Fortsätt till huvudinnehåll

April i Anhörigsverige

Ännu en bok om missbruk, klass och eländiga uppväxtförhållanden. Orkar kritikerna? Orkar läsarna det? Min vän bokhandlaren ställer frågan apropå Susanna Alakoskis nyss utkomna April i Anhörigsverige – en syskonbok till Oktober i Fattigsverige, berättelsen om hennes egen familj.

I dagbokens form får läsaren följa Alakoski under en aprilmånad, med resor, författarframträdanden, seminarier, lunchmöten, hemma i familjen och under tio dagar på internat i Visby. Men framför allt konstant läsande och skrivande. Hon läser statistik och rapporter, refererar föredrag om missbruk, klasskillnader och om hur det är att vara anhörig till en som missbrukar.

I dagboken spränger hon in Sorgebrev, drabbande koncentrat av röster om hur det är att vara hustru, make, syskon, barn i en familj där en eller båda föräldrar missbrukar alkohol, tabletter eller narkotika. Framför allt visar hon på det känslomässiga gungfly det innebär att aldrig veta vad som väntar när man kommer hem, från skolan eller jobbet, eller vad det innebär att som tioåring tvinga sig själv att vara vaken, natt efter natt, när pappa slår mamma, eller mamma slår pappa, eller av oro för att någon ska ramla, brinna inne eller kvävas av sina egna spyor. Och ändå älska denna förälder, för att det är den enda förälder man har. Den vuxne som inte förstår det sistnämnda kommer aldrig att nå det behövande barnet.

Närmare en miljon i vårt land har problem med för hög konsumtion av alkohol, lugnande tabletter eller narkotika. Hur många anhöriga blir inte det? Hur många barn medicineras inte (med narkotikapreparat!) för problem orsakade av att leva i en familj där en eller båda föräldrar missbrukar. Det finns inte plats för multiplikationstabellen när huvudet är fullt av oro. Ingen ro att sitta still för den som ständigt måste vara på sin vakt.

Missbruk finns i alla samhällsklasser, skriver Alakoski, men de längst ner, fattiga på allt, inte minst självkänsla, drabbas värst. När hon själv fick frågan vad hon ville bli (”som om fattigungarna kunde bli något”) stod det starka samhället där med studielån, Komvux och hyresrätt. Hur skulle det gått om jag inte vuxit upp i världens bästa skitland? frågar hon sig. Växte upp i en tid då den som kraschade landade mjukt, trots att fallet var högt och hårt.
”Anhörigsorgen.
Vill teckna den så vackert jag kan.
Så fult jag förmår.
Så sanningsenligt jag mäktar.”
Ja, läsaren orkar. April i Anhörigsverige är en bok att återvända till.

April i Anhörigsverige
Susanna Alakoski
Albert Bonniers förlag 2015

Publicerad i Folket i Bild/Kulturfront 6-7 2015

Kommentarer

Läs mer

Hur jag blev den jag blev: Historien upprepar sig

Historien upprepar sig, första gången som tragedi andra gången som fars, skrev Karl Marx. Något liknande kan man säga om det som utspelade sig i Folket i Bild i början av 00-talet. Krigen i det forna Jugoslavien blev något av en vattendelare inom vänster. På ena sidan de som stödde USA:s och Natos bombningar av Serbien. Själv sällade jag mig till dem som – utan att för den skull älska Serbien – såg bombningarna som ett brott mot folkrätten, med risk för att bli prejudicerande för den framtida världsordningen. Resultatet av krigen och västvärldens inblandning i Libyen, Irak och Afghanistan tycker jag stärker den ståndpunkten. Folket i Bild hade jag följt på avstånd under 90-talet och noterat att tidningen fortfarande levde, nu med bokförläggaren Kalle Hägglund som redaktör och Erik Göthe som kassör. Upplagan hade fortsatt att sjunka. Tidningen hade undvikit att ta ställning inför folkomröstningen om svenskt medlemskap i EU och blivit alltmer irrelevant. Det rådde oreda i ekonomin och de...

Hur jag blev den jag blev: Frilansredaktören

Ibland har jag fått frågan: ”Vad gör en förlagsredaktör?” Jag brukar svara: ”In i ena ändan kommer en bunt papper med mer eller mindre färdigskrivna texter och ut i den andra ändan ska det komma en bok. Redaktörens uppgift är att lotsa arbetet längs hela eller delar av vägen. Det kan vara språkgranskning, faktakoll, formgivning och tryckerikontakter.” Till mina filosofiska vänner brukar jag säga att förlagsredaktörens är ett samtalsyrke med tre poler: upphovsmannen, förlagsredaktören och texten. Vilket ibland kan vara nog så knepigt. En förläggare har entusiastiskt antagit ett manus för publicering, sen är det min uppgift att hitta och påvisa fel och oklarheter. Samtidigt ska jag upprätthålla en förtroendefull relation med upphovsmannen. Redaktörens uppgift är att likna vid en barnmorskas.* * Sommaren 1980 hade jag slutat på Ordfronts förlag och var barnledig under hösten med sonen. Jag hade beslutat mig för att pröva på tillvaron som frilans. Jag fick mitt första uppdrag av Ebbe Carl...

Hur jag blev den jag blev: Gotland

Min första kontakt med Gotland var när jag gjorde lumpen 1973. Jag var placerad på sjömätaren Johan Månsson och vi låg och mätte en uppgrundning utanför Hoburgen på södra Gotland. När det var dåligt väder tog vi någon av småbåtarna in till Vändburg och gick till pensionat Holmhällar och drack öl. När de andra tog sin andra och tredje öl valde jag att promenera i omgivningarna. Den höga öppna himlen och karga naturen fångade mig – som hittills tillbringat somrarna i ett lummigt Sörmland – omedelbart. Den sommaren cykelsemestrade min dåvarande flickvän och jag på ön. Stretade runt med alldeles för tung packning på de hårt trafikerade huvudvägarna. Detta var långt innan dagens utmärkta cykelleder. Påsken 1979 flydde Lena och jag våra familjer och gifte oss i Visby tillsammans med två vänner från Stockholm. Vi vittnade åt varandra och åt bröllopsmiddag på klassiska Lindgården. Vi hyrde hus i Själsö och kuskade Gotland runt i en gammal folkabubbla och tittade på kyrkor. Det var fortfarande ...

Hur jag blev den jag blev: ”Är det du som är filosofen?”

– Är det du som är filosofen? En kille i tjugoårsåldern kommer insläntrande i den lilla möteslokalen i biblioteket i Hagsätra. Vi är ett tiotal personer som samlats till månadens filosofikafé. Ämnet för kvällen, som deltagarna själva valt, är ”Finns Gud?” – Nej, svarar jag, det är ni som är filosoferna. * Arbetsbördan som ansvarig och mädchen für alles på Folket i Bild hade till slut blivit för stor. Vi hade också sålt vårt hus där vi bott 18 år och flyttat till en lägenhet i Hammarby Sjöstad. Hela tillvaron var i gungning och jag blev sjukskriven för utmattningsdepression. Jag började också gå på samtal hos en psykoterapeut. Efter att ha klarat av det obligatoriska utforskandet av barndomen och en del kbt-övningar kom våra samtal att handla om mycket annat. Hon hade en bakgrund inom näringslivet och vi samtalade om relationer, behovet av balans i tillvaron och mina ”affärsplaner”. Jag började inse att vi i vår kultur gärna sjukdomsförklarar många av de kriser som hör livet till. Därfö...