Fortsätt till huvudinnehåll

April i Anhörigsverige

Ännu en bok om missbruk, klass och eländiga uppväxtförhållanden. Orkar kritikerna? Orkar läsarna det? Min vän bokhandlaren ställer frågan apropå Susanna Alakoskis nyss utkomna April i Anhörigsverige – en syskonbok till Oktober i Fattigsverige, berättelsen om hennes egen familj.

I dagbokens form får läsaren följa Alakoski under en aprilmånad, med resor, författarframträdanden, seminarier, lunchmöten, hemma i familjen och under tio dagar på internat i Visby. Men framför allt konstant läsande och skrivande. Hon läser statistik och rapporter, refererar föredrag om missbruk, klasskillnader och om hur det är att vara anhörig till en som missbrukar.

I dagboken spränger hon in Sorgebrev, drabbande koncentrat av röster om hur det är att vara hustru, make, syskon, barn i en familj där en eller båda föräldrar missbrukar alkohol, tabletter eller narkotika. Framför allt visar hon på det känslomässiga gungfly det innebär att aldrig veta vad som väntar när man kommer hem, från skolan eller jobbet, eller vad det innebär att som tioåring tvinga sig själv att vara vaken, natt efter natt, när pappa slår mamma, eller mamma slår pappa, eller av oro för att någon ska ramla, brinna inne eller kvävas av sina egna spyor. Och ändå älska denna förälder, för att det är den enda förälder man har. Den vuxne som inte förstår det sistnämnda kommer aldrig att nå det behövande barnet.

Närmare en miljon i vårt land har problem med för hög konsumtion av alkohol, lugnande tabletter eller narkotika. Hur många anhöriga blir inte det? Hur många barn medicineras inte (med narkotikapreparat!) för problem orsakade av att leva i en familj där en eller båda föräldrar missbrukar. Det finns inte plats för multiplikationstabellen när huvudet är fullt av oro. Ingen ro att sitta still för den som ständigt måste vara på sin vakt.

Missbruk finns i alla samhällsklasser, skriver Alakoski, men de längst ner, fattiga på allt, inte minst självkänsla, drabbas värst. När hon själv fick frågan vad hon ville bli (”som om fattigungarna kunde bli något”) stod det starka samhället där med studielån, Komvux och hyresrätt. Hur skulle det gått om jag inte vuxit upp i världens bästa skitland? frågar hon sig. Växte upp i en tid då den som kraschade landade mjukt, trots att fallet var högt och hårt.
”Anhörigsorgen.
Vill teckna den så vackert jag kan.
Så fult jag förmår.
Så sanningsenligt jag mäktar.”
Ja, läsaren orkar. April i Anhörigsverige är en bok att återvända till.

April i Anhörigsverige
Susanna Alakoski
Albert Bonniers förlag 2015

Publicerad i Folket i Bild/Kulturfront 6-7 2015

Kommentarer

Läs mer

Döstädning

Avin på nya hyran för lägenheten i Stockholm kommer. Lena undrar om det inte är dags att byta till något mindre och billigare. Ett alternativ skulle vara att göra om arbetsrummet till ett gästrum. Jag arbetar ju inte, och framför allt inte där, så mycket längre. Hittills har vi fått knöka in en gästsäng bredvid skrivbordet när någon behövt sova över. Vi har under senare delen av 10-talet tömt lägenheter tillhöriga äldre anhöriga, inför flyttar till nya boenden och livet hinsides. Pärmar, arbetspapper och fotografier har vält ur överfyllda skåp. För att inte tala om vinds- och källarförråd. Tonvis med papper har hivats iväg. Ska våra barn en gång behöva utsättas för detta? Fram växer tanken på en rejäl utrensning av vindsförråd och arbetsrum. Sagt och gjort. Hyllmeter efter hyllmeter gås igenom. Pärmar töms, gamla anteckningsböcker och fickkalendrar, tryckerihandledningar från 1980-talet (vem sparar på sånt?), turistkartor från länge sedan besökta städer, oändliga mängder plastm...

Religion 1: Den unge

Äldsta barnbarnet, snart 16 år, har konfirmerat sig. Inget konstigt i det kan tyckas. Men han kommer från en familj där religionen lyst med sin frånvaro i generationer. Och så sent som förra året lät han döpa sig. Under påsklovet talar vi om hans gudstro. Han säger att den kommit gradvis. Ingen uppenbarelse alltså. Han tror inte på en gud som skapat den värld vi har omkring oss idag. Möjligen att Gud är den som satt igång allting. – Som Big bang? säger jag. Han går i kyrkan när han inte fotbollen eller annat hindrar. Läser i Bibeln emellanåt. Innan påsk fastade han på sitt eget vis. Inga sötsaker, ingen läsk på vardagar. En vän till familjen som är aktiv i Immanuelskyrkan berättar att ungdomsgrupperna på fredagskvällarna är välbesökta. Vad är det ungdomen finner i religionen? Trygghet, gemenskap, en tillhörighet som inte vår tids gud Marknaden kan ge. Och framför allt något att tro på. – När jag har fru och barn, säger han. Ord jag som 16-årig 1967 aldrig skulle tagit i m...

Vardagspolitik: Ekonomiska realiteter

Vi sitter ett sällskap med varsitt glas och samtalar i väntan på att pizzaugnen ska bli varm. Det är en varm kväll i början av september, sommaren har ännu dröjt sig kvar några dagar. Samtalet kommer in på djurhållning. Någon uttalar sig kritiskt om kravet på att kor ska få gå ute på sommaren föreslås slopas. Instämmande mummel. – Det finns en ekonomisk aspekt också, säger en som varit grisbonde. Samtalet avstannar innan det, i sann svensk anda, går vidare till mer neutrala ämnen. Jag kan inte släppa tanken på vad hen sagt. För visst är det sant att svenska bönder, de få vi har kvar, lever på marginalen, i konkurrens med all billig import. Tillvaron är full av målkonflikter. De flesta av oss vill nog ha en levande skog, av omtanke om biotopen, naturupplevelsen och klimatet. Samtidigt översköljs vi i butikerna av (gratis) papperspåsar. Allt vi beställer på nätet kommer i kartongförpackningar. Vi uppmuntras att ersätta plast med papper. Men var kommer papperet ifrån? Jag ...

Religion 2: Den gamle

En gråsugga rör sig långsamt över stentrappan utanför dörren till vårt hus. Det finns gott om dom där vi bor. Jag räknar mig inte som religiös. Gick ur statskyrkan – ”med målsmans tillåtelse” – vid 16 års ålder. Jag har kallat mig ateist, agnostiker och allt däremellan. Men inför naturen kan jag känna något som liknar  transcendens.(1) Det är jag inte ensam om. Många svenskar räds ”de religiösa stororden”, men känner vördnad inför naturen. – Spinoza, säger en mer beläst bekant. Gud är naturen.(2) För många år sen var jag redaktör för en bok på temat ”Vad är liv” ( Vad är liv: i kosmos, i cellen, i människan ? KIUP, Stockholm, 2010) Projektet var tvärvetenskapligt. Forskare från KI, KTH och Stockholms universitet skrev insiktsfullt om kaosteori, cellernas uppbyggnad och kosmos. Men vid frågan om hur livet uppstod tog det stopp. Svaret på frågan om livets uppkomst tycks lika undflyende som regnbågens fot. Evolutionens oändliga mysterium. *** – Vad tjänar det till att du fin...