Fortsätt till huvudinnehåll

Hjärnan mognar sent

Det var en nyårsafton i mitten av nittiotalet. Dottern, nyss fyllda fjorton, ville vara med om tolvslaget och fyrverkeriet på torget i den närbelägna förorten. Lena och jag hade dukat upp en god nyårsmiddag och skulle just sätta oss till bords. Jag minns inte längre vilka klockslag diskussionen gällde, bara att dottern ville vara ute långt längre än något vi kunde acceptera.

Som så ofta gick diskussionen snabbt över styr. Skällsorden haglade. Dörrar öppnades och slängdes igen med kraft och vad som eventuellt slank över mina läppar har jag lyckligt förträngt. Sammanbitet försökte Lena och jag såga oss igenom hummern, laxen eller vad middagen nu bestod av, medan åskmolnen hängde över oss. En viss sordin över stämningen hade lagts långt efter att dottern lämnat oss med ett sista brak i ytterdörren.

Själv minns jag en lördagskväll i tonåren. Jag hade lovat komma hem tidigt, men så var det en fest borta i Liljeholmen, och en flicka förstås. När jag kom hemsläntrande vid halv tretiden på morgonen lös varje fönster i vår lägenhet anklagande. Jag hade helt förträngt oroliga föräldrar och eventuella konsekvenser. Jag skämdes som en hund.

I torsdagen Svenska Dagbladet ("Hjärnan fullvuxen först vid 25") får jag äntligen förklaringen till vad som händer i hjärnan de här åren. Den amerikanske barn- och ungdomspsykiatern Jay Giedd och hans forskarteam har studerat hur den normala tonårshjärnan förändras.


Ett av de viktigaste fynden var hur sent delarna i pannloben mognar. Det är den delen som gör oss civiliserade och skiljer oss från djuren.

– Tonåringarna har därför ett mer känslomässigt styrt beteende eftersom den delen av hjärnan mognar snabbare, förklarar Jay Giedd.

Men det verkligt intressanta är vad det betyder för människoartens utveckling.

– Det här hör naturligtvis ihop med frigörelsen från familjen. Ungdomarna är biologiska varelser som ska ge sig ut för att blanda sina gener med andras långt från den egna familjen.

Men att lämna de närmaste är förstås läskigt. Därför behöver de en skjuts med extra risktagande för att göra det. Naturen var vis som såg till att hjärnan har fått just den här utvecklingen.

–Att hitta en partner är risky business. Tur då att biologin stöttar oss, avslutar Giedd.

Hur det gick på nyårsafton? Det regnade och dottern kom hem trött och frusen, långt tidigare än överenskommet.

Andra bloggar om och .

Läs mer

Breven från Bodil

Jag träffade Bodil Malmsten endast vid ett tillfälle. Det var någon gång i slutet av 80-talet. Folket i Bild hade författarafton på Strindbergssalen (numera Intima teatern) vid Norra Bantorget i Stockholm. Nils Granberg ansvarade för programmet. Jag skulle säga några ord som inledning och presentera författarna. Vi var båda rätt nervösa. Bodil kom, hälsade och frågade om Lars Forssell, en annan av de medverkande författarna, hade kommit. Hon såg fram emot att träffa honom. (Forssells ständiga förmåga att inte dyka upp eller lämna återbud i sista minuten var en av orsakerna till vår nervositet.) Men Lars Forssell kom, nykter och samlad, och läste med bravur sin långa dikt ”Ola med handklaveret”. Alla jublade. Bodil läste en av sina dikter. Att så här, i början av en text om Bodil Malmsten, lyfta fram Lars Forssell innebär inte att förminska (”gösta”) henne. Tvärtom, det var i den traditionen, med namn som Forssell, Pär Rådström, Marianne Höök m.fl., hon hade ett av sina ben (den folk...

Hur jag blev den jag blev (6:5): Ordförande på ett stormigt hav

Uppdaterad 2025-11-17  En ordförandes främsta uppgift är, sägs det, att hålla samman organisationen, vare sig det gäller ett politiskt parti eller den lokala schackklubben. I det avseendet var väl min tid som ordförande för Folket i Bild ett misslyckande. Stefan Lindgren hade anställts som ny redaktör. Stämningen var infekterad, blotta det faktum att jag ställt upp som ordförande fick mig i somligas ögon att betraktas som tillhörande fiendelägret. Ett försök från min sida att övertala Jörgen Widsell att acceptera ett dubbelkommando på tidningen vid sidan av Stefan (liknande det de haft på Gnistan ) misslyckades. Jörgen gick sedermera till Jan Stenbeck och startade Tidningen Z . SKP började falla samman, men då hade jag redan lämnat partiet. Min tid som ordförande kom i hög grad att kännetecknas av jakt på pengar. En kontrollbalansräkning hade troligen visat att bolaget var på obestånd. Lösningen, som styrelseledamoten Anders Runebjer presenterade, var att föra över verksamheten i e...

Hur jag blev den jag blev 7: Förlagsredaktören

Vi satt i en glasbur i en industrilokal på Döbelnsgatan i den del mellan Vasastan och Östermalm som stockholmarna kallar Sibirien. De fönsterlösa lokalerna sträckte sig över ett helt källarplan och hade tidigare varit hemvist för De Förenade FNL-grupperna. Lokalen hade nu övertagits av Ordfront. Vår bur var placerad strax intill garageinfarten, där lastbilar kom och gick med papper till tryckeriet, pallar med ark och färdiga böcker till och från binderiet. På vintern drog det iskallt från de öppna garagedörrarna. Dieselgaserna blandades med den stickande lukten från repron och doften av varmt, flytande vax från originalavdelningen längre in i lokalen. Genom betonggolvet fortplantade sig dunket från tryckpressarna. Utanför vår bur fanns boklagret där vi packade och levererade böcker till recensenter och de många mindre återförsäljarna. Året var 1977. Vi som satt inne i den gamla förmansburen var Dan, som börjat något halvår tidigare, Ylva som skötte marknadsföring och distribution och s...

Hur jag blev den jag blev: Teatergruppen

Jag hamnade i teatern av en slump. När jag slutade grundskolan hade jag valt samhällsvetenskaplig linje med estetisk inriktning. Det var teckning som intresserade mig. På skolan i Gubbängen fanns även drama som tillval. Det var avslappningsövningar, röstträning och improvisationer ett par timmar i veckan. Vår dynamiske lärare, gift med Ingmar Bergmans äldsta dotter, undervisade på flera gymnasieskolor runtom i Stockholm. Förutom vår skola Gubbängen: Kärrtorp, Sveaplan och Nya Elementar i Åkeshov. Med tiden började vi samlas på Sveaplans gymnasium på fredagskvällarna. I den stora aulan ägnade vi oss tillsammans med elever från de andra skolan åt att improvisera, dansa och öva tillsammans. Dessförinnan brukade några av oss gå på restaurang Norrås vid Odenplan och äta Coeur de filét Provencale, dricka vin och känna oss vuxna. När vår lärare lyckades ordna en studio, modernt utrustad med video, ljudanläggning m.m. högst upp i Nya Elementar förlade vi våra frivilliga timmar dit. Mitt intres...