Det är inte utan en känsla av vemod jag går från avtackningen av Dan Israel på Leopard förlag. För 35 år sedan jobbade vi tillsammans (jag skriver om det i vänboken han fick). Sen skildes våra vägar. Han fortsatte på Ordfront, följt av några år på Norstedts innan han bröt upp. Jag som frilansande redaktör. För drygt tio år sedan ringde han en dag och frågade om jag ville läsa manus åt det förlag han och Henning Mankell just startat. Det var i samband med min sjukskrivning och jag svarade först nej. Han var klok nog att be mig fundera på saken. Och så blev det. Under ett par år var Leopard min viktigaste uppdragsgivare.
De gamla kollegorna och uppdragsgivarna mönstrar nu av, en efter en. I vår är det två: Dan och så Cecilia på KIUP. Nyss var det Pelle, Hans-Erik och Eva.
”Och när tänker du gå i pension?” Jag hör frågan allt oftare. ”Jag, gå i pension? Nej jag fortsätter så länge jag har orken och lusten och jobben strömmar in”, svarar jag glatt. Inom mig inser jag att det kanske inte alls blir så länge till. De yngre tar över, med sina nätverk och preferenser. Nej jag avundas dem inte. Jag tänker på novellen jag läste en gång om mannen som tvingades leva om sitt liv, gång efter gång. Nej, det räcker med det som varit. Och nyss 64 år fyllda är jag tvärtom glad i min ålder. Rädd för döden är jag inte, möjligen själva döendet, vare sig det sker utdraget och plågsamt eller plötsligt utan möjlighet att ta farväl. Och visst kan jag känna sorg över att en gång inte finnas kvar, livet är ju trots allt roligare än motsatsen (Erik Blennberger skriver klokt om det i senaste numret av Modern Filosofi). Och mina gener dansar vidare i barn och barnbarn, och förhoppningsvis kommer något av det jag har gjort och verkat för att leva kvar en liten tid. Är det rädslan att inte vara behövd som bekymrar? I så fall finns det hur mycket som helst att göra, ideellt och halvideellt. Som världen och vårt land ser ut saknas inte arbetsuppgifter.
Ekonomin då? Ja, det orangea kuvertet lovar inga sötebrödsdagar. Alltför sent insåg jag som varit egenföretagare sedan 1980-talet att jag borde satt av till eget pensionssparande. Inte så lätt heller när Lena pluggade och vi var småbarnsförälder. Och det som skulle blivit min ATP blåste pensionsuppgörelsen oss tidiga 50-talister på. Därför har jag också räknat med att jobba till jag fyller 70. Men oaktat det, en dag slutar telefonen ringa och mejlboxen lyser tom.
De gamla kollegorna och uppdragsgivarna mönstrar nu av, en efter en. I vår är det två: Dan och så Cecilia på KIUP. Nyss var det Pelle, Hans-Erik och Eva.
”Och när tänker du gå i pension?” Jag hör frågan allt oftare. ”Jag, gå i pension? Nej jag fortsätter så länge jag har orken och lusten och jobben strömmar in”, svarar jag glatt. Inom mig inser jag att det kanske inte alls blir så länge till. De yngre tar över, med sina nätverk och preferenser. Nej jag avundas dem inte. Jag tänker på novellen jag läste en gång om mannen som tvingades leva om sitt liv, gång efter gång. Nej, det räcker med det som varit. Och nyss 64 år fyllda är jag tvärtom glad i min ålder. Rädd för döden är jag inte, möjligen själva döendet, vare sig det sker utdraget och plågsamt eller plötsligt utan möjlighet att ta farväl. Och visst kan jag känna sorg över att en gång inte finnas kvar, livet är ju trots allt roligare än motsatsen (Erik Blennberger skriver klokt om det i senaste numret av Modern Filosofi). Och mina gener dansar vidare i barn och barnbarn, och förhoppningsvis kommer något av det jag har gjort och verkat för att leva kvar en liten tid. Är det rädslan att inte vara behövd som bekymrar? I så fall finns det hur mycket som helst att göra, ideellt och halvideellt. Som världen och vårt land ser ut saknas inte arbetsuppgifter.
Ekonomin då? Ja, det orangea kuvertet lovar inga sötebrödsdagar. Alltför sent insåg jag som varit egenföretagare sedan 1980-talet att jag borde satt av till eget pensionssparande. Inte så lätt heller när Lena pluggade och vi var småbarnsförälder. Och det som skulle blivit min ATP blåste pensionsuppgörelsen oss tidiga 50-talister på. Därför har jag också räknat med att jobba till jag fyller 70. Men oaktat det, en dag slutar telefonen ringa och mejlboxen lyser tom.
Kommentarer