Fortsätt till huvudinnehåll

Du låt dig ej förbittras

Du, låt dig ej förhärdas
i denna hårda tid
De alltför hårda brister
De alltför styva mister
sin vassa udd därvid
Du låt dig ej förbittras
i denna bittra tid

Jag har vaknat till av något ljud från gatan. Klockan är fyra på morgonen. Jag har en del att göra och när stressen slår till börjar tankarna snurra, först sånt som ska göras, men så småningom vidgas tankarna. Och det är när jag börjar tänka på det som nu händer runtom oss som Wolf Biermanns ord kommer för mig. Skrivet i ett annat land, i en annan tid.

Nej, jag har inga problem med att Sverige nu börjat kontrollera vilka som passerar gränserna och att de som saknar papper skjutsas till Migrationsverket. Eller att ensamkommande flyktingbarn inte längre bara kan försvinna ut på gatan och tas om hand av gud vet vem. Dublinöverenskommelsen har ju brutit samman.

Vår skuld till det som nu sker är stor, och den har ett namn: ”Kriget mot terrorn”, med länder som Afghanistan, Irak, Libyen och Syrien bland offren. 2003 var vi miljoner som gick ut på gatorna i protest mot den stundande invasionen av Irak. Vi hade rätt den gången, men saknade organisationen och kraften att vrida politiken åt ett annat håll. Nu efter attackerna i Paris är vi tysta och rädda. Eller bara förvirrade.

För ett år sedan fick vi en ny regering. Och det saknas ju inte uppgifter att ta itu med för en sådan: bostadsbrist, en växande lånebubbla, uteblivna investeringar, en skola i bitvis fritt fall, pensionsfrågan som en tickande bomb, en haltande offentlig sektor och nu flyktingströmmarna. I stället fick vi en regering vars enda och yttersta mål tycks vara att hålla budgeten

Alliansen och borgerligheten hade en vision: Sänkta skatter, sänkta löner (till en början för de som är nya på arbetsmarknaden), bidrag (i form av avdrag) till dem som redan har och allmosor till de där under, sortering av medborgarna genom skenbart fria val etc. Men vad vill socialdemokratin? Jag ser ett parti som famlar i blindo (minns förslaget om ”butler” i Stockholms t-bana) och som är på väg att förlora sina folkliga rötter. Politiken som en språngbräda i karriären: sköter du dina kort väl väntar ett välavlönat jobb inom lobbybranschen när du gjort dina hundår.

Lägg därtill en vänster som delar den yttersta högerns världsbild, kring kön, etnicitet och religion, och valt att slåss på dess villkor. Och där båda sidor förenas i en önskan att tysta motståndaren, helst för gott.

Nej, nog finns det saker som kan hålla en vaken i morgonväkten. Men så minns jag att Wolf Biermanns sång avslutas med en maning:
Du, låt dig ej förskräckas
i denna skräckens tid
Vår vilja vill man knäcka
Få oss att vapen sträcka
och aldrig gå i strid.
*
Wolf Biermann, ”Uppmuntran” (”Ermutigung”, 1968 ). Svensk tolkning: Per Olov Enquist och Caj Lundgren, 1972.

Kommentarer

Läs mer

1960-talet var hans bästa tid

1960-talet var hans bästa tid. 1959 gifte han om sig med kvinnan i sitt liv, min mor. Vi blev en familj, på riktigt. Att min mormor följde med på köpet fick han ta. Han och mamma sov i bäddsoffan i vardagsrummet. Mormor hade det innersta rummet, där stod teven – också det en nyhet i tiden. Och jag fick ett eget rum. Mamma och han hade målat väggarna blå. Med hammare och pryl bilade han hål i betongväggarna för att sätta upp en sänglampa och en hylla. Han fixade med elkopplingar så att de kunde släcka taklampan från bäddsoffan där de sov. Sånt hade han lärt av sin pappa, min farfar, som varit elektriker. Det var en tid av optimism och framtidstro. På lördagarna (i början av 60-talet arbetade man fortfarande halva lördagen) kunde mina föräldrar mötas vid Centralstationen när han kom från jobbet i Södertälje. Sedan gick de till Sterlings på Regeringsgatan, där man kunde lyssna till de senaste skivorna i små draperiförsedda bås. Frank Sinatra, förstås, var den store hjälten. Men hemma...

Alla helgons dag

”Utan att döden funnes levde ingen” - Gunnar Ekelöf Jag ser Ulf von Strauss film om Skogskyrkogården på tv och tänker på mina döda. Det är Alla Helgons dag. Nere i köpcentret pågår kommersen för fullt. Endast Systembolaget markerar att det är en röd dag. En och annan svär över de nerdragna gallergrindarna. Jag är inte religiös. Mitt behov av att fira Jesu födelse, uppståndelse och himlafärd är begränsat. Jag sörjer heller ingen på långfredagen. Men nog borde vi en dag som denna stanna upp en stund och tänka på dem förutan vilka vi aldrig fötts, liksom vänner och andra som lämnat det jordiska. Ja, jag vet att köerna ringlar sig långa vid våra kyrkogårdar denna helg, marschaller tänds i skymningen. Men ändå, vår tids religion - konsumismen - tillåter inga andra gudar jämte sig. Och framför allt ingen tid för stillhet och eftertanke. * Citatet ovan ur Gunnar Ekelöfs dikt är motto för Ulf von Strauss film som kan ses som en fristående fortsättning på hans film ” Döden - en film...

Hur jag blev den jag blev (6:4): Den stora oredan

1977 började jag arbeta som förlagsredaktör på Ordfronts förlag, först vikarierande senare som ordinarie. Händelseutvecklingen på tidningen följde jag på avstånd genom luncher med Peter Larsson, som blivit organisationssekreterare 1976, och som ledamot i valberedningen under något år. Vietnam invasion av Kampuchea 1978 och Kinas attack på Vietnam året efter fick kompassen att snurra hos alla antiimperialister och m-l-are. Vem kunde man nu lita på? Världen var ständigt närvarande för vår generation. Tidningen och föreningen uppmärksammade tioårsdagen av bildandet av Charta 77 i Tjeckoslovakien med reportage och opinionsmöten. Kontakter knöts med många oppositionella i Östeuropa. Föreningen arrangerade också en bejublad konsert med Wolf Biermann, den tyske vissångaren och författaren som 1976 blivit fråntagen sitt östtyska medborgarskap i samband med en turné i Västtyskland. Läget för tidningen och föreningen hade börjat stabilisera sig. Föreningsstyrelsen hade breddats med namn som P.O...

Hur jag blev den jag blev (6:2): Efter stormen, före stormen

Föreningen led av baksmälla efter IB-affären. Tidningen hade stått i centrum för omvärldens intresse. Alla krafter hade varit inriktade på arbetet med att skapa opinion och få de fängslade journalisterna fria. Nu var det åter vardag. En tidning skulle produceras var fjortonde dag, ekonomin svajade, även om förskotten från prenumeranterna med dagens mått var hisnande. Värre var att Folket i Bild fått rykte om sig att vara trög och långsam i kontakten med medarbetarna. En ny redaktion kom efter en tid på plats när först Jan Stolpe och sen Jan Guillou efter sin fängelsevistelse valde att sluta. Nya kvastar med bland annat Margareta Garpe med bakgrund på Aftonbladet tog vid. Samlevnadsfrågor och andra ämnen började ta plats i tidningen. Kritiken mot den nya inriktningen var hård: ”Det behövs inte en till Femina!” Själv hamnade jag i korsdraget efter att ha låtit mig intervjuas i samband med ett reportage om en, vad vi idag skulle kalla utbränd, f.d. FNL-aktivist. Min reträtt var inte särsk...