Fortsätt till huvudinnehåll

Barnrikehusen

På väg hem från ett tårtkalas med släkten promenerar vi genom Årsta. Jag pekar ut huset på Sköntorpsvägen där jag bodde från det jag var åtta år, Årstabergen där vi lekte, parken där vi hängde och lyssnade på tio-i-topp som tonåringar. På vägen passerar vi de röda tegellimporna på Skagersvägen.

- Och där låg barnrikehusen, säger jag.
- Barnrikehusen? frågar någon.

Ja, varför kallades de så? Jag mumlar något om Myrdalkåkar och socialt bostadsbyggande. Men säker är jag inte.

Hemma slår jag upp på nätet och ramlar rakt ner i ett helt sekels bostadspolitik: Nödhjälpsbostäder, egnahemslån och lånesubventioner, Bostadssociala utredningen 1934, hyresreglering, bostadsbidrag, allmännyttan (”Genom att bygga och förvalta bostäder utan enskilt vinstintresse skulle de bidra till stabilitet och motverka spekulation även på bostadsmarknaden i övrigt”), miljonprogrammet, bruksvärdessystem, ROT-program m.m.

Från att ha betraktats som en vara på en marknad blev bostaden en social rättighet. Och nu är vi tillbaka där det hela började. En vara på en marknad.

Frågan är bara varför rätten att dra av räntan på lånen för oss bostadsrättsinnehavare och villaägare snart är det enda kvarvarande stödet från staten till boendet. Rätt svar belönas med nästa nummer av Metro Bostad.

Och hur var det nu med barnrikehusen? Enligt NE förhöll det sig på det här viset:

barnrikehus,
hyreshus avsett för barnfamiljer med små inkomster. Från sekelskiftet 1900 och framåt drevs barnrikehus, ofta med låg standard, av filantropiskt intresserade personer och organisationer, ibland som kommunala stiftelser. På förslag av Bostadssociala utredningen infördes 1935 särskilda lån och bidrag för uppförande av bostäder om minst två rum och kök med fullvärdig utrustning och avsedda för familjer med tre eller flera barn. Dessa barnrikehus förvaltades av allmännyttiga bostadsföretag under kommunal kontroll. Efter andra världskriget inriktades bostadspolitiken på mer generella åtgärder, och det särskilda stödet till barnrikehus avskaffades. Jfr bostadspolitik.

2007-05-15 Källa Nationalencyklopedin
http://www.ne.se/jsp/search/article.jsp?i_art_id=124230




Skagersvägen i Årsta. Bilder från hitta.se

Fler bloggar om och
Etiketter:

Kommentarer

Inger sa…
Om du är intresserad av bostadsfrågor kanske du kan ha något att hämta på min blogg "Om att hyra och annat viktigt" som finns på http://inger-visomvillhyra.blogspot.com.
/Inger Nilsson

PS. Hälsa Lena
16 maj, 2007 18:46
Skicka en kommentar

Läs mer

Hur jag blev den jag blev (6:2): Efter stormen, före stormen

Föreningen led av baksmälla efter IB-affären. Tidningen hade stått i centrum för omvärldens intresse. Alla krafter hade varit inriktade på arbetet med att skapa opinion och få de fängslade journalisterna fria. Nu var det åter vardag. En tidning skulle produceras var fjortonde dag, ekonomin svajade, även om förskotten från prenumeranterna med dagens mått var hisnande. Värre var att Folket i Bild fått rykte om sig att vara trög och långsam i kontakten med medarbetarna. En ny redaktion kom efter en tid på plats när först Jan Stolpe och sen Jan Guillou efter sin fängelsevistelse valde att sluta. Nya kvastar med bland annat Margareta Garpe med bakgrund på Aftonbladet tog vid. Samlevnadsfrågor och andra ämnen började ta plats i tidningen. Kritiken mot den nya inriktningen var hård: ”Det behövs inte en till Femina!” Själv hamnade jag i korsdraget efter att ha låtit mig intervjuas i samband med ett reportage om en, vad vi idag skulle kalla utbränd, f.d. FNL-aktivist. Min reträtt var inte särsk...
3 kommentarer
Läs mer

1960-talet var hans bästa tid

1960-talet var hans bästa tid. 1959 gifte han om sig med kvinnan i sitt liv, min mor. Vi blev en familj, på riktigt. Att min mormor följde med på köpet fick han ta. Han och mamma sov i bäddsoffan i vardagsrummet. Mormor hade det innersta rummet, där stod teven – också det en nyhet i tiden. Och jag fick ett eget rum. Mamma och han hade målat väggarna blå. Med hammare och pryl bilade han hål i betongväggarna för att sätta upp en sänglampa och en hylla. Han fixade med elkopplingar så att de kunde släcka taklampan från bäddsoffan där de sov. Sånt hade han lärt av sin pappa, min farfar, som varit elektriker. Det var en tid av optimism och framtidstro. På lördagarna (i början av 60-talet arbetade man fortfarande halva lördagen) kunde mina föräldrar mötas vid Centralstationen när han kom från jobbet i Södertälje. Sedan gick de till Sterlings på Regeringsgatan, där man kunde lyssna till de senaste skivorna i små draperiförsedda bås. Frank Sinatra, förstås, var den store hjälten. Men hemma...
En kommentar
Läs mer

Alla helgons dag

”Utan att döden funnes levde ingen” - Gunnar Ekelöf Jag ser Ulf von Strauss film om Skogskyrkogården på tv och tänker på mina döda. Det är Alla Helgons dag. Nere i köpcentret pågår kommersen för fullt. Endast Systembolaget markerar att det är en röd dag. En och annan svär över de nerdragna gallergrindarna. Jag är inte religiös. Mitt behov av att fira Jesu födelse, uppståndelse och himlafärd är begränsat. Jag sörjer heller ingen på långfredagen. Men nog borde vi en dag som denna stanna upp en stund och tänka på dem förutan vilka vi aldrig fötts, liksom vänner och andra som lämnat det jordiska. Ja, jag vet att köerna ringlar sig långa vid våra kyrkogårdar denna helg, marschaller tänds i skymningen. Men ändå, vår tids religion - konsumismen - tillåter inga andra gudar jämte sig. Och framför allt ingen tid för stillhet och eftertanke. * Citatet ovan ur Gunnar Ekelöfs dikt är motto för Ulf von Strauss film som kan ses som en fristående fortsättning på hans film ” Döden - en film...
En kommentar
Läs mer

Hur jag blev den jag blev (6:4): Den stora oredan

1977 började jag arbeta som förlagsredaktör på Ordfronts förlag, först vikarierande senare som ordinarie. Händelseutvecklingen på tidningen följde jag på avstånd genom luncher med Peter Larsson, som blivit organisationssekreterare 1976, och som ledamot i valberedningen under något år. Vietnam invasion av Kampuchea 1978 och Kinas attack på Vietnam året efter fick kompassen att snurra hos alla antiimperialister och m-l-are. Vem kunde man nu lita på? Världen var ständigt närvarande för vår generation. Tidningen och föreningen uppmärksammade tioårsdagen av bildandet av Charta 77 i Tjeckoslovakien med reportage och opinionsmöten. Kontakter knöts med många oppositionella i Östeuropa. Föreningen arrangerade också en bejublad konsert med Wolf Biermann, den tyske vissångaren och författaren som 1976 blivit fråntagen sitt östtyska medborgarskap i samband med en turné i Västtyskland. Läget för tidningen och föreningen hade börjat stabilisera sig. Föreningsstyrelsen hade breddats med namn som P.O...
En kommentar
Läs mer