Fortsätt till huvudinnehåll

Apocalypse now

Nog finns det åtskilliga skäl för oss att ändra vår konsumistiska livsstil (några bloggade jag om i Ett annat Sverige). Men det samfällda pådraget i medierna det senaste halvåret om klimatförändringarna gör mig misstänksam. För hur var det egentligen?

”… alltsammans började när människan satte den första grävkäppen i marken för att odla. Det var det som rubbade balansen i naturen. Men hade inte människan blivit bofast och börjat odla så hade vi inte heller haft civilisation och med den inte möjligheten att utveckla vetenskapen och därmed minska mänsklighetens lidande”, konstateraren berättarjaget i Anders Norborgs roman I fyrverkeriernas tid. (När får vi för övrigt se denna högintressanta politiska roman recenserad i Aftonbladet eller Svenska Dagbladet?)

Jag tänker på de orden när jag en morgon lyssnar till radions Ring 1. Man avhandlar växthuseffekt och klimatförändringar. Det är mest äldre herrar som ringer. Alla verkar vara överens. Det här håller inte. Något måste göras.

– De är för många, säger en.
– De?
– Ja, indierna och kineserna alltså.

Det behövs någon form av befolkningskontroll, konstaterar han. Annars blir de för många, och de kommer alla att vilja ha samma levnadsstandard som vi.

Ja, kanske är det där skon klämmer. Nu när Kina och Indien raskt och brutalt (som England på 1800-talet) industrialiseras börjar plötsligt George W. Bush och Fredrik Reinfeldt att prata väder (i stället för krig och oljefält).

Vi människor är ganska förutsägbara i vårt beteende. Vi vill köpa billigt och sälja dyrt (t.ex. vår arbetskraft). Om politik nu är ”processen att […] utöva makt i offentliga sammanhang” så finns det en mängd styrmedel att ta till om man verkligen vill ändra människors beteenden. Höga avgifter på sånt man vill minska (t.ex. långa transporter av livsmedel) för att subventionera sånt man vill uppmuntra (t.ex. lokalt producerade grödor).

I stället demonstrerar politiker och medier sin makt över våra sinnen genom att skuldbelägga oss medborgare. Det gör mig misstänksam.

Majgull Axelsson skrev för övrigt tänkvärt om undergångsvisioner och domedagsprofetior i söndagens DN (”Helvetespredikanter har alltid skaffat sig makt över andra människor”, Dagens Nyheter 20/5-07).

I Fyrverkeriernas tid är en synnerligen läsvärd roman om den tid vi lever i, utgiven av Leopard förlag.


Andra bloggar om och .

Kommentarer

Dom där som tycker att vi måste hindra kineserna från att skaffa bil: för sent! Stadsinnevånare i Kina kör så det ryker! Men hoppingivande nog har många också elmoped.
Satsa på forskning om mindre osande bränsle istället för att försöka stoppa andra människors försök att få en mindre slitsam tillvaro.
Anonym sa…
Hörde du Ring P1 idag? Där var det en som tog upp att CO2 flyger ju ut när man öppnar colaflaskan eller ölburken! För att inte tala om vinframställningen som ju innebär att druvsockret jäses till alkohol och koldioxid.

Läs mer

Hur jag blev den jag blev: Historien upprepar sig

Historien upprepar sig, första gången som tragedi andra gången som fars, skrev Karl Marx. Något liknande kan man säga om det som utspelade sig i Folket i Bild i början av 00-talet. Krigen i det forna Jugoslavien blev något av en vattendelare inom vänster. På ena sidan de som stödde USA:s och Natos bombningar av Serbien. Själv sällade jag mig till dem som – utan att för den skull älska Serbien – såg bombningarna som ett brott mot folkrätten, med risk för att bli prejudicerande för den framtida världsordningen. Resultatet av krigen och västvärldens inblandning i Libyen, Irak och Afghanistan tycker jag stärker den ståndpunkten. Folket i Bild hade jag följt på avstånd under 90-talet och noterat att tidningen fortfarande levde, nu med bokförläggaren Kalle Hägglund som redaktör och Erik Göthe som kassör. Upplagan hade fortsatt att sjunka. Tidningen hade undvikit att ta ställning inför folkomröstningen om svenskt medlemskap i EU och blivit alltmer irrelevant. Det rådde oreda i ekonomin och de...

Hur jag blev den jag blev: Frilansredaktören

Ibland har jag fått frågan: ”Vad gör en förlagsredaktör?” Jag brukar svara: ”In i ena ändan kommer en bunt papper med mer eller mindre färdigskrivna texter och ut i den andra ändan ska det komma en bok. Redaktörens uppgift är att lotsa arbetet längs hela eller delar av vägen. Det kan vara språkgranskning, faktakoll, formgivning och tryckerikontakter.” Till mina filosofiska vänner brukar jag säga att förlagsredaktörens är ett samtalsyrke med tre poler: upphovsmannen, förlagsredaktören och texten. Vilket ibland kan vara nog så knepigt. En förläggare har entusiastiskt antagit ett manus för publicering, sen är det min uppgift att hitta och påvisa fel och oklarheter. Samtidigt ska jag upprätthålla en förtroendefull relation med upphovsmannen. Redaktörens uppgift är att likna vid en barnmorskas.* * Sommaren 1980 hade jag slutat på Ordfronts förlag och var barnledig under hösten med sonen. Jag hade beslutat mig för att pröva på tillvaron som frilans. Jag fick mitt första uppdrag av Ebbe Carl...

Hur jag blev den jag blev: Gotland

Min första kontakt med Gotland var när jag gjorde lumpen 1973. Jag var placerad på sjömätaren Johan Månsson och vi låg och mätte en uppgrundning utanför Hoburgen på södra Gotland. När det var dåligt väder tog vi någon av småbåtarna in till Vändburg och gick till pensionat Holmhällar och drack öl. När de andra tog sin andra och tredje öl valde jag att promenera i omgivningarna. Den höga öppna himlen och karga naturen fångade mig – som hittills tillbringat somrarna i ett lummigt Sörmland – omedelbart. Den sommaren cykelsemestrade min dåvarande flickvän och jag på ön. Stretade runt med alldeles för tung packning på de hårt trafikerade huvudvägarna. Detta var långt innan dagens utmärkta cykelleder. Påsken 1979 flydde Lena och jag våra familjer och gifte oss i Visby tillsammans med två vänner från Stockholm. Vi vittnade åt varandra och åt bröllopsmiddag på klassiska Lindgården. Vi hyrde hus i Själsö och kuskade Gotland runt i en gammal folkabubbla och tittade på kyrkor. Det var fortfarande ...

Hur jag blev den jag blev: ”Är det du som är filosofen?”

– Är det du som är filosofen? En kille i tjugoårsåldern kommer insläntrande i den lilla möteslokalen i biblioteket i Hagsätra. Vi är ett tiotal personer som samlats till månadens filosofikafé. Ämnet för kvällen, som deltagarna själva valt, är ”Finns Gud?” – Nej, svarar jag, det är ni som är filosoferna. * Arbetsbördan som ansvarig och mädchen für alles på Folket i Bild hade till slut blivit för stor. Vi hade också sålt vårt hus där vi bott 18 år och flyttat till en lägenhet i Hammarby Sjöstad. Hela tillvaron var i gungning och jag blev sjukskriven för utmattningsdepression. Jag började också gå på samtal hos en psykoterapeut. Efter att ha klarat av det obligatoriska utforskandet av barndomen och en del kbt-övningar kom våra samtal att handla om mycket annat. Hon hade en bakgrund inom näringslivet och vi samtalade om relationer, behovet av balans i tillvaron och mina ”affärsplaner”. Jag började inse att vi i vår kultur gärna sjukdomsförklarar många av de kriser som hör livet till. Därfö...