Fortsätt till huvudinnehåll

Apocalypse now

Nog finns det åtskilliga skäl för oss att ändra vår konsumistiska livsstil (några bloggade jag om i Ett annat Sverige). Men det samfällda pådraget i medierna det senaste halvåret om klimatförändringarna gör mig misstänksam. För hur var det egentligen?

”… alltsammans började när människan satte den första grävkäppen i marken för att odla. Det var det som rubbade balansen i naturen. Men hade inte människan blivit bofast och börjat odla så hade vi inte heller haft civilisation och med den inte möjligheten att utveckla vetenskapen och därmed minska mänsklighetens lidande”, konstateraren berättarjaget i Anders Norborgs roman I fyrverkeriernas tid. (När får vi för övrigt se denna högintressanta politiska roman recenserad i Aftonbladet eller Svenska Dagbladet?)

Jag tänker på de orden när jag en morgon lyssnar till radions Ring 1. Man avhandlar växthuseffekt och klimatförändringar. Det är mest äldre herrar som ringer. Alla verkar vara överens. Det här håller inte. Något måste göras.

– De är för många, säger en.
– De?
– Ja, indierna och kineserna alltså.

Det behövs någon form av befolkningskontroll, konstaterar han. Annars blir de för många, och de kommer alla att vilja ha samma levnadsstandard som vi.

Ja, kanske är det där skon klämmer. Nu när Kina och Indien raskt och brutalt (som England på 1800-talet) industrialiseras börjar plötsligt George W. Bush och Fredrik Reinfeldt att prata väder (i stället för krig och oljefält).

Vi människor är ganska förutsägbara i vårt beteende. Vi vill köpa billigt och sälja dyrt (t.ex. vår arbetskraft). Om politik nu är ”processen att […] utöva makt i offentliga sammanhang” så finns det en mängd styrmedel att ta till om man verkligen vill ändra människors beteenden. Höga avgifter på sånt man vill minska (t.ex. långa transporter av livsmedel) för att subventionera sånt man vill uppmuntra (t.ex. lokalt producerade grödor).

I stället demonstrerar politiker och medier sin makt över våra sinnen genom att skuldbelägga oss medborgare. Det gör mig misstänksam.

Majgull Axelsson skrev för övrigt tänkvärt om undergångsvisioner och domedagsprofetior i söndagens DN (”Helvetespredikanter har alltid skaffat sig makt över andra människor”, Dagens Nyheter 20/5-07).

I Fyrverkeriernas tid är en synnerligen läsvärd roman om den tid vi lever i, utgiven av Leopard förlag.


Andra bloggar om och .

Kommentarer

Dom där som tycker att vi måste hindra kineserna från att skaffa bil: för sent! Stadsinnevånare i Kina kör så det ryker! Men hoppingivande nog har många också elmoped.
Satsa på forskning om mindre osande bränsle istället för att försöka stoppa andra människors försök att få en mindre slitsam tillvaro.
Anonym sa…
Hörde du Ring P1 idag? Där var det en som tog upp att CO2 flyger ju ut när man öppnar colaflaskan eller ölburken! För att inte tala om vinframställningen som ju innebär att druvsockret jäses till alkohol och koldioxid.

Läs mer

Hur jag blev den jag blev (6): Aktivisten

Det första nummer av Folket i Bild/Kulturfront jag sålde hade en svart framsida med vita bokstäver som i blockskrift skrek ut: SVERIGES SPIONAGE. Det var inledningen till det som kom att kallas IB-affären . Det var föreningens Södermalmsavdelning som gjort en utflykt till Nynäshamn för att sälja tidningar. Jag hade helgpermis från lumpen i Karlskrona. Människor slet tidningen ur händerna på oss. ”Det här går ju bra”, minns jag att jag tänkte. Jag hade tillsammans med min dåvarande sambo, hennes mor och systrar delat på inträdesavgiften 250 kr när tidningen grundades 1971 (hyran för vår halvmoderna etta på Södermalm var då 180 kr). Nu hade jag varit på ett möte med Södermalmsavdelningen. Det hade just tagit slut med min dåvarande flickvän och sambo och jag behövde fylla tomrummet efter åren i teatergruppen. Sedermera blev jag invald i styrelsen för avdelningen och på något sätt utsedd till kassör.  Arbetet i lokalavdelningarna bestod i tidningsförsäljning utanför systembolag...

Hur jag blev den jag blev (6:2): Efter stormen, före stormen

Föreningen led av baksmälla efter IB-affären. Tidningen hade stått i centrum för omvärldens intresse. Alla krafter hade varit inriktade på arbetet med att skapa opinion och få de fängslade journalisterna fria. Nu var det åter vardag. En tidning skulle produceras var fjortonde dag, ekonomin svajade, även om förskotten från prenumeranterna med dagens mått var hisnande. Värre var att Folket i Bild fått rykte om sig att vara trög och långsam i kontakten med medarbetarna. En ny redaktion kom efter en tid på plats när först Jan Stolpe och sen Jan Guillou efter sin fängelsevistelse valde att sluta. Nya kvastar med bland annat Margareta Garpe med bakgrund på Aftonbladet tog vid. Samlevnadsfrågor och andra ämnen började ta plats i tidningen. Kritiken mot den nya inriktningen var hård: ”Det behövs inte en till Femina!” Själv hamnade jag i korsdraget efter att ha låtit mig intervjuas i samband med ett reportage om en, vad vi idag skulle kalla utbränd, f.d. FNL-aktivist. Min reträtt var inte särsk...

Odjur finns. Men inte där du tror

Lena och jag sitter på Vetekattens uteservering. Iakttar folklivet på Götgatan. Människor på väg hem till fredagsmys och välförtjänt helgvila. Bredvid oss sitter en ung kvinna. Kortklippt, mörkhårig, i blå jeansjacka. Hon pratar tyst men upprört i sin mobil. Jag hör att det gäller Gaza. Närmare bestämt kampanjen mot dem som protesterar mot kriget. En riksdagsman har nyss kallat några av dem som protesterar för ”odjur”.   Utrikesministern har utryckt sitt gillande genom att vidarebefordra meddelandet. Efteråt sitter kvinnan tyst och begrundar sin mobil. När hon ska till att gå reser jag mig och går fram till henne. – Jag hörde ditt samtal, säger jag. Jag vill bara säga att jag håller med dig. – Oh, tack, säger hon. Man tror att man blivit galen. – Jag är ju äldre, säger jag, men jag känner samma sak. De verkliga odjuren är ju dom som härjar i Gaza. Hon nickar. – Tack för att du delat med dig, säger hon och antyder ett leende, innan hon cyklar iväg. Kanske har jag g...

Finns det en verklighet?

Nej jag har inte blivit galen. Stolen jag sitter på är med största sannolikhet verklig. Den är vit, mjuk, knarrar lite när jag rör mig, luktar inget speciellt. Hur den smakar vill jag helst inte pröva. Men flugan som nyss satte sig på armstödet? Vad uppfattar den med sina fasettögon och klibbiga fötter. Vet den ens vad vitt är? På ett filosofikafé nyligen var temat för samtalet ”Verklighet”. Tillsammans formulerade vi olika frågor kring ämnet. Själv fastnade jag för frågan ”Finns det en verklighet” med betoning på en . Vi satt 15 personer i en ring. Men upplevde vi samma sak? Vår uppfattning om omvärlden påverkas av många faktorer, förutom de rena sinnesförnimmelserna: känsloläge, tidigare erfarenheter, själsliga förmågor som empati osv. Och alla som någon gång besökt en rättegångssal vet hur olika vittnen kan uppfatta samma skeende. Någon har sett en lång man springa sin väg. En annan tycker sig ha sett två personer osv. Vittnespsykologi är verkligen ett kapitel för sig. Då...