Tankar i trappen

Vännen H. kommenterar i ett mejl det jag skrev om Nelson Mandela och Sydafrikas ekonomiska politik. Det får bli betraktelsen så här dan före dan: ” Mitt ämne - bortsett från våra varmaste jul- och nyårsönskningar - är det Du skrev i Din blogg om hur ANC hanterade förhandlingarna 1992-94 om det framtida ekonomiska styrskicket för Republic of South Africa [RSA]. Det var F.V. de Klerk samman med det dåvarande finansdepartementet som 1992 – 93 förhandlade fram villkoren för en  ’ Transition ’  till en ANC-ledd regering. Detta gjordes i nära samarbete med IMF och Världsbanken. Således hade fredspristagaren de Klerk ritat den ekonomiska och institutionella kartan ett år innan ANC hade en reell möjlighet att göra något åt saken 1993 – 94. Mandela, Joe Slovo och Cyrill Ramafosa satt fast i något som redan var överenskommet - en klassisk nyliberal agenda för den nya regeringen, ( Washington Consensus ) mot att få låna ca 50 mdr USD till hög ränta för att stärka RSA:s ban...

I en intervju svarar Martin Schibbye på frågan hur den ondska han och Johan Persson upplevt under sin tid i öknen och fängelset påverkat hans syn på människan: Det finns nån form av mytbildning, att stänger man in 200 människor i ett skjul och så ger man mat för 50, då kommer 100 att slå ihjäl de andra 100.  ” Så funkar människan, människan är egoist, yadi, yadi. ”  Vi har ju suttit i ett sådant skjul med 200 pers, där det bara funnits mat för 50 och man slår inte ihjäl varandra. Man hjälps åt. Man delar på maten. Det ger nånstans hopp om mänskligheten, även om man upptäckt det i ett av de mest för jävliga fängelserna på Afrikas horn. Den myten om hur vi människor är mot varandra i utsatta situationer, den har vi fått se krossad. ( En bok En författare , UR 26/10 2013 ) *** ” Statistik lugnar alltid ” . Leif GW Persson i Veckans brott , SvT. *** Janet Yellen spås bli ny chef för FED, USA:s centralbank.  ” Hennes forskning rör arbetsmarknaden, där hon bland a...

”Kransen” eller Midsommarkransen i södra Stockholm har varit skådeplats för flera av Kjell Johanssons romaner i den hyllade sviten ”De utsatta”. Nu återvänder han till förorten där han växte upp under 1940-talet, den här gången på ett sprudlande berättarhumör.  I Mammas gata målar han upp en myllrande fresk av tjuvfamiljer, A-lagare, utsatta, skötsamma arbetare, familjer och ensamstående. Vi hör ljuden, känner dofterna och ser människorna. Det är en miljö där munvigheten och den kvicka repliken står högt i kurs. En mans anseende hänger ihop med vilket yrke han har, en kvinnas med hur hon sköter familjens ekonomi. Skrönorna runt kaféborden är många, ett arv Kjell Johansson förvaltat genom hela sitt författarskap. (Fråga mig inte hur han kan minnas allt, så in i minsta detalj, eller vad som är sant och riktigt.) Mammas gata väcker också tankar om förhållandet mellan individ och kollektiv, mellan konformism och egenart. I folkhemmets epok, där allt avvikande väckte misstänksamh...

På Förlagsklubbens årsavslutning häromveckan talade Piratförlagets vd och chef Ann-Marie Skarp om sin tid i förlagsbranschen, om hur hon som 22-åring trädde in i det stora huset på Riddarholmen som sekreterare åt förlagschefen Lasse Bergström. Norstedts var då ett stor och mäktigt förlag, där tryckpressarna dunkade på bottenvåningen, böckerna sattes och bands högre upp i huset, och en halvtrappa upp från allmänförlaget huserade Norstedt Juridik , då pelare i en verksamhet som bar förlaget genom år av ebb och flod. I den gemensamma matsalen och framför kaffeautomaten i trapphuset möttes förläggare, sekreterare och tryckare. Det fanns mycket att fundera över i det Skarp sa, inte minst om vikten av långsiktiga och ansvarsfulla ägare. Det frågetecken hon satte för de litterära agenternas roll på den inhemska marknaden utlöste en livlig diskussion i församlingen. Men det var särskilt en sak hon sa som jag fäste mig vid: – När en författare kom upp på förlaget var det röda mattan som gä...

Samma kväll som 50 000 åskådare biter på naglarna inför mötet mellan Sverige och Portugal på Friends Arena, ser jag ett annat gastkramande möte, Anna Odells rosade debutfilm Återträffen . Och visst är den första delen med den fiktiva klassåterträffen bra – riktigt bra. Anna Odell är lysande i rollen som sig själv – spröd, stark, självlysande – när hon gör det som alla som varit mobbad nog innerst inne önskar. Men det är filmens andra del jag bär med mig, flera dagar efter att dörrarna till biomörkret stängts bakom mig. I denna del tar ”Anna Odell” kontakt med sina gamla klasskamrater med avsikt att bjuda in dem att se och diskutera filmen. I verkligheten blev hon ju aldrig bjuden på den där klassåterträffen, 20 år efter att de slutat nionde klass. Var det det här som de var rädda skulle hända? frågar hon sig Det är lätt att sitta på läktaren och förfasa sig. Odells meritförteckning innehåller ju en del som gör att många tvekar, det kan jag förstå. Men sättet de gör det på?! Mån...

Under några år i början och mitten av 1990-talet bevakade jag och skrev en del om alkohol- och drogfrågor. Resultatet blev ett antal artiklar och broschyrer, bland annat e tt studiematerial om alkohol åt RNS ,  för övrigt det enda jag skrivit som översatts till ryska. Ett av de uppdrag jag fick var att reda ut sanningen bakom påståendena att alkohol är nyttigt för hjärtat, som då spreds inte minst av hjärt- och kärlläkare och med alkoholindustrins goda minne. Beställaren var nykterhetsorganisationen IOGT, så svaret kunde ju tyckas vara givet, förutsatt att jag inte skulle såga av den gren jag satt mig på. I akt och mening att fördjupa mig i ämnet kontaktade jag Sven Andréasson, redan då en stigande auktoritet inom alkoholforskningen, och den ende som gjort en systematisk genomgång av de studier som låg till grund för de nya rönen. Under en dryg timme uppe på Sabbatsbergs sjukhusområde, där han då var placerad, fick jag en lektion i konsten att läsa och tolka statistik. Ett stati...

Martina Montelius lilla debutbok Främlingsleguanen lämnar mig ingen ro. Berättelsen handlar om en (snart) femåring som en dag stänger dörren bakom sig och lämnar dagiset, där hon mest suttit under snickarbänken och i torkskåpet, sedan personalen gett upp allt hopp om att få med henne på barnens aktiviteter. I fortsättningen tillbringar hon sin mesta tid i lägenheten, tittandes på tv och samtalande med sin kultiverade leguan, när hon inte går till Hemköp och djuraffären för att handla mat till sig och sin vän. "Upphovsmännen" är på annan ort, oklart var, uppgifterna varierar. Pengar så det räcker finns undanstoppade i byrålådor, inuti böcker och under soffor. I mognad och ålder tycks Veronika (som hon ibland heter) pendla mellan en liten vuxen (som både läser och skriver) och ett barn ("jag kan inte klockan"). Det är en roman, fylld av iakttagelser, om en liten människas utsatthet som slår an en sträng i mitt bröst och som inte bara kommer av att jag har två barnbarn...

En av mina favoritsträckor har varit att springa längs stranden här ute på östra Gotland. Tre till fyra kilometer på strandängar, gräsmark, sand, grus och klappersten. Här och var en dunge enbuskar att snitsla sig fram genom och en och annan tall att böja sig under. Men inte nu längre. En gång i slutet av sommaren, just när jag lämnat stranden bakom mig och kommit upp på landsvägen, högg det till i utsidan av vaden, strax under högerknät. Jag började halta. En vecka senare gjorde jag ett nytt försök. Samma resultat. F-n också, ska jag också drabbas av det här. Löparknä! Jag trodde att jag med min framfotsteknik var vaccinerad mot sånt här. Fick tid hos sjukgymnast efter nån månad. Han bände och vred på knä och lår, konstaterade en lätt svullnad som redan börjat ge med sig. Sen tog han några steg tillbaka, mönstrade mina båda ben och konstaterade att ”du har ju inga muskler på högerlåret”. Jag fick göra knäböjar med ett ben i taget: vänster ben inga problem, höger ben, jag darrar värre...

Vad Povel Ramel och Owe Törnquist var för den svenska underhållningsmusiken blev Pugh Rogefeldt för rockmusiken i vårt land. I en tid när engelskan stod för allt som var ”inne” och ”framåt” kastade han av sig det främmande språket och fann ett uttryck på sitt lands egna tungomål. Nu har arbetargrabben från Västerås berättat historien om sin uppväxt och om de turbulenta åren kring 1970 då han revolutionerade den svenska rockmusiken. Med låtar som Dinga Linga Lena, Här kommer natten och Surabaya Johnny la han bland annat grunden för den svenska proggen. För det belönades han med spott och spe för att han valde att stå kvar på det ”kommersiella” skivbolaget Metronome (med artister som Cornelis Vreeswijk, Ola Magnell och Bernt Staf i sitt stall). Det är historia nu, och artister som Lundell, Plura, Kajsa Grytt och Thåström, ja alla som sjunger rock på svenska står i evig tacksamhetsskuld till Pugh. 73 är en historia med fokus på händelser och människor, berättad med hans egna ord i...

Kajsa Ekis Ekman skriver om hur en amerikansk vän berättade att hennes mormor varit med om den stora depressionen. ”Was she depressed?” skämtade Ekman tillbaka. Hon tyckte att det var en slump att orden för ekonomisk kris och mental ohälsa var samma. Nu när hon arbetat med sin bok om krisen i Grekland ( Skulden . Leopard förlag 2013 ) förstår hon att under en ekonomisk depression är man deprimerad: Alla är det. Jag brukade tro att sinnestillståndet, humöret, var något individuellt. Så fel jag hade … Under stora händelser, som kriser, krig och revolutioner börjar hela städer andas tillsammans. Jag märker det mycket tydligt varje gång jag kommer till Aten: luften signalerar ibland oro, ibland sorg, ilska eller uppgivenhet. (s. 12) Jag tänker att det inte bara gäller för länder som sjunkit lika djupt i det ekonomiska moraset som Grekland. Även det ekonomiska och sociala tillståndet i länder som vårt sätter sina spår i vår hälsa och våra sinnen. ”Vi lever i ett psykologiserande samhälle...

På de slingrande bergsvägarna på norra Mallorca inser jag den evolutionära fördelen med det vi kallar tunnelseende. Med blicken fast fixerad vid vägbanan framför oss undviker jag att blicka ner för branterna vid sidan av vägen när jag rullar vår hyrda Audi genom hårnålskurvorna. Ändå är asfalten hel och stenmurarna välhållna. Skyltar varnar för tät busstrafik mellan 13 och 15 när vi rullar ner mot Port de sa Callobra och de mäktiga klippformationerna vid Torrent de Pareis. *** Så har då Leif GW Persson tagit steget fullt ut och gjort Evert Bäckström till huvudperson i sin nya roman Den sanna historien om Pinocchios näsa  och som vanligt när det kommer från GW en riktig bladvändare. Hur man kan göra en så osympatisk person underhållande är en gåta. Eller kanske ändå inte? Här kan vi upplysta  frossa i en grottmänniskas alla förbjudna tankar om kvinnor, sex, bögar, invandrare, attackflator och allmänt inkompetenta medborgare och poliser. Poängen är väl att GW har humor, säge...

Vännen H. mejlar. I de meddelanden vi stundom utväxlar har jag ställt frågan om vi är korkade som gläds åt några hundringar mer i plånboken och sedan svär över nedskärningar i de offentliga skattefinansierade verksamheterna. Han skriver: Nej, jag tror inte folk i allmänhet är korkade i betydelsen korta i huvudet. Däremot fruktar jag de är illa informerade pga upplevd tidsbrist och/eller ointresse. Det beramade "livspusslet" med barn, bostads-, bil- och studielån och ett alltmer osäkert, krävande arbetsliv. Rädslan för att trilla ned i prekariatet. Det blir rätt mycket av "swim or sink" och då är det inte lätt att ta sig den tid och möda som krävs för att erövra överblick och se sammanhang. Referensramen blir då därefter. Då kan det – trots en vag olust – vara nära till hands att köpa ytterligare en skattesänkning. Det kan hjälpa till med räntan på 2,5 miljonerslånet, även om man inte amorterar. Ingen, utom möjligen Mona Sahlin, älskar väl att betala skatt, m...

eller  Varför jag inte åker till bokmässan Det blippar till i mobilen. Ett mess trillar in från en författare och kollega: ”Tom! Var är du? Jag trodde du bodde på bokmässan. Här glider vi runt på en göteborgsk räkmacka och levererar plattityder… medan vi ju vet att det är du som gjort jobbet. Nu är det gratis fylla på x:s kreditkort.” Ja, varför är jag inte på bokmässan? Det är två år sen sist nu, och dessförinnan åtta år. Men under slutet av 80-talet och hela 90-talet bodde jag där, bokstavligt. När någon ringde och ville få mig att köpa annonsplats i en facktidskrift eller boka plats på nån mässa kunde jag alltid svara att de pengar jag har till marknadsföring de lägger jag på hotell och resa till bokmässan i Göteborg. Där finns alla en frilansande redaktör i bokbranschen behöver. Ungefär så. Men inte nu längre. Varför? Det finns förstås en personlig dimension i det här som handlar om en sjukskrivning, depression och utmattning i början av 2000-talet ( som jag skriv...

Vi ramlar ner på Mallorca en vecka i september för semester. Hyr en bil, blir rekommendera att ta oss norrut till Sóllier en timmes väg upp i norr. Vi följer en bil som kör mot enkelriktat. Hamnar på ett spårvagnsspår och kör in på vad som visar sig vara lördagsmarknaden i den lilla staden. Folk viftar och pekar. Vi vinkar glatt tillbaka, lyckas vända bilen i trängseln och tar oss ut. -- Haha, turistas, messar sonen glatt nä r vi rapporterar . *** Jag läser Bodil Malmstens Och e tt skepp med sju segel ... (Finistère/Modernista). Bäst tycker jag om hennes underskruvade noteringar ( ” flyger långt men studsar lågt ” ) , som när hon förklarar kravallerna i Husby med ett anslag hon läst vid gungbrädorna i lekparken. Trycker man ner något på ena sidan åker det upp på andra sidan. Orsak och verkan. Smashar kan andra stå för i samhällsdebatten. *** Att resa. En punkt på kartan blir plötsligt en ort, ett samhälle med gator, torg, en kyrka och en spårvagn i trä som tar turister ner ti...

Ett av huvudnumren vid Barack Obamas mellanlandning i Stockholm på väg till S:t Petersburg var besöket vid synagogan och träffen med Raoul Wallenbergs anhöriga. Inte lika uppmärksammat blev Hammarskjöldkommissionens betänkande som kom ( SvD 11/9-13 ), några dagar efter Obamas besök. Tidpunkten var lägligt vald skulle det visa sig när man tittade på innehållet. Sverige har ju haft ett par framstående personligheter som dött under oklara omständigheter på utlandsuppdag sedan andra världskriget: Folke Bernadotte, Raoul Wallenberg och Dag Hammarskjöld. Bernadotte är det väl snart bara kungafamiljen som kommer ihåg (det är därför vi inte haft något officiellt statsbesök i Israel, hela historien berättas i Göran Buréns Mordet på Folke Bernadotte ) och Dag Hammarskjöld dammas ju av vid högtidliga tillfällen. Allt fokus är på Wallenberg, vars död ännu är höljd i dunkel och som nu, när Ryssland ånyo seglar upp som det stora hotet i våra medier, är lämplig att påminna om. De visar sig när ...

– Vi såg Monica Z igår på bio. – Hur var den? – Edda Magnason är lysande i rollen som Monica Zetterlund. Tänk, att vara producent och få en sån gåva från gudarna. Sången, skådespeleriet! Inte för en sekund att man tänker att här står en som låtsas vara Monica Zetterlund. Hon bär filmen. – Kul. – Resten var det vanliga hitta på-et när svenska filmmakare och författare ska göra något ”fritt efter någons liv”. – Jaha, men måste man inte förstärka en del? Det krävs konflikter och dramaturgi, annars kommer inte folk och tittar. – När jag läste Tom Alandhs artikel i Dagens Nyheter om Monica Zetterlunds pappa tänkte jag att han kanske överdrev. Men faderns påstådda oginhet och Monicas strävan efter hans bekräftelse är ju själva motorn i filmen, det som driver skeendet framåt. I verkligheten var han ju en av hennes främsta supportrar. Hennes problem var ju på andra plan. Jag blir förbannad när jag ser sånt. – OK, men bortsett från det då? – Det är svårt att bortse ifrån. Men...

Jag läser Anders Mildners utmärkta recension i Svenska Dagbladet (15/9-13) av Johan Perssons och Martin Schibbyes bok 438 dagar . Där påminner han om journalisters, särskilt frilansjournalisters, allt osäkrare arbetsvillkor. Journalisten på utlandsuppdrag, med ibland bara ett muntligt avtal som grund, tar alla risker; redaktionen sätter inget på spel, varken fysiskt, ekonomiskt eller (ska man kanske tillägga) sitt anseende. Men uppmärksamheten kring boken får mig också att minnas: Det var en eftermiddag i juli. Jag var på väg hem när jag plötsligt studsade till inför löpsedlarna utanför den lilla speceriaffären på Ringvägen. En suddig bild och rubriken ”Svenskar gripna i Etiopien” eller vad det nu stod. ”Men för helvete, det är ju Martin”, tänkte jag och kände hjärtat volta till. Martin Schibbye som jag lärt känna under hans tid som redaktör på Folket i Bild/Kulturfront. En idérik journalist med ett imponerande kontaktnät. Och under den diplomatiska ytan en journalist, ständigt på sp...

Vi bor vid en motorväg. Inte så att biltrafiken är tät här utanför på den lilla landsvägen ner mot Sysne. Nej, trafiken sker 10 000 meter ovanför oss. I alla de år vi varit på östra Gotland har jag trott att vi haft en inflygningsled till Arlanda ovanför oss. Tidigare charterminnen flimrade också förbi där Gotland skymtat genom flygplansfönstret.  Inspirerad av alla data som finns om fartygstrafiken laddade jag ner en app till mobilen som visar all världens flygtrafik. Här visas flygplanstyp, avreseort och destination, höjd, fart, beräknad ankomsttid osv. Och det visar sig att över oss passerar i stort sett alla flygtrafik mellan Östasien och Europa. Peking, Soeul, Tokyo, Shanghai med destinationer som London-Heathrow, Pars-Charles de Gaulle, Kastrup, Dortmund osv. Appen Flightradar finns att ladda ner både på AppleStore och GogglePlay, den går även att följa på datorn.

Att en nyss debuterad författares andra roman handlar om hur han skriver sin första roman är kanske inte så vanligt. Men det är i alla fall vad Sami Said gjort med Monomani . Romanen har formen av ett brev till vännen Sara, som han aldrig träffat, endast brevväxlat med. Brevet är en enda lång ursäkt varför han inte hört av sig. Och läsaren förstår snart varför. Huvudpersonen har varit upptagen av att skriva sin roman. Emellanåt försörjer han sig som timvikarie i skolan. Inkomster och utgifter är på ett minimum. Det är ett skrivande på liv och död. Vänner, föräldrar: allt får stå åt sidan för det allt överskuggande skrivandet. Mycket från debuten känns igen. Den ensamme unge mannen med sin skarpa iakttagelseförmåga, sitt egensinniga språk och enda mål i tillvaron: att skriva. Sami Said, med sin i dubbel bemärkelse skeva blick på tillvaron, liknar ingen annan jag läst. Monomani kan ses som en pendang till förstlingsverket. Läsvärd, allvarlig, roande. Men läs gärna debuten Väldigt säll...

En dröm. Jag visar runt mina föräldrar i en bastu jag håller på att inreda. Visar var toaletten ska vara, själva basturummet, ett förråd. Min pappa är naken. Byggnaden ligger med utsikt mot en sjö. Plötsligt är jag förflyttad till en fest. Någon har flyttat in i en våning i närheten av Norra Bantorget i Stockholm. Jag sitter på en minimal hörnbalkong med några andra som röker. Plötsligt är balkongen borta och hängande i dörren lyckas jag ta mig in i rummet.Värdinnan, en blond korpulent kvinna i medelåldern undrar om jag kan hjälpa till och koka spaghetti åt gästerna. Köket är stort, gammaldags. Jag frågar hur många gäster som väntas. Omkring 60, svarar hon. Jag står med två paket Barrilla i handen. Tittar  på de stora grytorna med sjudande vatten och undrar hur de ska räcka. Vaknar. *** Semesterns sista vecka snickrar jag en odlingsbädd som vi ska ställa i ändan av altanen. En rejäl sak, fyra meter lång och en halvmeter på djupet och bredden. Dotterdottern sitter bredvid oc...

När jag var tio år funderade jag över universums oändlighet. Obegripligt förstås. Nånstans måste det ju ta slut. Jag föreställde mig att det slutade vid en röd tegelmur. Men utanför den? Dimma? Men är inte dimma någonting ? Där svek mig fantasin och för första gången insåg jag vad det var att inte förstå. Ett stort steg mot vuxenblivandet. *** De flesta av oss lever i en mekanisk värld, präglad av Isaak Newtons lagar. Rummet är fast och konstant. Tiden har sin gång. Var sak på sin plats och skridskorna i isskåpet. Och som professorn i teoretisk fysik Ulf Danielsson sa i ett samtal i radions Filosofiska rummet   häromsistens, Newtons lagar duger fortfarande utmärkt när man ska bygga broar. Men det är när vi tränger in i materiens innersta eller ut i makrokosmos som verkligheten tycks ställas på huvudet. Varför ökar eller minskar inte ljusets hastighet när ljuskällan rör sig, till exempel? Ja, enligt Einstein beror det på att rummet (dvs. det vi har omkring oss) växer eller ...

Sommarens stora upplevelse i tv-rutan har för mig varit The story of film ,  Mark Cousins mästerliga exposé över filmens utveckling i 15 delar (av vilka jag missade de allra första). Här skärskådas och görs för mig som amatör begriplig varje kameravinkel och -åkning. Beskrivningarna av närbilder, panorama och färger inrymmer både teknikens utveckling och influenser mellan länder och regissörer. Och framförallt slås jag av den självklarhet med vilken han placerar filmen i dess samhälleliga sammanhang. Här skildras på lika stort allvar inte bara Hollywood och europeisk film: Indien, Kina, Japan, Afrika, Sovjetunionen, Östeuropa och Latinamerika ges sin rättmätiga plats, på 1950-talet mot bakgrund av koloniernas frigörelse. Cousins lyckas till och med få med den alliansfria rörelsen och Bandungkonferensen  på ett hörn. Och jag får (precis som när vi såg den svenska serien Bergmans video  i vintras, som för övrigt knappast handlade om Bergman) lust att skaffa och se varenda ...