Fortsätt till huvudinnehåll

Fågelliv

Två svanpar häckar där vi bor. Ett par huserar i sjön upp mot Sickla och ett ute i Hammarby sjö. Gränsen mellan reviren har gått vid slussen nedanför vårt vardagsrumsfönster. I år har dock balansen rubbats sedan ytterligare ett par tillkommit. De håller till i kanalen – i den demilitariserade zonen mellan de båda andra paren. Tidigare under våren var skärmytslingarna både många och hårda.

Just nu ligger striderna nere. Det äldre paret häckar på den konstgjorda ön utanför udden. Honan ruvar – som alltid hos svanarna mest, hanen löser av emellanåt. Nykomlingarna verkar däremot inte ha byggt något bo, fast Lena blev vittne till en kort men intensiv parningsakt dem emellan för ett tag sen. Vi misstänker att striderna återupptas när ungarna kläckts och börjat simma. Svanar behöver stora arealer för att trygga försörjningen åt sig och sina avkommor.

Häckande svan
Tidigt på morgnarna väcks vi annars av måsarnas skrän, det är skrattmåsen med sin svarta hätta, fiskmås och en och annan trut. Här och var ovanför taken ser man deras huvuden sticka upp. Snart kommer ungarna att strutta omkring på marken, intensivt bevakade från luften av de äldre fåglarna.

Ung mås
Kanadagässen däremot har redan fått sina ungar. De vuxna bligar misstänksamt men tiger när jag går förbi; de väser desto mer varje gång en hund passerar. Ingen gillar dem och deras avföring, men ungarna är näpna där de sliter lite tafatt i grässtråna. Om några veckor kommer svanarna att ha jagat iväg gässen. Så har det varit tidigare år.

Annars är det mest sothönsen som väcker vårt intresse och vår förtjusning. Deras knyckiga simmande och springande på vattnet med de överdimensionerade fötterna skapar liv och rörelse. De räds ingen. Likt små bogserbåtar cirklar de runt de betydligt större svanarna.

Gräsänder
Erik Rosenbergs beskrivning av sothönsens revirstrider i hans klassiska Fåglar i Sverige är målande:
Såväl hanen som honan fara omkring i stridsberedskap vid gränserna av sitt halvtunnlands vass- eller sävfält, de ha härvid huvudet lågt, fjäderdräkten uppblåst och stjärten nästan rätt i luften, varför de se ut som stora svarta metkrokar. Ehuru det oftast stannar vid demonstrationer grannparen emellan utvecklas dock här och där i vassarna vilda slagsmål, varvid både näbbar och klor kommer till användning. Andfåglar blir också ofta avvisade från sothönsreviren, särskilt viggen – förmodligen därför att han är så svart!

Sothöna
Just nu spanar vi in en hona som ruvar på en tuva i vattnet invid allébron. Förra året blev boet översvämmat innan kläckningen. I år hoppas vi att hon får ruva tiden ut, vi ser fram emot att få se ungarna med sina rödtoppiga punkfrisyrer och sitt ynkliga lilla läte.

Andra bloggar om .

Kommentarer

Läs mer

Varför fäller bävern träd?

Lilla Sickla 16 november 2006 Frågan om bäverns vanor infinner sig på en av mina promenader längs Sicklasjön. Är den ett skadedjur eller har vi nytta av denna världens största gnagare (utanför tropikerna)? Bävern utrotades helt i vårt land på 1800-talet, mest för sin fina päls skull. På 1920-talet inplanterades den på nytt i Jämtland och har därifrån spridit sig söderut. Till sjöarna i Nacka kom den vandrande från Bergslagsskogarna i slutet av 1980-talet, skriver Nils-Erik Landell i Vattenstaden . Samma väg som järnet forslades till Nacka ströms smedjor på 1500-talet. Här gick en gång den gamla vikingaleden in mot Hammarby sjö innan Gustav Vasa lät dämma upp sjöarna. Bävern äter säv, vass och näckros och på stranden älggräs, kirskål, brännässlor och mjökört, läser jag hos Landell. Framåt hösten gnager den bark för att bygga upp sitt fett till vintern. I Nacka-sjöarna bygger den inga fördämningar. Djuren är bundna till sina hyddor hela vintern. Därför samlar de vinterförråd av växter oc...

När vi dör

Vad kan vara mer lämpligt än att inleda Allhelgonahelgen med en dikt. Jag väljer inledningen till Thomas Tidholms långa prosadikt ”När vi dör”. När vi dör När vi dör kommer vi inte att bli änglar och sitta på moln. Ingen tror på det längre och det blir inte heller så. Vi kommer att komma till ett annat land som kommer att likna Västergötland som det såg ut på 50-talet ungefär. Det kommer att finnas handelsbodar, där vi kan handla sill och strumpor. Och medan vi gör det kommer vi att kunna tala med varandra om allt som hänt oss. Alla kommer att ha ett helt liv bakom sig och ha mycket att berätta. Livet, kommer vi att säga till varandra, det var intressant och innehållsrikt för en så pass kort tid. Men man förstår att det inte kunde vara för evigt. Därtill var livet alldeles för upphetsat. Jamen att det var så upphetsat, säger vi sedan till varandra, berodde naturligtvis på att man kände att det var ont om tid. Det kan man inte anklaga livet för. Man visste ju att det bar...

Epilog: Pensionären

Det är snart två år sen jag gjorde mitt sista jobb som frilansande förlagsredaktör. Jag hade sedan några år slutat jaga uppdrag, telefonen ringde inte längre, mejlen med förfrågningar har sinat. Pension (det lilla som blivit efter ett liv som frilans) har jag tagit ut sedan flera år. Jobbet saknar jag inte, även om det lett till många spännande möten. Men anspänningen har många gånger varit stor. Men jag har lärt mig mycket, eller i alla fall lite om mycket. Och jag har kunnat disponera mina dagar efter behag (och funnits där när barnen kommit hem från skolan). Bakom mig har jag också lämnat det stockholmska kulturliv jag aldrig känt mig riktigt hemma i. Men mina dagar ser i stort sett likadana ut som när jag jobbade. Vaknar omkring sju, går ut en sväng med hunden, frukost med tidningen och sen några timmar vid skrivbordet. Att vara pensionär innebär inte att vara sysslolös. Östergarnslandet, där vi tillbringar en stor del av vår tid, är fyllt av föreningar och allehanda aktiviteter. S...

Hur jag blev den jag blev: Historien upprepar sig

Historien upprepar sig, första gången som tragedi andra gången som fars, skrev Karl Marx. Något liknande kan man säga om det som utspelade sig i Folket i Bild i början av 00-talet. Krigen i det forna Jugoslavien blev något av en vattendelare inom vänster. På ena sidan de som stödde USA:s och Natos bombningar av Serbien. Själv sällade jag mig till dem som – utan att för den skull älska Serbien – såg bombningarna som ett brott mot folkrätten, med risk för att bli prejudicerande för den framtida världsordningen. Resultatet av krigen och västvärldens inblandning i Libyen, Irak och Afghanistan tycker jag stärker den ståndpunkten. Folket i Bild hade jag följt på avstånd under 90-talet och noterat att tidningen fortfarande levde, nu med bokförläggaren Kalle Hägglund som redaktör och Erik Göthe som kassör. Upplagan hade fortsatt att sjunka. Tidningen hade undvikit att ta ställning inför folkomröstningen om svenskt medlemskap i EU och blivit alltmer irrelevant. Det rådde oreda i ekonomin och de...