Fortsätt till huvudinnehåll

Du låt dig ej förbittras

Du, låt dig ej förhärdas
i denna hårda tid
De alltför hårda brister
De alltför styva mister
sin vassa udd därvid
Du låt dig ej förbittras
i denna bittra tid

Jag har vaknat till av något ljud från gatan. Klockan är fyra på morgonen. Jag har en del att göra och när stressen slår till börjar tankarna snurra, först sånt som ska göras, men så småningom vidgas tankarna. Och det är när jag börjar tänka på det som nu händer runtom oss som Wolf Biermanns ord kommer för mig. Skrivet i ett annat land, i en annan tid.

Nej, jag har inga problem med att Sverige nu börjat kontrollera vilka som passerar gränserna och att de som saknar papper skjutsas till Migrationsverket. Eller att ensamkommande flyktingbarn inte längre bara kan försvinna ut på gatan och tas om hand av gud vet vem. Dublinöverenskommelsen har ju brutit samman.

Vår skuld till det som nu sker är stor, och den har ett namn: ”Kriget mot terrorn”, med länder som Afghanistan, Irak, Libyen och Syrien bland offren. 2003 var vi miljoner som gick ut på gatorna i protest mot den stundande invasionen av Irak. Vi hade rätt den gången, men saknade organisationen och kraften att vrida politiken åt ett annat håll. Nu efter attackerna i Paris är vi tysta och rädda. Eller bara förvirrade.

För ett år sedan fick vi en ny regering. Och det saknas ju inte uppgifter att ta itu med för en sådan: bostadsbrist, en växande lånebubbla, uteblivna investeringar, en skola i bitvis fritt fall, pensionsfrågan som en tickande bomb, en haltande offentlig sektor och nu flyktingströmmarna. I stället fick vi en regering vars enda och yttersta mål tycks vara att hålla budgeten

Alliansen och borgerligheten hade en vision: Sänkta skatter, sänkta löner (till en början för de som är nya på arbetsmarknaden), bidrag (i form av avdrag) till dem som redan har och allmosor till de där under, sortering av medborgarna genom skenbart fria val etc. Men vad vill socialdemokratin? Jag ser ett parti som famlar i blindo (minns förslaget om ”butler” i Stockholms t-bana) och som är på väg att förlora sina folkliga rötter. Politiken som en språngbräda i karriären: sköter du dina kort väl väntar ett välavlönat jobb inom lobbybranschen när du gjort dina hundår.

Lägg därtill en vänster som delar den yttersta högerns världsbild, kring kön, etnicitet och religion, och valt att slåss på dess villkor. Och där båda sidor förenas i en önskan att tysta motståndaren, helst för gott.

Nej, nog finns det saker som kan hålla en vaken i morgonväkten. Men så minns jag att Wolf Biermanns sång avslutas med en maning:
Du, låt dig ej förskräckas
i denna skräckens tid
Vår vilja vill man knäcka
Få oss att vapen sträcka
och aldrig gå i strid.
*
Wolf Biermann, ”Uppmuntran” (”Ermutigung”, 1968 ). Svensk tolkning: Per Olov Enquist och Caj Lundgren, 1972.

Kommentarer

Läs mer

Döstädning

Avin på nya hyran för lägenheten i Stockholm kommer. Lena undrar om det inte är dags att byta till något mindre och billigare. Ett alternativ skulle vara att göra om arbetsrummet till ett gästrum. Jag arbetar ju inte, och framför allt inte där, så mycket längre. Hittills har vi fått knöka in en gästsäng bredvid skrivbordet när någon behövt sova över. Vi har under senare delen av 10-talet tömt lägenheter tillhöriga äldre anhöriga, inför flyttar till nya boenden och livet hinsides. Pärmar, arbetspapper och fotografier har vält ur överfyllda skåp. För att inte tala om vinds- och källarförråd. Tonvis med papper har hivats iväg. Ska våra barn en gång behöva utsättas för detta? Fram växer tanken på en rejäl utrensning av vindsförråd och arbetsrum. Sagt och gjort. Hyllmeter efter hyllmeter gås igenom. Pärmar töms, gamla anteckningsböcker och fickkalendrar, tryckerihandledningar från 1980-talet (vem sparar på sånt?), turistkartor från länge sedan besökta städer, oändliga mängder plastm...

Religion 1: Den unge

Äldsta barnbarnet, snart 16 år, har konfirmerat sig. Inget konstigt i det kan tyckas. Men han kommer från en familj där religionen lyst med sin frånvaro i generationer. Och så sent som förra året lät han döpa sig. Under påsklovet talar vi om hans gudstro. Han säger att den kommit gradvis. Ingen uppenbarelse alltså. Han tror inte på en gud som skapat den värld vi har omkring oss idag. Möjligen att Gud är den som satt igång allting. – Som Big bang? säger jag. Han går i kyrkan när han inte fotbollen eller annat hindrar. Läser i Bibeln emellanåt. Innan påsk fastade han på sitt eget vis. Inga sötsaker, ingen läsk på vardagar. En vän till familjen som är aktiv i Immanuelskyrkan berättar att ungdomsgrupperna på fredagskvällarna är välbesökta. Vad är det ungdomen finner i religionen? Trygghet, gemenskap, en tillhörighet som inte vår tids gud Marknaden kan ge. Och framför allt något att tro på. – När jag har fru och barn, säger han. Ord jag som 16-årig 1967 aldrig skulle tagit i m...

Vardagspolitik: Ekonomiska realiteter

Vi sitter ett sällskap med varsitt glas och samtalar i väntan på att pizzaugnen ska bli varm. Det är en varm kväll i början av september, sommaren har ännu dröjt sig kvar några dagar. Samtalet kommer in på djurhållning. Någon uttalar sig kritiskt om kravet på att kor ska få gå ute på sommaren föreslås slopas. Instämmande mummel. – Det finns en ekonomisk aspekt också, säger en som varit grisbonde. Samtalet avstannar innan det, i sann svensk anda, går vidare till mer neutrala ämnen. Jag kan inte släppa tanken på vad hen sagt. För visst är det sant att svenska bönder, de få vi har kvar, lever på marginalen, i konkurrens med all billig import. Tillvaron är full av målkonflikter. De flesta av oss vill nog ha en levande skog, av omtanke om biotopen, naturupplevelsen och klimatet. Samtidigt översköljs vi i butikerna av (gratis) papperspåsar. Allt vi beställer på nätet kommer i kartongförpackningar. Vi uppmuntras att ersätta plast med papper. Men var kommer papperet ifrån? Jag ...

Religion 2: Den gamle

En gråsugga rör sig långsamt över stentrappan utanför dörren till vårt hus. Det finns gott om dom där vi bor. Jag räknar mig inte som religiös. Gick ur statskyrkan – ”med målsmans tillåtelse” – vid 16 års ålder. Jag har kallat mig ateist, agnostiker och allt däremellan. Men inför naturen kan jag känna något som liknar  transcendens.(1) Det är jag inte ensam om. Många svenskar räds ”de religiösa stororden”, men känner vördnad inför naturen. – Spinoza, säger en mer beläst bekant. Gud är naturen.(2) För många år sen var jag redaktör för en bok på temat ”Vad är liv” ( Vad är liv: i kosmos, i cellen, i människan ? KIUP, Stockholm, 2010) Projektet var tvärvetenskapligt. Forskare från KI, KTH och Stockholms universitet skrev insiktsfullt om kaosteori, cellernas uppbyggnad och kosmos. Men vid frågan om hur livet uppstod tog det stopp. Svaret på frågan om livets uppkomst tycks lika undflyende som regnbågens fot. Evolutionens oändliga mysterium. *** – Vad tjänar det till att du fin...