Två svanpar häckar där vi bor. Ett par huserar i sjön upp mot Sickla och ett ute i Hammarby sjö. Gränsen mellan reviren har gått vid slussen nedanför vårt vardagsrumsfönster. I år har dock balansen rubbats sedan ytterligare ett par tillkommit. De håller till i kanalen – i den demilitariserade zonen mellan de båda andra paren. Tidigare under våren var skärmytslingarna både många och hårda.
Just nu ligger striderna nere. Det äldre paret häckar på den konstgjorda ön utanför udden. Honan ruvar – som alltid hos svanarna mest, hanen löser av emellanåt. Nykomlingarna verkar däremot inte ha byggt något bo, fast Lena blev vittne till en kort men intensiv parningsakt dem emellan för ett tag sen. Vi misstänker att striderna återupptas när ungarna kläckts och börjat simma. Svanar behöver stora arealer för att trygga försörjningen åt sig och sina avkommor.
Tidigt på morgnarna väcks vi annars av måsarnas skrän, det är skrattmåsen med sin svarta hätta, fiskmås och en och annan trut. Här och var ovanför taken ser man deras huvuden sticka upp. Snart kommer ungarna att strutta omkring på marken, intensivt bevakade från luften av de äldre fåglarna.
Kanadagässen däremot har redan fått sina ungar. De vuxna bligar misstänksamt men tiger när jag går förbi; de väser desto mer varje gång en hund passerar. Ingen gillar dem och deras avföring, men ungarna är näpna där de sliter lite tafatt i grässtråna. Om några veckor kommer svanarna att ha jagat iväg gässen. Så har det varit tidigare år.
Annars är det mest sothönsen som väcker vårt intresse och vår förtjusning. Deras knyckiga simmande och springande på vattnet med de överdimensionerade fötterna skapar liv och rörelse. De räds ingen. Likt små bogserbåtar cirklar de runt de betydligt större svanarna.
Erik Rosenbergs beskrivning av sothönsens revirstrider i hans klassiska Fåglar i Sverige är målande:
Just nu spanar vi in en hona som ruvar på en tuva i vattnet invid allébron. Förra året blev boet översvämmat innan kläckningen. I år hoppas vi att hon får ruva tiden ut, vi ser fram emot att få se ungarna med sina rödtoppiga punkfrisyrer och sitt ynkliga lilla läte.
Andra bloggar om fåglar.
Just nu ligger striderna nere. Det äldre paret häckar på den konstgjorda ön utanför udden. Honan ruvar – som alltid hos svanarna mest, hanen löser av emellanåt. Nykomlingarna verkar däremot inte ha byggt något bo, fast Lena blev vittne till en kort men intensiv parningsakt dem emellan för ett tag sen. Vi misstänker att striderna återupptas när ungarna kläckts och börjat simma. Svanar behöver stora arealer för att trygga försörjningen åt sig och sina avkommor.
Tidigt på morgnarna väcks vi annars av måsarnas skrän, det är skrattmåsen med sin svarta hätta, fiskmås och en och annan trut. Här och var ovanför taken ser man deras huvuden sticka upp. Snart kommer ungarna att strutta omkring på marken, intensivt bevakade från luften av de äldre fåglarna.
Kanadagässen däremot har redan fått sina ungar. De vuxna bligar misstänksamt men tiger när jag går förbi; de väser desto mer varje gång en hund passerar. Ingen gillar dem och deras avföring, men ungarna är näpna där de sliter lite tafatt i grässtråna. Om några veckor kommer svanarna att ha jagat iväg gässen. Så har det varit tidigare år.
Annars är det mest sothönsen som väcker vårt intresse och vår förtjusning. Deras knyckiga simmande och springande på vattnet med de överdimensionerade fötterna skapar liv och rörelse. De räds ingen. Likt små bogserbåtar cirklar de runt de betydligt större svanarna.
Erik Rosenbergs beskrivning av sothönsens revirstrider i hans klassiska Fåglar i Sverige är målande:
Såväl hanen som honan fara omkring i stridsberedskap vid gränserna av sitt halvtunnlands vass- eller sävfält, de ha härvid huvudet lågt, fjäderdräkten uppblåst och stjärten nästan rätt i luften, varför de se ut som stora svarta metkrokar. Ehuru det oftast stannar vid demonstrationer grannparen emellan utvecklas dock här och där i vassarna vilda slagsmål, varvid både näbbar och klor kommer till användning. Andfåglar blir också ofta avvisade från sothönsreviren, särskilt viggen – förmodligen därför att han är så svart!
Just nu spanar vi in en hona som ruvar på en tuva i vattnet invid allébron. Förra året blev boet översvämmat innan kläckningen. I år hoppas vi att hon får ruva tiden ut, vi ser fram emot att få se ungarna med sina rödtoppiga punkfrisyrer och sitt ynkliga lilla läte.
Andra bloggar om fåglar.
Kommentarer