Fortsätt till huvudinnehåll

Hjärnan mognar sent

Det var en nyårsafton i mitten av nittiotalet. Dottern, nyss fyllda fjorton, ville vara med om tolvslaget och fyrverkeriet på torget i den närbelägna förorten. Lena och jag hade dukat upp en god nyårsmiddag och skulle just sätta oss till bords. Jag minns inte längre vilka klockslag diskussionen gällde, bara att dottern ville vara ute långt längre än något vi kunde acceptera.

Som så ofta gick diskussionen snabbt över styr. Skällsorden haglade. Dörrar öppnades och slängdes igen med kraft och vad som eventuellt slank över mina läppar har jag lyckligt förträngt. Sammanbitet försökte Lena och jag såga oss igenom hummern, laxen eller vad middagen nu bestod av, medan åskmolnen hängde över oss. En viss sordin över stämningen hade lagts långt efter att dottern lämnat oss med ett sista brak i ytterdörren.

Själv minns jag en lördagskväll i tonåren. Jag hade lovat komma hem tidigt, men så var det en fest borta i Liljeholmen, och en flicka förstås. När jag kom hemsläntrande vid halv tretiden på morgonen lös varje fönster i vår lägenhet anklagande. Jag hade helt förträngt oroliga föräldrar och eventuella konsekvenser. Jag skämdes som en hund.

I torsdagen Svenska Dagbladet ("Hjärnan fullvuxen först vid 25") får jag äntligen förklaringen till vad som händer i hjärnan de här åren. Den amerikanske barn- och ungdomspsykiatern Jay Giedd och hans forskarteam har studerat hur den normala tonårshjärnan förändras.


Ett av de viktigaste fynden var hur sent delarna i pannloben mognar. Det är den delen som gör oss civiliserade och skiljer oss från djuren.

– Tonåringarna har därför ett mer känslomässigt styrt beteende eftersom den delen av hjärnan mognar snabbare, förklarar Jay Giedd.

Men det verkligt intressanta är vad det betyder för människoartens utveckling.

– Det här hör naturligtvis ihop med frigörelsen från familjen. Ungdomarna är biologiska varelser som ska ge sig ut för att blanda sina gener med andras långt från den egna familjen.

Men att lämna de närmaste är förstås läskigt. Därför behöver de en skjuts med extra risktagande för att göra det. Naturen var vis som såg till att hjärnan har fått just den här utvecklingen.

–Att hitta en partner är risky business. Tur då att biologin stöttar oss, avslutar Giedd.

Hur det gick på nyårsafton? Det regnade och dottern kom hem trött och frusen, långt tidigare än överenskommet.

Andra bloggar om och .

Läs mer

Varför fäller bävern träd?

Lilla Sickla 16 november 2006 Frågan om bäverns vanor infinner sig på en av mina promenader längs Sicklasjön. Är den ett skadedjur eller har vi nytta av denna världens största gnagare (utanför tropikerna)? Bävern utrotades helt i vårt land på 1800-talet, mest för sin fina päls skull. På 1920-talet inplanterades den på nytt i Jämtland och har därifrån spridit sig söderut. Till sjöarna i Nacka kom den vandrande från Bergslagsskogarna i slutet av 1980-talet, skriver Nils-Erik Landell i Vattenstaden . Samma väg som järnet forslades till Nacka ströms smedjor på 1500-talet. Här gick en gång den gamla vikingaleden in mot Hammarby sjö innan Gustav Vasa lät dämma upp sjöarna. Bävern äter säv, vass och näckros och på stranden älggräs, kirskål, brännässlor och mjökört, läser jag hos Landell. Framåt hösten gnager den bark för att bygga upp sitt fett till vintern. I Nacka-sjöarna bygger den inga fördämningar. Djuren är bundna till sina hyddor hela vintern. Därför samlar de vinterförråd av växter oc...

När vi dör

Vad kan vara mer lämpligt än att inleda Allhelgonahelgen med en dikt. Jag väljer inledningen till Thomas Tidholms långa prosadikt ”När vi dör”. När vi dör När vi dör kommer vi inte att bli änglar och sitta på moln. Ingen tror på det längre och det blir inte heller så. Vi kommer att komma till ett annat land som kommer att likna Västergötland som det såg ut på 50-talet ungefär. Det kommer att finnas handelsbodar, där vi kan handla sill och strumpor. Och medan vi gör det kommer vi att kunna tala med varandra om allt som hänt oss. Alla kommer att ha ett helt liv bakom sig och ha mycket att berätta. Livet, kommer vi att säga till varandra, det var intressant och innehållsrikt för en så pass kort tid. Men man förstår att det inte kunde vara för evigt. Därtill var livet alldeles för upphetsat. Jamen att det var så upphetsat, säger vi sedan till varandra, berodde naturligtvis på att man kände att det var ont om tid. Det kan man inte anklaga livet för. Man visste ju att det bar...

Epilog: Pensionären

Det är snart två år sen jag gjorde mitt sista jobb som frilansande förlagsredaktör. Jag hade sedan några år slutat jaga uppdrag, telefonen ringde inte längre, mejlen med förfrågningar har sinat. Pension (det lilla som blivit efter ett liv som frilans) har jag tagit ut sedan flera år. Jobbet saknar jag inte, även om det lett till många spännande möten. Men anspänningen har många gånger varit stor. Men jag har lärt mig mycket, eller i alla fall lite om mycket. Och jag har kunnat disponera mina dagar efter behag (och funnits där när barnen kommit hem från skolan). Bakom mig har jag också lämnat det stockholmska kulturliv jag aldrig känt mig riktigt hemma i. Men mina dagar ser i stort sett likadana ut som när jag jobbade. Vaknar omkring sju, går ut en sväng med hunden, frukost med tidningen och sen några timmar vid skrivbordet. Att vara pensionär innebär inte att vara sysslolös. Östergarnslandet, där vi tillbringar en stor del av vår tid, är fyllt av föreningar och allehanda aktiviteter. S...

Hur jag blev den jag blev: Historien upprepar sig

Historien upprepar sig, första gången som tragedi andra gången som fars, skrev Karl Marx. Något liknande kan man säga om det som utspelade sig i Folket i Bild i början av 00-talet. Krigen i det forna Jugoslavien blev något av en vattendelare inom vänster. På ena sidan de som stödde USA:s och Natos bombningar av Serbien. Själv sällade jag mig till dem som – utan att för den skull älska Serbien – såg bombningarna som ett brott mot folkrätten, med risk för att bli prejudicerande för den framtida världsordningen. Resultatet av krigen och västvärldens inblandning i Libyen, Irak och Afghanistan tycker jag stärker den ståndpunkten. Folket i Bild hade jag följt på avstånd under 90-talet och noterat att tidningen fortfarande levde, nu med bokförläggaren Kalle Hägglund som redaktör och Erik Göthe som kassör. Upplagan hade fortsatt att sjunka. Tidningen hade undvikit att ta ställning inför folkomröstningen om svenskt medlemskap i EU och blivit alltmer irrelevant. Det rådde oreda i ekonomin och de...