Fortsätt till huvudinnehåll

Fågelliv

Två svanpar häckar där vi bor. Ett par huserar i sjön upp mot Sickla och ett ute i Hammarby sjö. Gränsen mellan reviren har gått vid slussen nedanför vårt vardagsrumsfönster. I år har dock balansen rubbats sedan ytterligare ett par tillkommit. De håller till i kanalen – i den demilitariserade zonen mellan de båda andra paren. Tidigare under våren var skärmytslingarna både många och hårda.

Just nu ligger striderna nere. Det äldre paret häckar på den konstgjorda ön utanför udden. Honan ruvar – som alltid hos svanarna mest, hanen löser av emellanåt. Nykomlingarna verkar däremot inte ha byggt något bo, fast Lena blev vittne till en kort men intensiv parningsakt dem emellan för ett tag sen. Vi misstänker att striderna återupptas när ungarna kläckts och börjat simma. Svanar behöver stora arealer för att trygga försörjningen åt sig och sina avkommor.

Häckande svan
Tidigt på morgnarna väcks vi annars av måsarnas skrän, det är skrattmåsen med sin svarta hätta, fiskmås och en och annan trut. Här och var ovanför taken ser man deras huvuden sticka upp. Snart kommer ungarna att strutta omkring på marken, intensivt bevakade från luften av de äldre fåglarna.

Ung mås
Kanadagässen däremot har redan fått sina ungar. De vuxna bligar misstänksamt men tiger när jag går förbi; de väser desto mer varje gång en hund passerar. Ingen gillar dem och deras avföring, men ungarna är näpna där de sliter lite tafatt i grässtråna. Om några veckor kommer svanarna att ha jagat iväg gässen. Så har det varit tidigare år.

Annars är det mest sothönsen som väcker vårt intresse och vår förtjusning. Deras knyckiga simmande och springande på vattnet med de överdimensionerade fötterna skapar liv och rörelse. De räds ingen. Likt små bogserbåtar cirklar de runt de betydligt större svanarna.

Gräsänder
Erik Rosenbergs beskrivning av sothönsens revirstrider i hans klassiska Fåglar i Sverige är målande:
Såväl hanen som honan fara omkring i stridsberedskap vid gränserna av sitt halvtunnlands vass- eller sävfält, de ha härvid huvudet lågt, fjäderdräkten uppblåst och stjärten nästan rätt i luften, varför de se ut som stora svarta metkrokar. Ehuru det oftast stannar vid demonstrationer grannparen emellan utvecklas dock här och där i vassarna vilda slagsmål, varvid både näbbar och klor kommer till användning. Andfåglar blir också ofta avvisade från sothönsreviren, särskilt viggen – förmodligen därför att han är så svart!

Sothöna
Just nu spanar vi in en hona som ruvar på en tuva i vattnet invid allébron. Förra året blev boet översvämmat innan kläckningen. I år hoppas vi att hon får ruva tiden ut, vi ser fram emot att få se ungarna med sina rödtoppiga punkfrisyrer och sitt ynkliga lilla läte.

Andra bloggar om .

Kommentarer

Läs mer

Mörker

Idag skriver jag för hand i mörkret. Utländska myndigheter har ställt in betalningarna till bolaget som levererar vår ström. Man misstänker att bolaget, som kontrolleras av våra myndigheter, tar betalt av oss. Så nu har vi ingen el. Det hela började med att det utlystes fria allmänna val i vårt land. Vi gick man ur huse och röstade. Utländska valobservatörer sa att det var de mest demokratiska valen som genomförts i vår del av världen. Det var bara ett fel. Vi röstade bort den gamla, korrumperade regeringen och valde en ny. Det skulle vi inte ha gjort. Gränserna stängdes, biståndet upphörde. Våra män kan inte längre försörja sig. Nu sitter de på kaféerna och idisslar sin förtvivlan och ilska. Min son säger att han tänker gå med i motståndet. Jag vill inte att han ska dö. Han säger att han hellre dör än lever det här livet. Min förtvivlan är outsäglig. ”Gazas invånare förbannar Europa”, Svenska Dagbladet 21/8-07 Andra bloggar om Palestina .

Hur jag blev den jag blev: Gotland

Uppdaterad 2026-02-06   Min första kontakt med Gotland var när jag gjorde lumpen 1973. Jag var placerad på sjömätaren Johan Månsson och vi låg och mätte en uppgrundning utanför Hoburgen på södra Gotland. När det var dåligt väder tog vi någon av småbåtarna in till Vändburg och gick till pensionat Holmhällar och drack öl. När de andra tog sin andra och tredje öl valde jag att promenera i omgivningarna. Den höga öppna himlen och karga naturen fångade mig – som hittills tillbringat somrarna i ett lummigt Sörmland – omedelbart. Den sommaren cykelsemestrade min dåvarande flickvän och jag på ön. Stretade runt med alldeles för tung packning på de hårt trafikerade huvudvägarna. Detta var långt innan dagens utmärkta cykelleder. Påsken 1979 flydde Lena och jag våra familjer och gifte oss i Visby tillsammans med två vänner från Stockholm. Vi vittnade åt varandra och åt bröllopsmiddag på klassiska Lindgården. Vi hyrde hus i Själsö och kuskade Gotland runt i en gammal folkabubbla och tittade på ...

Hur jag blev den jag blev - boken

För den som inte hunnit tröttna på mina minnen här på bloggen har jag samlat några av texterna (plus lite bonusmaterial) i en bok, vackert formgiven av Christer Jonson. Boken är tillägnad mina barnbarn, men jag har också några exemplar till försäljning för den hugade. Mejla Tom.Carlson@abc.se så skickar jag en bok och faktura så långt lagret räcker. Priser är 245 kr (inkl. moms och frakt). ”Människan är en meningssökande varelse. Vi formar våra liv till berättelser, väljer vad i ett myller av händelser som vi tycker är viktigt. Vilka val och icke-val har fört oss hit? Vad hade hänt om jag fortsatt med teatern? Eller om min dåvarande sambo och jag fått barn när vi knappt var tjugo år fyllda (som fallet var för många i vår föräldrageneration). Eller …? Eller …? Hade jag alls suttit där jag är idag? I allas våra liv finns sådana avgörande ögonblick. Och de blir inte färre med åren.” (Ur Förordet)    

Hur jag blev den jag blev: Frilansredaktören

Ibland har jag fått frågan: ”Vad gör en förlagsredaktör?” Jag brukar svara: ”In i ena ändan kommer en bunt papper med mer eller mindre färdigskrivna texter och ut i den andra ändan ska det komma en bok. Redaktörens uppgift är att lotsa arbetet längs hela eller delar av vägen. Det kan vara språkgranskning, faktakoll, formgivning och tryckerikontakter.” Till mina filosofiska vänner brukar jag säga att förlagsredaktörens är ett samtalsyrke med tre poler: upphovsmannen, förlagsredaktören och texten. Vilket ibland kan vara nog så knepigt. En förläggare har entusiastiskt antagit ett manus för publicering, sen är det min uppgift att hitta och påvisa fel och oklarheter. Samtidigt ska jag upprätthålla en förtroendefull relation med upphovsmannen. Redaktörens uppgift är att likna vid en barnmorskas.* * Sommaren 1980 hade jag slutat på Ordfronts förlag och var barnledig under hösten med sonen. Jag hade beslutat mig för att pröva på tillvaron som frilans. Jag fick mitt första uppdrag av Ebbe Carl...