Fortsätt till huvudinnehåll

Pojken

En skiss
En liten pojke sitter under ett bord. Han leker med bilar. En duk eller filt är nerdragen till golvet. Därinne har han sin egen värld. Utanför, i köket, står mormor och stryker. Någonstans är en radio påslagen.

Ibland cyklar han på den lilla bakgården. Runt, runt på sin trehjuling, mellan soptunnorna och piskställningen. Högt däruppe alldeles under taket kan han, om han lyfter på huvudet, se deras köksfönster.

Pojken har en låtsaskompis. På kvällarna när han lagt sig leker de tillsammans. Han drar upp täcket och sen reser de – långt bort. Ibland innan han lägger sig sätter han på sig mössa och vantar. De reser till platser som han sett i den lilla serietidningen han fick en gång.

Mormor tar ibland med honom till en lekpark på en liten höjd mellan de stora stenhusen. På vintern finns där en kälke som man kan åka med runt en pinne.

Där finns också en morfar. Honom ser han inte så ofta. Ibland när han kommer hem har han med sig andra vuxna. De sitter i rummet ut mot gatan, skrattar och dricker. De får glansiga ögon och deras kinder blir röda. Det dom dricker är genomskinligt och smakar starkt. De försöker bjuda honom. Han vill inte. De skrattar när han värjer sig.

Någonstans finns en pappa. De åker tåg ibland. Då kikar de ut genom fönstret. Där ute i mörkret springer renar och tomtar ikapp med tåget. Det är roligt, fast han vet att det är på låtsas.

När de kommer fram finns en farmor. Hon bjuder på varm choklad med mycket socker i. En gång tog hon salt istället för socker av misstag. Där finns Bernt, han äter alltid inne på sitt rum. Pappa har inneboende. Ibland på kvällarna går pappa ut med någon av sina vänner. Innan har de suttit runt det låga lilla bordet, lyssnat på musik från den ljusbruna radiogrammofonen, druckit grogg, skrattat och rökt. De kvällarna sover han inne hos farmor. En gång firar han jul där. Hos farmor har de levande ljus i julgranen.

Farmor bor i lägenheten mittemot pappas på bottenvåningen. Det doftar nybakat bröd från bageriet i andra änden av i det långsmala gula huset. Dit kan man gå genom en lång gång i källaren. Om man inte skyndar sig hinner ljuset slockna innan man kommer fram.

Hos farmor bor Ivar. Ivar spelar munspel och jobbar i gjuteriet på den stora fabriken där de gör lastbilar. Han cyklar iväg tidigt på morgnarna, långt innan de andra gått upp. Pojkens pappa ska snart också börja jobba där, fast på kontoret. Ivar sover i köket. Farmor sover i sovrummet. Ivar är inte pappa till pojkens pappa. Bernt är pappas bror, men inte mycket äldre än pojken själv.

Långt senare ska pappan skriva ett brev till rektor i den skolan han går. Rektor har bestämt att hans klass ska delas när de börjar fyran. Alla som han brukar vara med kommer till den andra klassen. Pappa får rektor att ändra sig så att han får vara med sina vänner i den nya klassen. Ibland på kvällarna ligger pappa bredvid honom i sängen och läser högt ur någon bok, fast han redan lärt sig läsa själv. Det tycker han om.

Maj 2015

Kommentarer

Läs mer

Hur jag blev den jag blev (6:2): Efter stormen, före stormen

Föreningen led av baksmälla efter IB-affären. Tidningen hade stått i centrum för omvärldens intresse. Alla krafter hade varit inriktade på arbetet med att skapa opinion och få de fängslade journalisterna fria. Nu var det åter vardag. En tidning skulle produceras var fjortonde dag, ekonomin svajade, även om förskotten från prenumeranterna med dagens mått var hisnande. Värre var att Folket i Bild fått rykte om sig att vara trög och långsam i kontakten med medarbetarna. En ny redaktion kom efter en tid på plats när först Jan Stolpe och sen Jan Guillou efter sin fängelsevistelse valde att sluta. Nya kvastar med bland annat Margareta Garpe med bakgrund på Aftonbladet tog vid. Samlevnadsfrågor och andra ämnen började ta plats i tidningen. Kritiken mot den nya inriktningen var hård: ”Det behövs inte en till Femina!” Själv hamnade jag i korsdraget efter att ha låtit mig intervjuas i samband med ett reportage om en, vad vi idag skulle kalla utbränd, f.d. FNL-aktivist. Min reträtt var inte särsk...

Hur jag blev den jag blev (6): Aktivisten

Det första nummer av Folket i Bild/Kulturfront jag sålde hade en svart framsida med vita bokstäver som i blockskrift skrek ut: SVERIGES SPIONAGE. Det var inledningen till det som kom att kallas IB-affären . Det var föreningens Södermalmsavdelning som gjort en utflykt till Nynäshamn för att sälja tidningar. Jag hade helgpermis från lumpen i Karlskrona. Människor slet tidningen ur händerna på oss. ”Det här går ju bra”, minns jag att jag tänkte. Jag hade tillsammans med min dåvarande sambo, hennes mor och systrar delat på inträdesavgiften 250 kr när tidningen grundades 1971 (hyran för vår halvmoderna etta på Södermalm var då 180 kr). Nu hade jag varit på ett möte med Södermalmsavdelningen. Det hade just tagit slut med min dåvarande flickvän och sambo och jag behövde fylla tomrummet efter åren i teatergruppen. Sedermera blev jag invald i styrelsen för avdelningen och på något sätt utsedd till kassör.  Arbetet i lokalavdelningarna bestod i tidningsförsäljning utanför systembolag...

Finns det en verklighet?

Nej jag har inte blivit galen. Stolen jag sitter på är med största sannolikhet verklig. Den är vit, mjuk, knarrar lite när jag rör mig, luktar inget speciellt. Hur den smakar vill jag helst inte pröva. Men flugan som nyss satte sig på armstödet? Vad uppfattar den med sina fasettögon och klibbiga fötter. Vet den ens vad vitt är? På ett filosofikafé nyligen var temat för samtalet ”Verklighet”. Tillsammans formulerade vi olika frågor kring ämnet. Själv fastnade jag för frågan ”Finns det en verklighet” med betoning på en . Vi satt 15 personer i en ring. Men upplevde vi samma sak? Vår uppfattning om omvärlden påverkas av många faktorer, förutom de rena sinnesförnimmelserna: känsloläge, tidigare erfarenheter, själsliga förmågor som empati osv. Och alla som någon gång besökt en rättegångssal vet hur olika vittnen kan uppfatta samma skeende. Någon har sett en lång man springa sin väg. En annan tycker sig ha sett två personer osv. Vittnespsykologi är verkligen ett kapitel för sig. Då...

Odjur finns. Men inte där du tror

Lena och jag sitter på Vetekattens uteservering. Iakttar folklivet på Götgatan. Människor på väg hem till fredagsmys och välförtjänt helgvila. Bredvid oss sitter en ung kvinna. Kortklippt, mörkhårig, i blå jeansjacka. Hon pratar tyst men upprört i sin mobil. Jag hör att det gäller Gaza. Närmare bestämt kampanjen mot dem som protesterar mot kriget. En riksdagsman har nyss kallat några av dem som protesterar för ”odjur”.   Utrikesministern har utryckt sitt gillande genom att vidarebefordra meddelandet. Efteråt sitter kvinnan tyst och begrundar sin mobil. När hon ska till att gå reser jag mig och går fram till henne. – Jag hörde ditt samtal, säger jag. Jag vill bara säga att jag håller med dig. – Oh, tack, säger hon. Man tror att man blivit galen. – Jag är ju äldre, säger jag, men jag känner samma sak. De verkliga odjuren är ju dom som härjar i Gaza. Hon nickar. – Tack för att du delat med dig, säger hon och antyder ett leende, innan hon cyklar iväg. Kanske har jag g...