Fortsätt till huvudinnehåll

Pojkar, pojkar, pojkar

Jag lyssnar till Pappapodden, sonens och Manne Forssbergs podcast om föräldraskap, relationer och annat som gör livet värt att leva. Manne har haft barnkalas och reflekterar över barnens lekar. Flickorna sitter kvar vid bordet, äter, småpratar och går sedan över till att pyssla med någonting. Pojkarna sitter kvar ungefär 45 sekunder och ägnar sedan de resterande två timmarna åt att springa runt, slåss och skrika. Först tänker jag att problemet ligger i betraktarens ögon (visst är det lugnare med samtal och pyssel) sedan minns jag de gånger jag suttit med äldsta barnbarnet, en pojke, och kraschat småbilar och känt mig rätt uttråkad. Jämfört med de fantasilekar – imaginära frukostar, resor till Afrika – jag haft med dotterdottern. Här finns skillnader som nog är mer än anekdotiska.

Om det just var indianer och cowboys vi lekte i Årstabergen på eftermiddagarna under mellanstadieåren minns jag inte. Men där fanns grottor, klippor och gamla skyttevärn att gömma sig i och bakom. Lekarna gick för det mesta ut på att ligga och smyga på varandra, skjuta med de pinnar vi hade som vapen och fånga in den som lät sig överrumplas. Eller så spelade vi fotboll på den lilla grusplanen vid Bolidenplan och kom hem dammiga och uttröttade till middagen. Att cykla på crossbanorna uppe vid Ödledammarna, där numera Globen och Tele2 Arena ligger, var andra populära aktiviteter bland söderortsungarna, främst pojkar. På vintrarna åkte vi skridskor och spelade bandy på banorna uppe vid Isstadion. Den gemensamma nämnaren var spänning, utmaningar och rörelse, just sånt som främst pojkar sysslar med än i dag. När jag tänker på min sons lekar i den åldern var han nog likadan.

I slutet av 1960-talet var jag under några år delaktig i Arkiv Samtal (föregångare till Alternativ Stad, Stockholmspartiet och de gröna rörelserna), som bland mycket annat ordnade äventyrs- och bygglekar med låg- och mellanstadiebarn. Inspirationen kom från Danmark och Tyskland. Drivande var bland andra Tomas Wieslander, som tillsammans med hustrun Juija senare blev imaginära föräldrar till Mamma Mu och Kråkan. Till barnavårdares och kommunansvarigas förskräckelse byggde vi kråkslott och spökskepp av gammalt byggvirke; barnen lärde sig hantera hammare, spik och såg. Och det skulle vara riktiga verktyg. Det gjordes ingen skillnad på flickor och pojkar. Tvärtom. Den försiktige lärde sig att ta för sig och den våghalsige tvingades ibland stanna upp. Att snickra och bygga kräver mer eftertanke än styrka.

Nu är det här något man inte omedelbart kan dra igång på ett barnkalas hemma, men det får mig att fundera över vad vi vuxna gör för att låta barnen, oavsett kön, få utlopp för sitt behov av rörelse, spänning och utmaningar. Kraften och viljan har de. Pojkar såväl som flickor.

Kommentarer

Läs mer

Varför fäller bävern träd?

Lilla Sickla 16 november 2006 Frågan om bäverns vanor infinner sig på en av mina promenader längs Sicklasjön. Är den ett skadedjur eller har vi nytta av denna världens största gnagare (utanför tropikerna)? Bävern utrotades helt i vårt land på 1800-talet, mest för sin fina päls skull. På 1920-talet inplanterades den på nytt i Jämtland och har därifrån spridit sig söderut. Till sjöarna i Nacka kom den vandrande från Bergslagsskogarna i slutet av 1980-talet, skriver Nils-Erik Landell i Vattenstaden . Samma väg som järnet forslades till Nacka ströms smedjor på 1500-talet. Här gick en gång den gamla vikingaleden in mot Hammarby sjö innan Gustav Vasa lät dämma upp sjöarna. Bävern äter säv, vass och näckros och på stranden älggräs, kirskål, brännässlor och mjökört, läser jag hos Landell. Framåt hösten gnager den bark för att bygga upp sitt fett till vintern. I Nacka-sjöarna bygger den inga fördämningar. Djuren är bundna till sina hyddor hela vintern. Därför samlar de vinterförråd av växter oc...

På Söders höjder

Södermalm var den första stadsdel jag fick ett medveten förhållande till. Förvisso född och uppvuxen i Vasastan i Stockholms innerstad var det först när vår familj flyttade till Årsta som jag började röra mig utanför hemmet. Det var över Skanstullsbron man gick för att handla julklappar på Åhlén & Holm (”ålle” gemenligen kallat) vid Skanstull (askfat till far, badskum till mor) Skulle man simma var det Forsgrenska vid Medborgarplatsen som gällde på vinter och Eriksdalsbadet på sommaren. Det här var innan Eriksdals inomhusbad byggdes. Min första lägenhet hade jag på Söder. Ett rum och kök på Metargatan. Och nu bor jag på Ringvägen sedan 17 år när jag är i stan. Bortsett från de första åren i Vasastan när barnen var små har jag alltid hållit mig söder om Slussen. Och det gäller för mina barn, min bror och mina föräldrar (så länge de levde). Hit till Åsön förvisades en gång i tiden stadens avskum, liksom utrymmeskrävande, bullriga och illaluktande verksamheter. Hit och till Kung...

40 år som gifta

I torsdags hade Lena och jag 40-årig bröllopsdag. Lena jobbade och jag hade styrelsemöte. Låter det oromantiskt? Nåja, i eftermiddag åker jag till Gotland. På kvällen har vi bokat bord på Lindgården, restaurangen där vi åt bröllopsmiddag tillsammans med våra vänner, som gift sig samtidigt med oss, påsken 1979. Och i sommar åker vi på tågluff tillsammans genom Europa till Italien. Kanske har jag med mig en present också. Så, visst firar vi. Men vad är det vi firar? Är 40 år som gifta något att sträva efter i en tid när vartannat äktenskap slutar i skilsmässa? När löften om nöd och lust gäller så länge som man har lust. Men kanske inte alltid i nöd. Här en text jag skrev för två år sedan, vid ett annat jubileum: 40 år tillsammans En dag i november firar Lena och jag att det var fyrtio år sedan vi träffades. Det var på en fest i Vasastan, i ett av alla vänsterkollektiv som fyllde den då nedgångna stadsdelen. Vi gör det genom det vi är allra bäst på: Laga och äta god mat. Vi lyssnar p...

Hur jag blev den jag blev: Kurdernas vänner

Fredagen den 28 februari 1986 körde jag buss på kvällen. Jag kom hem sent, drog ur jacket till telefon och vaknade först av att Lena stod i dörren till sovrummet. Hon hade varit i tobakshandeln på Karlbergsvägen och köpt tidningen. I handen höll hon Dagens Nyheter. Rubriken ” PALME MÖRDAD. Skjuten i city av okänd man” fyllde förstasidan. På kvällen var vi bjudna på fest hos vänner i Björkhagen. Att mordet la sordin på stämning är väl en underdrift. Polisens självutnämnde spaningsledare Hans Holmér bestämde sig tidigt för att det var kurdiska grupper som låg bakom mordet. En fantombild publicerades med ett ansikte som antydde ett utomeuropeiskt ursprung. Bakgrunden till teorin var två mord som ägt rum inom exilkurdiska kretsar, ett i Uppsala 1984 och ett på Medborgarhuset i Stockholm 1985. Polis och medier utgick ifrån att det rörde sig om uppgörelser inom Kurdistans Arbetarparti (PKK) riktat mot avhoppare från partiet. I båda fallen greps mördarna snabbt och dömdes. En förundersökning ...