Politik är att kunna hålla två tankar i huvudet och samtidigt få någonting gjort. (Ett uttalande som rätt eller orätt brukar tillskrivas Olof Palme.) De flesta av oss klarar inte ens det första, att se båda sidor av myntet. Än mindre få något gjort. Ta flyktingfrågan:
– Å ena sidan är västvärldens länder, med USA i spetsen, i högsta grad ansvariga för den uppkomna situationen. Först bombar vi – efter att ha värmt upp i Somalia, Afghanistan och det forna Jugoslavien – sönder och samman länder som Irak och Libyen. Sedan när konsekvenserna blir tydliga börjar våra politiker tala om ”humanitet” och ”medmänsklighet”. Jag får lust att slå någon när jag hör det.
– Å andra sidan har vi plikten att hjälpa människor i nöd. Ja, du skall ta vara på din broder.
Med dessa båda tankar i huvudet (dels att ”vi” är ansvariga, dels att människor lider) vad ska vi då göra? Dessvärre kan vi inte skicka räkningen till Bush, Blair och några till. (Sverige har ju varit med på ett inte så litet hörn, först i Afghanistan, där al-Qaida föddes, och sen i Libyen, nu centralort för människosmugglingen över Medelhavet.)
För den som menar allvar och verkligen vill engagera sig för flyktingarnas sak tänker jag mig två uppgifter:
– Medverka till att ta hand om dem som just kommit. Ge dem skydd och ett värdigt mottagande. Men sluta dröm om helt öppna gränser .
– Kräv av våra folkvalda politiker att de verkar för att seriösa förhandlingar inleds om kriget i Syrien, förhandlingar som inkluderar regimen Assad. (Med vem ska man förhandla om inte sin motståndare?) Den som tror på en fredligare utveckling i regionen om al-Assad tvingas bort kan titta på Irak och Libyen och sedan ropa ”Yes, så vill vi ha det!”
Endast en bred folklig opinion kan tvinga fram det.
Eller, finns det andra förslag?
– Å ena sidan är västvärldens länder, med USA i spetsen, i högsta grad ansvariga för den uppkomna situationen. Först bombar vi – efter att ha värmt upp i Somalia, Afghanistan och det forna Jugoslavien – sönder och samman länder som Irak och Libyen. Sedan när konsekvenserna blir tydliga börjar våra politiker tala om ”humanitet” och ”medmänsklighet”. Jag får lust att slå någon när jag hör det.
– Å andra sidan har vi plikten att hjälpa människor i nöd. Ja, du skall ta vara på din broder.
Med dessa båda tankar i huvudet (dels att ”vi” är ansvariga, dels att människor lider) vad ska vi då göra? Dessvärre kan vi inte skicka räkningen till Bush, Blair och några till. (Sverige har ju varit med på ett inte så litet hörn, först i Afghanistan, där al-Qaida föddes, och sen i Libyen, nu centralort för människosmugglingen över Medelhavet.)
För den som menar allvar och verkligen vill engagera sig för flyktingarnas sak tänker jag mig två uppgifter:
– Medverka till att ta hand om dem som just kommit. Ge dem skydd och ett värdigt mottagande. Men sluta dröm om helt öppna gränser .
– Kräv av våra folkvalda politiker att de verkar för att seriösa förhandlingar inleds om kriget i Syrien, förhandlingar som inkluderar regimen Assad. (Med vem ska man förhandla om inte sin motståndare?) Den som tror på en fredligare utveckling i regionen om al-Assad tvingas bort kan titta på Irak och Libyen och sedan ropa ”Yes, så vill vi ha det!”
Endast en bred folklig opinion kan tvinga fram det.
Eller, finns det andra förslag?
Kommentarer