Fortsätt till huvudinnehåll

Noterat oktober 2015

Kvällen innan Alla helgons dag ser vi Ulf von Strauss film Färjesång om döden. Många äldre män som uttalar sig, inget ont i det, men hans tidigare filmer i ämnet har jag tyckt varit mångsidigare och mer levande (!). Jag delar inte Georg Kleins och Torbjörn Tännsjös åsikter om aktiv dödshjälp (om det har jag skrivit tidigare). Men det jag tänker på efteråt är den åldrade Lars Werkö (svensk medicins nestor) och hans konstaterande att han under hela sitt yrkesverksamma liv inte fört ett enda meningsfullt samtal om liv och död med sina kollegor. Endast någon enstaka gång med sina patienter. Och hur han skällt på sin hustru när hon inte längre hade någon aptit. Nu kände han likadant. Tre veckor senare är han död.

Skogskyrkogården

*
Jag sitter vid ett bord på ett landsortskafé någonstans norrut. Ett medelålders par kommer fram och frågar om de kan slå sig ner på de lediga stolarna. Självklart, nickar jag. Efter en stund kommer ytterligare två personer fram. Den ena av dem, en ung kvinna, ber mig att flytta på mig: ”Du har ju suttit här så längre.” Jag ger henne fingret, men reser mig upp och går.
Ur en längre dröm.
*
Var det utökade rutavdraget ett försök att sälja in flyktingmottagandet hos medelklassen? Men att avskaffa kravet på kollektivavtal hos dem som anställer nyanlända? Socialdemokraterna får väl numera betraktas som det åldrade arbetarpartiet, glömsk om de värderingar som en gång formade partiet
*
Tretton minuter in i den utmärkta dokumentären om Bo Hansson (K Special, SvT) ser jag plötsligt en 16-årig Tom sitta och digga Hansson & Karlsson på klubben Filips hösten 1967. Det väcker ett minne till liv och efter en stunds sökande hittar jag hela inslaget på Youtube. Det visar sig vara 5–7 minuter i programmet Timmen 1967. Inte utan ömhet ser jag den unge mannen försöka förklara skillnaden mellan ”flower power” och ”psykedelisk” (en egendomlig frågeställning) och citera Bibeln . Den sommaren har han läst Jan Myrdals Samtida, varit olyckligt förälskad, gått i sin första Vietnamdemonstration och köpt importskivor på Kulturcirkeln under ABF-huset.


*
Jag kan bara instämma i Ola Larsmos kommentar till morden i Trollhättan och parallellerna till trettiotalet:
För till de länder som då var immuna mot fascismens hatkultur hörde Skandinavien och USA; där pågick olika varianter av The New Deal, enorma satsningar som i demokratins namn byggde om samhället för fler och som fördelade resurserna bredare. Den sortens hopp, om ett samhälle som öppnar sig, är det enda kända motgiftet mot hatkulturen. I dag är det mycket stora grupper i Norden och Europa som inte längre känner denna modernitetens vind i ryggen. Och vips är någon där, påstår att detta beror på ”invandringen” och lockar med sin dockskåpsversion av ett inskränkt folkhem. Enfältsteorier har alltid en hypnotisk lockelse (DN 23/10-15)

Runt om i landet sitter unga män framför sina datorer på väg in i en vuxenvärld som lämnat dem och deras liv utan mål och mening.

Jag kan heller inte låta bli att tänka på mördarens familj. De har förlorat en son och till skillnad med de andra offren har de ingens sympati. Eller jo förresten, de som ser den unge Anton som en martyr som offrat sig för saken. Vill de ha det? Nätet surrar av rykten om föräldrarnas politiska hemvist.
*
Visst kan man känna ett stilla raseri när man läser om Bert Karlssons lilla imperium för flyktingomhändertagande. SvD:s granskning av hans affärsmetoder fortsätter. I Vänersborgs kommun betalar han 5 kr per dygn/och person i hyra och får för det 200 kr i ersättning från Migrationsverket. För maten får han 149 kr/dygn och person och betalar för det 50 kr till sitt eget bolag. En nätt liten vinst på 294 kr. Per dygn och person till den forne nydemokraten. Men liksom wallenbergarna och deras Aleris gör han ju bara det som systemet tillåter. Att barnens leksaker är inlåsta och det klibbar under fötterna i matsalen tyder ju på kostnadseffektivitet. Och vad gör då de som sätter upp ramarna och gör dessa excesser möjliga? De twittrar bekymrat, rynkar pannan och uttrycker sin avsky i största allmänhet. Jag brukar försöka hålla politikerföraktet på armlängds avstånd men här brister det nästan.
*
– Funderar du lika mycket över hur verklighetstrogen skildringen är när du läser en bok?

Lena frågar sedan jag suckat över handlingen i någon medioker tv-serie. Nej, en film tar på sin höjd någon timme, en bok kräver mer tid och engagemang. En bok lägger jag ifrån mig om jag tröttnar. Men det ligger något i frågan som får mig att fundera.

Vad är det som gör att jag fortsätter att se Bron (SvT), hur skruvad handlingen och karaktärerna än är, eller nya säsongen av Fargo (HBO Nordic) utan att för en stund bry mig om ifall serien bygger på verkliga händelser eller hur sannolikt händelseförloppet är.

Det handlar om hantverket. Är det bra gjort så är det bara att åka med.
Inte alltid att jag kan säga att jag har samma smak som Andres Lokko. Men med Iirsis Viljanen och hennes Årstavikens strand har han (SvD 17/10) prickat in en riktig smällkaramell. En 24-årig Tom Carlson vaknar upp ur minnenas dunkel.


*
Under några år på 90-talet försökte jag mig på journalistiken. Jag följde arbetet vid Kvartersakuten i Vasastan (Göran Sjönells spännande första försök med ett svensk husläkarsystem), skrev reportage, mest om sociala frågor, droger och alkohol, gjorde en del musiker- och skådespelarintervjuer i mindre tidskrifter. Läste till och med en fempoängskurs i Rättsjournalistik. Det resulterade i tunga redovisande texter, mer verksamhetsberättelser än journalistik. Den lätthet jag senare funnit i skrivandet infann sig aldrig. Och då menar jag inte lätthet som i mindre arbete. Efter några år fick jag möjlighet återgå till redigerandet. Sett till försörjningen gjorde jag säkert rätt.
*
En gång har jag haft förmånen att samarbeta med Inge Knutsson. Det gällde hans översättning av Halldor Laxness roman Fria män som Leopard gav ut för några år sedan och som jag var redaktör för. Att gå genom resultatet av hans möda var som att avnjuta ett gott vin. Ett och annat frågetecken i marginalen, några enstaka kommatecken, annars var det bara att skicka till trycket. En mästare, alltför tidigt bortgången. Skaffa gärna boken också, den är ett mästerverk i sig. Sune Johannessons skriver en minneskrönika i Kristianstadsbladet
*
Jag ser Stefan Bergs självbiografiska dokumentär ”Who the f–k is Stefan Berg?” på SvT. En historia om en uppväxt på 1950- och 60-talet. Inte helt ordinär, men vilken barndom är det? Det är något i de gamla fotografierna av en splittrad familj och samtalen med hans åldrade mamma som väcker en känsla inom mig. När jag lagt mig inser jag vad det är jag måste göra. Hela lördagen och söndagen går jag knappt ur nattkläderna. Skriver skriver skriver. Dessvärre inget jag kommer att kunna publicera på många år.
*
Vattenfalls VD uttalar sig i Svenska Dagbladet om att bolagets finanschef Ingrid Bonde också är styrelseordförande i ett börsbolag med det modesta arvodet 2,1 miljoner:
Jag tror att hon ägnar 110 procent av sin vanliga arbetstid, sedan ägnar hon ytterligare tid (vid sidan om). Hon jobbar helt enkelt väldigt mycket.
Denna räkneövning fick mig att minnas följande reflektion över Klas Eklund och hans arbetstider
*
Rödögda och med en kvardröjande tår i ögonvrån stapplar vi ut från bion. Dottern, jag och ett av barnbarnen har sett Havets sång, irländsk, flerfaldigt Oscarsnominerad animeradfilm. Undangömd på Zitas salong 2, fjärran från de stora biografkedjorna. En underbar berättelse om fyrvaktarsonen Ben och hans lillasyster Saoirse, en selkie, halv säl, halv människa och deras kamp för att hitta tillbaka till sitt hem vid havet och hinna rädda hennes folk. Varje sceneri ett konstverk att försjunka i, och musiken! Den måste bara höras. Barnbarnet 5 år? Jo hon satt still i de 90 minuter filmen. Tröstade sin mor några gånger när det var som mest rörande.

Kommentarer

Läs mer

Hur jag blev den jag blev: Kurdernas vänner

Fredagen den 28 februari 1986 körde jag buss på kvällen. Jag kom hem sent, drog ur jacket till telefon och vaknade först av att Lena stod i dörren till sovrummet. Hon hade varit i tobakshandeln på Karlbergsvägen och köpt tidningen. I handen höll hon Dagens Nyheter. Rubriken ” PALME MÖRDAD. Skjuten i city av okänd man” fyllde förstasidan. På kvällen var vi bjudna på fest hos vänner i Björkhagen. Att mordet la sordin på stämning är väl en underdrift. Polisens självutnämnde spaningsledare Hans Holmér bestämde sig tidigt för att det var kurdiska grupper som låg bakom mordet. En fantombild publicerades med ett ansikte som antydde ett utomeuropeiskt ursprung. Bakgrunden till teorin var två mord som ägt rum inom exilkurdiska kretsar, ett i Uppsala 1984 och ett på Medborgarhuset i Stockholm 1985. Polis och medier utgick ifrån att det rörde sig om uppgörelser inom Kurdistans Arbetarparti (PKK) riktat mot avhoppare från partiet. I båda fallen greps mördarna snabbt och dömdes. En förundersökning ...

Hur jag blev den jag blev: Socialreporter och tonårsförälder

Journalist är inte en titel jag satt på något visitkort. Ändå har jag skrivit en del genom åren – även journalistik. Under och efter min tid som kulturredaktör på Folket i Bild gjorde jag längre intervjuer åt tidningen med artister och författare som Plura Jonsson, Gösta Ekman, Peter Curman och andra kulturaktiva. Jag gjorde även en serie reportage om arbetet vid en vårdcentral – Kvartersakuten i Vasastan, Stockholm – tillsammans med fotografen Susanne Walström. Något senare blev jag kontaktad av redaktören för Anhörig , FMN:s tidskrift. Man ville ha ett reportage om ett fall där en ung, svensk skådespelerska i ropet varit inblandad i en härva med försäljning av Ecstasy. Frågan hade först gått till Anders Sundelin ( När knarket kom till stan , Främlingen i Falun ) som tipsat om mitt namn. Det blev en djupdykning i förundersökning, rättegångsprotokoll och hovrättsförhandlingar innan allt publicerades stort uppslaget under rubriken ”Med kallt blod”. Bodil Malmsten undrade försynt om jag ...

Hur jag blev den jag blev: Historien upprepar sig

Historien upprepar sig, första gången som tragedi andra gången som fars, skrev Karl Marx. Något liknande kan man säga om det som utspelade sig i Folket i Bild i början av 00-talet. Krigen i det forna Jugoslavien blev något av en vattendelare inom vänster. På ena sidan de som stödde USA:s och Natos bombningar av Serbien. Själv sällade jag mig till dem som – utan att för den skull älska Serbien – såg bombningarna som ett brott mot folkrätten, med risk för att bli prejudicerande för den framtida världsordningen. Resultatet av krigen och västvärldens inblandning i Libyen, Irak och Afghanistan tycker jag stärker den ståndpunkten. Folket i Bild hade jag följt på avstånd under 90-talet och noterat att tidningen fortfarande levde, nu med bokförläggaren Kalle Hägglund som redaktör och Erik Göthe som kassör. Upplagan hade fortsatt att sjunka. Tidningen hade undvikit att ta ställning inför folkomröstningen om svenskt medlemskap i EU och blivit alltmer irrelevant. Det rådde oreda i ekonomin och de...

Hur jag blev den jag blev: Teatergruppen

Jag hamnade i teatern av en slump. När jag slutade grundskolan hade jag valt samhällsvetenskaplig linje med estetisk inriktning. Det var teckning som intresserade mig. På skolan i Gubbängen fanns även drama som tillval. Det var avslappningsövningar, röstträning och improvisationer ett par timmar i veckan. Vår dynamiske lärare, gift med Ingmar Bergmans äldsta dotter, undervisade på flera gymnasieskolor runtom i Stockholm. Förutom vår skola Gubbängen: Kärrtorp, Sveaplan och Nya Elementar i Åkeshov. Med tiden började vi samlas på Sveaplans gymnasium på fredagskvällarna. I den stora aulan ägnade vi oss tillsammans med elever från de andra skolan åt att improvisera, dansa och öva tillsammans. Dessförinnan brukade några av oss gå på restaurang Norrås vid Odenplan och äta Coeur de filét Provencale, dricka vin och känna oss vuxna. När vår lärare lyckades ordna en studio, modernt utrustad med video, ljudanläggning m.m. högst upp i Nya Elementar förlade vi våra frivilliga timmar dit. Mitt intres...