Fortsätt till huvudinnehåll

Pojken

En skiss
En liten pojke sitter under ett bord. Han leker med bilar. En duk eller filt är nerdragen till golvet. Därinne har han sin egen värld. Utanför, i köket, står mormor och stryker. Någonstans är en radio påslagen.

Ibland cyklar han på den lilla bakgården. Runt, runt på sin trehjuling, mellan soptunnorna och piskställningen. Högt däruppe alldeles under taket kan han, om han lyfter på huvudet, se deras köksfönster.

Pojken har en låtsaskompis. På kvällarna när han lagt sig leker de tillsammans. Han drar upp täcket och sen reser de – långt bort. Ibland innan han lägger sig sätter han på sig mössa och vantar. De reser till platser som han sett i den lilla serietidningen han fick en gång.

Mormor tar ibland med honom till en lekpark på en liten höjd mellan de stora stenhusen. På vintern finns där en kälke som man kan åka med runt en pinne.

Där finns också en morfar. Honom ser han inte så ofta. Ibland när han kommer hem har han med sig andra vuxna. De sitter i rummet ut mot gatan, skrattar och dricker. De får glansiga ögon och deras kinder blir röda. Det dom dricker är genomskinligt och smakar starkt. De försöker bjuda honom. Han vill inte. De skrattar när han värjer sig.

Någonstans finns en pappa. De åker tåg ibland. Då kikar de ut genom fönstret. Där ute i mörkret springer renar och tomtar ikapp med tåget. Det är roligt, fast han vet att det är på låtsas.

När de kommer fram finns en farmor. Hon bjuder på varm choklad med mycket socker i. En gång tog hon salt istället för socker av misstag. Där finns Bernt, han äter alltid inne på sitt rum. Pappa har inneboende. Ibland på kvällarna går pappa ut med någon av sina vänner. Innan har de suttit runt det låga lilla bordet, lyssnat på musik från den ljusbruna radiogrammofonen, druckit grogg, skrattat och rökt. De kvällarna sover han inne hos farmor. En gång firar han jul där. Hos farmor har de levande ljus i julgranen.

Farmor bor i lägenheten mittemot pappas på bottenvåningen. Det doftar nybakat bröd från bageriet i andra änden av i det långsmala gula huset. Dit kan man gå genom en lång gång i källaren. Om man inte skyndar sig hinner ljuset slockna innan man kommer fram.

Hos farmor bor Ivar. Ivar spelar munspel och jobbar i gjuteriet på den stora fabriken där de gör lastbilar. Han cyklar iväg tidigt på morgnarna, långt innan de andra gått upp. Pojkens pappa ska snart också börja jobba där, fast på kontoret. Ivar sover i köket. Farmor sover i sovrummet. Ivar är inte pappa till pojkens pappa. Bernt är pappas bror, men inte mycket äldre än pojken själv.

Långt senare ska pappan skriva ett brev till rektor i den skolan han går. Rektor har bestämt att hans klass ska delas när de börjar fyran. Alla som han brukar vara med kommer till den andra klassen. Pappa får rektor att ändra sig så att han får vara med sina vänner i den nya klassen. Ibland på kvällarna ligger pappa bredvid honom i sängen och läser högt ur någon bok, fast han redan lärt sig läsa själv. Det tycker han om.

Maj 2015

Kommentarer

Läs mer

Hur jag blev den jag blev - boken

För den som inte hunnit tröttna på mina minnen här på bloggen har jag samlat några av texterna (plus lite bonusmaterial) i en bok, vackert formgiven av Christer Jonson. Boken är tillägnad mina barnbarn, men jag har också några exemplar till försäljning för den hugade. Mejla Tom.Carlson@abc.se så skickar jag en bok och faktura så långt lagret räcker. Priser är 245 kr (inkl. moms och frakt). ”Människan är en meningssökande varelse. Vi formar våra liv till berättelser, väljer vad i ett myller av händelser som vi tycker är viktigt. Vilka val och icke-val har fört oss hit? Vad hade hänt om jag fortsatt med teatern? Eller om min dåvarande sambo och jag fått barn när vi knappt var tjugo år fyllda (som fallet var för många i vår föräldrageneration). Eller …? Eller …? Hade jag alls suttit där jag är idag? I allas våra liv finns sådana avgörande ögonblick. Och de blir inte färre med åren.” (Ur Förordet)    

40 år som gifta

I torsdags hade Lena och jag 40-årig bröllopsdag. Lena jobbade och jag hade styrelsemöte. Låter det oromantiskt? Nåja, i eftermiddag åker jag till Gotland. På kvällen har vi bokat bord på Lindgården, restaurangen där vi åt bröllopsmiddag tillsammans med våra vänner, som gift sig samtidigt med oss, påsken 1979. Och i sommar åker vi på tågluff tillsammans genom Europa till Italien. Kanske har jag med mig en present också. Så, visst firar vi. Men vad är det vi firar? Är 40 år som gifta något att sträva efter i en tid när vartannat äktenskap slutar i skilsmässa? När löften om nöd och lust gäller så länge som man har lust. Men kanske inte alltid i nöd. Här en text jag skrev för två år sedan, vid ett annat jubileum: 40 år tillsammans En dag i november firar Lena och jag att det var fyrtio år sedan vi träffades. Det var på en fest i Vasastan, i ett av alla vänsterkollektiv som fyllde den då nedgångna stadsdelen. Vi gör det genom det vi är allra bäst på: Laga och äta god mat. Vi lyssnar p...

Skilsmässa en väg till jämställdhet?

Mina föräldrar skilde sig när jag var ett par, tre år gammal. I bostadsbristens Stockholm i början av 1950-talet var det inte alltid så lätt att hålla ihop en nybildad familj, särskilt inte om man var ung förälder till ett inte helt planerat barn. Jag växte upp med min mamma och mormor. En del helger tillbringade jag hos farsan i Södertälje. Min glädje var stor när de gifte om sig – med varandra – då jag var åtta år. Vad har nu detta med den debatt som blossat upp i spåren av boken Happy, happy skilsmässa (Atlas 2011) att göra? Inget annat än att de flesta av oss har erfarenhet av skilsmässor, direkt eller indirekt. Om inte annat visar intensiteten i debatten det. Jag har varit gift i över 30 år men är ingen kärnfamiljskramare, människan och dess föregångare har genom årtusendena visat prov på otaliga typer av samlevnadsformer: gruppäktenskap, paräktenskap, patriarkat, matriarkat, klaner, stammar, bigami och monogami etc. (Lasse Berg skriver en del om det i sin Augustpris-nominerade Sk...

Nils Schwartz och kurderna

Nils Schwartz var inte bara en litteraturkritiker av rang. När Sveriges regering någon gång i mitten av 1980-talet beslöt att terroriststämpla och utvisa nio kurder till Turkiet var Nils vid sidan av Jan Guillou de enda som tog upp frågan i de stora medierna. Nils på Expressens kultursida och Jan i tv-programmet Rekordmagasinet. Bakgrunden var mordet på en avhoppad PKK-sympatisör i Uppsala i juni 1984. En person greps och dömdes för dådet. Säpo bestämde sig för att det var en intern uppgörelse och pekade ut ett antal förmodade PKK-are (bl.a. en blomsterförsäljare i Eskilstuna) som medhjälpare. Åklagaren beslöt att lägga ned förundersökningen eftersom varje form av bevis saknades. Säpo gick då till regeringen som beslöt att stämpla nio av dem som terrorister och utvisa dem enligt terroristparagraferna i utlänningslagen. Men då de utpekade inte kunde utvisas eftersom de riskerade dödsstraff i militärdiktaturens Turkiet belades de med reseförbud och anmälningsplikt. Ingen av dem fick ...