Fortsätt till huvudinnehåll

Pojkar, pojkar, pojkar

Jag lyssnar till Pappapodden, sonens och Manne Forssbergs podcast om föräldraskap, relationer och annat som gör livet värt att leva. Manne har haft barnkalas och reflekterar över barnens lekar. Flickorna sitter kvar vid bordet, äter, småpratar och går sedan över till att pyssla med någonting. Pojkarna sitter kvar ungefär 45 sekunder och ägnar sedan de resterande två timmarna åt att springa runt, slåss och skrika. Först tänker jag att problemet ligger i betraktarens ögon (visst är det lugnare med samtal och pyssel) sedan minns jag de gånger jag suttit med äldsta barnbarnet, en pojke, och kraschat småbilar och känt mig rätt uttråkad. Jämfört med de fantasilekar – imaginära frukostar, resor till Afrika – jag haft med dotterdottern. Här finns skillnader som nog är mer än anekdotiska.

Om det just var indianer och cowboys vi lekte i Årstabergen på eftermiddagarna under mellanstadieåren minns jag inte. Men där fanns grottor, klippor och gamla skyttevärn att gömma sig i och bakom. Lekarna gick för det mesta ut på att ligga och smyga på varandra, skjuta med de pinnar vi hade som vapen och fånga in den som lät sig överrumplas. Eller så spelade vi fotboll på den lilla grusplanen vid Bolidenplan och kom hem dammiga och uttröttade till middagen. Att cykla på crossbanorna uppe vid Ödledammarna, där numera Globen och Tele2 Arena ligger, var andra populära aktiviteter bland söderortsungarna, främst pojkar. På vintrarna åkte vi skridskor och spelade bandy på banorna uppe vid Isstadion. Den gemensamma nämnaren var spänning, utmaningar och rörelse, just sånt som främst pojkar sysslar med än i dag. När jag tänker på min sons lekar i den åldern var han nog likadan.

I slutet av 1960-talet var jag under några år delaktig i Arkiv Samtal (föregångare till Alternativ Stad, Stockholmspartiet och de gröna rörelserna), som bland mycket annat ordnade äventyrs- och bygglekar med låg- och mellanstadiebarn. Inspirationen kom från Danmark och Tyskland. Drivande var bland andra Tomas Wieslander, som tillsammans med hustrun Juija senare blev imaginära föräldrar till Mamma Mu och Kråkan. Till barnavårdares och kommunansvarigas förskräckelse byggde vi kråkslott och spökskepp av gammalt byggvirke; barnen lärde sig hantera hammare, spik och såg. Och det skulle vara riktiga verktyg. Det gjordes ingen skillnad på flickor och pojkar. Tvärtom. Den försiktige lärde sig att ta för sig och den våghalsige tvingades ibland stanna upp. Att snickra och bygga kräver mer eftertanke än styrka.

Nu är det här något man inte omedelbart kan dra igång på ett barnkalas hemma, men det får mig att fundera över vad vi vuxna gör för att låta barnen, oavsett kön, få utlopp för sitt behov av rörelse, spänning och utmaningar. Kraften och viljan har de. Pojkar såväl som flickor.

Kommentarer

Läs mer

Hur jag blev den jag blev: Kurdernas vänner

Fredagen den 28 februari 1986 körde jag buss på kvällen. Jag kom hem sent, drog ur jacket till telefon och vaknade först av att Lena stod i dörren till sovrummet. Hon hade varit i tobakshandeln på Karlbergsvägen och köpt tidningen. I handen höll hon Dagens Nyheter. Rubriken ” PALME MÖRDAD. Skjuten i city av okänd man” fyllde förstasidan. På kvällen var vi bjudna på fest hos vänner i Björkhagen. Att mordet la sordin på stämning är väl en underdrift. Polisens självutnämnde spaningsledare Hans Holmér bestämde sig tidigt för att det var kurdiska grupper som låg bakom mordet. En fantombild publicerades med ett ansikte som antydde ett utomeuropeiskt ursprung. Bakgrunden till teorin var två mord som ägt rum inom exilkurdiska kretsar, ett i Uppsala 1984 och ett på Medborgarhuset i Stockholm 1985. Polis och medier utgick ifrån att det rörde sig om uppgörelser inom Kurdistans Arbetarparti (PKK) riktat mot avhoppare från partiet. I båda fallen greps mördarna snabbt och dömdes. En förundersökning ...

Hur jag blev den jag blev: Historien upprepar sig

Historien upprepar sig, första gången som tragedi andra gången som fars, skrev Karl Marx. Något liknande kan man säga om det som utspelade sig i Folket i Bild i början av 00-talet. Krigen i det forna Jugoslavien blev något av en vattendelare inom vänster. På ena sidan de som stödde USA:s och Natos bombningar av Serbien. Själv sällade jag mig till dem som – utan att för den skull älska Serbien – såg bombningarna som ett brott mot folkrätten, med risk för att bli prejudicerande för den framtida världsordningen. Resultatet av krigen och västvärldens inblandning i Libyen, Irak och Afghanistan tycker jag stärker den ståndpunkten. Folket i Bild hade jag följt på avstånd under 90-talet och noterat att tidningen fortfarande levde, nu med bokförläggaren Kalle Hägglund som redaktör och Erik Göthe som kassör. Upplagan hade fortsatt att sjunka. Tidningen hade undvikit att ta ställning inför folkomröstningen om svenskt medlemskap i EU och blivit alltmer irrelevant. Det rådde oreda i ekonomin och de...

Hur jag blev den jag blev: Socialreporter och tonårsförälder

Journalist är inte en titel jag satt på något visitkort. Ändå har jag skrivit en del genom åren – även journalistik. Under och efter min tid som kulturredaktör på Folket i Bild gjorde jag längre intervjuer åt tidningen med artister och författare som Plura Jonsson, Gösta Ekman, Peter Curman och andra kulturaktiva. Jag gjorde även en serie reportage om arbetet vid en vårdcentral – Kvartersakuten i Vasastan, Stockholm – tillsammans med fotografen Susanne Walström. Något senare blev jag kontaktad av redaktören för Anhörig , FMN:s tidskrift. Man ville ha ett reportage om ett fall där en ung, svensk skådespelerska i ropet varit inblandad i en härva med försäljning av Ecstasy. Frågan hade först gått till Anders Sundelin ( När knarket kom till stan , Främlingen i Falun ) som tipsat om mitt namn. Det blev en djupdykning i förundersökning, rättegångsprotokoll och hovrättsförhandlingar innan allt publicerades stort uppslaget under rubriken ”Med kallt blod”. Bodil Malmsten undrade försynt om jag ...

Hur jag blev den jag blev: Frilansredaktören

Ibland har jag fått frågan: ”Vad gör en förlagsredaktör?” Jag brukar svara: ”In i ena ändan kommer en bunt papper med mer eller mindre färdigskrivna texter och ut i den andra ändan ska det komma en bok. Redaktörens uppgift är att lotsa arbetet längs hela eller delar av vägen. Det kan vara språkgranskning, faktakoll, formgivning och tryckerikontakter.” Till mina filosofiska vänner brukar jag säga att förlagsredaktörens är ett samtalsyrke med tre poler: upphovsmannen, förlagsredaktören och texten. Vilket ibland kan vara nog så knepigt. En förläggare har entusiastiskt antagit ett manus för publicering, sen är det min uppgift att hitta och påvisa fel och oklarheter. Samtidigt ska jag upprätthålla en förtroendefull relation med upphovsmannen. Redaktörens uppgift är att likna vid en barnmorskas.* * Sommaren 1980 hade jag slutat på Ordfronts förlag och var barnledig under hösten med sonen. Jag hade beslutat mig för att pröva på tillvaron som frilans. Jag fick mitt första uppdrag av Ebbe Carl...