Fortsätt till huvudinnehåll

Hjärnan mognar sent

Det var en nyårsafton i mitten av nittiotalet. Dottern, nyss fyllda fjorton, ville vara med om tolvslaget och fyrverkeriet på torget i den närbelägna förorten. Lena och jag hade dukat upp en god nyårsmiddag och skulle just sätta oss till bords. Jag minns inte längre vilka klockslag diskussionen gällde, bara att dottern ville vara ute långt längre än något vi kunde acceptera.

Som så ofta gick diskussionen snabbt över styr. Skällsorden haglade. Dörrar öppnades och slängdes igen med kraft och vad som eventuellt slank över mina läppar har jag lyckligt förträngt. Sammanbitet försökte Lena och jag såga oss igenom hummern, laxen eller vad middagen nu bestod av, medan åskmolnen hängde över oss. En viss sordin över stämningen hade lagts långt efter att dottern lämnat oss med ett sista brak i ytterdörren.

Själv minns jag en lördagskväll i tonåren. Jag hade lovat komma hem tidigt, men så var det en fest borta i Liljeholmen, och en flicka förstås. När jag kom hemsläntrande vid halv tretiden på morgonen lös varje fönster i vår lägenhet anklagande. Jag hade helt förträngt oroliga föräldrar och eventuella konsekvenser. Jag skämdes som en hund.

I torsdagen Svenska Dagbladet ("Hjärnan fullvuxen först vid 25") får jag äntligen förklaringen till vad som händer i hjärnan de här åren. Den amerikanske barn- och ungdomspsykiatern Jay Giedd och hans forskarteam har studerat hur den normala tonårshjärnan förändras.


Ett av de viktigaste fynden var hur sent delarna i pannloben mognar. Det är den delen som gör oss civiliserade och skiljer oss från djuren.

– Tonåringarna har därför ett mer känslomässigt styrt beteende eftersom den delen av hjärnan mognar snabbare, förklarar Jay Giedd.

Men det verkligt intressanta är vad det betyder för människoartens utveckling.

– Det här hör naturligtvis ihop med frigörelsen från familjen. Ungdomarna är biologiska varelser som ska ge sig ut för att blanda sina gener med andras långt från den egna familjen.

Men att lämna de närmaste är förstås läskigt. Därför behöver de en skjuts med extra risktagande för att göra det. Naturen var vis som såg till att hjärnan har fått just den här utvecklingen.

–Att hitta en partner är risky business. Tur då att biologin stöttar oss, avslutar Giedd.

Hur det gick på nyårsafton? Det regnade och dottern kom hem trött och frusen, långt tidigare än överenskommet.

Andra bloggar om och .

Läs mer

Hur jag blev den jag blev: Kurdernas vänner

Fredagen den 28 februari 1986 körde jag buss på kvällen. Jag kom hem sent, drog ur jacket till telefon och vaknade först av att Lena stod i dörren till sovrummet. Hon hade varit i tobakshandeln på Karlbergsvägen och köpt tidningen. I handen höll hon Dagens Nyheter. Rubriken ” PALME MÖRDAD. Skjuten i city av okänd man” fyllde förstasidan. På kvällen var vi bjudna på fest hos vänner i Björkhagen. Att mordet la sordin på stämning är väl en underdrift. Polisens självutnämnde spaningsledare Hans Holmér bestämde sig tidigt för att det var kurdiska grupper som låg bakom mordet. En fantombild publicerades med ett ansikte som antydde ett utomeuropeiskt ursprung. Bakgrunden till teorin var två mord som ägt rum inom exilkurdiska kretsar, ett i Uppsala 1984 och ett på Medborgarhuset i Stockholm 1985. Polis och medier utgick ifrån att det rörde sig om uppgörelser inom Kurdistans Arbetarparti (PKK) riktat mot avhoppare från partiet. I båda fallen greps mördarna snabbt och dömdes. En förundersökning ...

Hur jag blev den jag blev: Socialreporter och tonårsförälder

Journalist är inte en titel jag satt på något visitkort. Ändå har jag skrivit en del genom åren – även journalistik. Under och efter min tid som kulturredaktör på Folket i Bild gjorde jag längre intervjuer åt tidningen med artister och författare som Plura Jonsson, Gösta Ekman, Peter Curman och andra kulturaktiva. Jag gjorde även en serie reportage om arbetet vid en vårdcentral – Kvartersakuten i Vasastan, Stockholm – tillsammans med fotografen Susanne Walström. Något senare blev jag kontaktad av redaktören för Anhörig , FMN:s tidskrift. Man ville ha ett reportage om ett fall där en ung, svensk skådespelerska i ropet varit inblandad i en härva med försäljning av Ecstasy. Frågan hade först gått till Anders Sundelin ( När knarket kom till stan , Främlingen i Falun ) som tipsat om mitt namn. Det blev en djupdykning i förundersökning, rättegångsprotokoll och hovrättsförhandlingar innan allt publicerades stort uppslaget under rubriken ”Med kallt blod”. Bodil Malmsten undrade försynt om jag ...

Hur jag blev den jag blev: Historien upprepar sig

Historien upprepar sig, första gången som tragedi andra gången som fars, skrev Karl Marx. Något liknande kan man säga om det som utspelade sig i Folket i Bild i början av 00-talet. Krigen i det forna Jugoslavien blev något av en vattendelare inom vänster. På ena sidan de som stödde USA:s och Natos bombningar av Serbien. Själv sällade jag mig till dem som – utan att för den skull älska Serbien – såg bombningarna som ett brott mot folkrätten, med risk för att bli prejudicerande för den framtida världsordningen. Resultatet av krigen och västvärldens inblandning i Libyen, Irak och Afghanistan tycker jag stärker den ståndpunkten. Folket i Bild hade jag följt på avstånd under 90-talet och noterat att tidningen fortfarande levde, nu med bokförläggaren Kalle Hägglund som redaktör och Erik Göthe som kassör. Upplagan hade fortsatt att sjunka. Tidningen hade undvikit att ta ställning inför folkomröstningen om svenskt medlemskap i EU och blivit alltmer irrelevant. Det rådde oreda i ekonomin och de...

Hur jag blev den jag blev: Teatergruppen

Jag hamnade i teatern av en slump. När jag slutade grundskolan hade jag valt samhällsvetenskaplig linje med estetisk inriktning. Det var teckning som intresserade mig. På skolan i Gubbängen fanns även drama som tillval. Det var avslappningsövningar, röstträning och improvisationer ett par timmar i veckan. Vår dynamiske lärare, gift med Ingmar Bergmans äldsta dotter, undervisade på flera gymnasieskolor runtom i Stockholm. Förutom vår skola Gubbängen: Kärrtorp, Sveaplan och Nya Elementar i Åkeshov. Med tiden började vi samlas på Sveaplans gymnasium på fredagskvällarna. I den stora aulan ägnade vi oss tillsammans med elever från de andra skolan åt att improvisera, dansa och öva tillsammans. Dessförinnan brukade några av oss gå på restaurang Norrås vid Odenplan och äta Coeur de filét Provencale, dricka vin och känna oss vuxna. När vår lärare lyckades ordna en studio, modernt utrustad med video, ljudanläggning m.m. högst upp i Nya Elementar förlade vi våra frivilliga timmar dit. Mitt intres...