Frågan om manligt och kvinnligt har alltid fascinerat mig. Själv växte jag upp i ett matriarkat. Mamma, mormor och jag. Fem trappor upp utan hiss på Tomtebogatan i bostadsbristens Stockholm.
Min mor började arbete som sekreterare när hon var 18 år. Mormor strök och lagade skjortor åt bättre bemedlade. Själv höll jag till under köksbordet, lekte och lyssnade på radion, vars enda kanal var fönstret mot omvärlden. Antagligen hade de båda nog av manlig dominans i sin vardag. Men av det märkte jag intet. Min morfar, plåtslagaren och den före detta kommunisten och klasskämpen, slängde min mor ut när hans besök i hemmet inskränkte sig till att få kläderna tvättade och pengar till sprit och fala fruntimmer. Min mor tyckte inte att hushållskassan räckte till sånt.
När mina föräldrar så flyttade samman i en trea i Årsta var vilkoret att mormor följde med. Hon fick det ena sovrummet och jag det andra. Mina föräldrar sov i bäddsoffan i vardagsrummet. Min pappa tvättade alltid sina nylonskjortor och strumpor själv. Och när jag blev större var det självklart att jag gjorde som han.
Detta var alltså min erfarenhet av familjeliv när jag stötte på etnologen Annette Rosengrens avhandling Två barn och eget hus. Om mäns och kvinnors världar i ett svenskt småsamhälle. Uppvuxen i en officersfamilj, där kvinnan teg och mannen bestämde, blev hon tidigt feminist.
Ursprungligen hade hon en idé att studera kvinnorollen i småsamhällen.
– Jag hade ju uppfattningen att kvinnor var förtryckta i hemmet och att det inte var legitimt att vara hemma, sa hon när jag senare intervjuade henne.
Jag skrev:
Min intervju med henne publicerades så småningom i Ordfront Magasin 4/1993. Den finns också att läsa på min hemsida: ”Jag ville leva som en riktig Asketorpsbo”.
Annette Rosengren. Foto: Ann Eriksson.
Andra bloggar om familj och jämställdhet
Min mor började arbete som sekreterare när hon var 18 år. Mormor strök och lagade skjortor åt bättre bemedlade. Själv höll jag till under köksbordet, lekte och lyssnade på radion, vars enda kanal var fönstret mot omvärlden. Antagligen hade de båda nog av manlig dominans i sin vardag. Men av det märkte jag intet. Min morfar, plåtslagaren och den före detta kommunisten och klasskämpen, slängde min mor ut när hans besök i hemmet inskränkte sig till att få kläderna tvättade och pengar till sprit och fala fruntimmer. Min mor tyckte inte att hushållskassan räckte till sånt.
När mina föräldrar så flyttade samman i en trea i Årsta var vilkoret att mormor följde med. Hon fick det ena sovrummet och jag det andra. Mina föräldrar sov i bäddsoffan i vardagsrummet. Min pappa tvättade alltid sina nylonskjortor och strumpor själv. Och när jag blev större var det självklart att jag gjorde som han.
Detta var alltså min erfarenhet av familjeliv när jag stötte på etnologen Annette Rosengrens avhandling Två barn och eget hus. Om mäns och kvinnors världar i ett svenskt småsamhälle. Uppvuxen i en officersfamilj, där kvinnan teg och mannen bestämde, blev hon tidigt feminist.
Ursprungligen hade hon en idé att studera kvinnorollen i småsamhällen.
– Jag hade ju uppfattningen att kvinnor var förtryckta i hemmet och att det inte var legitimt att vara hemma, sa hon när jag senare intervjuade henne.
Jag skrev:
Inträngande och insiktsfullt skildrar Annette Rosengren ett antal familjer, arbetare och småföretagare, lokalt väl förankrade och med starka släktband. Männen umgås med män och kvinnorna med kvinnor. Det är familjer med förhållandevis hög materiell standard men med en hårt uppbunden ekonomi. De lever i prydliga hus de själva byggt, där kvinnan är hemmets härskare som mor och hustru (ofta med mannens checkhäfte i handväskan) och där mannen vid sidan av sina arbeten är igång för jämnan med att extraknäcka eller arbeta åt familjen eller åt släktingar och vänner, allt för familjens bästa. Det är en social ordning med rötter i det gamla landsbygdssamhället, där män och kvinnor kompletterar varandra, utan större konflikter mellan könen eller generationerna.En tredjedel av Sveriges befolkning bor (eller bodde i alla fall på 1980-talet) i tätorter med mindre än 10 000 invånare, och majoriteten av oss härstammar i ett eller två släktled bakåt från samhällen som Asketorp (det fingerade namn hon gav samhället hon skildrade). Men de förhållanden hon beskrev påminde rätt mycket om de arbetarfamiljer Lena och jag lärde känna på 1980-talet i villaförorten söder om Stockholm.
Min intervju med henne publicerades så småningom i Ordfront Magasin 4/1993. Den finns också att läsa på min hemsida: ”Jag ville leva som en riktig Asketorpsbo”.
Annette Rosengren. Foto: Ann Eriksson.Annette Rosengrens avhandling (Två barn och eget hus. Om mäns och kvinnors världar i ett svenskt småsamhälle. Carlssons 1991) brukar finnas på antikvariaten (Sök på www.antikvariat.net).
Andra bloggar om familj och jämställdhet