Fortsätt till huvudinnehåll

Du låt dig ej förbittras

Du, låt dig ej förhärdas
i denna hårda tid
De alltför hårda brister
De alltför styva mister
sin vassa udd därvid
Du låt dig ej förbittras
i denna bittra tid

Jag har vaknat till av något ljud från gatan. Klockan är fyra på morgonen. Jag har en del att göra och när stressen slår till börjar tankarna snurra, först sånt som ska göras, men så småningom vidgas tankarna. Och det är när jag börjar tänka på det som nu händer runtom oss som Wolf Biermanns ord kommer för mig. Skrivet i ett annat land, i en annan tid.

Nej, jag har inga problem med att Sverige nu börjat kontrollera vilka som passerar gränserna och att de som saknar papper skjutsas till Migrationsverket. Eller att ensamkommande flyktingbarn inte längre bara kan försvinna ut på gatan och tas om hand av gud vet vem. Dublinöverenskommelsen har ju brutit samman.

Vår skuld till det som nu sker är stor, och den har ett namn: ”Kriget mot terrorn”, med länder som Afghanistan, Irak, Libyen och Syrien bland offren. 2003 var vi miljoner som gick ut på gatorna i protest mot den stundande invasionen av Irak. Vi hade rätt den gången, men saknade organisationen och kraften att vrida politiken åt ett annat håll. Nu efter attackerna i Paris är vi tysta och rädda. Eller bara förvirrade.

För ett år sedan fick vi en ny regering. Och det saknas ju inte uppgifter att ta itu med för en sådan: bostadsbrist, en växande lånebubbla, uteblivna investeringar, en skola i bitvis fritt fall, pensionsfrågan som en tickande bomb, en haltande offentlig sektor och nu flyktingströmmarna. I stället fick vi en regering vars enda och yttersta mål tycks vara att hålla budgeten

Alliansen och borgerligheten hade en vision: Sänkta skatter, sänkta löner (till en början för de som är nya på arbetsmarknaden), bidrag (i form av avdrag) till dem som redan har och allmosor till de där under, sortering av medborgarna genom skenbart fria val etc. Men vad vill socialdemokratin? Jag ser ett parti som famlar i blindo (minns förslaget om ”butler” i Stockholms t-bana) och som är på väg att förlora sina folkliga rötter. Politiken som en språngbräda i karriären: sköter du dina kort väl väntar ett välavlönat jobb inom lobbybranschen när du gjort dina hundår.

Lägg därtill en vänster som delar den yttersta högerns världsbild, kring kön, etnicitet och religion, och valt att slåss på dess villkor. Och där båda sidor förenas i en önskan att tysta motståndaren, helst för gott.

Nej, nog finns det saker som kan hålla en vaken i morgonväkten. Men så minns jag att Wolf Biermanns sång avslutas med en maning:
Du, låt dig ej förskräckas
i denna skräckens tid
Vår vilja vill man knäcka
Få oss att vapen sträcka
och aldrig gå i strid.
*
Wolf Biermann, ”Uppmuntran” (”Ermutigung”, 1968 ). Svensk tolkning: Per Olov Enquist och Caj Lundgren, 1972.

Kommentarer

Läs mer

Hur jag blev den jag blev: Kurdernas vänner

Fredagen den 28 februari 1986 körde jag buss på kvällen. Jag kom hem sent, drog ur jacket till telefon och vaknade först av att Lena stod i dörren till sovrummet. Hon hade varit i tobakshandeln på Karlbergsvägen och köpt tidningen. I handen höll hon Dagens Nyheter. Rubriken ” PALME MÖRDAD. Skjuten i city av okänd man” fyllde förstasidan. På kvällen var vi bjudna på fest hos vänner i Björkhagen. Att mordet la sordin på stämning är väl en underdrift. Polisens självutnämnde spaningsledare Hans Holmér bestämde sig tidigt för att det var kurdiska grupper som låg bakom mordet. En fantombild publicerades med ett ansikte som antydde ett utomeuropeiskt ursprung. Bakgrunden till teorin var två mord som ägt rum inom exilkurdiska kretsar, ett i Uppsala 1984 och ett på Medborgarhuset i Stockholm 1985. Polis och medier utgick ifrån att det rörde sig om uppgörelser inom Kurdistans Arbetarparti (PKK) riktat mot avhoppare från partiet. I båda fallen greps mördarna snabbt och dömdes. En förundersökning ...

Hur jag blev den jag blev: Historien upprepar sig

Historien upprepar sig, första gången som tragedi andra gången som fars, skrev Karl Marx. Något liknande kan man säga om det som utspelade sig i Folket i Bild i början av 00-talet. Krigen i det forna Jugoslavien blev något av en vattendelare inom vänster. På ena sidan de som stödde USA:s och Natos bombningar av Serbien. Själv sällade jag mig till dem som – utan att för den skull älska Serbien – såg bombningarna som ett brott mot folkrätten, med risk för att bli prejudicerande för den framtida världsordningen. Resultatet av krigen och västvärldens inblandning i Libyen, Irak och Afghanistan tycker jag stärker den ståndpunkten. Folket i Bild hade jag följt på avstånd under 90-talet och noterat att tidningen fortfarande levde, nu med bokförläggaren Kalle Hägglund som redaktör och Erik Göthe som kassör. Upplagan hade fortsatt att sjunka. Tidningen hade undvikit att ta ställning inför folkomröstningen om svenskt medlemskap i EU och blivit alltmer irrelevant. Det rådde oreda i ekonomin och de...

Hur jag blev den jag blev: Socialreporter och tonårsförälder

Journalist är inte en titel jag satt på något visitkort. Ändå har jag skrivit en del genom åren – även journalistik. Under och efter min tid som kulturredaktör på Folket i Bild gjorde jag längre intervjuer åt tidningen med artister och författare som Plura Jonsson, Gösta Ekman, Peter Curman och andra kulturaktiva. Jag gjorde även en serie reportage om arbetet vid en vårdcentral – Kvartersakuten i Vasastan, Stockholm – tillsammans med fotografen Susanne Walström. Något senare blev jag kontaktad av redaktören för Anhörig , FMN:s tidskrift. Man ville ha ett reportage om ett fall där en ung, svensk skådespelerska i ropet varit inblandad i en härva med försäljning av Ecstasy. Frågan hade först gått till Anders Sundelin ( När knarket kom till stan , Främlingen i Falun ) som tipsat om mitt namn. Det blev en djupdykning i förundersökning, rättegångsprotokoll och hovrättsförhandlingar innan allt publicerades stort uppslaget under rubriken ”Med kallt blod”. Bodil Malmsten undrade försynt om jag ...

Hur jag blev den jag blev: Teatergruppen

Jag hamnade i teatern av en slump. När jag slutade grundskolan hade jag valt samhällsvetenskaplig linje med estetisk inriktning. Det var teckning som intresserade mig. På skolan i Gubbängen fanns även drama som tillval. Det var avslappningsövningar, röstträning och improvisationer ett par timmar i veckan. Vår dynamiske lärare, gift med Ingmar Bergmans äldsta dotter, undervisade på flera gymnasieskolor runtom i Stockholm. Förutom vår skola Gubbängen: Kärrtorp, Sveaplan och Nya Elementar i Åkeshov. Med tiden började vi samlas på Sveaplans gymnasium på fredagskvällarna. I den stora aulan ägnade vi oss tillsammans med elever från de andra skolan åt att improvisera, dansa och öva tillsammans. Dessförinnan brukade några av oss gå på restaurang Norrås vid Odenplan och äta Coeur de filét Provencale, dricka vin och känna oss vuxna. När vår lärare lyckades ordna en studio, modernt utrustad med video, ljudanläggning m.m. högst upp i Nya Elementar förlade vi våra frivilliga timmar dit. Mitt intres...