Fortsätt till huvudinnehåll

Barnrikehusen

På väg hem från ett tårtkalas med släkten promenerar vi genom Årsta. Jag pekar ut huset på Sköntorpsvägen där jag bodde från det jag var åtta år, Årstabergen där vi lekte, parken där vi hängde och lyssnade på tio-i-topp som tonåringar. På vägen passerar vi de röda tegellimporna på Skagersvägen.

- Och där låg barnrikehusen, säger jag.
- Barnrikehusen? frågar någon.

Ja, varför kallades de så? Jag mumlar något om Myrdalkåkar och socialt bostadsbyggande. Men säker är jag inte.

Hemma slår jag upp på nätet och ramlar rakt ner i ett helt sekels bostadspolitik: Nödhjälpsbostäder, egnahemslån och lånesubventioner, Bostadssociala utredningen 1934, hyresreglering, bostadsbidrag, allmännyttan (”Genom att bygga och förvalta bostäder utan enskilt vinstintresse skulle de bidra till stabilitet och motverka spekulation även på bostadsmarknaden i övrigt”), miljonprogrammet, bruksvärdessystem, ROT-program m.m.

Från att ha betraktats som en vara på en marknad blev bostaden en social rättighet. Och nu är vi tillbaka där det hela började. En vara på en marknad.

Frågan är bara varför rätten att dra av räntan på lånen för oss bostadsrättsinnehavare och villaägare snart är det enda kvarvarande stödet från staten till boendet. Rätt svar belönas med nästa nummer av Metro Bostad.

Och hur var det nu med barnrikehusen? Enligt NE förhöll det sig på det här viset:

barnrikehus,
hyreshus avsett för barnfamiljer med små inkomster. Från sekelskiftet 1900 och framåt drevs barnrikehus, ofta med låg standard, av filantropiskt intresserade personer och organisationer, ibland som kommunala stiftelser. På förslag av Bostadssociala utredningen infördes 1935 särskilda lån och bidrag för uppförande av bostäder om minst två rum och kök med fullvärdig utrustning och avsedda för familjer med tre eller flera barn. Dessa barnrikehus förvaltades av allmännyttiga bostadsföretag under kommunal kontroll. Efter andra världskriget inriktades bostadspolitiken på mer generella åtgärder, och det särskilda stödet till barnrikehus avskaffades. Jfr bostadspolitik.

2007-05-15 Källa Nationalencyklopedin
http://www.ne.se/jsp/search/article.jsp?i_art_id=124230




Skagersvägen i Årsta. Bilder från hitta.se

Fler bloggar om och

Kommentarer

Inger sa…
Om du är intresserad av bostadsfrågor kanske du kan ha något att hämta på min blogg "Om att hyra och annat viktigt" som finns på http://inger-visomvillhyra.blogspot.com.
/Inger Nilsson

PS. Hälsa Lena

Läs mer

Hur jag blev den jag blev: Kurdernas vänner

Fredagen den 28 februari 1986 körde jag buss på kvällen. Jag kom hem sent, drog ur jacket till telefon och vaknade först av att Lena stod i dörren till sovrummet. Hon hade varit i tobakshandeln på Karlbergsvägen och köpt tidningen. I handen höll hon Dagens Nyheter. Rubriken ” PALME MÖRDAD. Skjuten i city av okänd man” fyllde förstasidan. På kvällen var vi bjudna på fest hos vänner i Björkhagen. Att mordet la sordin på stämning är väl en underdrift. Polisens självutnämnde spaningsledare Hans Holmér bestämde sig tidigt för att det var kurdiska grupper som låg bakom mordet. En fantombild publicerades med ett ansikte som antydde ett utomeuropeiskt ursprung. Bakgrunden till teorin var två mord som ägt rum inom exilkurdiska kretsar, ett i Uppsala 1984 och ett på Medborgarhuset i Stockholm 1985. Polis och medier utgick ifrån att det rörde sig om uppgörelser inom Kurdistans Arbetarparti (PKK) riktat mot avhoppare från partiet. I båda fallen greps mördarna snabbt och dömdes. En förundersökning ...

Hur jag blev den jag blev: Socialreporter och tonårsförälder

Journalist är inte en titel jag satt på något visitkort. Ändå har jag skrivit en del genom åren – även journalistik. Under och efter min tid som kulturredaktör på Folket i Bild gjorde jag längre intervjuer åt tidningen med artister och författare som Plura Jonsson, Gösta Ekman, Peter Curman och andra kulturaktiva. Jag gjorde även en serie reportage om arbetet vid en vårdcentral – Kvartersakuten i Vasastan, Stockholm – tillsammans med fotografen Susanne Walström. Något senare blev jag kontaktad av redaktören för Anhörig , FMN:s tidskrift. Man ville ha ett reportage om ett fall där en ung, svensk skådespelerska i ropet varit inblandad i en härva med försäljning av Ecstasy. Frågan hade först gått till Anders Sundelin ( När knarket kom till stan , Främlingen i Falun ) som tipsat om mitt namn. Det blev en djupdykning i förundersökning, rättegångsprotokoll och hovrättsförhandlingar innan allt publicerades stort uppslaget under rubriken ”Med kallt blod”. Bodil Malmsten undrade försynt om jag ...

Hur jag blev den jag blev: Historien upprepar sig

Historien upprepar sig, första gången som tragedi andra gången som fars, skrev Karl Marx. Något liknande kan man säga om det som utspelade sig i Folket i Bild i början av 00-talet. Krigen i det forna Jugoslavien blev något av en vattendelare inom vänster. På ena sidan de som stödde USA:s och Natos bombningar av Serbien. Själv sällade jag mig till dem som – utan att för den skull älska Serbien – såg bombningarna som ett brott mot folkrätten, med risk för att bli prejudicerande för den framtida världsordningen. Resultatet av krigen och västvärldens inblandning i Libyen, Irak och Afghanistan tycker jag stärker den ståndpunkten. Folket i Bild hade jag följt på avstånd under 90-talet och noterat att tidningen fortfarande levde, nu med bokförläggaren Kalle Hägglund som redaktör och Erik Göthe som kassör. Upplagan hade fortsatt att sjunka. Tidningen hade undvikit att ta ställning inför folkomröstningen om svenskt medlemskap i EU och blivit alltmer irrelevant. Det rådde oreda i ekonomin och de...

Hur jag blev den jag blev: Teatergruppen

Jag hamnade i teatern av en slump. När jag slutade grundskolan hade jag valt samhällsvetenskaplig linje med estetisk inriktning. Det var teckning som intresserade mig. På skolan i Gubbängen fanns även drama som tillval. Det var avslappningsövningar, röstträning och improvisationer ett par timmar i veckan. Vår dynamiske lärare, gift med Ingmar Bergmans äldsta dotter, undervisade på flera gymnasieskolor runtom i Stockholm. Förutom vår skola Gubbängen: Kärrtorp, Sveaplan och Nya Elementar i Åkeshov. Med tiden började vi samlas på Sveaplans gymnasium på fredagskvällarna. I den stora aulan ägnade vi oss tillsammans med elever från de andra skolan åt att improvisera, dansa och öva tillsammans. Dessförinnan brukade några av oss gå på restaurang Norrås vid Odenplan och äta Coeur de filét Provencale, dricka vin och känna oss vuxna. När vår lärare lyckades ordna en studio, modernt utrustad med video, ljudanläggning m.m. högst upp i Nya Elementar förlade vi våra frivilliga timmar dit. Mitt intres...