Fortsätt till huvudinnehåll

Apocalypse now

Nog finns det åtskilliga skäl för oss att ändra vår konsumistiska livsstil (några bloggade jag om i Ett annat Sverige). Men det samfällda pådraget i medierna det senaste halvåret om klimatförändringarna gör mig misstänksam. För hur var det egentligen?

”… alltsammans började när människan satte den första grävkäppen i marken för att odla. Det var det som rubbade balansen i naturen. Men hade inte människan blivit bofast och börjat odla så hade vi inte heller haft civilisation och med den inte möjligheten att utveckla vetenskapen och därmed minska mänsklighetens lidande”, konstateraren berättarjaget i Anders Norborgs roman I fyrverkeriernas tid. (När får vi för övrigt se denna högintressanta politiska roman recenserad i Aftonbladet eller Svenska Dagbladet?)

Jag tänker på de orden när jag en morgon lyssnar till radions Ring 1. Man avhandlar växthuseffekt och klimatförändringar. Det är mest äldre herrar som ringer. Alla verkar vara överens. Det här håller inte. Något måste göras.

– De är för många, säger en.
– De?
– Ja, indierna och kineserna alltså.

Det behövs någon form av befolkningskontroll, konstaterar han. Annars blir de för många, och de kommer alla att vilja ha samma levnadsstandard som vi.

Ja, kanske är det där skon klämmer. Nu när Kina och Indien raskt och brutalt (som England på 1800-talet) industrialiseras börjar plötsligt George W. Bush och Fredrik Reinfeldt att prata väder (i stället för krig och oljefält).

Vi människor är ganska förutsägbara i vårt beteende. Vi vill köpa billigt och sälja dyrt (t.ex. vår arbetskraft). Om politik nu är ”processen att […] utöva makt i offentliga sammanhang” så finns det en mängd styrmedel att ta till om man verkligen vill ändra människors beteenden. Höga avgifter på sånt man vill minska (t.ex. långa transporter av livsmedel) för att subventionera sånt man vill uppmuntra (t.ex. lokalt producerade grödor).

I stället demonstrerar politiker och medier sin makt över våra sinnen genom att skuldbelägga oss medborgare. Det gör mig misstänksam.

Majgull Axelsson skrev för övrigt tänkvärt om undergångsvisioner och domedagsprofetior i söndagens DN (”Helvetespredikanter har alltid skaffat sig makt över andra människor”, Dagens Nyheter 20/5-07).

I Fyrverkeriernas tid är en synnerligen läsvärd roman om den tid vi lever i, utgiven av Leopard förlag.


Andra bloggar om och .

Kommentarer

Dom där som tycker att vi måste hindra kineserna från att skaffa bil: för sent! Stadsinnevånare i Kina kör så det ryker! Men hoppingivande nog har många också elmoped.
Satsa på forskning om mindre osande bränsle istället för att försöka stoppa andra människors försök att få en mindre slitsam tillvaro.
Anonym sa…
Hörde du Ring P1 idag? Där var det en som tog upp att CO2 flyger ju ut när man öppnar colaflaskan eller ölburken! För att inte tala om vinframställningen som ju innebär att druvsockret jäses till alkohol och koldioxid.

Läs mer

Mörker

Idag skriver jag för hand i mörkret. Utländska myndigheter har ställt in betalningarna till bolaget som levererar vår ström. Man misstänker att bolaget, som kontrolleras av våra myndigheter, tar betalt av oss. Så nu har vi ingen el. Det hela började med att det utlystes fria allmänna val i vårt land. Vi gick man ur huse och röstade. Utländska valobservatörer sa att det var de mest demokratiska valen som genomförts i vår del av världen. Det var bara ett fel. Vi röstade bort den gamla, korrumperade regeringen och valde en ny. Det skulle vi inte ha gjort. Gränserna stängdes, biståndet upphörde. Våra män kan inte längre försörja sig. Nu sitter de på kaféerna och idisslar sin förtvivlan och ilska. Min son säger att han tänker gå med i motståndet. Jag vill inte att han ska dö. Han säger att han hellre dör än lever det här livet. Min förtvivlan är outsäglig. ”Gazas invånare förbannar Europa”, Svenska Dagbladet 21/8-07 Andra bloggar om Palestina .

Hur jag blev den jag blev: Gotland

Uppdaterad 2026-02-06   Min första kontakt med Gotland var när jag gjorde lumpen 1973. Jag var placerad på sjömätaren Johan Månsson och vi låg och mätte en uppgrundning utanför Hoburgen på södra Gotland. När det var dåligt väder tog vi någon av småbåtarna in till Vändburg och gick till pensionat Holmhällar och drack öl. När de andra tog sin andra och tredje öl valde jag att promenera i omgivningarna. Den höga öppna himlen och karga naturen fångade mig – som hittills tillbringat somrarna i ett lummigt Sörmland – omedelbart. Den sommaren cykelsemestrade min dåvarande flickvän och jag på ön. Stretade runt med alldeles för tung packning på de hårt trafikerade huvudvägarna. Detta var långt innan dagens utmärkta cykelleder. Påsken 1979 flydde Lena och jag våra familjer och gifte oss i Visby tillsammans med två vänner från Stockholm. Vi vittnade åt varandra och åt bröllopsmiddag på klassiska Lindgården. Vi hyrde hus i Själsö och kuskade Gotland runt i en gammal folkabubbla och tittade på ...

Hur jag blev den jag blev - boken

För den som inte hunnit tröttna på mina minnen här på bloggen har jag samlat några av texterna (plus lite bonusmaterial) i en bok, vackert formgiven av Christer Jonson. Boken är tillägnad mina barnbarn, men jag har också några exemplar till försäljning för den hugade. Mejla Tom.Carlson@abc.se så skickar jag en bok och faktura så långt lagret räcker. Priser är 245 kr (inkl. moms och frakt). ”Människan är en meningssökande varelse. Vi formar våra liv till berättelser, väljer vad i ett myller av händelser som vi tycker är viktigt. Vilka val och icke-val har fört oss hit? Vad hade hänt om jag fortsatt med teatern? Eller om min dåvarande sambo och jag fått barn när vi knappt var tjugo år fyllda (som fallet var för många i vår föräldrageneration). Eller …? Eller …? Hade jag alls suttit där jag är idag? I allas våra liv finns sådana avgörande ögonblick. Och de blir inte färre med åren.” (Ur Förordet)    

Hur jag blev den jag blev: Frilansredaktören

Ibland har jag fått frågan: ”Vad gör en förlagsredaktör?” Jag brukar svara: ”In i ena ändan kommer en bunt papper med mer eller mindre färdigskrivna texter och ut i den andra ändan ska det komma en bok. Redaktörens uppgift är att lotsa arbetet längs hela eller delar av vägen. Det kan vara språkgranskning, faktakoll, formgivning och tryckerikontakter.” Till mina filosofiska vänner brukar jag säga att förlagsredaktörens är ett samtalsyrke med tre poler: upphovsmannen, förlagsredaktören och texten. Vilket ibland kan vara nog så knepigt. En förläggare har entusiastiskt antagit ett manus för publicering, sen är det min uppgift att hitta och påvisa fel och oklarheter. Samtidigt ska jag upprätthålla en förtroendefull relation med upphovsmannen. Redaktörens uppgift är att likna vid en barnmorskas.* * Sommaren 1980 hade jag slutat på Ordfronts förlag och var barnledig under hösten med sonen. Jag hade beslutat mig för att pröva på tillvaron som frilans. Jag fick mitt första uppdrag av Ebbe Carl...