Fortsätt till huvudinnehåll

Noterat april 2015

På tisdagen fick sonen och hans fru en liten pojke. Likadana kinder som storebror hade när han föddes för 5 1/2 år sedan. Lena och jag, två ensambarn som fick två barn som nu fått två barn vardera med sina respektive. Klanen växer.

*
Jag läser Susanna Alakoski. April i Anhörigsverige. 2015:
Man ärver fattigdom på samma sätt som rikedom. Kommer du från en rik familj ärver du huset, tomten. Pengarna på banken. Aktierna. Marken eller skogen. Härstammar du från en svinrik familj ärver du slottet. Kommer du från en fattig familj ärver du på exakt samma sätt, men du ärver nu huset som inte finns. Bostadsrätten som inte finns. Det tomma bankkontot. Marken som saknas. Du ärver bristen. Och det är den du sedan går hand i hand med resten av livet. Och du tror att det är fel på dig och din förmåga. 
*
”De ville oss inte illa, de kunde oss bara inte väl.”(Alakoski om föräldrar som missbrukar.)
*
På Östergarnslandet växer nu ett gemensamt system för vatten och avlopp fram. Efter år av ideellt arbete går nu regionen in och bekostar vattenverket. Och snart kopplas fibern in. Också det ett resultat av frivilliga insatser. Sverige utanför storstäderna får inget gratis.
*
Drottning Silvia och prinsessan Madeleine på privat audiens hos påven ”enligt kutym” klädda i svart och håret dolt av sjalar. Nu vaknar väl nättrollen? Eller?
*
Andra säsongen av Arvingarna, förra årets stora tv-succé som var så fascinerande. Vi börjar titta men magin är bruten. "Gud vad jag inte bryr mig om de här människorna längre", tänker jag. Så kan det gå. Vi stänger av och ser på The honourable woman på HBO Nordic istället.
*
Andreas Cervenka skräder inte orden i lördagens krönika :
Lånebygget Sverige har inte tillkommit av en slump. Det handlar snarare om ett beställningsjobb. Ta en massiv statlig subvention för att låna (ränteavdraget), blanda in lite slopad fastighetsskatt, usel bostadspolitik och det hade nästan varit sensationellt om resultatet blivit ett annat. Ungefär som att sätta på duschen och chockas över att bli blöt.
Vad har då Sveriges lagstiftare gjort åt problemet?
I år är det femårsjubileum för det så kallade bolånetaket. Efter det har det kommit… ingenting.
Riksbankschefen Stefan Ingves stod länge på barrikaderna och sade sig vilja bekämpa bolånebrasan med sotat ansikte och brandslangen i högsta hugg. När huvudansvaret gick till någon annan (läs Finansinspektionen) lommade han surt iväg för att i stället återkomma med bensindunkar i form av minusränta. Hur nu det går ihop.
 Visst skrattar jag. Men vad är det han skriver? Egentligen:
Om några år kan mycket väl svensk ekonomi beskrivas som ett klassiskt fall av en fullt synlig trampmina som bara väntade på en fot.
 *
Så kan det gå när morfar är barnvakt och mamma glömt sminkväskan öppen
*
Tony Blair och Nicolas Sarkozy, som i vissa skeden samarbetade med Gaddafi, ville kanske inte att diktatorn skulle överleva. Om Gaddafi ställts inför en krigsförbrytartribunal hade han kunnat avslöja detaljer som varit pinsamma för dem.Gaddafi lynchades till döds på öppen gata. Libyska arméofficerare har sedan dess mördats på löpande band. Forna statstjänstemän som försökt stabilisera landet är politiskt utfrysta. Någon utvärdering av Natos Libyeninsats har aldrig gjorts av FN:s säkerhetsråd.
Bitte Hammargen talar klarspåk i Svenska Dagbladet om situationen i dagens Libyen.
*
Det tar tio år att lära sig jobbet, tio år att praktisera det och tio år att glömma bort sig själv. När man har nått dit tar bokstäverna och formens inre röster över.” 
Christer Jonson, granne på östra Gotland och branschkollega, intervjuad i Tecknaren (2/15) om sitt arbete som bokformgivare. En mästares summerar sitt verk.
*
Alla journalister som nu kölhalar Göran Lambertz, var fanns de när Quick satt inne och alla var övertygade om hans skuld?
*
Åtminstone jag kommer att sakna Sanna Rayman när hon nu lämnar Svenska Dagbladets ledarredaktion. En levande röst bland alla förutsägbarheter. Som när hon skriver om könssegregerade bad och barns nakenhet (Näpna nakenfisar och jämlika normer) :
När vi talar om ”det frigjorda Sverige” reduceras bilden ofta till att gälla sexuell frigjordhet, trots att det långt mer centrala för jämställdheten förmodligen är att vi har haft en kroppslig frimodighet som inte har varit sexualiserad. Bastubad, nakna barn på stranden – nakenhet som bara är kroppar.
*
Lotta Lundberg skriver om de starka reaktionerna i Tyskland mot den pilot som tog med sig 150 människor i döden.
Jag kan inte låta bli att fantisera om hur det blivit om andrepiloten träffat någon som förtjänade hans förtroende och som tålde att han sade: Jag håller på att förlora synen och därmed mitt glamorösa jobb, min flickvän väntar barn med en annan, jag är så förtvivlad att jag har lust att köra en hel jävla airbus in i en klippvägg. Finns det någon som orkar prata med mig om det?
Ska depression och andra former av psykisk ohälsa åter bli något skamligt? 
*
En vän lägger upp en dikt av Tomas Tranströmer på Facebook. Eller? Jag känner igen orden, men kan inte placera dem. Bläddrar i mitt exemplar av Dikter och Prosa 1954–2004 utan att hitta något, börjar googla på inledningsfrasen och får ett antal träffar, flera med hänvisning till Minnena ser mig, den korta självbiografiska boken från 2003. Men det är ju ingen diktsamling, tänker jag. Några placerar orden i inledningen, andra citerar från baksidestexten. Jag ger upp och börjar skumläsa och plötsligt, i ett porträtt av en alltför tidigt bortgången skolkamrat, träder de fram:
Inom mig bär jag mina tidigare ansikten, som ett träd har sina årsringar. Det är summan av dem som är ”jag”. Spegeln ser bara mitt senaste ansikte, jag känner av alla mina tidigare.
Ett par meningar som, lösryckta ur sitt sammanhang, plötsligt börjat föra sitt eget liv. Nu som dikt. Det säger också något om Tranströmers prosa.
*
– God dag min herre. Häromdagen antydde jag att ni var agent och köpt av utländska intressen. Hur kommenterar ni det?
– Nej, det är jag inte.
– Jaså. Ja då tackar jag för klarläggandet
(Svenska Natodebatt anno 2015)
*
Nyss var du en liten sparvel som satte stövlarna på fel fot. Nu går du bakom mig i mörkret med bestämda steg. Säger:
– Vilken tur att vi tog ficklampan.
Jag svarar:
– Ja.
Och:
– Har du sett alla stjärnorna? Och månen som lyser.
– Ja, den har följt oss hela vägen. Hej månis.
*
Thomas Engströms argument i Svenska Dagbladet varför Sverige bör gå med i Nato går att värdera och diskutera. Det görs också på sajter som www.alliansfriheten.se och i boken Bevara alliansfriheten – Nej till svenskt medlemskap i Nato!. Men när han mer än antyder att förlaget och utgivarna fått hjälp utifrån (i klartext Ryssland) med utgivningen av boken och finansiering av annonsering i dagspress passerar han en gräns. För hur bemöter man sådant? Offentliggöra alla konton? Duger inte, det finns ju kontanter och sådana kan utväxlas under ekar på Djurgården. Om ribban med detta är satt befarar jag att debatten om svenskt medlemskap i Nato kan bli hur smutsig som helst. Ett första test blir om Svenska Dagbladet publicerar ett genmäle från utgivarna.
*
Ved staplas, ris eldas, lammsteken står på bordet. Själv drar jag ett tag med dammsugaren och går upp- och nerför trappan till loftet med yngsta barnbarnet. Påsk på landet med vuxna barn.

Vi eldar ris på landet. Påsken 2015

Kommentarer

Läs mer

Hur jag blev den jag blev: Frilansredaktören

Ibland har jag fått frågan: ”Vad gör en förlagsredaktör?” Jag brukar svara: ”In i ena ändan kommer en bunt papper med mer eller mindre färdigskrivna texter och ut i den andra ändan ska det komma en bok. Redaktörens uppgift är att lotsa arbetet längs hela eller delar av vägen. Det kan vara språkgranskning, faktakoll, formgivning och tryckerikontakter.” Till mina filosofiska vänner brukar jag säga att förlagsredaktörens är ett samtalsyrke med tre poler: upphovsmannen, förlagsredaktören och texten. Vilket ibland kan vara nog så knepigt. En förläggare har entusiastiskt antagit ett manus för publicering, sen är det min uppgift att hitta och påvisa fel och oklarheter. Samtidigt ska jag upprätthålla en förtroendefull relation med upphovsmannen. Redaktörens uppgift är att likna vid en barnmorskas.* * Sommaren 1980 hade jag slutat på Ordfronts förlag och var barnledig under hösten med sonen. Jag hade beslutat mig för att pröva på tillvaron som frilans. Jag fick mitt första uppdrag av Ebbe Carl...

Hur jag blev den jag blev: Gotland

Min första kontakt med Gotland var när jag gjorde lumpen 1973. Jag var placerad på sjömätaren Johan Månsson och vi låg och mätte en uppgrundning utanför Hoburgen på södra Gotland. När det var dåligt väder tog vi någon av småbåtarna in till Vändburg och gick till pensionat Holmhällar och drack öl. När de andra tog sin andra och tredje öl valde jag att promenera i omgivningarna. Den höga öppna himlen och karga naturen fångade mig – som hittills tillbringat somrarna i ett lummigt Sörmland – omedelbart. Den sommaren cykelsemestrade min dåvarande flickvän och jag på ön. Stretade runt med alldeles för tung packning på de hårt trafikerade huvudvägarna. Detta var långt innan dagens utmärkta cykelleder. Påsken 1979 flydde Lena och jag våra familjer och gifte oss i Visby tillsammans med två vänner från Stockholm. Vi vittnade åt varandra och åt bröllopsmiddag på klassiska Lindgården. Vi hyrde hus i Själsö och kuskade Gotland runt i en gammal folkabubbla och tittade på kyrkor. Det var fortfarande ...

Hur jag blev den jag blev: ”Är det du som är filosofen?”

– Är det du som är filosofen? En kille i tjugoårsåldern kommer insläntrande i den lilla möteslokalen i biblioteket i Hagsätra. Vi är ett tiotal personer som samlats till månadens filosofikafé. Ämnet för kvällen, som deltagarna själva valt, är ”Finns Gud?” – Nej, svarar jag, det är ni som är filosoferna. * Arbetsbördan som ansvarig och mädchen für alles på Folket i Bild hade till slut blivit för stor. Vi hade också sålt vårt hus där vi bott 18 år och flyttat till en lägenhet i Hammarby Sjöstad. Hela tillvaron var i gungning och jag blev sjukskriven för utmattningsdepression. Jag började också gå på samtal hos en psykoterapeut. Efter att ha klarat av det obligatoriska utforskandet av barndomen och en del kbt-övningar kom våra samtal att handla om mycket annat. Hon hade en bakgrund inom näringslivet och vi samtalade om relationer, behovet av balans i tillvaron och mina ”affärsplaner”. Jag började inse att vi i vår kultur gärna sjukdomsförklarar många av de kriser som hör livet till. Därfö...

Hur jag blev den jag blev: Historien upprepar sig

Historien upprepar sig, första gången som tragedi andra gången som fars, skrev Karl Marx. Något liknande kan man säga om det som utspelade sig i Folket i Bild i början av 00-talet. Krigen i det forna Jugoslavien blev något av en vattendelare inom vänster. På ena sidan de som stödde USA:s och Natos bombningar av Serbien. Själv sällade jag mig till dem som – utan att för den skull älska Serbien – såg bombningarna som ett brott mot folkrätten, med risk för att bli prejudicerande för den framtida världsordningen. Resultatet av krigen och västvärldens inblandning i Libyen, Irak och Afghanistan tycker jag stärker den ståndpunkten. Folket i Bild hade jag följt på avstånd under 90-talet och noterat att tidningen fortfarande levde, nu med bokförläggaren Kalle Hägglund som redaktör och Erik Göthe som kassör. Upplagan hade fortsatt att sjunka. Tidningen hade undvikit att ta ställning inför folkomröstningen om svenskt medlemskap i EU och blivit alltmer irrelevant. Det rådde oreda i ekonomin och de...