Noterat september 2015

Vår hyresvärd har låtit renovera portarna i våra hus. Fina arbeten i något ädelt träslag. Sent 30-tal. Jag stannar till och växlar några ord med snickarna om deras arbete. Frågar vad de använder (träolja). Han berättar samtidigt att en av de äldre damerna i huset som passerat (medelåldern på kvartersfikat här är närmare 80 än 75) tyckt att man borde passat på och bytt ut portarna mot något modernare. Så klart, tänker jag, det var ju hennes generation som en gång rev gamla Klara här i Stockholm

* 

Om jag skriver att jag tycker sammandrabbningen mellan Åsa Linderborg och Daniel Suhonen i det som på sociala medier kallats #montergate är helt ointressant, varför skriver jag det då överhuvudtaget?

*

Är det möjligt att styra den komplexa känsla vi kallar för kärlek, eller är den bortom vår kontroll? Jag lyssnar till Filosofiska rummet i radion. Där samtalar författarna Lena Andersson, mer uppsluppen än vanligt, Bob Hansson, ovanligt strukturerad, med hjärnforskare Håkan Fischer. Den passionerade kärleken ja?  Men när drabbar den oss? Eller låter vi oss drabbas? Och hur skiljer sig den kärleken från den vi känner inför våra barn eller föräldrar? Eller kärleken efter ett långt äktenskap. Om det samtalas det på ett sätt som sätter igång mina tankar i programmet

En vän skriver i en kommentar på Facebook:

Om jag får ta tillfället i akt och rekommendera den eminenta boken True to our feelings av Robert Solomon - affektfokuserad filosofi! På temat skriver Solomon "Falling in love - I have argued for years, is a matter of choice, of multiple decisions."

*

Vår utrikesminister Margot Wallström säger att några förhandlingar med Assad i Syrien kan det inte bli tal om.

” … det finns ingen framtid för Assad … Han har dödat sju gånger så många som ISIL, säger Wallström.” (SvD )

Men är det antalet döda det kommer an på så finns det andra och större stater med betydligt fler liv till följd av bombningar på sina samveten, den största av dem alla vill den samlade borgerligheten och delar av socialdemokratin nu gå i allians med.

*

Jag ryser av obehag när jag läser om grottforskare som pressar sig genom en 18 cm stor öppning för samla fossil, i mörker. Huga. Trånga utrymmen har aldrig varit min cup of tea.

*

Jag läser recensionerna av Magnus Lintons bok om den svenska narkotikapolitiken (Knark - en svensk historia, Atlas) och tänker att vore det någon fart i någon av de gamla folkrörelserna skulle man ordna en landsomfattande debatturné med Linton och företrädare för exempelvis Riksförbundet Narkotikafritt Samhälle, RNS. Det skulle Nils Bejerot, den gamle rabulisten, ha uppskattat.

*

Daniel Suhonen sätter i en krönika fingret på den ömma punkten i frågan om den svenska järnvägen:

Enligt SJ går nattågen till Jämtland årligen med förlust, och detta går inte för sig. Att trafikera en mycket glesbefolkad del av landet, vilket stora delar av landet är, bär sig inte samhällsfunktionerna. Det är inte lönsamt.

Men det är därför dessa järnvägar är just samhällsfunktioner! För att människor i landets alla delar ska kunna resa och frakta varor till varandra har vi gemensamt byggt dessa järnvägar och drivit ett statligt järnvägsbolag med uppgift att – ibland med underskott – driva trafiken där ändå. Det är som med regeringen, vi måste ha en även om den inget uträttar, det hör liksom till.

Eftersom det är en samhällsnytta. Det är själva idén med dem att vissa sträckor ska kunna kosta mer än de drar in, att andra sträckor som Stockholm-Göteborg eller Mälardalsregionens intensiva tågresande går med överskott och att man där emellan omfördelar."

*

Vad är ångest? Jag tänker nu inte på den existentiella ångest (angst) som vi alla kan drabbas av när livet skaver inom oss. Jag tänker heller inte på panikångest, som kan ha andra förklaringar. Nej, jag tänker på rådgivningsspalternas slentrianmässiga ”Lider du av ångest?” eller uttryck som ”Jag har en sådan ångest” som många (inte bara demonregissörer) slänger sig med. Har ångest inte blivit slaskdiagnos som vi känsloblinda och -döva slänger oss med när vi inte förmår identifiera känslor – som ilska, rädsla, sorg eller blandningar av dessa – och än mindre vad som utlöst dem?
En vän på Facebook svarar: ”Rekommenderar The meaning of anxiety av Rollo May.”

*

Jag hör Vilhelm Agrell tala insiktsfullt om krigsprogandan i pressen som föregick första världskriget (Filosofiska rummet ) Två månader senare hans artikel i DN om varför Sverige bör gå med i Nato. Är Ryssland idag verkligen ett större hot än Sovjetunionen under kalla kriget?

*

Jag får ett mejl från vännen H. apropå det jag skrev om mitt offentliga skrivande:”Jag har aldrig någonsin varit i närheten av att inbilla mig att de välskrivna texterna, … , skulle avspegla hela Tom Carlson med demonerna skräck och sorg på axeln.” Jag svarar:

”Jag lider inte av någon lust att fläka ut hela mitt inre för offentligheten. Men jag saknar ett språk som kan gestalta även de mörkare sidorna av livet. Tänk Edward Munchs ”Skriet” fast i ord. Kanske det bara kan fångas i skönlitteraturen: prosan och lyriken. Mina husgudar Forssell, Sjödin, Stig Carlson och andra från 50-talet kunde det. De försök jag gjort i den genren når inte ens över tröskeln i verkshöjd. Det är ingen falsk blygsamhet, jag äger inte det språket. Därför får det bli reflekterande texter i den stil jag brukar på bloggen. Där skapar jag en ”persona”, men den har sina begränsningar. Bilden känns ofullständig och lite glättig. Det är då det känns som att kostymen skaver.”

Edward Munch: Skriet 1893

*

Någon länkar till en artikel av Lennart Palm från 2013 om konsekvenserna av en svensk anslutning till Nato. Den har inte blivit mindre aktuell, inte minst då han pekar på frågan ingen tycks vilja tala om eller ifrågasätta:

Av outgrundlig anledning anses inte militärt samarbete med USA vara något problem trots landets digra syndaregister efter andra världskriget. Miljoner oskyldiga människor har dött under amerikanska bombmattor eller speciella aktioner ända in i nutid: Korea, Vietnam, Indonesien, Sydamerika, Jugoslavien, Irak, Libyen, Syrien, och sannolikt får snart Iran dela dessas öde.

Iran har ju tills vidare fått klara sig, men där ingrep man ju redan 1953.

*

Fyra barn, tre pojkar och en flicka, stiger på vid T-Centralen. De är i tioårsåldern. De har svårt att hålla balansen när tåget kränger så jag erbjuder dem min plats vid en stolpe. En av dem tackar vänligt. Med sig har de en vuxen, lärare eller fritidsledare som det verkar. De har en så trevlig ton när de pratar med varandra att jag blir alldeles varm inombords. Jag tittar glatt på alla människor jag möter när jag stiger av.

*

En av de mest delade artiklarna på sociala medier i veckan har varit Agneta Lagercrantz intervju med psykologen James Coan (Närhet ger bäst vila för våra hjärnor). Coans och hans kollegors forskning visar på många sätt hur samarbete alltid lönar sig. Ur hjärnans perspektiv:

Att hålla hand är särskilt bra, men alla sätt att bygga relationer och samspela med andra ger den trygghet som får hjärnan att räkna med att vi löser problem tillsammans. Vi i väst skulle spara en massa energi om vi accepterade en mer kollektivistisk identitet. Tänk om vi kunde vidga horisonten och se att vi är burna av människor omkring oss – i en värld vi delar med andra.

Jag tror det talar till något djupt liggande inom oss, därav ämnets popularitet.

*

En förmiddag mitt i veckan har jag tvättstugan. När jag kommer ner har någon lagt beslag på maskinerna. Jag ser att det är en halvtimme kvar på programmet. Först blir jag arg, sen tänker jag att det kan vara ett missförstånd. Någon kan ha läst fel på datumet. Sånt har hänt förr. När jag kommer tillbaka har personen tömt maskinerna och lagt in sin tvätt i torktumlaren. Okej, ingen lapp, eller ursäkt. Maskinerna är inte rengjorda, klumpar av gammalt tvättmedel i facket. Min irritation stiger. Nu tror jag inte längre att det är ett missförstånd. När jag kommer ner nästa gång så är tvätten borta, men det ligger skräp och ludd på golvet utanför torktumlaren. Jag får en impuls att skriva lappar och sätta upp i tvättstugan, i hissen och på anslagstavlan i porten:

”De som lånade av min tvättid den 11 september … osv”

Jag tar några djup andetag. Inser hur lite det är som skiljer oss från våra äldre släktingar bland primaterna när vi känner oss kränkta. Och någon lapp skriver jag inte.

*

Man ska hjälpa en broder i nöd. Men om en generös flyktingpolitik inte förenas med en politik för full sysselsättning och ekonomisk trygghet i vårt land kommer den förr eller senare att föda en motreaktion. Nu talar istället politiker som Kinberg Batra om sänkta ingångslöner och särskilda instegsjobb. Inom Svenskt Näringsliv börjar man tala om en "inkluderande arbetsmarknad". Andra visar med otaliga exempel hur sänkta ingångslöner drar ner allas löner. Är det så, vilket mycket talar för, kan SD bara sitta och håva in ytterligare arbetarröster.

*

Vi talar om känslor, som glädje, ilska, sorg, viktiga budbärare och motorn i våra liv. Men vad är smärta? Vi säger att "Det kändes smärtsamt att ..." och "Det gjorde ont att ..." och menar då inte den fysiska smärtan. Så vad är smärta? En egen kategori?

Dan Stiwne nestorn inom existenspsykoterapin i Sverige svarar i ett inlägg på Facebook:

Bra att det tas upp. För mig är hopblandningen av känslor och stämningslägen (moods) förvirrande. Ibland så även vårt språkbruk. När det gäller 'smärta' så kan det beteckna både en tillfällig känsla eller ett långvarigt känslotillstånd. Sorg är ett känslotillstånd (stämning) medan glädje och ilska hör till de rörliga mer kortvariga känslorna. Detta är ingalunda en obetydlig, akademisk åtskillnad utan av stor betydelse för det kliniska arbetet, något jag skall tala om den 10e... Bl annat...

Den 10 oktober firar SEPT (Sällskapet för existentiell terapi) 10 år på Moderna museet i Stockholm under temat "The Art of Living".