Fortsätt till huvudinnehåll

Apocalypse now

Nog finns det åtskilliga skäl för oss att ändra vår konsumistiska livsstil (några bloggade jag om i Ett annat Sverige). Men det samfällda pådraget i medierna det senaste halvåret om klimatförändringarna gör mig misstänksam. För hur var det egentligen?

”… alltsammans började när människan satte den första grävkäppen i marken för att odla. Det var det som rubbade balansen i naturen. Men hade inte människan blivit bofast och börjat odla så hade vi inte heller haft civilisation och med den inte möjligheten att utveckla vetenskapen och därmed minska mänsklighetens lidande”, konstateraren berättarjaget i Anders Norborgs roman I fyrverkeriernas tid. (När får vi för övrigt se denna högintressanta politiska roman recenserad i Aftonbladet eller Svenska Dagbladet?)

Jag tänker på de orden när jag en morgon lyssnar till radions Ring 1. Man avhandlar växthuseffekt och klimatförändringar. Det är mest äldre herrar som ringer. Alla verkar vara överens. Det här håller inte. Något måste göras.

– De är för många, säger en.
– De?
– Ja, indierna och kineserna alltså.

Det behövs någon form av befolkningskontroll, konstaterar han. Annars blir de för många, och de kommer alla att vilja ha samma levnadsstandard som vi.

Ja, kanske är det där skon klämmer. Nu när Kina och Indien raskt och brutalt (som England på 1800-talet) industrialiseras börjar plötsligt George W. Bush och Fredrik Reinfeldt att prata väder (i stället för krig och oljefält).

Vi människor är ganska förutsägbara i vårt beteende. Vi vill köpa billigt och sälja dyrt (t.ex. vår arbetskraft). Om politik nu är ”processen att […] utöva makt i offentliga sammanhang” så finns det en mängd styrmedel att ta till om man verkligen vill ändra människors beteenden. Höga avgifter på sånt man vill minska (t.ex. långa transporter av livsmedel) för att subventionera sånt man vill uppmuntra (t.ex. lokalt producerade grödor).

I stället demonstrerar politiker och medier sin makt över våra sinnen genom att skuldbelägga oss medborgare. Det gör mig misstänksam.

Majgull Axelsson skrev för övrigt tänkvärt om undergångsvisioner och domedagsprofetior i söndagens DN (”Helvetespredikanter har alltid skaffat sig makt över andra människor”, Dagens Nyheter 20/5-07).

I Fyrverkeriernas tid är en synnerligen läsvärd roman om den tid vi lever i, utgiven av Leopard förlag.


Andra bloggar om och .

Kommentarer

Dom där som tycker att vi måste hindra kineserna från att skaffa bil: för sent! Stadsinnevånare i Kina kör så det ryker! Men hoppingivande nog har många också elmoped.
Satsa på forskning om mindre osande bränsle istället för att försöka stoppa andra människors försök att få en mindre slitsam tillvaro.
Anonym sa…
Hörde du Ring P1 idag? Där var det en som tog upp att CO2 flyger ju ut när man öppnar colaflaskan eller ölburken! För att inte tala om vinframställningen som ju innebär att druvsockret jäses till alkohol och koldioxid.

Läs mer

Hur jag blev den jag blev: Kurdernas vänner

Fredagen den 28 februari 1986 körde jag buss på kvällen. Jag kom hem sent, drog ur jacket till telefon och vaknade först av att Lena stod i dörren till sovrummet. Hon hade varit i tobakshandeln på Karlbergsvägen och köpt tidningen. I handen höll hon Dagens Nyheter. Rubriken ” PALME MÖRDAD. Skjuten i city av okänd man” fyllde förstasidan. På kvällen var vi bjudna på fest hos vänner i Björkhagen. Att mordet la sordin på stämning är väl en underdrift. Polisens självutnämnde spaningsledare Hans Holmér bestämde sig tidigt för att det var kurdiska grupper som låg bakom mordet. En fantombild publicerades med ett ansikte som antydde ett utomeuropeiskt ursprung. Bakgrunden till teorin var två mord som ägt rum inom exilkurdiska kretsar, ett i Uppsala 1984 och ett på Medborgarhuset i Stockholm 1985. Polis och medier utgick ifrån att det rörde sig om uppgörelser inom Kurdistans Arbetarparti (PKK) riktat mot avhoppare från partiet. I båda fallen greps mördarna snabbt och dömdes. En förundersökning ...

Hur jag blev den jag blev: Socialreporter och tonårsförälder

Journalist är inte en titel jag satt på något visitkort. Ändå har jag skrivit en del genom åren – även journalistik. Under och efter min tid som kulturredaktör på Folket i Bild gjorde jag längre intervjuer åt tidningen med artister och författare som Plura Jonsson, Gösta Ekman, Peter Curman och andra kulturaktiva. Jag gjorde även en serie reportage om arbetet vid en vårdcentral – Kvartersakuten i Vasastan, Stockholm – tillsammans med fotografen Susanne Walström. Något senare blev jag kontaktad av redaktören för Anhörig , FMN:s tidskrift. Man ville ha ett reportage om ett fall där en ung, svensk skådespelerska i ropet varit inblandad i en härva med försäljning av Ecstasy. Frågan hade först gått till Anders Sundelin ( När knarket kom till stan , Främlingen i Falun ) som tipsat om mitt namn. Det blev en djupdykning i förundersökning, rättegångsprotokoll och hovrättsförhandlingar innan allt publicerades stort uppslaget under rubriken ”Med kallt blod”. Bodil Malmsten undrade försynt om jag ...

Hur jag blev den jag blev: Historien upprepar sig

Historien upprepar sig, första gången som tragedi andra gången som fars, skrev Karl Marx. Något liknande kan man säga om det som utspelade sig i Folket i Bild i början av 00-talet. Krigen i det forna Jugoslavien blev något av en vattendelare inom vänster. På ena sidan de som stödde USA:s och Natos bombningar av Serbien. Själv sällade jag mig till dem som – utan att för den skull älska Serbien – såg bombningarna som ett brott mot folkrätten, med risk för att bli prejudicerande för den framtida världsordningen. Resultatet av krigen och västvärldens inblandning i Libyen, Irak och Afghanistan tycker jag stärker den ståndpunkten. Folket i Bild hade jag följt på avstånd under 90-talet och noterat att tidningen fortfarande levde, nu med bokförläggaren Kalle Hägglund som redaktör och Erik Göthe som kassör. Upplagan hade fortsatt att sjunka. Tidningen hade undvikit att ta ställning inför folkomröstningen om svenskt medlemskap i EU och blivit alltmer irrelevant. Det rådde oreda i ekonomin och de...

Hur jag blev den jag blev: Teatergruppen

Jag hamnade i teatern av en slump. När jag slutade grundskolan hade jag valt samhällsvetenskaplig linje med estetisk inriktning. Det var teckning som intresserade mig. På skolan i Gubbängen fanns även drama som tillval. Det var avslappningsövningar, röstträning och improvisationer ett par timmar i veckan. Vår dynamiske lärare, gift med Ingmar Bergmans äldsta dotter, undervisade på flera gymnasieskolor runtom i Stockholm. Förutom vår skola Gubbängen: Kärrtorp, Sveaplan och Nya Elementar i Åkeshov. Med tiden började vi samlas på Sveaplans gymnasium på fredagskvällarna. I den stora aulan ägnade vi oss tillsammans med elever från de andra skolan åt att improvisera, dansa och öva tillsammans. Dessförinnan brukade några av oss gå på restaurang Norrås vid Odenplan och äta Coeur de filét Provencale, dricka vin och känna oss vuxna. När vår lärare lyckades ordna en studio, modernt utrustad med video, ljudanläggning m.m. högst upp i Nya Elementar förlade vi våra frivilliga timmar dit. Mitt intres...