltför hårda brister
De alltför styva mister
sin vassa udd därvid
Du låt dig ej förbittras
i denna bittra tid

Jag har vaknat till av något ljud från gatan. Klockan är fyra på morgonen. Jag har en del att göra och när stressen slår till börjar tankarna snurra, först sånt som ska göras, men så småningom vidgas tankarna. Och det är när jag börjar tänka på det som nu händer runtom oss som Wolf Biermanns ord kommer för mig. Skrivet i ett annat land, i en annan tid.

Nej, jag har inga problem med att Sverige nu börjat kontrollera vilka som passerar gränserna och att de som saknar papper skjutsas till Migrationsverket. Eller att ensamkommande flyktingbarn inte längre bara kan försvinna ut på gatan och tas om hand av gud vet vem. Dublinöverenskommelsen har ju brutit samman.

Vår skuld till det som nu sker är stor, och den har ett namn: ”Kriget mot terrorn”, med länder som Afghanistan, Irak, Libyen och Syrien bland offren. 2003 var vi miljoner som gick ut på gatorna i protest mot den stundande invasionen av Irak. Vi hade rätt den gången, men saknade organisationen och kraften att vrida politiken åt ett annat håll. Nu efter attackerna i Paris är vi tysta och rädda. Eller bara förvirrade.

För ett år sedan fick vi en ny regering. Och det saknas ju inte uppgifter att ta itu med för en sådan: bostadsbrist, en växande lånebubbla, uteblivna investeringar, en skola i bitvis fritt fall, pensionsfrågan som en tickande bomb, en haltande offentlig sektor och nu flyktingströmmarna. I stället fick vi en regering vars enda och yttersta mål tycks vara att hålla budgeten

Alliansen och borgerligheten hade en vision: Sänkta skatter, sänkta löner (till en början för de som är nya på arbetsmarknaden), bidrag (i form av avdrag) till dem som redan har och allmosor till de där under, sortering av medborgarna genom skenbart fria val etc. Men vad vill socialdemokratin? Jag ser ett parti som famlar i blindo (minns förslaget om ”butler” i Stockholms t-bana) och som är på väg att förlora sina folkliga rötter. Politiken som en språngbräda i karriären: sköter du dina kort väl väntar ett välavlönat jobb inom lobbybranschen när du gjort dina hundår.

Lägg därtill en vänster som delar den yttersta högerns världsbild, kring kön, etnicitet och religion, och valt att slåss på dess villkor. Och där båda sidor förenas i en önskan att tysta motståndaren, helst för gott.

Nej, nog finns det saker som kan hålla en vaken i morgonväkten. Men så minns jag att Wolf Biermanns sång avslutas med en maning:
Du, låt dig ej förskräckas
i denna skräckens tid
Vår vilja vill man knäcka
Få oss att vapen sträcka
och aldrig gå i strid.
*
Wolf Biermann, ”Uppmuntran” (”Ermutigung”, 1968 ). Svensk tolkning: Per Olov Enquist och Caj Lundgren, 1972.

Kommentarer

Läs mer

Hur jag blev den jag blev - boken

För den som inte hunnit tröttna på mina minnen här på bloggen har jag samlat några av texterna (plus lite bonusmaterial) i en bok, vackert formgiven av Christer Jonson. Boken är tillägnad mina barnbarn, men jag har också några exemplar till försäljning för den hugade. Mejla Tom.Carlson@abc.se så skickar jag en bok och faktura så långt lagret räcker. Priser är 245 kr (inkl. moms och frakt). ”Människan är en meningssökande varelse. Vi formar våra liv till berättelser, väljer vad i ett myller av händelser som vi tycker är viktigt. Vilka val och icke-val har fört oss hit? Vad hade hänt om jag fortsatt med teatern? Eller om min dåvarande sambo och jag fått barn när vi knappt var tjugo år fyllda (som fallet var för många i vår föräldrageneration). Eller …? Eller …? Hade jag alls suttit där jag är idag? I allas våra liv finns sådana avgörande ögonblick. Och de blir inte färre med åren.” (Ur Förordet)    

40 år som gifta

I torsdags hade Lena och jag 40-årig bröllopsdag. Lena jobbade och jag hade styrelsemöte. Låter det oromantiskt? Nåja, i eftermiddag åker jag till Gotland. På kvällen har vi bokat bord på Lindgården, restaurangen där vi åt bröllopsmiddag tillsammans med våra vänner, som gift sig samtidigt med oss, påsken 1979. Och i sommar åker vi på tågluff tillsammans genom Europa till Italien. Kanske har jag med mig en present också. Så, visst firar vi. Men vad är det vi firar? Är 40 år som gifta något att sträva efter i en tid när vartannat äktenskap slutar i skilsmässa? När löften om nöd och lust gäller så länge som man har lust. Men kanske inte alltid i nöd. Här en text jag skrev för två år sedan, vid ett annat jubileum: 40 år tillsammans En dag i november firar Lena och jag att det var fyrtio år sedan vi träffades. Det var på en fest i Vasastan, i ett av alla vänsterkollektiv som fyllde den då nedgångna stadsdelen. Vi gör det genom det vi är allra bäst på: Laga och äta god mat. Vi lyssnar p...

Skilsmässa en väg till jämställdhet?

Mina föräldrar skilde sig när jag var ett par, tre år gammal. I bostadsbristens Stockholm i början av 1950-talet var det inte alltid så lätt att hålla ihop en nybildad familj, särskilt inte om man var ung förälder till ett inte helt planerat barn. Jag växte upp med min mamma och mormor. En del helger tillbringade jag hos farsan i Södertälje. Min glädje var stor när de gifte om sig – med varandra – då jag var åtta år. Vad har nu detta med den debatt som blossat upp i spåren av boken Happy, happy skilsmässa (Atlas 2011) att göra? Inget annat än att de flesta av oss har erfarenhet av skilsmässor, direkt eller indirekt. Om inte annat visar intensiteten i debatten det. Jag har varit gift i över 30 år men är ingen kärnfamiljskramare, människan och dess föregångare har genom årtusendena visat prov på otaliga typer av samlevnadsformer: gruppäktenskap, paräktenskap, patriarkat, matriarkat, klaner, stammar, bigami och monogami etc. (Lasse Berg skriver en del om det i sin Augustpris-nominerade Sk...

Nils Schwartz och kurderna

Nils Schwartz var inte bara en litteraturkritiker av rang. När Sveriges regering någon gång i mitten av 1980-talet beslöt att terroriststämpla och utvisa nio kurder till Turkiet var Nils vid sidan av Jan Guillou de enda som tog upp frågan i de stora medierna. Nils på Expressens kultursida och Jan i tv-programmet Rekordmagasinet. Bakgrunden var mordet på en avhoppad PKK-sympatisör i Uppsala i juni 1984. En person greps och dömdes för dådet. Säpo bestämde sig för att det var en intern uppgörelse och pekade ut ett antal förmodade PKK-are (bl.a. en blomsterförsäljare i Eskilstuna) som medhjälpare. Åklagaren beslöt att lägga ned förundersökningen eftersom varje form av bevis saknades. Säpo gick då till regeringen som beslöt att stämpla nio av dem som terrorister och utvisa dem enligt terroristparagraferna i utlänningslagen. Men då de utpekade inte kunde utvisas eftersom de riskerade dödsstraff i militärdiktaturens Turkiet belades de med reseförbud och anmälningsplikt. Ingen av dem fick ...