Fortsätt till huvudinnehåll

Noterat april 2015

På tisdagen fick sonen och hans fru en liten pojke. Likadana kinder som storebror hade när han föddes för 5 1/2 år sedan. Lena och jag, två ensambarn som fick två barn som nu fått två barn vardera med sina respektive. Klanen växer.

*
Jag läser Susanna Alakoski. April i Anhörigsverige. 2015:
Man ärver fattigdom på samma sätt som rikedom. Kommer du från en rik familj ärver du huset, tomten. Pengarna på banken. Aktierna. Marken eller skogen. Härstammar du från en svinrik familj ärver du slottet. Kommer du från en fattig familj ärver du på exakt samma sätt, men du ärver nu huset som inte finns. Bostadsrätten som inte finns. Det tomma bankkontot. Marken som saknas. Du ärver bristen. Och det är den du sedan går hand i hand med resten av livet. Och du tror att det är fel på dig och din förmåga. 
*
”De ville oss inte illa, de kunde oss bara inte väl.”(Alakoski om föräldrar som missbrukar.)
*
På Östergarnslandet växer nu ett gemensamt system för vatten och avlopp fram. Efter år av ideellt arbete går nu regionen in och bekostar vattenverket. Och snart kopplas fibern in. Också det ett resultat av frivilliga insatser. Sverige utanför storstäderna får inget gratis.
*
Drottning Silvia och prinsessan Madeleine på privat audiens hos påven ”enligt kutym” klädda i svart och håret dolt av sjalar. Nu vaknar väl nättrollen? Eller?
*
Andra säsongen av Arvingarna, förra årets stora tv-succé som var så fascinerande. Vi börjar titta men magin är bruten. "Gud vad jag inte bryr mig om de här människorna längre", tänker jag. Så kan det gå. Vi stänger av och ser på The honourable woman på HBO Nordic istället.
*
Andreas Cervenka skräder inte orden i lördagens krönika :
Lånebygget Sverige har inte tillkommit av en slump. Det handlar snarare om ett beställningsjobb. Ta en massiv statlig subvention för att låna (ränteavdraget), blanda in lite slopad fastighetsskatt, usel bostadspolitik och det hade nästan varit sensationellt om resultatet blivit ett annat. Ungefär som att sätta på duschen och chockas över att bli blöt.
Vad har då Sveriges lagstiftare gjort åt problemet?
I år är det femårsjubileum för det så kallade bolånetaket. Efter det har det kommit… ingenting.
Riksbankschefen Stefan Ingves stod länge på barrikaderna och sade sig vilja bekämpa bolånebrasan med sotat ansikte och brandslangen i högsta hugg. När huvudansvaret gick till någon annan (läs Finansinspektionen) lommade han surt iväg för att i stället återkomma med bensindunkar i form av minusränta. Hur nu det går ihop.
 Visst skrattar jag. Men vad är det han skriver? Egentligen:
Om några år kan mycket väl svensk ekonomi beskrivas som ett klassiskt fall av en fullt synlig trampmina som bara väntade på en fot.
 *
Så kan det gå när morfar är barnvakt och mamma glömt sminkväskan öppen
*
Tony Blair och Nicolas Sarkozy, som i vissa skeden samarbetade med Gaddafi, ville kanske inte att diktatorn skulle överleva. Om Gaddafi ställts inför en krigsförbrytartribunal hade han kunnat avslöja detaljer som varit pinsamma för dem.Gaddafi lynchades till döds på öppen gata. Libyska arméofficerare har sedan dess mördats på löpande band. Forna statstjänstemän som försökt stabilisera landet är politiskt utfrysta. Någon utvärdering av Natos Libyeninsats har aldrig gjorts av FN:s säkerhetsråd.
Bitte Hammargen talar klarspåk i Svenska Dagbladet om situationen i dagens Libyen.
*
Det tar tio år att lära sig jobbet, tio år att praktisera det och tio år att glömma bort sig själv. När man har nått dit tar bokstäverna och formens inre röster över.” 
Christer Jonson, granne på östra Gotland och branschkollega, intervjuad i Tecknaren (2/15) om sitt arbete som bokformgivare. En mästares summerar sitt verk.
*
Alla journalister som nu kölhalar Göran Lambertz, var fanns de när Quick satt inne och alla var övertygade om hans skuld?
*
Åtminstone jag kommer att sakna Sanna Rayman när hon nu lämnar Svenska Dagbladets ledarredaktion. En levande röst bland alla förutsägbarheter. Som när hon skriver om könssegregerade bad och barns nakenhet (Näpna nakenfisar och jämlika normer) :
När vi talar om ”det frigjorda Sverige” reduceras bilden ofta till att gälla sexuell frigjordhet, trots att det långt mer centrala för jämställdheten förmodligen är att vi har haft en kroppslig frimodighet som inte har varit sexualiserad. Bastubad, nakna barn på stranden – nakenhet som bara är kroppar.
*
Lotta Lundberg skriver om de starka reaktionerna i Tyskland mot den pilot som tog med sig 150 människor i döden.
Jag kan inte låta bli att fantisera om hur det blivit om andrepiloten träffat någon som förtjänade hans förtroende och som tålde att han sade: Jag håller på att förlora synen och därmed mitt glamorösa jobb, min flickvän väntar barn med en annan, jag är så förtvivlad att jag har lust att köra en hel jävla airbus in i en klippvägg. Finns det någon som orkar prata med mig om det?
Ska depression och andra former av psykisk ohälsa åter bli något skamligt? 
*
En vän lägger upp en dikt av Tomas Tranströmer på Facebook. Eller? Jag känner igen orden, men kan inte placera dem. Bläddrar i mitt exemplar av Dikter och Prosa 1954–2004 utan att hitta något, börjar googla på inledningsfrasen och får ett antal träffar, flera med hänvisning till Minnena ser mig, den korta självbiografiska boken från 2003. Men det är ju ingen diktsamling, tänker jag. Några placerar orden i inledningen, andra citerar från baksidestexten. Jag ger upp och börjar skumläsa och plötsligt, i ett porträtt av en alltför tidigt bortgången skolkamrat, träder de fram:
Inom mig bär jag mina tidigare ansikten, som ett träd har sina årsringar. Det är summan av dem som är ”jag”. Spegeln ser bara mitt senaste ansikte, jag känner av alla mina tidigare.
Ett par meningar som, lösryckta ur sitt sammanhang, plötsligt börjat föra sitt eget liv. Nu som dikt. Det säger också något om Tranströmers prosa.
*
– God dag min herre. Häromdagen antydde jag att ni var agent och köpt av utländska intressen. Hur kommenterar ni det?
– Nej, det är jag inte.
– Jaså. Ja då tackar jag för klarläggandet
(Svenska Natodebatt anno 2015)
*
Nyss var du en liten sparvel som satte stövlarna på fel fot. Nu går du bakom mig i mörkret med bestämda steg. Säger:
– Vilken tur att vi tog ficklampan.
Jag svarar:
– Ja.
Och:
– Har du sett alla stjärnorna? Och månen som lyser.
– Ja, den har följt oss hela vägen. Hej månis.
*
Thomas Engströms argument i Svenska Dagbladet varför Sverige bör gå med i Nato går att värdera och diskutera. Det görs också på sajter som www.alliansfriheten.se och i boken Bevara alliansfriheten – Nej till svenskt medlemskap i Nato!. Men när han mer än antyder att förlaget och utgivarna fått hjälp utifrån (i klartext Ryssland) med utgivningen av boken och finansiering av annonsering i dagspress passerar han en gräns. För hur bemöter man sådant? Offentliggöra alla konton? Duger inte, det finns ju kontanter och sådana kan utväxlas under ekar på Djurgården. Om ribban med detta är satt befarar jag att debatten om svenskt medlemskap i Nato kan bli hur smutsig som helst. Ett första test blir om Svenska Dagbladet publicerar ett genmäle från utgivarna.
*
Ved staplas, ris eldas, lammsteken står på bordet. Själv drar jag ett tag med dammsugaren och går upp- och nerför trappan till loftet med yngsta barnbarnet. Påsk på landet med vuxna barn.

Vi eldar ris på landet. Påsken 2015

Kommentarer

Läs mer

Varför fäller bävern träd?

Lilla Sickla 16 november 2006 Frågan om bäverns vanor infinner sig på en av mina promenader längs Sicklasjön. Är den ett skadedjur eller har vi nytta av denna världens största gnagare (utanför tropikerna)? Bävern utrotades helt i vårt land på 1800-talet, mest för sin fina päls skull. På 1920-talet inplanterades den på nytt i Jämtland och har därifrån spridit sig söderut. Till sjöarna i Nacka kom den vandrande från Bergslagsskogarna i slutet av 1980-talet, skriver Nils-Erik Landell i Vattenstaden . Samma väg som järnet forslades till Nacka ströms smedjor på 1500-talet. Här gick en gång den gamla vikingaleden in mot Hammarby sjö innan Gustav Vasa lät dämma upp sjöarna. Bävern äter säv, vass och näckros och på stranden älggräs, kirskål, brännässlor och mjökört, läser jag hos Landell. Framåt hösten gnager den bark för att bygga upp sitt fett till vintern. I Nacka-sjöarna bygger den inga fördämningar. Djuren är bundna till sina hyddor hela vintern. Därför samlar de vinterförråd av växter oc...

Sonja Åkesson, skrattet och lite annat

Jag ser Eva Beckmans film om Sonja Åkesson på SvT . Jag tycker om programmet. Informativt, lekfullt, tänkvärt. TV när det är som bäst. Beckman hade dessutom hittat en riktig pärla i den unge doktoranden Karin Wiklund som brann för sitt ämne. Hon måste ha skrattat hela vägen till klipprummet med ett sådant guldfynd. Och vem har inte vandrat och cyklat i fotspåren efter författare man beundrat? Kristina Lugns sakliga beskrivning av sitt liv som ung litteraturgrouppie är storartad! Jag funderar över Sonja Åkessons sjukdom. In och ut på psykiatriska kliniker. Medicinering och kurer av allehanda slag. Var det depression hon led av? Kunde man med dagens metoder ha behandlat henne annorlunda? Och, otillåtna tanke, hade hon blivit en sämre författare då? (Myten om den olycklige diktaren lever fortfarande stark bland oss. Inom mig!) Efter programmet tar jag fram en av hennes diktsamlingar ur bokhyllan. Ur boken ramlar en lapp. Jag har uppenbarligen recenserat den en gång. ”kan du få till nå...

40 år som gifta

I torsdags hade Lena och jag 40-årig bröllopsdag. Lena jobbade och jag hade styrelsemöte. Låter det oromantiskt? Nåja, i eftermiddag åker jag till Gotland. På kvällen har vi bokat bord på Lindgården, restaurangen där vi åt bröllopsmiddag tillsammans med våra vänner, som gift sig samtidigt med oss, påsken 1979. Och i sommar åker vi på tågluff tillsammans genom Europa till Italien. Kanske har jag med mig en present också. Så, visst firar vi. Men vad är det vi firar? Är 40 år som gifta något att sträva efter i en tid när vartannat äktenskap slutar i skilsmässa? När löften om nöd och lust gäller så länge som man har lust. Men kanske inte alltid i nöd. Här en text jag skrev för två år sedan, vid ett annat jubileum: 40 år tillsammans En dag i november firar Lena och jag att det var fyrtio år sedan vi träffades. Det var på en fest i Vasastan, i ett av alla vänsterkollektiv som fyllde den då nedgångna stadsdelen. Vi gör det genom det vi är allra bäst på: Laga och äta god mat. Vi lyssnar p...

På Söders höjder

Södermalm var den första stadsdel jag fick ett medveten förhållande till. Förvisso född och uppvuxen i Vasastan i Stockholms innerstad var det först när vår familj flyttade till Årsta som jag började röra mig utanför hemmet. Det var över Skanstullsbron man gick för att handla julklappar på Åhlén & Holm (”ålle” gemenligen kallat) vid Skanstull (askfat till far, badskum till mor) Skulle man simma var det Forsgrenska vid Medborgarplatsen som gällde på vinter och Eriksdalsbadet på sommaren. Det här var innan Eriksdals inomhusbad byggdes. Min första lägenhet hade jag på Söder. Ett rum och kök på Metargatan. Och nu bor jag på Ringvägen sedan 17 år när jag är i stan. Bortsett från de första åren i Vasastan när barnen var små har jag alltid hållit mig söder om Slussen. Och det gäller för mina barn, min bror och mina föräldrar (så länge de levde). Hit till Åsön förvisades en gång i tiden stadens avskum, liksom utrymmeskrävande, bullriga och illaluktande verksamheter. Hit och till Kung...