Fortsätt till huvudinnehåll

Liv till varje pris

Jag ligger i soffan i vardagsrummet och läser. Visst läser jag mer än folk i gemen, men mindre än vad mina vänner kanske tror. Och sällan är det de där stora läsupplevelserna jag kunde ha, i slukaråldern eller i tonåren. Någonstans runt 25 händer det något med läsningen: den blir, på gott och ont, mer intellektuell, analytiskt och (dessvärre) positionerande gentemot omvärlden.

Men denna söndagseftermiddag är jag helt uppslukad. Det är Kristina Sandbergs Augustprisbelönade Liv till varje pris jag läser. Känslan är till en början helt klaustrofobisk. Jag vill bara skrika rakt ut: ”Men skaffa dig ett eget liv”, kliva in i romanen och sätta mig ner med huvudperson Maj och försöka förmå henne att ta alla sin tankar på allvar. Men jag vet att det är omöjligt, inte bara för att hon är en gestalt i en roman. Jag tvivlar också på att vi skulle kunna mötas. I min värld, och under hela min uppväxt, har det varit självklart att kvinnor yrkesarbetat, på ett eller annat sätt, inte gått hemma, bakat, städat och lagat mat, även sen barnet blivit stora och maken börjat jobba på annan ort. Men visst kan jag känna igen alla tankar på vad som passar sig och inte passar, vad man säger och inte säger.

Romanen är skickligt ihopsatt – alla dessa tankar som hela tiden bryter igenom – berättarjaget som diskret griper in, glimtarna ur maken Tomas liv som småföretagare med dålig tajming när det moderna Sverige byggs, allt detta som fördjupar bilden av ett äktenskap som sakta tynar, inte minst för alla ord som inte sägs.

Men jag börjar också fundera över egna tillkortakommanden: vad går jag och håller inne med? Vilka tankar, ord och handlingar är det som jag inte låter komma ut? På så vis blir Liv till varje pris också en bildningsroman.

Kommentarer

Läs mer

En enda gång om året…

Vitsippa, äppelblom, körsbärsblom, häggmispel, gullviva, hägg, kastanj och syren.

40 år som gifta

I torsdags hade Lena och jag 40-årig bröllopsdag. Lena jobbade och jag hade styrelsemöte. Låter det oromantiskt? Nåja, i eftermiddag åker jag till Gotland. På kvällen har vi bokat bord på Lindgården, restaurangen där vi åt bröllopsmiddag tillsammans med våra vänner, som gift sig samtidigt med oss, påsken 1979. Och i sommar åker vi på tågluff tillsammans genom Europa till Italien. Kanske har jag med mig en present också. Så, visst firar vi. Men vad är det vi firar? Är 40 år som gifta något att sträva efter i en tid när vartannat äktenskap slutar i skilsmässa? När löften om nöd och lust gäller så länge som man har lust. Men kanske inte alltid i nöd. Här en text jag skrev för två år sedan, vid ett annat jubileum: 40 år tillsammans En dag i november firar Lena och jag att det var fyrtio år sedan vi träffades. Det var på en fest i Vasastan, i ett av alla vänsterkollektiv som fyllde den då nedgångna stadsdelen. Vi gör det genom det vi är allra bäst på: Laga och äta god mat. Vi lyssnar p...

De små stegens tyranni

Två artiklar i Dagens Nyheter (1/12-07) denna första helg i advent fångar min uppmärksamhet: Det engelska fastighetsbolaget Boultbee som i somras köpte tio av Stockholms stads inomhuscentra, bl.a. Ringen, Fältöversten och Skärholmens centrum har bestämt att inga politiska eller religiösa organisationer ska släppas in i bolagets gallerior. – Det är en kommerisiell yta för kommersiell aktivitet, inte för politisk eller religiös aktivitet, säger bolagets talesman till tidningen. Vårt alltid lika nöjda och glada borgarråd Kristina Alvendal (m) ser det inte som något demokratiproblem. – Det finns gott om andra allmänna platser i Stockholm stad där man kan ha både politiska kampanjmöten och religiösa sammankomster. Den som hastat över någon av de blåsiga parkeringsplatserna som omgärdar förorternas centrumbildnigarna är nog inte lika beredd att skriva under på det. ( DN 1/12-07) *** När Vårdval Stockholm införs försvinnet meddelarfriheten för anställda i privat verksamhet. Stoc...

Infödingarna ska uppfostras

Nyligen läste jag om en svensk missionär som var verksam i Södra Afrika i början av 1900-talet. Hans företrädare på posten hade förbjudit byns invånare att använda sin egen guds namn, deras traditionella danser betraktades som synd och de tvingades bära västerländska kläder. Följaktligen lyckades han endast omvända ett fåtal. Den nye missionären gick runt i byn, drack öl med hövdingen, lyssnade och lärde. Kristendomsundervisningen inledde han med en diskussion om tio guds bud i förhållanden till byns egen moralkodex. Till slut lät sig hela byn döpas (mest för att de gillade honom). Där den förres handlingar präglades av inställningen att infödingarna ska uppfostras, präglades den andre av inställningen att umgänget mellan kulturen måste bygga på ömsesidig respekt och förståelse. Jag tänker på det jag läst när konflikten om Lars Vilks Muhammedbild nu blossat upp på allvar. Jag är själv ateist. Finner tillvaron alldeles för rik för att kunna reduceras till en skapelse av en gud, om än al...