Fortsätt till huvudinnehåll

Göran Perssons förlorade heder

För ett par månader sedan kunde man i Folket i Bild/Kulturfront läsa ett reportage om ABF-huset i Stockholm. En livaktig verksamhet (2500 kulturprogram, möten och seminarier år 2005) präglad av en tro på folkbildning och samtal som en grund för demokrati och medborgarskap.

En av de aktiva bakom verksamheten är förre utbildningsministern Bengt Göransson. Sedan valförlusten 1991 har han arbetet med programverksamheten.

– Jag är inne på min trettioförsta termin. Jag är inte anställd, har ingen lön, sitter inte i någon styrelse. Jag hjälper till att ordna program, ringa föreläsare och skriva programtexter. I regel är jag programvärd på kvällarna för ”mina” arrangemang. Jag tycker om praktisk organisation.

Därutöver är Bengt Göransson aktiv i IOGT:s Älvsjöavdelning. I sin verksamhet förespråkar han öppenhet; låta meningsmotståndare få tid och plats, vidga samtalet.

Detta är ingen folkhemsnostalgi. Bengt Göransson, liksom ABF-huset, finns här och nu, snett mittemot det socialdemokratiska partihögkvarteret på Sveavägen. Båda är levande exempel på det Göran Persson talade sig varm för i sitt sista stora tal som partiordförande på s-kongressen i mars: ”Framtidens lösningar – de bärs av övertygade människor som har ideal och värderingar.” (Samma tal där han dömde ut lobbyister som förespråkare för gårdagens lösningar”. Se min blogg Framtidens lösningar.)

Mycket har sagts och skrivits om Perssons nya jobb. I en tv-soffa ser jag chefen för ett annat lobbyföretag tala sig varm för politiken som en tidsbegränsad syssla, hur viktigt det är att kontakterna mellan ”näringslivet och politiken” förbättras. Peter Eriksson (mp) mumlar lite vagt om behovet av karensregler. Osv. osv.

Ett argument som jag skulle vilja ha sett mer av i debatten är det här:

Politiken är inget yrke. Att vara politiker är ett engagemang och, i den mån man lyckas bli vald till något, ett förtroende från dem som valt en.

I sin roman Mediatan citerar Maria-Pia Boëthius den australiske sociologen Alex Carey, som beskriver de tre viktigaste utvecklingslinjer under 1900-talet så här:
”Framväxten av demokratin.
Framväxten av storföretagsamhetens makt.
Framväxten av storföretagsamhetens propaganda, som ett vapen för att skydda storföretagsamheten mot demokratin.”

När Göran Persson nu tar steget in i storföretagsamheten sviker han det förtroende väljarna gett honom. Han tar också med sig de kunskaper han vunnit till det ekonomiska maktcentrum politiken i sina bästa stunder kan vara en motvikt till.

Men han gröper också ut förtroendet för andra politiskt verksamma. Varför ska vi med lock och pock dras till valurnorna vart fjärde år när våra företrädare ser sin verksamhet som vilken karriär som helst och så illa lönar vårt förtroende.

Som psykologiskt fenomen är Persson intressant: doktorshatten, herrgården, den monumentala tv-dokumentären, och så nu detta, consiglieri åt storföretagsamhetens propagandaapparat. Hybris. Mannen utan egenskaper. Ett ämne för en roman värdig en Balzac.

Mer betydelsefullt är kanske att hans tid som ledare för det största partiet sammanfaller med partiväsendets sammanbrott i Sverige. Från idéburna intressesammanslutning till statsunderstödda hierarkier. Från att ha varit rörelsens tjänare blev han dess herre.

Framtiden ligger onekligen på andra sidan Sveavägen.

Uppdaterad 16 maj 2007.

En inblick i ABF Stockholms verksamhet kan man finna i boken Överraska – men kännas igen. Om folkbildningen i framtiden. Hjalmarson & Högberg
Folket i Bild/Kulturfront nr 12/06 kan beställas från tidningens expedition 08-644 50 32, e-post prenum@fib.se


Andra bloggar om och .

Kommentarer

Anonym sa…
Bäste Tom
Vi kan skippa skället på Göran. Det märkliga är ju att "rörelsen" inte har bokat upp honom till 110 % på kursgårdar, folkhögskolor etc. Även hans intervjuer vittnar ju om en total isolering från partiet, så till den grad att han påstår sig inte ha vetat att Thomas var Lennarts son. Det visste väl varenda sosse. Men han isolerade sig och isolerades och partiet håller på att dö av tvinsot. Som jag hör av s-vänner - nästan inga medlemsmöten, svag demokrati, SSU nästan bortsopad, liksom studentförbundet, ett kvinnoförbunds som bara framstår som vertyg i en intern fraktionskamp.
Utan att utropa partiernas död (som väl får vänta till det klasslösa samhället) är det en allvarlig regress.
I det sammanhanget kan man också fundera över bloggarnas betydelse - hur många föreningssidor på webben lider av senildemens, medan bloggarna spirar.
Varför inte bli Afghanistansolidaritets webmaster, Tom Carlsson. Du har gjort hästlika föreningsinsatser i hela ditt liv. Nu behöver vi dig igen. 4 000 undertecknare av uppropet vill se nya tag. Vad sägs?
Anonym sa…
Mycket sympatisk blogg, Tom. Om Goran, läs gärna min kommentar på Enn Kokks blogg om svikaren ifråga.
Instämmer i Stefans förslag, själv kassör i Föreningen Afghanistansolidaritet.
Just nu har vi förresten mycket pengar, haha!
Bulten i Bo sa…
Stefan (hoppas bloggägaren tillåter denna off-topic fråga)

I "Ring P1" framträdde du och talade om och de turer som hade föregått det svenska försöket till "gripande" av Nematullah.

Har denna berättelse nedtecknats någonstans? Har trots sökning ej funnit den på nätet, kommer den kanske att publiceras senare?

De i mitt tycke mycket sensationella uppgifter du kom med måste ju ut! Snarast möjligt!

mvh

/B
Anonym sa…
Det är tänkvärda ord du skriver. Att vara politiker är inget yrkesval. Det borde vara som du skriver: Politiken är inget yrke. Att vara politiker är ett engagemang och, i den mån man lyckas bli vald till något, ett förtroende från dem som valt en.

Tyvärr ser inte verkligheten ut som man borde önska. Det räcker med att ta reda på hur många uppdrag en politier har för att för att förstå att det andra krafter som styr vägval höger eller vänster. Varje uppdrag innebär en hoper ärenden att sätta sig in i. Det finns gränder för hur mycket information en mänsklig hjärna kan ta till sig.

Idag kan jag med hedern i behåll säga att: En politiker är någon som bara ser till alltings kostnad och ingentings värde. Samtidigt vet vi att det finns människor inom politiken som ger av sin tid och kraft för att försöka göra den här världen lite bättre. Du nämner Bengt Göransson. Jag skulle kunna nämna rätt många. Men hur man än räknar så blir dessa vardagshjältar inte många.

Tyvärr har politiken blivit på ett sätt att dessa hjältar i det stora hela har mindre påverkan är en myggpiss i en Norrlandsälv eftersom det är andra krafter som styr än de som borde styra. Nämligen allt för väljarna och medborgarnas bästa.
lasse sa…
Man blir en aning förvånad över att en del tycker det är konstigt att Persson får välbetalda uppdrag av landets storföretagsamhet, kapitalisterna förstår naturligtvis att göra rätt för sig och att det ser illa ut om man inte lönar dem som tjänat dem väl. Att vi under samma tid lärt oss att se hemlösa och tiggare som ett ”naturligt” inslag i gatubilden, skolor och offentlig service avrustades och underklassen blivit trångbodd i bostäder med fukt och ohyra är nog inget som anses ligga Persson till last hos dessa intressen, troligen tvärtom.

Som sagt att Persson får välbetalda uppdrag av landets storföretagsamhet är inget nytt för Socialdemokratin. Efter att ha kraftfullt omfördelat från de många till de få tilldelades t.ex. ledande socialdemokrater som Feldt och Eklund efter sin tid i regeringen framträdande välbetalda befattningar i näringslivet. Till 80-talets försvar kan förstås anföras att hemlöshet och annan misär inte drabbade de svagaste lika hårt av den förda politiken som Person sen lyckades med. Men den så kallade kanslihushögern under Palme och sedermera Carlsson gav i alla fall med 1982 års devalvering exportindustrin, bankerna och aktieägarna kraftiga vinster, samtidigt som löntagarnas köpkraft urgröptes med åtstramning och den extra inflation som följde. Reallönerna sjönk samtidigt som Stockholms fondbörs fick den starkaste uppgången i världen.

Läs mer

Varför fäller bävern träd?

Lilla Sickla 16 november 2006 Frågan om bäverns vanor infinner sig på en av mina promenader längs Sicklasjön. Är den ett skadedjur eller har vi nytta av denna världens största gnagare (utanför tropikerna)? Bävern utrotades helt i vårt land på 1800-talet, mest för sin fina päls skull. På 1920-talet inplanterades den på nytt i Jämtland och har därifrån spridit sig söderut. Till sjöarna i Nacka kom den vandrande från Bergslagsskogarna i slutet av 1980-talet, skriver Nils-Erik Landell i Vattenstaden . Samma väg som järnet forslades till Nacka ströms smedjor på 1500-talet. Här gick en gång den gamla vikingaleden in mot Hammarby sjö innan Gustav Vasa lät dämma upp sjöarna. Bävern äter säv, vass och näckros och på stranden älggräs, kirskål, brännässlor och mjökört, läser jag hos Landell. Framåt hösten gnager den bark för att bygga upp sitt fett till vintern. I Nacka-sjöarna bygger den inga fördämningar. Djuren är bundna till sina hyddor hela vintern. Därför samlar de vinterförråd av växter oc...

När vi dör

Vad kan vara mer lämpligt än att inleda Allhelgonahelgen med en dikt. Jag väljer inledningen till Thomas Tidholms långa prosadikt ”När vi dör”. När vi dör När vi dör kommer vi inte att bli änglar och sitta på moln. Ingen tror på det längre och det blir inte heller så. Vi kommer att komma till ett annat land som kommer att likna Västergötland som det såg ut på 50-talet ungefär. Det kommer att finnas handelsbodar, där vi kan handla sill och strumpor. Och medan vi gör det kommer vi att kunna tala med varandra om allt som hänt oss. Alla kommer att ha ett helt liv bakom sig och ha mycket att berätta. Livet, kommer vi att säga till varandra, det var intressant och innehållsrikt för en så pass kort tid. Men man förstår att det inte kunde vara för evigt. Därtill var livet alldeles för upphetsat. Jamen att det var så upphetsat, säger vi sedan till varandra, berodde naturligtvis på att man kände att det var ont om tid. Det kan man inte anklaga livet för. Man visste ju att det bar...

Epilog: Pensionären

Det är snart två år sen jag gjorde mitt sista jobb som frilansande förlagsredaktör. Jag hade sedan några år slutat jaga uppdrag, telefonen ringde inte längre, mejlen med förfrågningar har sinat. Pension (det lilla som blivit efter ett liv som frilans) har jag tagit ut sedan flera år. Jobbet saknar jag inte, även om det lett till många spännande möten. Men anspänningen har många gånger varit stor. Men jag har lärt mig mycket, eller i alla fall lite om mycket. Och jag har kunnat disponera mina dagar efter behag (och funnits där när barnen kommit hem från skolan). Bakom mig har jag också lämnat det stockholmska kulturliv jag aldrig känt mig riktigt hemma i. Men mina dagar ser i stort sett likadana ut som när jag jobbade. Vaknar omkring sju, går ut en sväng med hunden, frukost med tidningen och sen några timmar vid skrivbordet. Att vara pensionär innebär inte att vara sysslolös. Östergarnslandet, där vi tillbringar en stor del av vår tid, är fyllt av föreningar och allehanda aktiviteter. S...

Hur jag blev den jag blev: Historien upprepar sig

Historien upprepar sig, första gången som tragedi andra gången som fars, skrev Karl Marx. Något liknande kan man säga om det som utspelade sig i Folket i Bild i början av 00-talet. Krigen i det forna Jugoslavien blev något av en vattendelare inom vänster. På ena sidan de som stödde USA:s och Natos bombningar av Serbien. Själv sällade jag mig till dem som – utan att för den skull älska Serbien – såg bombningarna som ett brott mot folkrätten, med risk för att bli prejudicerande för den framtida världsordningen. Resultatet av krigen och västvärldens inblandning i Libyen, Irak och Afghanistan tycker jag stärker den ståndpunkten. Folket i Bild hade jag följt på avstånd under 90-talet och noterat att tidningen fortfarande levde, nu med bokförläggaren Kalle Hägglund som redaktör och Erik Göthe som kassör. Upplagan hade fortsatt att sjunka. Tidningen hade undvikit att ta ställning inför folkomröstningen om svenskt medlemskap i EU och blivit alltmer irrelevant. Det rådde oreda i ekonomin och de...