Ännu en bok om missbruk, klass och eländiga uppväxtförhållanden. Orkar kritikerna? Orkar läsarna det? Min vän bokhandlaren ställer frågan apropå Susanna Alakoskis nyss utkomna April i Anhörigsverige – en syskonbok till Oktober i Fattigsverige, berättelsen om hennes egen familj.
I dagbokens form får läsaren följa Alakoski under en aprilmånad, med resor, författarframträdanden, seminarier, lunchmöten, hemma i familjen och under tio dagar på internat i Visby. Men framför allt konstant läsande och skrivande. Hon läser statistik och rapporter, refererar föredrag om missbruk, klasskillnader och om hur det är att vara anhörig till en som missbrukar.
I dagboken spränger hon in Sorgebrev, drabbande koncentrat av röster om hur det är att vara hustru, make, syskon, barn i en familj där en eller båda föräldrar missbrukar alkohol, tabletter eller narkotika. Framför allt visar hon på det känslomässiga gungfly det innebär att aldrig veta vad som väntar när man kommer hem, från skolan eller jobbet, eller vad det innebär att som tioåring tvinga sig själv att vara vaken, natt efter natt, när pappa slår mamma, eller mamma slår pappa, eller av oro för att någon ska ramla, brinna inne eller kvävas av sina egna spyor. Och ändå älska denna förälder, för att det är den enda förälder man har. Den vuxne som inte förstår det sistnämnda kommer aldrig att nå det behövande barnet.
Närmare en miljon i vårt land har problem med för hög konsumtion av alkohol, lugnande tabletter eller narkotika. Hur många anhöriga blir inte det? Hur många barn medicineras inte (med narkotikapreparat!) för problem orsakade av att leva i en familj där en eller båda föräldrar missbrukar. Det finns inte plats för multiplikationstabellen när huvudet är fullt av oro. Ingen ro att sitta still för den som ständigt måste vara på sin vakt.
Missbruk finns i alla samhällsklasser, skriver Alakoski, men de längst ner, fattiga på allt, inte minst självkänsla, drabbas värst. När hon själv fick frågan vad hon ville bli (”som om fattigungarna kunde bli något”) stod det starka samhället där med studielån, Komvux och hyresrätt. Hur skulle det gått om jag inte vuxit upp i världens bästa skitland? frågar hon sig. Växte upp i en tid då den som kraschade landade mjukt, trots att fallet var högt och hårt.
April i Anhörigsverige
Susanna Alakoski
Albert Bonniers förlag 2015
Publicerad i Folket i Bild/Kulturfront 6-7 2015
I dagbokens form får läsaren följa Alakoski under en aprilmånad, med resor, författarframträdanden, seminarier, lunchmöten, hemma i familjen och under tio dagar på internat i Visby. Men framför allt konstant läsande och skrivande. Hon läser statistik och rapporter, refererar föredrag om missbruk, klasskillnader och om hur det är att vara anhörig till en som missbrukar.
I dagboken spränger hon in Sorgebrev, drabbande koncentrat av röster om hur det är att vara hustru, make, syskon, barn i en familj där en eller båda föräldrar missbrukar alkohol, tabletter eller narkotika. Framför allt visar hon på det känslomässiga gungfly det innebär att aldrig veta vad som väntar när man kommer hem, från skolan eller jobbet, eller vad det innebär att som tioåring tvinga sig själv att vara vaken, natt efter natt, när pappa slår mamma, eller mamma slår pappa, eller av oro för att någon ska ramla, brinna inne eller kvävas av sina egna spyor. Och ändå älska denna förälder, för att det är den enda förälder man har. Den vuxne som inte förstår det sistnämnda kommer aldrig att nå det behövande barnet.
Närmare en miljon i vårt land har problem med för hög konsumtion av alkohol, lugnande tabletter eller narkotika. Hur många anhöriga blir inte det? Hur många barn medicineras inte (med narkotikapreparat!) för problem orsakade av att leva i en familj där en eller båda föräldrar missbrukar. Det finns inte plats för multiplikationstabellen när huvudet är fullt av oro. Ingen ro att sitta still för den som ständigt måste vara på sin vakt.
Missbruk finns i alla samhällsklasser, skriver Alakoski, men de längst ner, fattiga på allt, inte minst självkänsla, drabbas värst. När hon själv fick frågan vad hon ville bli (”som om fattigungarna kunde bli något”) stod det starka samhället där med studielån, Komvux och hyresrätt. Hur skulle det gått om jag inte vuxit upp i världens bästa skitland? frågar hon sig. Växte upp i en tid då den som kraschade landade mjukt, trots att fallet var högt och hårt.
”Anhörigsorgen.Ja, läsaren orkar. April i Anhörigsverige är en bok att återvända till.
Vill teckna den så vackert jag kan.
Så fult jag förmår.
Så sanningsenligt jag mäktar.”
April i Anhörigsverige
Susanna Alakoski
Albert Bonniers förlag 2015
Publicerad i Folket i Bild/Kulturfront 6-7 2015
Kommentarer