Fortsätt till huvudinnehåll

Barnrikehusen

På väg hem från ett tårtkalas med släkten promenerar vi genom Årsta. Jag pekar ut huset på Sköntorpsvägen där jag bodde från det jag var åtta år, Årstabergen där vi lekte, parken där vi hängde och lyssnade på tio-i-topp som tonåringar. På vägen passerar vi de röda tegellimporna på Skagersvägen.

- Och där låg barnrikehusen, säger jag.
- Barnrikehusen? frågar någon.

Ja, varför kallades de så? Jag mumlar något om Myrdalkåkar och socialt bostadsbyggande. Men säker är jag inte.

Hemma slår jag upp på nätet och ramlar rakt ner i ett helt sekels bostadspolitik: Nödhjälpsbostäder, egnahemslån och lånesubventioner, Bostadssociala utredningen 1934, hyresreglering, bostadsbidrag, allmännyttan (”Genom att bygga och förvalta bostäder utan enskilt vinstintresse skulle de bidra till stabilitet och motverka spekulation även på bostadsmarknaden i övrigt”), miljonprogrammet, bruksvärdessystem, ROT-program m.m.

Från att ha betraktats som en vara på en marknad blev bostaden en social rättighet. Och nu är vi tillbaka där det hela började. En vara på en marknad.

Frågan är bara varför rätten att dra av räntan på lånen för oss bostadsrättsinnehavare och villaägare snart är det enda kvarvarande stödet från staten till boendet. Rätt svar belönas med nästa nummer av Metro Bostad.

Och hur var det nu med barnrikehusen? Enligt NE förhöll det sig på det här viset:

barnrikehus,
hyreshus avsett för barnfamiljer med små inkomster. Från sekelskiftet 1900 och framåt drevs barnrikehus, ofta med låg standard, av filantropiskt intresserade personer och organisationer, ibland som kommunala stiftelser. På förslag av Bostadssociala utredningen infördes 1935 särskilda lån och bidrag för uppförande av bostäder om minst två rum och kök med fullvärdig utrustning och avsedda för familjer med tre eller flera barn. Dessa barnrikehus förvaltades av allmännyttiga bostadsföretag under kommunal kontroll. Efter andra världskriget inriktades bostadspolitiken på mer generella åtgärder, och det särskilda stödet till barnrikehus avskaffades. Jfr bostadspolitik.

2007-05-15 Källa Nationalencyklopedin
http://www.ne.se/jsp/search/article.jsp?i_art_id=124230




Skagersvägen i Årsta. Bilder från hitta.se

Fler bloggar om och
Etiketter:

Kommentarer

Inger sa…
Om du är intresserad av bostadsfrågor kanske du kan ha något att hämta på min blogg "Om att hyra och annat viktigt" som finns på http://inger-visomvillhyra.blogspot.com.
/Inger Nilsson

PS. Hälsa Lena
16 maj, 2007 18:46
Skicka en kommentar

Läs mer

Hur jag blev den jag blev: Historien upprepar sig

Historien upprepar sig, första gången som tragedi andra gången som fars, skrev Karl Marx. Något liknande kan man säga om det som utspelade sig i Folket i Bild i början av 00-talet. Krigen i det forna Jugoslavien blev något av en vattendelare inom vänster. På ena sidan de som stödde USA:s och Natos bombningar av Serbien. Själv sällade jag mig till dem som – utan att för den skull älska Serbien – såg bombningarna som ett brott mot folkrätten, med risk för att bli prejudicerande för den framtida världsordningen. Resultatet av krigen och västvärldens inblandning i Libyen, Irak och Afghanistan tycker jag stärker den ståndpunkten. Folket i Bild hade jag följt på avstånd under 90-talet och noterat att tidningen fortfarande levde, nu med bokförläggaren Kalle Hägglund som redaktör och Erik Göthe som kassör. Upplagan hade fortsatt att sjunka. Tidningen hade undvikit att ta ställning inför folkomröstningen om svenskt medlemskap i EU och blivit alltmer irrelevant. Det rådde oreda i ekonomin och de...
En kommentar
Läs mer

Hur jag blev den jag blev: Frilansredaktören

Ibland har jag fått frågan: ”Vad gör en förlagsredaktör?” Jag brukar svara: ”In i ena ändan kommer en bunt papper med mer eller mindre färdigskrivna texter och ut i den andra ändan ska det komma en bok. Redaktörens uppgift är att lotsa arbetet längs hela eller delar av vägen. Det kan vara språkgranskning, faktakoll, formgivning och tryckerikontakter.” Till mina filosofiska vänner brukar jag säga att förlagsredaktörens är ett samtalsyrke med tre poler: upphovsmannen, förlagsredaktören och texten. Vilket ibland kan vara nog så knepigt. En förläggare har entusiastiskt antagit ett manus för publicering, sen är det min uppgift att hitta och påvisa fel och oklarheter. Samtidigt ska jag upprätthålla en förtroendefull relation med upphovsmannen. Redaktörens uppgift är att likna vid en barnmorskas.* * Sommaren 1980 hade jag slutat på Ordfronts förlag och var barnledig under hösten med sonen. Jag hade beslutat mig för att pröva på tillvaron som frilans. Jag fick mitt första uppdrag av Ebbe Carl...
Skicka en kommentar
Läs mer

Hur jag blev den jag blev: Gotland

Min första kontakt med Gotland var när jag gjorde lumpen 1973. Jag var placerad på sjömätaren Johan Månsson och vi låg och mätte en uppgrundning utanför Hoburgen på södra Gotland. När det var dåligt väder tog vi någon av småbåtarna in till Vändburg och gick till pensionat Holmhällar och drack öl. När de andra tog sin andra och tredje öl valde jag att promenera i omgivningarna. Den höga öppna himlen och karga naturen fångade mig – som hittills tillbringat somrarna i ett lummigt Sörmland – omedelbart. Den sommaren cykelsemestrade min dåvarande flickvän och jag på ön. Stretade runt med alldeles för tung packning på de hårt trafikerade huvudvägarna. Detta var långt innan dagens utmärkta cykelleder. Påsken 1979 flydde Lena och jag våra familjer och gifte oss i Visby tillsammans med två vänner från Stockholm. Vi vittnade åt varandra och åt bröllopsmiddag på klassiska Lindgården. Vi hyrde hus i Själsö och kuskade Gotland runt i en gammal folkabubbla och tittade på kyrkor. Det var fortfarande ...
En kommentar
Läs mer

Hur jag blev den jag blev: ”Är det du som är filosofen?”

– Är det du som är filosofen? En kille i tjugoårsåldern kommer insläntrande i den lilla möteslokalen i biblioteket i Hagsätra. Vi är ett tiotal personer som samlats till månadens filosofikafé. Ämnet för kvällen, som deltagarna själva valt, är ”Finns Gud?” – Nej, svarar jag, det är ni som är filosoferna. * Arbetsbördan som ansvarig och mädchen für alles på Folket i Bild hade till slut blivit för stor. Vi hade också sålt vårt hus där vi bott 18 år och flyttat till en lägenhet i Hammarby Sjöstad. Hela tillvaron var i gungning och jag blev sjukskriven för utmattningsdepression. Jag började också gå på samtal hos en psykoterapeut. Efter att ha klarat av det obligatoriska utforskandet av barndomen och en del kbt-övningar kom våra samtal att handla om mycket annat. Hon hade en bakgrund inom näringslivet och vi samtalade om relationer, behovet av balans i tillvaron och mina ”affärsplaner”. Jag började inse att vi i vår kultur gärna sjukdomsförklarar många av de kriser som hör livet till. Därfö...
Skicka en kommentar
Läs mer