Fortsätt till huvudinnehåll

Han tog livet på allvar

Henning Mankell är död. Inför vissa nyheter vill man bara utbrista i ett ”Nej!”. Trots att vi vet att vår tid är utmätt. Beskedet kom inte direkt oväntat med tanke på hans sjukdom, även om vi var många som hoppats att han skulle få några år till. Precis som Göran Hägg, hastigt avliden häromveckan, hade han ju så mycket kvar att uträtta.

Första gången jag träffade Henning hade jag nyss anställts som vikarie på Ordfronts förlag. På min lott hade fallit arbetet med Förstamajboken, en årligen utkommande antologi till arbetarrörelsens högtidsdag. I egenskap av redaktör skrev jag brev till ett antal kända och okända. Och en dag stod Henning Mankell, en av dem vi bjudit in, i dörren till den lilla glasbur där vi satt med en dikt om hamnarbetarnas strejk i Oslo 1977. Henning som några år tidigare debuterat med Bergsprängaren på Författarförlaget var den första etablerade författaren som kom att ge ut något nyskrivet hos Ordfront. Jag kom att hålla i redigeringen av romanen Fångvårdskolonin som försvann som kom ut 1979. Romanen Dödsbrickan kom 1980 följt av ett antal romaner under 1980-talet innan den första boken i serien om Kurt Wallander kom 1991. Men då hade våra vägar skilts sedan länge. Jag minns honom som allvarlig och mycket professionell i förhållande till sina texter.

Närmare bekanta blev vi aldrig. Ibland sprang vi på varandra i olika sammanhang och växlade några ord, senare skänkte han pengar till tidningar och organisationer där jag var aktiv. Jag minns ett samtal som vi hade i anslutning till en bokmässa för ett antal år sedan, där han mycket sakligt redogjorde för de val han gjort i livet, långt innan Wallander-böckerna, och som bland annat lett honom till Afrika.

Men han var ju privilegierad, invänder kanske någon. Ja, framgångarna med böckerna om Kurt Wallander gjorde honom ekonomiskt oberoende. Men han hade levt och verkat mer än halva sitt liv innan de kom. Och mycket av pengarna han tjänade skänkte han bort, utan att göra något väsen av det.

Jag läste inte allt han skrivit, som författare kunde jag ibland tycka att han var lite mångordig, alla hans ämnen intresserade mig inte. Men tyngden och mångsidighet i hans livsgärning, där han bland så mycket annat tog upp manteln efter Sjöwall/Wahlöö och la grunden till det som kommit att kallas ”det svenska deckarundret”, inger respekt.

Henning Mankell tog sitt liv på allvar. Hur många av oss kan, handen på hjärtat, säga att vi gör det? Inser vår dödlighet och tar vara på vår stund på jorden. Var och en utifrån sina förutsättningar.

”Döden kan väga lätt som en fjäder eller tungt som berget Tai”, skrev den kinesiske historikern Sima Qian (145–90 f. Kr). Henning Mankells död väger tungt.
*
Sista intervjun med Henning Mankell publicerades i Göteborgs-Posten för en dryg vecka sedan.

Kommentarer

Läs mer

Odjur finns. Men inte där du tror

Lena och jag sitter på Vetekattens uteservering. Iakttar folklivet på Götgatan. Människor på väg hem till fredagsmys och välförtjänt helgvila. Bredvid oss sitter en ung kvinna. Kortklippt, mörkhårig, i blå jeansjacka. Hon pratar tyst men upprört i sin mobil. Jag hör att det gäller Gaza. Närmare bestämt kampanjen mot dem som protesterar mot kriget. En riksdagsman har nyss kallat några av dem som protesterar för ”odjur”.   Utrikesministern har utryckt sitt gillande genom att vidarebefordra meddelandet. Efteråt sitter kvinnan tyst och begrundar sin mobil. När hon ska till att gå reser jag mig och går fram till henne. – Jag hörde ditt samtal, säger jag. Jag vill bara säga att jag håller med dig. – Oh, tack, säger hon. Man tror att man blivit galen. – Jag är ju äldre, säger jag, men jag känner samma sak. De verkliga odjuren är ju dom som härjar i Gaza. Hon nickar. – Tack för att du delat med dig, säger hon och antyder ett leende, innan hon cyklar iväg. Kanske har jag g...

Döstädning

Avin på nya hyran för lägenheten i Stockholm kommer. Lena undrar om det inte är dags att byta till något mindre och billigare. Ett alternativ skulle vara att göra om arbetsrummet till ett gästrum. Jag arbetar ju inte, och framför allt inte där, så mycket längre. Hittills har vi fått knöka in en gästsäng bredvid skrivbordet när någon behövt sova över. Vi har under senare delen av 10-talet tömt lägenheter tillhöriga äldre anhöriga, inför flyttar till nya boenden och livet hinsides. Pärmar, arbetspapper och fotografier har vält ur överfyllda skåp. För att inte tala om vinds- och källarförråd. Tonvis med papper har hivats iväg. Ska våra barn en gång behöva utsättas för detta? Fram växer tanken på en rejäl utrensning av vindsförråd och arbetsrum. Sagt och gjort. Hyllmeter efter hyllmeter gås igenom. Pärmar töms, gamla anteckningsböcker och fickkalendrar, tryckerihandledningar från 1980-talet (vem sparar på sånt?), turistkartor från länge sedan besökta städer, oändliga mängder plastm...

Vardagspolitik: Ekonomiska realiteter

Vi sitter ett sällskap med varsitt glas och samtalar i väntan på att pizzaugnen ska bli varm. Det är en varm kväll i början av september, sommaren har ännu dröjt sig kvar några dagar. Samtalet kommer in på djurhållning. Någon uttalar sig kritiskt om kravet på att kor ska få gå ute på sommaren föreslås slopas. Instämmande mummel. – Det finns en ekonomisk aspekt också, säger en som varit grisbonde. Samtalet avstannar innan det, i sann svensk anda, går vidare till mer neutrala ämnen. Jag kan inte släppa tanken på vad hen sagt. För visst är det sant att svenska bönder, de få vi har kvar, lever på marginalen, i konkurrens med all billig import. Tillvaron är full av målkonflikter. De flesta av oss vill nog ha en levande skog, av omtanke om biotopen, naturupplevelsen och klimatet. Samtidigt översköljs vi i butikerna av (gratis) papperspåsar. Allt vi beställer på nätet kommer i kartongförpackningar. Vi uppmuntras att ersätta plast med papper. Men var kommer papperet ifrån? Jag ...

Jag drabbas av hemkänsla

– Hur kan du vilja åka upp till den där röran? frågar mina gotländska vänner när jag ska till Stockholm. Det är ju mitt hem, tänker jag. (Noga räknat ett av två hem, men det är en annan historia.) Med hem tänker jag inte bara på lägenheten vid Ringvägen. ”Hem” är ett område som sträcker sig från Eriksdalshallen till Ringen centrum vid Skanstull, vidare upp till Medborgarplatsen och tillbaka genom Rosenlundsparken. Med hund ingår även promenaderna i koloniområdena längs Årstaviken. Ibland, om man behöver handla något, åker man ner till ”stan” (dvs. city) på samma vis som gotlänningarna åker till Visby. Större än så är inte ”min” stad. Håkan Forsell skriver i sin kunniga och uppslagsrika bok Söder: Drömmar och förvandlingar i en svensk stadsdel (Weyler 2025) om begreppet hemkänsla och hur underskattat det är i beskrivningen av olika bostadsområden. Kulturgeografer har använt begreppet när man studerat varför människor väljer att bo där dom bor. Hemkänsla är att morsa på någo...