Fortsätt till huvudinnehåll

Barnrikehusen

På väg hem från ett tårtkalas med släkten promenerar vi genom Årsta. Jag pekar ut huset på Sköntorpsvägen där jag bodde från det jag var åtta år, Årstabergen där vi lekte, parken där vi hängde och lyssnade på tio-i-topp som tonåringar. På vägen passerar vi de röda tegellimporna på Skagersvägen.

- Och där låg barnrikehusen, säger jag.
- Barnrikehusen? frågar någon.

Ja, varför kallades de så? Jag mumlar något om Myrdalkåkar och socialt bostadsbyggande. Men säker är jag inte.

Hemma slår jag upp på nätet och ramlar rakt ner i ett helt sekels bostadspolitik: Nödhjälpsbostäder, egnahemslån och lånesubventioner, Bostadssociala utredningen 1934, hyresreglering, bostadsbidrag, allmännyttan (”Genom att bygga och förvalta bostäder utan enskilt vinstintresse skulle de bidra till stabilitet och motverka spekulation även på bostadsmarknaden i övrigt”), miljonprogrammet, bruksvärdessystem, ROT-program m.m.

Från att ha betraktats som en vara på en marknad blev bostaden en social rättighet. Och nu är vi tillbaka där det hela började. En vara på en marknad.

Frågan är bara varför rätten att dra av räntan på lånen för oss bostadsrättsinnehavare och villaägare snart är det enda kvarvarande stödet från staten till boendet. Rätt svar belönas med nästa nummer av Metro Bostad.

Och hur var det nu med barnrikehusen? Enligt NE förhöll det sig på det här viset:

barnrikehus,
hyreshus avsett för barnfamiljer med små inkomster. Från sekelskiftet 1900 och framåt drevs barnrikehus, ofta med låg standard, av filantropiskt intresserade personer och organisationer, ibland som kommunala stiftelser. På förslag av Bostadssociala utredningen infördes 1935 särskilda lån och bidrag för uppförande av bostäder om minst två rum och kök med fullvärdig utrustning och avsedda för familjer med tre eller flera barn. Dessa barnrikehus förvaltades av allmännyttiga bostadsföretag under kommunal kontroll. Efter andra världskriget inriktades bostadspolitiken på mer generella åtgärder, och det särskilda stödet till barnrikehus avskaffades. Jfr bostadspolitik.

2007-05-15 Källa Nationalencyklopedin
http://www.ne.se/jsp/search/article.jsp?i_art_id=124230




Skagersvägen i Årsta. Bilder från hitta.se

Fler bloggar om och

Kommentarer

Inger sa…
Om du är intresserad av bostadsfrågor kanske du kan ha något att hämta på min blogg "Om att hyra och annat viktigt" som finns på http://inger-visomvillhyra.blogspot.com.
/Inger Nilsson

PS. Hälsa Lena

Läs mer

Breven från Bodil

Jag träffade Bodil Malmsten endast vid ett tillfälle. Det var någon gång i slutet av 80-talet. Folket i Bild hade författarafton på Strindbergssalen (numera Intima teatern) vid Norra Bantorget i Stockholm. Nils Granberg ansvarade för programmet. Jag skulle säga några ord som inledning och presentera författarna. Vi var båda rätt nervösa. Bodil kom, hälsade och frågade om Lars Forssell, en annan av de medverkande författarna, hade kommit. Hon såg fram emot att träffa honom. (Forssells ständiga förmåga att inte dyka upp eller lämna återbud i sista minuten var en av orsakerna till vår nervositet.) Men Lars Forssell kom, nykter och samlad, och läste med bravur sin långa dikt ”Ola med handklaveret”. Alla jublade. Bodil läste en av sina dikter. Att så här, i början av en text om Bodil Malmsten, lyfta fram Lars Forssell innebär inte att förminska (”gösta”) henne. Tvärtom, det var i den traditionen, med namn som Forssell, Pär Rådström, Marianne Höök m.fl., hon hade ett av sina ben (den folk...

Hur jag blev den jag blev (6:5): Ordförande på ett stormigt hav

Uppdaterad 2025-11-17  En ordförandes främsta uppgift är, sägs det, att hålla samman organisationen, vare sig det gäller ett politiskt parti eller den lokala schackklubben. I det avseendet var väl min tid som ordförande för Folket i Bild ett misslyckande. Stefan Lindgren hade anställts som ny redaktör. Stämningen var infekterad, blotta det faktum att jag ställt upp som ordförande fick mig i somligas ögon att betraktas som tillhörande fiendelägret. Ett försök från min sida att övertala Jörgen Widsell att acceptera ett dubbelkommando på tidningen vid sidan av Stefan (liknande det de haft på Gnistan ) misslyckades. Jörgen gick sedermera till Jan Stenbeck och startade Tidningen Z . SKP började falla samman, men då hade jag redan lämnat partiet. Min tid som ordförande kom i hög grad att kännetecknas av jakt på pengar. En kontrollbalansräkning hade troligen visat att bolaget var på obestånd. Lösningen, som styrelseledamoten Anders Runebjer presenterade, var att föra över verksamheten i e...

Hur jag blev den jag blev 7: Förlagsredaktören

Vi satt i en glasbur i en industrilokal på Döbelnsgatan i den del mellan Vasastan och Östermalm som stockholmarna kallar Sibirien. De fönsterlösa lokalerna sträckte sig över ett helt källarplan och hade tidigare varit hemvist för De Förenade FNL-grupperna. Lokalen hade nu övertagits av Ordfront. Vår bur var placerad strax intill garageinfarten, där lastbilar kom och gick med papper till tryckeriet, pallar med ark och färdiga böcker till och från binderiet. På vintern drog det iskallt från de öppna garagedörrarna. Dieselgaserna blandades med den stickande lukten från repron och doften av varmt, flytande vax från originalavdelningen längre in i lokalen. Genom betonggolvet fortplantade sig dunket från tryckpressarna. Utanför vår bur fanns boklagret där vi packade och levererade böcker till recensenter och de många mindre återförsäljarna. Året var 1977. Vi som satt inne i den gamla förmansburen var Dan, som börjat något halvår tidigare, Ylva som skötte marknadsföring och distribution och s...

Hur jag blev den jag blev: Teatergruppen

Jag hamnade i teatern av en slump. När jag slutade grundskolan hade jag valt samhällsvetenskaplig linje med estetisk inriktning. Det var teckning som intresserade mig. På skolan i Gubbängen fanns även drama som tillval. Det var avslappningsövningar, röstträning och improvisationer ett par timmar i veckan. Vår dynamiske lärare, gift med Ingmar Bergmans äldsta dotter, undervisade på flera gymnasieskolor runtom i Stockholm. Förutom vår skola Gubbängen: Kärrtorp, Sveaplan och Nya Elementar i Åkeshov. Med tiden började vi samlas på Sveaplans gymnasium på fredagskvällarna. I den stora aulan ägnade vi oss tillsammans med elever från de andra skolan åt att improvisera, dansa och öva tillsammans. Dessförinnan brukade några av oss gå på restaurang Norrås vid Odenplan och äta Coeur de filét Provencale, dricka vin och känna oss vuxna. När vår lärare lyckades ordna en studio, modernt utrustad med video, ljudanläggning m.m. högst upp i Nya Elementar förlade vi våra frivilliga timmar dit. Mitt intres...