Fortsätt till huvudinnehåll

Ur Noterat sommaren 2015

En natt drömmer jag att jag haft inbrott. Allt löst är taget i den lilla etta jag bodde i. Sen ser jag att tjuvarna har lämnat mina saker nerstoppade i några svarta sopsäckar i det lilla rummet. Och min dator står kvar på skrivbordet, övertäckt av några papper. Den hr de missat. Ytterdörren är av tunn plywood med öppna sprickor som man kan se igenom. Jag ha sett skumma typer stryka omkring i kvarteret. Nu är jag rädd att de ska komma tillbaka.
*
Först bombade vi Afghanistan och skapade al-Qaida, sen bombade vi Irak, Libyen och Syrien och fick IS. Nu vill man att vi ska bomba IS
*
Vi ser Casablanca som SvT sänder till Ingrid Bergmans minne. Den historiska trovärdigheten kan vi lämna därhän (att det skulle funnits ett enat motstånd i Europa vid den tid som varit beroende av en person, som tyskarna dessutom skulle känna till. Nåja, filmen är ju gjord 1941.) Men scenen när Rick (Humphrey Bogart) får syn på Ilse (Ingrid Bergman) förlåter det mesta.

Men med tanke på Bergmans rykte som en kvinna som gått sin egen väg genom livet kan man fundera en stund över den kvinna den då 27-åriga Bergman tvingas porträttera. Mest är hon vacker (men oj så vacker) och himlar med ögonen. Och när Ilse lutar sig mot Rick och utbrister ”Du får tänka åt mig”, vill jag helst gömma mig.
*
Ojnareskogen. Ja, jag är glad att området förblir orört. Vattenfrågan är bara ett argument. Hela frågan om utländska bolags prospektering och mineralutvinning skulle kräva ett omtag från riksdag och regering. Samtidigt kostar det inte alltför många röster för Löfven att köra över de lokala s-politikerna. Och koalitionspartnern MP får en fjäder i hatten.
*
Intressant för övrigt att se vad ryska UD faktiskt sa, som fick vår utrikesminister och oppositionen att gå i taket:
Man påtvingar den svenska allmänna opinionen idén om att Sverige måste gå med i Nato för att garantera sin nationella säkerhet.
Vår ståndpunkt är väl känd. Vi har upprepade gånger påstått att en stats försvars- och säkerhetsstrategi är en intern och suverän angelägenhet för denna stat.
Men vi anser fortfarande Sveriges icke-deltagande i militära allianser som en viktig stabilitetsfaktor i Nordeuropa. Det är klart att ett svenskt inträde i Nato skulle ha militär- och utrikespolitiska konsekvenser, på vilka den ryska parten blir tvungen att reagera.
Ja, var det så upphetsande.
*
Jag lyssnar inte på särskilt många sommarprogram, men Tom Alandhs hör jag. Vi sitter i bilen och väntar på att åka ombord på färjan när han berättar om sin barndoms kamrat och idol Leffe och hur han nu söker upp honom som vuxen. Jag vänder mig bort och tittar ut genom fönstret. Jag känner hur det blir fuktigt i ögonvrån och det stockar sig i halsen när jag tänker på hur livet far fram med många av oss.
*
Den första varma julidagen ramlar vi in på Liljevalchs och ser Hertha Hillfon-utställningnen. Jag blir helt tagen. En av Sveriges mest kända konstnärer. Har helt passerat under radarn för min del. Vi blir kvar flera timmar.

*
Biblioteksdebatt, Natoanslutning, rysskräck, triggervarningar i litteraturen, curlingföräldrar, kulturmannen, mötesstörningar, nättroll. Jag är alltmer, för att tala med Ekelöf, en främling i detta land (men detta land är ingen främling i mig)
*
På kvällarna efter middagen och när barnen kommit i säng spelar vi kort eller tärning. Vi sitter i växthuset, ljus tända. Skratt och kommentarer. Jag känner mig lugn och glad. Också det en bild av sommaren.
*
Birger Schalug citerar Jacques Chirac på sin blogg, apropå något Åsa Romson sagt:
”Det gäller att inte missa ett bra tillfälle att hålla käften” (11/6)
*
Pierre Gilly recenserar nobelpristagaren Joeseph E. Stiglitz senaste bok The Great Divide Unequal Societies and what we can do about them i Dala-Demokraten. ”Vi lever i en låtsaskapitalism
”När USA var jämlikare och hade marginalskatter på 94–70 procent (från andra världskriget till sjuttiotalets slut) växte ekonomin betydligt snabbare än idag. Höginkomsttagare slutade inte att jobba. De arbetade ungefär som idag. Även i Europa sjönk tillväxten sedan man började sänka skatterna för de högavlönade. Ju mer en liten elit tjänar desto sämre fungerar ekonomin.
Det här beror på att rika människor konsumerar en betydligt mindre del av sin inkomst än vanligt folkrettio personer som tjänar en halv miljon var konsumerar betydligt mer än en direktör som tjänar 15 miljoner. Med marginalskatter på sjuttio-åttio procent för de högst avlönade skulle man kunna få fart på efterfrågan genom att till exempel höja sjuksköterskornas löner och anställa fler.
*
Jag går igenom gamla papper med anledning av några texter som jag blivit ombedd att skriva. Brev och dagboksanteckningar från 70-talet. Jag ser en person på ett sätt mycket lik den jag är idag. Driven av passion och nyfikenhet, reflekterande, känslig, arbetsam och orolig. Men också iklädd tidens språkbruk, en kostym som känns daterad och emellanåt passade mig rätt illa. Känsla och tanke drog inte alltid åt samma håll. Det där borde jag titta närmare på nån gång, tänker jag.
*
Jag får ett meddelande om att B. är död. Under några år delade vi allt, brådmogna försökte vi bygga ett gemensamt liv, sen med ett krasch revs allt itu. Alltför måna om att spela våra roller. Också det en del i vuxenblivandet.
*
En natt är jag turist i Bulgarien. Fotvandrar ensam i svarta lågskor med min lilla kånken från Fjällräven som enda packning. Jag saknar karta men går på känn längs vägar som slingrar genom det böljande landskapet. En och annan bil far förbi. Jag hittar ett rum på hotell i ett gammalt betonghus från 70-talet. Några svenska turister kasta dart i ett rum.

Jag vet inte hur mycket pengarna är värda. En man kommer och tar betalt för ett rum där jag vilat några timmar. Det kostar fem pengar i den lokala valutan. Han rekommenderar motellet vid en golfbana i närhet. Lena ska komma senare.

Kommentarer

Läs mer

Hur jag blev den jag blev (6): Aktivisten

Det första nummer av Folket i Bild/Kulturfront jag sålde hade en svart framsida med vita bokstäver som i blockskrift skrek ut: SVERIGES SPIONAGE. Det var inledningen till det som kom att kallas IB-affären . Det var föreningens Södermalmsavdelning som gjort en utflykt till Nynäshamn för att sälja tidningar. Jag hade helgpermis från lumpen i Karlskrona. Människor slet tidningen ur händerna på oss. ”Det här går ju bra”, minns jag att jag tänkte. Jag hade tillsammans med min dåvarande sambo, hennes mor och systrar delat på inträdesavgiften 250 kr när tidningen grundades 1971 (hyran för vår halvmoderna etta på Södermalm var då 180 kr). Nu hade jag varit på ett möte med Södermalmsavdelningen. Det hade just tagit slut med min dåvarande flickvän och sambo och jag behövde fylla tomrummet efter åren i teatergruppen. Sedermera blev jag invald i styrelsen för avdelningen och på något sätt utsedd till kassör.  Arbetet i lokalavdelningarna bestod i tidningsförsäljning utanför systembolag...

Hur jag blev den jag blev (6:2): Efter stormen, före stormen

Föreningen led av baksmälla efter IB-affären. Tidningen hade stått i centrum för omvärldens intresse. Alla krafter hade varit inriktade på arbetet med att skapa opinion och få de fängslade journalisterna fria. Nu var det åter vardag. En tidning skulle produceras var fjortonde dag, ekonomin svajade, även om förskotten från prenumeranterna med dagens mått var hisnande. Värre var att Folket i Bild fått rykte om sig att vara trög och långsam i kontakten med medarbetarna. En ny redaktion kom efter en tid på plats när först Jan Stolpe och sen Jan Guillou efter sin fängelsevistelse valde att sluta. Nya kvastar med bland annat Margareta Garpe med bakgrund på Aftonbladet tog vid. Samlevnadsfrågor och andra ämnen började ta plats i tidningen. Kritiken mot den nya inriktningen var hård: ”Det behövs inte en till Femina!” Själv hamnade jag i korsdraget efter att ha låtit mig intervjuas i samband med ett reportage om en, vad vi idag skulle kalla utbränd, f.d. FNL-aktivist. Min reträtt var inte särsk...

Odjur finns. Men inte där du tror

Lena och jag sitter på Vetekattens uteservering. Iakttar folklivet på Götgatan. Människor på väg hem till fredagsmys och välförtjänt helgvila. Bredvid oss sitter en ung kvinna. Kortklippt, mörkhårig, i blå jeansjacka. Hon pratar tyst men upprört i sin mobil. Jag hör att det gäller Gaza. Närmare bestämt kampanjen mot dem som protesterar mot kriget. En riksdagsman har nyss kallat några av dem som protesterar för ”odjur”.   Utrikesministern har utryckt sitt gillande genom att vidarebefordra meddelandet. Efteråt sitter kvinnan tyst och begrundar sin mobil. När hon ska till att gå reser jag mig och går fram till henne. – Jag hörde ditt samtal, säger jag. Jag vill bara säga att jag håller med dig. – Oh, tack, säger hon. Man tror att man blivit galen. – Jag är ju äldre, säger jag, men jag känner samma sak. De verkliga odjuren är ju dom som härjar i Gaza. Hon nickar. – Tack för att du delat med dig, säger hon och antyder ett leende, innan hon cyklar iväg. Kanske har jag g...

Finns det en verklighet?

Nej jag har inte blivit galen. Stolen jag sitter på är med största sannolikhet verklig. Den är vit, mjuk, knarrar lite när jag rör mig, luktar inget speciellt. Hur den smakar vill jag helst inte pröva. Men flugan som nyss satte sig på armstödet? Vad uppfattar den med sina fasettögon och klibbiga fötter. Vet den ens vad vitt är? På ett filosofikafé nyligen var temat för samtalet ”Verklighet”. Tillsammans formulerade vi olika frågor kring ämnet. Själv fastnade jag för frågan ”Finns det en verklighet” med betoning på en . Vi satt 15 personer i en ring. Men upplevde vi samma sak? Vår uppfattning om omvärlden påverkas av många faktorer, förutom de rena sinnesförnimmelserna: känsloläge, tidigare erfarenheter, själsliga förmågor som empati osv. Och alla som någon gång besökt en rättegångssal vet hur olika vittnen kan uppfatta samma skeende. Någon har sett en lång man springa sin väg. En annan tycker sig ha sett två personer osv. Vittnespsykologi är verkligen ett kapitel för sig. Då...