Fortsätt till huvudinnehåll

Ur Noterat sommaren 2015

En natt drömmer jag att jag haft inbrott. Allt löst är taget i den lilla etta jag bodde i. Sen ser jag att tjuvarna har lämnat mina saker nerstoppade i några svarta sopsäckar i det lilla rummet. Och min dator står kvar på skrivbordet, övertäckt av några papper. Den hr de missat. Ytterdörren är av tunn plywood med öppna sprickor som man kan se igenom. Jag ha sett skumma typer stryka omkring i kvarteret. Nu är jag rädd att de ska komma tillbaka.
*
Först bombade vi Afghanistan och skapade al-Qaida, sen bombade vi Irak, Libyen och Syrien och fick IS. Nu vill man att vi ska bomba IS
*
Vi ser Casablanca som SvT sänder till Ingrid Bergmans minne. Den historiska trovärdigheten kan vi lämna därhän (att det skulle funnits ett enat motstånd i Europa vid den tid som varit beroende av en person, som tyskarna dessutom skulle känna till. Nåja, filmen är ju gjord 1941.) Men scenen när Rick (Humphrey Bogart) får syn på Ilse (Ingrid Bergman) förlåter det mesta.

Men med tanke på Bergmans rykte som en kvinna som gått sin egen väg genom livet kan man fundera en stund över den kvinna den då 27-åriga Bergman tvingas porträttera. Mest är hon vacker (men oj så vacker) och himlar med ögonen. Och när Ilse lutar sig mot Rick och utbrister ”Du får tänka åt mig”, vill jag helst gömma mig.
*
Ojnareskogen. Ja, jag är glad att området förblir orört. Vattenfrågan är bara ett argument. Hela frågan om utländska bolags prospektering och mineralutvinning skulle kräva ett omtag från riksdag och regering. Samtidigt kostar det inte alltför många röster för Löfven att köra över de lokala s-politikerna. Och koalitionspartnern MP får en fjäder i hatten.
*
Intressant för övrigt att se vad ryska UD faktiskt sa, som fick vår utrikesminister och oppositionen att gå i taket:
Man påtvingar den svenska allmänna opinionen idén om att Sverige måste gå med i Nato för att garantera sin nationella säkerhet.
Vår ståndpunkt är väl känd. Vi har upprepade gånger påstått att en stats försvars- och säkerhetsstrategi är en intern och suverän angelägenhet för denna stat.
Men vi anser fortfarande Sveriges icke-deltagande i militära allianser som en viktig stabilitetsfaktor i Nordeuropa. Det är klart att ett svenskt inträde i Nato skulle ha militär- och utrikespolitiska konsekvenser, på vilka den ryska parten blir tvungen att reagera.
Ja, var det så upphetsande.
*
Jag lyssnar inte på särskilt många sommarprogram, men Tom Alandhs hör jag. Vi sitter i bilen och väntar på att åka ombord på färjan när han berättar om sin barndoms kamrat och idol Leffe och hur han nu söker upp honom som vuxen. Jag vänder mig bort och tittar ut genom fönstret. Jag känner hur det blir fuktigt i ögonvrån och det stockar sig i halsen när jag tänker på hur livet far fram med många av oss.
*
Den första varma julidagen ramlar vi in på Liljevalchs och ser Hertha Hillfon-utställningnen. Jag blir helt tagen. En av Sveriges mest kända konstnärer. Har helt passerat under radarn för min del. Vi blir kvar flera timmar.

*
Biblioteksdebatt, Natoanslutning, rysskräck, triggervarningar i litteraturen, curlingföräldrar, kulturmannen, mötesstörningar, nättroll. Jag är alltmer, för att tala med Ekelöf, en främling i detta land (men detta land är ingen främling i mig)
*
På kvällarna efter middagen och när barnen kommit i säng spelar vi kort eller tärning. Vi sitter i växthuset, ljus tända. Skratt och kommentarer. Jag känner mig lugn och glad. Också det en bild av sommaren.
*
Birger Schalug citerar Jacques Chirac på sin blogg, apropå något Åsa Romson sagt:
”Det gäller att inte missa ett bra tillfälle att hålla käften” (11/6)
*
Pierre Gilly recenserar nobelpristagaren Joeseph E. Stiglitz senaste bok The Great Divide Unequal Societies and what we can do about them i Dala-Demokraten. ”Vi lever i en låtsaskapitalism
”När USA var jämlikare och hade marginalskatter på 94–70 procent (från andra världskriget till sjuttiotalets slut) växte ekonomin betydligt snabbare än idag. Höginkomsttagare slutade inte att jobba. De arbetade ungefär som idag. Även i Europa sjönk tillväxten sedan man började sänka skatterna för de högavlönade. Ju mer en liten elit tjänar desto sämre fungerar ekonomin.
Det här beror på att rika människor konsumerar en betydligt mindre del av sin inkomst än vanligt folkrettio personer som tjänar en halv miljon var konsumerar betydligt mer än en direktör som tjänar 15 miljoner. Med marginalskatter på sjuttio-åttio procent för de högst avlönade skulle man kunna få fart på efterfrågan genom att till exempel höja sjuksköterskornas löner och anställa fler.
*
Jag går igenom gamla papper med anledning av några texter som jag blivit ombedd att skriva. Brev och dagboksanteckningar från 70-talet. Jag ser en person på ett sätt mycket lik den jag är idag. Driven av passion och nyfikenhet, reflekterande, känslig, arbetsam och orolig. Men också iklädd tidens språkbruk, en kostym som känns daterad och emellanåt passade mig rätt illa. Känsla och tanke drog inte alltid åt samma håll. Det där borde jag titta närmare på nån gång, tänker jag.
*
Jag får ett meddelande om att B. är död. Under några år delade vi allt, brådmogna försökte vi bygga ett gemensamt liv, sen med ett krasch revs allt itu. Alltför måna om att spela våra roller. Också det en del i vuxenblivandet.
*
En natt är jag turist i Bulgarien. Fotvandrar ensam i svarta lågskor med min lilla kånken från Fjällräven som enda packning. Jag saknar karta men går på känn längs vägar som slingrar genom det böljande landskapet. En och annan bil far förbi. Jag hittar ett rum på hotell i ett gammalt betonghus från 70-talet. Några svenska turister kasta dart i ett rum.

Jag vet inte hur mycket pengarna är värda. En man kommer och tar betalt för ett rum där jag vilat några timmar. Det kostar fem pengar i den lokala valutan. Han rekommenderar motellet vid en golfbana i närhet. Lena ska komma senare.

Kommentarer

Läs mer

När vi dör

Vad kan vara mer lämpligt än att inleda Allhelgonahelgen med en dikt. Jag väljer inledningen till Thomas Tidholms långa prosadikt ”När vi dör”. När vi dör När vi dör kommer vi inte att bli änglar och sitta på moln. Ingen tror på det längre och det blir inte heller så. Vi kommer att komma till ett annat land som kommer att likna Västergötland som det såg ut på 50-talet ungefär. Det kommer att finnas handelsbodar, där vi kan handla sill och strumpor. Och medan vi gör det kommer vi att kunna tala med varandra om allt som hänt oss. Alla kommer att ha ett helt liv bakom sig och ha mycket att berätta. Livet, kommer vi att säga till varandra, det var intressant och innehållsrikt för en så pass kort tid. Men man förstår att det inte kunde vara för evigt. Därtill var livet alldeles för upphetsat. Jamen att det var så upphetsat, säger vi sedan till varandra, berodde naturligtvis på att man kände att det var ont om tid. Det kan man inte anklaga livet för. Man visste ju att det bar...

Mörker

Idag skriver jag för hand i mörkret. Utländska myndigheter har ställt in betalningarna till bolaget som levererar vår ström. Man misstänker att bolaget, som kontrolleras av våra myndigheter, tar betalt av oss. Så nu har vi ingen el. Det hela började med att det utlystes fria allmänna val i vårt land. Vi gick man ur huse och röstade. Utländska valobservatörer sa att det var de mest demokratiska valen som genomförts i vår del av världen. Det var bara ett fel. Vi röstade bort den gamla, korrumperade regeringen och valde en ny. Det skulle vi inte ha gjort. Gränserna stängdes, biståndet upphörde. Våra män kan inte längre försörja sig. Nu sitter de på kaféerna och idisslar sin förtvivlan och ilska. Min son säger att han tänker gå med i motståndet. Jag vill inte att han ska dö. Han säger att han hellre dör än lever det här livet. Min förtvivlan är outsäglig. ”Gazas invånare förbannar Europa”, Svenska Dagbladet 21/8-07 Andra bloggar om Palestina .

Egoism eller individualism

På ett seminarium om Alf Ahlberg på ABF-huset för en tid sedan sa Bengt Göransson inledningsvis att det är en myt att säga att vi lever i individualismens tidevarv, det vi ser är egoismen som breder ut sig, menade han. Jag har tänkt en del på det sedan dess. En individualist går sin egen väg, tänker jag, även till priset av den egna bekvämligheten. Litteraturen är full av sådana berättelser. Den som vill kan läsa Erik Johanssons Fabriksmänniskan eller Folke Fridells Syndfull skapelse . Gripande skildringar av individualister i kollektivet. En egoist, å andra sidan, går sin egen väg över andra. Erik Berg, bloggare och arkitekt, beskriver fenomenet i en krönika om handelsminister Ewa Björlings svartbygge i senaste numret av som alltid läsvärda Clarté : ”Handelsministern fick bygglov men byggde ett helt annat hus än det som bygglovet och planbestämmelserna medgav. På taket lade hon till ett 45 kvadratmeter stort extra våningsplan. Det är ingen liten överträdelse. Det är ingenting man...

Infödingarna ska uppfostras

Nyligen läste jag om en svensk missionär som var verksam i Södra Afrika i början av 1900-talet. Hans företrädare på posten hade förbjudit byns invånare att använda sin egen guds namn, deras traditionella danser betraktades som synd och de tvingades bära västerländska kläder. Följaktligen lyckades han endast omvända ett fåtal. Den nye missionären gick runt i byn, drack öl med hövdingen, lyssnade och lärde. Kristendomsundervisningen inledde han med en diskussion om tio guds bud i förhållanden till byns egen moralkodex. Till slut lät sig hela byn döpas (mest för att de gillade honom). Där den förres handlingar präglades av inställningen att infödingarna ska uppfostras, präglades den andre av inställningen att umgänget mellan kulturen måste bygga på ömsesidig respekt och förståelse. Jag tänker på det jag läst när konflikten om Lars Vilks Muhammedbild nu blossat upp på allvar. Jag är själv ateist. Finner tillvaron alldeles för rik för att kunna reduceras till en skapelse av en gud, om än al...