Fortsätt till huvudinnehåll

Ur Noterat sommaren 2015

En natt drömmer jag att jag haft inbrott. Allt löst är taget i den lilla etta jag bodde i. Sen ser jag att tjuvarna har lämnat mina saker nerstoppade i några svarta sopsäckar i det lilla rummet. Och min dator står kvar på skrivbordet, övertäckt av några papper. Den hr de missat. Ytterdörren är av tunn plywood med öppna sprickor som man kan se igenom. Jag ha sett skumma typer stryka omkring i kvarteret. Nu är jag rädd att de ska komma tillbaka.
*
Först bombade vi Afghanistan och skapade al-Qaida, sen bombade vi Irak, Libyen och Syrien och fick IS. Nu vill man att vi ska bomba IS
*
Vi ser Casablanca som SvT sänder till Ingrid Bergmans minne. Den historiska trovärdigheten kan vi lämna därhän (att det skulle funnits ett enat motstånd i Europa vid den tid som varit beroende av en person, som tyskarna dessutom skulle känna till. Nåja, filmen är ju gjord 1941.) Men scenen när Rick (Humphrey Bogart) får syn på Ilse (Ingrid Bergman) förlåter det mesta.

Men med tanke på Bergmans rykte som en kvinna som gått sin egen väg genom livet kan man fundera en stund över den kvinna den då 27-åriga Bergman tvingas porträttera. Mest är hon vacker (men oj så vacker) och himlar med ögonen. Och när Ilse lutar sig mot Rick och utbrister ”Du får tänka åt mig”, vill jag helst gömma mig.
*
Ojnareskogen. Ja, jag är glad att området förblir orört. Vattenfrågan är bara ett argument. Hela frågan om utländska bolags prospektering och mineralutvinning skulle kräva ett omtag från riksdag och regering. Samtidigt kostar det inte alltför många röster för Löfven att köra över de lokala s-politikerna. Och koalitionspartnern MP får en fjäder i hatten.
*
Intressant för övrigt att se vad ryska UD faktiskt sa, som fick vår utrikesminister och oppositionen att gå i taket:
Man påtvingar den svenska allmänna opinionen idén om att Sverige måste gå med i Nato för att garantera sin nationella säkerhet.
Vår ståndpunkt är väl känd. Vi har upprepade gånger påstått att en stats försvars- och säkerhetsstrategi är en intern och suverän angelägenhet för denna stat.
Men vi anser fortfarande Sveriges icke-deltagande i militära allianser som en viktig stabilitetsfaktor i Nordeuropa. Det är klart att ett svenskt inträde i Nato skulle ha militär- och utrikespolitiska konsekvenser, på vilka den ryska parten blir tvungen att reagera.
Ja, var det så upphetsande.
*
Jag lyssnar inte på särskilt många sommarprogram, men Tom Alandhs hör jag. Vi sitter i bilen och väntar på att åka ombord på färjan när han berättar om sin barndoms kamrat och idol Leffe och hur han nu söker upp honom som vuxen. Jag vänder mig bort och tittar ut genom fönstret. Jag känner hur det blir fuktigt i ögonvrån och det stockar sig i halsen när jag tänker på hur livet far fram med många av oss.
*
Den första varma julidagen ramlar vi in på Liljevalchs och ser Hertha Hillfon-utställningnen. Jag blir helt tagen. En av Sveriges mest kända konstnärer. Har helt passerat under radarn för min del. Vi blir kvar flera timmar.

*
Biblioteksdebatt, Natoanslutning, rysskräck, triggervarningar i litteraturen, curlingföräldrar, kulturmannen, mötesstörningar, nättroll. Jag är alltmer, för att tala med Ekelöf, en främling i detta land (men detta land är ingen främling i mig)
*
På kvällarna efter middagen och när barnen kommit i säng spelar vi kort eller tärning. Vi sitter i växthuset, ljus tända. Skratt och kommentarer. Jag känner mig lugn och glad. Också det en bild av sommaren.
*
Birger Schalug citerar Jacques Chirac på sin blogg, apropå något Åsa Romson sagt:
”Det gäller att inte missa ett bra tillfälle att hålla käften” (11/6)
*
Pierre Gilly recenserar nobelpristagaren Joeseph E. Stiglitz senaste bok The Great Divide Unequal Societies and what we can do about them i Dala-Demokraten. ”Vi lever i en låtsaskapitalism
”När USA var jämlikare och hade marginalskatter på 94–70 procent (från andra världskriget till sjuttiotalets slut) växte ekonomin betydligt snabbare än idag. Höginkomsttagare slutade inte att jobba. De arbetade ungefär som idag. Även i Europa sjönk tillväxten sedan man började sänka skatterna för de högavlönade. Ju mer en liten elit tjänar desto sämre fungerar ekonomin.
Det här beror på att rika människor konsumerar en betydligt mindre del av sin inkomst än vanligt folkrettio personer som tjänar en halv miljon var konsumerar betydligt mer än en direktör som tjänar 15 miljoner. Med marginalskatter på sjuttio-åttio procent för de högst avlönade skulle man kunna få fart på efterfrågan genom att till exempel höja sjuksköterskornas löner och anställa fler.
*
Jag går igenom gamla papper med anledning av några texter som jag blivit ombedd att skriva. Brev och dagboksanteckningar från 70-talet. Jag ser en person på ett sätt mycket lik den jag är idag. Driven av passion och nyfikenhet, reflekterande, känslig, arbetsam och orolig. Men också iklädd tidens språkbruk, en kostym som känns daterad och emellanåt passade mig rätt illa. Känsla och tanke drog inte alltid åt samma håll. Det där borde jag titta närmare på nån gång, tänker jag.
*
Jag får ett meddelande om att B. är död. Under några år delade vi allt, brådmogna försökte vi bygga ett gemensamt liv, sen med ett krasch revs allt itu. Alltför måna om att spela våra roller. Också det en del i vuxenblivandet.
*
En natt är jag turist i Bulgarien. Fotvandrar ensam i svarta lågskor med min lilla kånken från Fjällräven som enda packning. Jag saknar karta men går på känn längs vägar som slingrar genom det böljande landskapet. En och annan bil far förbi. Jag hittar ett rum på hotell i ett gammalt betonghus från 70-talet. Några svenska turister kasta dart i ett rum.

Jag vet inte hur mycket pengarna är värda. En man kommer och tar betalt för ett rum där jag vilat några timmar. Det kostar fem pengar i den lokala valutan. Han rekommenderar motellet vid en golfbana i närhet. Lena ska komma senare.

Kommentarer

Läs mer

Breven från Bodil

Jag träffade Bodil Malmsten endast vid ett tillfälle. Det var någon gång i slutet av 80-talet. Folket i Bild hade författarafton på Strindbergssalen (numera Intima teatern) vid Norra Bantorget i Stockholm. Nils Granberg ansvarade för programmet. Jag skulle säga några ord som inledning och presentera författarna. Vi var båda rätt nervösa. Bodil kom, hälsade och frågade om Lars Forssell, en annan av de medverkande författarna, hade kommit. Hon såg fram emot att träffa honom. (Forssells ständiga förmåga att inte dyka upp eller lämna återbud i sista minuten var en av orsakerna till vår nervositet.) Men Lars Forssell kom, nykter och samlad, och läste med bravur sin långa dikt ”Ola med handklaveret”. Alla jublade. Bodil läste en av sina dikter. Att så här, i början av en text om Bodil Malmsten, lyfta fram Lars Forssell innebär inte att förminska (”gösta”) henne. Tvärtom, det var i den traditionen, med namn som Forssell, Pär Rådström, Marianne Höök m.fl., hon hade ett av sina ben (den folk...

Hur jag blev den jag blev (6:5): Ordförande på ett stormigt hav

Uppdaterad 2025-11-17  En ordförandes främsta uppgift är, sägs det, att hålla samman organisationen, vare sig det gäller ett politiskt parti eller den lokala schackklubben. I det avseendet var väl min tid som ordförande för Folket i Bild ett misslyckande. Stefan Lindgren hade anställts som ny redaktör. Stämningen var infekterad, blotta det faktum att jag ställt upp som ordförande fick mig i somligas ögon att betraktas som tillhörande fiendelägret. Ett försök från min sida att övertala Jörgen Widsell att acceptera ett dubbelkommando på tidningen vid sidan av Stefan (liknande det de haft på Gnistan ) misslyckades. Jörgen gick sedermera till Jan Stenbeck och startade Tidningen Z . SKP började falla samman, men då hade jag redan lämnat partiet. Min tid som ordförande kom i hög grad att kännetecknas av jakt på pengar. En kontrollbalansräkning hade troligen visat att bolaget var på obestånd. Lösningen, som styrelseledamoten Anders Runebjer presenterade, var att föra över verksamheten i e...

Hur jag blev den jag blev 7: Förlagsredaktören

Vi satt i en glasbur i en industrilokal på Döbelnsgatan i den del mellan Vasastan och Östermalm som stockholmarna kallar Sibirien. De fönsterlösa lokalerna sträckte sig över ett helt källarplan och hade tidigare varit hemvist för De Förenade FNL-grupperna. Lokalen hade nu övertagits av Ordfront. Vår bur var placerad strax intill garageinfarten, där lastbilar kom och gick med papper till tryckeriet, pallar med ark och färdiga böcker till och från binderiet. På vintern drog det iskallt från de öppna garagedörrarna. Dieselgaserna blandades med den stickande lukten från repron och doften av varmt, flytande vax från originalavdelningen längre in i lokalen. Genom betonggolvet fortplantade sig dunket från tryckpressarna. Utanför vår bur fanns boklagret där vi packade och levererade böcker till recensenter och de många mindre återförsäljarna. Året var 1977. Vi som satt inne i den gamla förmansburen var Dan, som börjat något halvår tidigare, Ylva som skötte marknadsföring och distribution och s...

Hur jag blev den jag blev: Teatergruppen

Jag hamnade i teatern av en slump. När jag slutade grundskolan hade jag valt samhällsvetenskaplig linje med estetisk inriktning. Det var teckning som intresserade mig. På skolan i Gubbängen fanns även drama som tillval. Det var avslappningsövningar, röstträning och improvisationer ett par timmar i veckan. Vår dynamiske lärare, gift med Ingmar Bergmans äldsta dotter, undervisade på flera gymnasieskolor runtom i Stockholm. Förutom vår skola Gubbängen: Kärrtorp, Sveaplan och Nya Elementar i Åkeshov. Med tiden började vi samlas på Sveaplans gymnasium på fredagskvällarna. I den stora aulan ägnade vi oss tillsammans med elever från de andra skolan åt att improvisera, dansa och öva tillsammans. Dessförinnan brukade några av oss gå på restaurang Norrås vid Odenplan och äta Coeur de filét Provencale, dricka vin och känna oss vuxna. När vår lärare lyckades ordna en studio, modernt utrustad med video, ljudanläggning m.m. högst upp i Nya Elementar förlade vi våra frivilliga timmar dit. Mitt intres...