Trottoarerna på Kreta

Vi snubblar oss fram på gatorna i Agia Marina. Inte för att vi är berusade eller ovanligt klumpiga. Nej, gatorna här är kommunala, men inte trottoarerna. Varje fastighetsägare ansvarar för sin del av det gemensamma utrymmet. Eleganta klinkers utanför banker och kontor; asfalt och gatsten vid andra; gropar, stenar och gatubrunnar som sticker upp utanför ödetomter och enklare hus. Nivåskillnaderna är ofta påfallande.

Människan är en social varelse. Varje tid och varje kultur drar gränsen mellan individ och kollektiv på sitt sätt. I de nordeuropeiska välfärdsländerna inkluderar vi trottoarerna. I Sverige (tidigare åtminstone) även hemmet (byggnormen) och familjen (barnomsorgen). Men i de högt exploaterade turistorterna på norra Kreta snubblar vi oss fram.

Kommentarer

Anonym sa…

I Strängnäs har man inte nått längre än på Kreta. Vilket gör att man vintertid på ett äventyrligt sätt får snubbla sig fram. Varje fastighetsägare/villaägare svarar nämligen för snöröjningen och sandningen på trottoaren utanför sin tomt. Med högst varierande resultat.

Kommunens traktor håller rent på trottoarer längs allmän mark och kör däremellan ner på körbanan.

Rätt skall vara rätt. Oavsett hur tokigt det blir.

Hälsningar
Henrik

08 maj, 2007 08:38

Läs mer

En enda gång om året…

Vitsippa, äppelblom, körsbärsblom, häggmispel, gullviva, hägg, kastanj och syren.

Läs mer

40 år som gifta

I torsdags hade Lena och jag 40-årig bröllopsdag. Lena jobbade och jag hade styrelsemöte. Låter det oromantiskt? Nåja, i eftermiddag åker jag till Gotland. På kvällen har vi bokat bord på Lindgården, restaurangen där vi åt bröllopsmiddag tillsammans med våra vänner, som gift sig samtidigt med oss, påsken 1979. Och i sommar åker vi på tågluff tillsammans genom Europa till Italien. Kanske har jag med mig en present också. Så, visst firar vi. Men vad är det vi firar? Är 40 år som gifta något att sträva efter i en tid när vartannat äktenskap slutar i skilsmässa? När löften om nöd och lust gäller så länge som man har lust. Men kanske inte alltid i nöd. Här en text jag skrev för två år sedan, vid ett annat jubileum: 40 år tillsammans En dag i november firar Lena och jag att det var fyrtio år sedan vi träffades. Det var på en fest i Vasastan, i ett av alla vänsterkollektiv som fyllde den då nedgångna stadsdelen. Vi gör det genom det vi är allra bäst på: Laga och äta god mat. Vi lyssnar p...

Läs mer

De små stegens tyranni

Två artiklar i Dagens Nyheter (1/12-07) denna första helg i advent fångar min uppmärksamhet: Det engelska fastighetsbolaget Boultbee som i somras köpte tio av Stockholms stads inomhuscentra, bl.a. Ringen, Fältöversten och Skärholmens centrum har bestämt att inga politiska eller religiösa organisationer ska släppas in i bolagets gallerior. – Det är en kommerisiell yta för kommersiell aktivitet, inte för politisk eller religiös aktivitet, säger bolagets talesman till tidningen. Vårt alltid lika nöjda och glada borgarråd Kristina Alvendal (m) ser det inte som något demokratiproblem. – Det finns gott om andra allmänna platser i Stockholm stad där man kan ha både politiska kampanjmöten och religiösa sammankomster. Den som hastat över någon av de blåsiga parkeringsplatserna som omgärdar förorternas centrumbildnigarna är nog inte lika beredd att skriva under på det. ( DN 1/12-07) *** När Vårdval Stockholm införs försvinnet meddelarfriheten för anställda i privat verksamhet. Stoc...

Läs mer

När vi dör

Vad kan vara mer lämpligt än att inleda Allhelgonahelgen med en dikt. Jag väljer inledningen till Thomas Tidholms långa prosadikt ”När vi dör”. När vi dör När vi dör kommer vi inte att bli änglar och sitta på moln. Ingen tror på det längre och det blir inte heller så. Vi kommer att komma till ett annat land som kommer att likna Västergötland som det såg ut på 50-talet ungefär. Det kommer att finnas handelsbodar, där vi kan handla sill och strumpor. Och medan vi gör det kommer vi att kunna tala med varandra om allt som hänt oss. Alla kommer att ha ett helt liv bakom sig och ha mycket att berätta. Livet, kommer vi att säga till varandra, det var intressant och innehållsrikt för en så pass kort tid. Men man förstår att det inte kunde vara för evigt. Därtill var livet alldeles för upphetsat. Jamen att det var så upphetsat, säger vi sedan till varandra, berodde naturligtvis på att man kände att det var ont om tid. Det kan man inte anklaga livet för. Man visste ju att det bar...

Läs mer

Tankar i trappen

Leta i den här bloggen