Fortsätt till huvudinnehåll

Manligt och kvinnligt

Frågan om manligt och kvinnligt har alltid fascinerat mig. Själv växte jag upp i ett matriarkat. Mamma, mormor och jag. Fem trappor upp utan hiss på Tomtebogatan i bostadsbristens Stockholm.

Min mor började arbete som sekreterare när hon var 18 år. Mormor strök och lagade skjortor åt bättre bemedlade. Själv höll jag till under köksbordet, lekte och lyssnade på radion, vars enda kanal var fönstret mot omvärlden. Antagligen hade de båda nog av manlig dominans i sin vardag. Men av det märkte jag intet. Min morfar, plåtslagaren och den före detta kommunisten och klasskämpen, slängde min mor ut när hans besök i hemmet inskränkte sig till att få kläderna tvättade och pengar till sprit och fala fruntimmer. Min mor tyckte inte att hushållskassan räckte till sånt.

När mina föräldrar så flyttade samman i en trea i Årsta var vilkoret att mormor följde med. Hon fick det ena sovrummet och jag det andra. Mina föräldrar sov i bäddsoffan i vardagsrummet. Min pappa tvättade alltid sina nylonskjortor och strumpor själv. Och när jag blev större var det självklart att jag gjorde som han.

Detta var alltså min erfarenhet av familjeliv när jag stötte på etnologen Annette Rosengrens avhandling Två barn och eget hus. Om mäns och kvinnors världar i ett svenskt småsamhälle. Uppvuxen i en officersfamilj, där kvinnan teg och mannen bestämde, blev hon tidigt feminist.

Ursprungligen hade hon en idé att studera kvinnorollen i småsamhällen.

– Jag hade ju uppfattningen att kvinnor var förtryckta i hemmet och att det inte var legitimt att vara hemma, sa hon när jag senare intervjuade henne.

Jag skrev:
Inträngande och insiktsfullt skildrar Annette Rosengren ett antal familjer, arbetare och småföretagare, lokalt väl förankrade och med starka släktband. Männen umgås med män och kvinnorna med kvinnor. Det är familjer med förhållandevis hög materiell standard men med en hårt uppbunden ekonomi. De lever i prydliga hus de själva byggt, där kvinnan är hemmets härskare som mor och hustru (ofta med mannens checkhäfte i handväskan) och där mannen vid sidan av sina arbeten är igång för jämnan med att extraknäcka eller arbeta åt familjen eller åt släktingar och vänner, allt för familjens bästa. Det är en social ordning med rötter i det gamla landsbygdssamhället, där män och kvinnor kompletterar varandra, utan större konflikter mellan könen eller generationerna.
En tredjedel av Sveriges befolkning bor (eller bodde i alla fall på 1980-talet) i tätorter med mindre än 10 000 invånare, och majoriteten av oss härstammar i ett eller två släktled bakåt från samhällen som Asketorp (det fingerade namn hon gav samhället hon skildrade). Men de förhållanden hon beskrev påminde rätt mycket om de arbetarfamiljer Lena och jag lärde känna på 1980-talet i villaförorten söder om Stockholm.

Min intervju med henne publicerades så småningom i Ordfront Magasin 4/1993. Den finns också att läsa på min hemsida: ”Jag ville leva som en riktig Asketorpsbo”.

Annette Rosengren. Foto: Ann Eriksson.Annette Rosengren. Foto: Ann Eriksson.

Annette Rosengrens avhandling (Två barn och eget hus. Om mäns och kvinnors världar i ett svenskt småsamhälle. Carlssons 1991) brukar finnas på antikvariaten (Sök på www.antikvariat.net).

Andra bloggar om och
Etiketter:

Läs mer

Mörker

Idag skriver jag för hand i mörkret. Utländska myndigheter har ställt in betalningarna till bolaget som levererar vår ström. Man misstänker att bolaget, som kontrolleras av våra myndigheter, tar betalt av oss. Så nu har vi ingen el. Det hela började med att det utlystes fria allmänna val i vårt land. Vi gick man ur huse och röstade. Utländska valobservatörer sa att det var de mest demokratiska valen som genomförts i vår del av världen. Det var bara ett fel. Vi röstade bort den gamla, korrumperade regeringen och valde en ny. Det skulle vi inte ha gjort. Gränserna stängdes, biståndet upphörde. Våra män kan inte längre försörja sig. Nu sitter de på kaféerna och idisslar sin förtvivlan och ilska. Min son säger att han tänker gå med i motståndet. Jag vill inte att han ska dö. Han säger att han hellre dör än lever det här livet. Min förtvivlan är outsäglig. ”Gazas invånare förbannar Europa”, Svenska Dagbladet 21/8-07 Andra bloggar om Palestina .
20 kommentarer
Läs mer

När vi dör

Vad kan vara mer lämpligt än att inleda Allhelgonahelgen med en dikt. Jag väljer inledningen till Thomas Tidholms långa prosadikt ”När vi dör”. När vi dör När vi dör kommer vi inte att bli änglar och sitta på moln. Ingen tror på det längre och det blir inte heller så. Vi kommer att komma till ett annat land som kommer att likna Västergötland som det såg ut på 50-talet ungefär. Det kommer att finnas handelsbodar, där vi kan handla sill och strumpor. Och medan vi gör det kommer vi att kunna tala med varandra om allt som hänt oss. Alla kommer att ha ett helt liv bakom sig och ha mycket att berätta. Livet, kommer vi att säga till varandra, det var intressant och innehållsrikt för en så pass kort tid. Men man förstår att det inte kunde vara för evigt. Därtill var livet alldeles för upphetsat. Jamen att det var så upphetsat, säger vi sedan till varandra, berodde naturligtvis på att man kände att det var ont om tid. Det kan man inte anklaga livet för. Man visste ju att det bar...
Skicka en kommentar
Läs mer

Egoism eller individualism

På ett seminarium om Alf Ahlberg på ABF-huset för en tid sedan sa Bengt Göransson inledningsvis att det är en myt att säga att vi lever i individualismens tidevarv, det vi ser är egoismen som breder ut sig, menade han. Jag har tänkt en del på det sedan dess. En individualist går sin egen väg, tänker jag, även till priset av den egna bekvämligheten. Litteraturen är full av sådana berättelser. Den som vill kan läsa Erik Johanssons Fabriksmänniskan eller Folke Fridells Syndfull skapelse . Gripande skildringar av individualister i kollektivet. En egoist, å andra sidan, går sin egen väg över andra. Erik Berg, bloggare och arkitekt, beskriver fenomenet i en krönika om handelsminister Ewa Björlings svartbygge i senaste numret av som alltid läsvärda Clarté : ”Handelsministern fick bygglov men byggde ett helt annat hus än det som bygglovet och planbestämmelserna medgav. På taket lade hon till ett 45 kvadratmeter stort extra våningsplan. Det är ingen liten överträdelse. Det är ingenting man...
6 kommentarer
Läs mer

Infödingarna ska uppfostras

Nyligen läste jag om en svensk missionär som var verksam i Södra Afrika i början av 1900-talet. Hans företrädare på posten hade förbjudit byns invånare att använda sin egen guds namn, deras traditionella danser betraktades som synd och de tvingades bära västerländska kläder. Följaktligen lyckades han endast omvända ett fåtal. Den nye missionären gick runt i byn, drack öl med hövdingen, lyssnade och lärde. Kristendomsundervisningen inledde han med en diskussion om tio guds bud i förhållanden till byns egen moralkodex. Till slut lät sig hela byn döpas (mest för att de gillade honom). Där den förres handlingar präglades av inställningen att infödingarna ska uppfostras, präglades den andre av inställningen att umgänget mellan kulturen måste bygga på ömsesidig respekt och förståelse. Jag tänker på det jag läst när konflikten om Lars Vilks Muhammedbild nu blossat upp på allvar. Jag är själv ateist. Finner tillvaron alldeles för rik för att kunna reduceras till en skapelse av en gud, om än al...
13 kommentarer
Läs mer