Fortsätt till huvudinnehåll

Noterat augusti 2013

Jag  vaknar. Klockan är fyra på morgonen. Jag har drömt om en naken mörk man som rider hinderlöpning barbacka på en brun häst. Är det prideveckan? Min förträngda homosexualitet? Freud, var är du?
***
Andres Lokko citerar Raymond Carvers sista dikt, som han skrev till hustrun Tess innan han dog, blott 50 år i lungcancer:
Remember me and all we did together,
Now, hold me tight. That’s it. Kiss me
hard on the lips. There. Now
let me go, my dearest. Let me go.
We shall not meet again in this life,
so kiss me goodbye now. Here, kiss me again.
Once more. There. That’s enough.
Now, my dearest, let me go.
It’s time to be on the way.
Det är vackert.
***
Arbetssökande ska nu varje månad anmäla vilka jobb de sökt. Regeringen har anslagit 46 miljoner, 150 ska anställas på AF för att ta hand om informationen. Nu väntar vi bara på att alla arbetsgivare varje månad ska anmäla vilka åtgärder de vidtagit för att öka sysselsättningen, eller vad man gjort för att minska det stora övertidsuttaget och istället anställt folk.
***
En morgon när jag ska springa har jag glömt löparskorna ute på landet. Jag tänker att kan indianerna i Mexiko kan jag, så tar jag mina sandaler och springer ut på en halvmilsrunda längs ringmuren i Visby. Och det går alldeles utmärkt, med framfotstekniken landar man ju på trampdynorna. Men jag underskattade nog effekten av att plötsligt byta fotbeklädnad. Blåsorna jag fick var visserligen få, men nog så irriterande.
***
 Barnbarnet, snart tre år, och jag klättrar på klippblocken vid Kallbadhuset i Visby. Vi är på väg till Afrika. När vi kommer fram kokar vi kaffe och dricker ur stenkoppar. Sen klättrar vi upp på en stenmur och går  ”på balansgång”,  hoppar från höga höjder, omkring en halvmeter.
***
Vi staplar ved för vintern, torr ved som ska under tak innan höstblötan. All hävd säger att detta ska  göras innan midsommar, men den kommande vinterns behov är redan säkrat. Doften av nyklyven ved och ljudet av vedklyven får mig att tänka på våren, men i år är vi som sagt sena. På kvällen spelar vi Rappakalja, som fått ett nytt liv i år, under höga skratt och kommentarer. Roligast är när någon gissar på ens egen påhittade förklaring.
***
Tyst det kommer spöken
***
Gruppartiklar i medicinska frågor verkar vara populära på DN Debatt denna sommar. Nu senast företrädare för geriatriken om äldrevården. Artikeln innehåller hursomhelst flera tänkvärdheter. Framför allt:
Om en demenssjuk person är ”besvärlig” skall man försöka förstå och tolka den sjukes signaler och inrikta behandlingen på orsaken till beteendet. Oro och skrik kan bero på hunger, törst, behov av att gå på toaletten, att bli sedd, eller på rädsla. Bedömningen kräver kompetens och tid. Vi ger väl inte våra skrikande bebisar psykofarmaka när de visar samma beteende och svårigheter att uttrycka sig nyanserat?
Behovet av tid och välutbildad personal går som en röd tråd genom artikeln.
***
Jag skrev apropå dotterns förlossning att hon ”gått över tiden”. Nu läser jag i Svenska Dagbladet att
37 dagar – så mycket kan en mänsklig graviditet naturligt skilja i längd, visar en ny amerikansk studie. Det är större variationer än vad som tidigare varit känt. Fortfarande kvarstår dock frågan om vad skillnaderna beror på.
 I artikeln föll mina ögon emellertid på följande:
Klart är att människans barn föds tidigare i sin utveckling än andra primaters. Medan exempelvis gorillan och schimpansernas ungar måste kunna hålla i sig i mamman från dag ett är det mänskliga barnet hjälplöst när det kommer till världen.
– Människans avkomma föds mycket mer omoget och detta beror sannolikt på att annars kommer barnet inte ut. Graviditeten tar nästan död på både mamman och barnet, så det är på marginalen, säger Bo Jacobsson, som är professor och överläkare i obstetrik vid Sahlgrenska universitetssjukhuset.
Mödradödligheten är fortfarande ett de största hoten mot kvinnors hälsa i världen.
***
En dag vandrar vi Linnéstigen, den väg Carl von Linné red på sin gotländska resa 1741 efter att ha övernattat på Östergarns prästgård. Han skriver i sin dagbok om berget ovanför kyrkan: "att man på denna öen näppeligen kunde ernå något behagligare rum för ett sommarhus anläggande".
Vi går i motsatt riktning från Gammelgarn. Första vägen går över gamla betesmarker, bland enar och stenåldersgravar. Senare stig genom skogsmarker. Efteråt badar vi från hällarna vid Kuppen. Sommaren är ännu inte slut.

Kommentarer

Läs mer

Mörker

Idag skriver jag för hand i mörkret. Utländska myndigheter har ställt in betalningarna till bolaget som levererar vår ström. Man misstänker att bolaget, som kontrolleras av våra myndigheter, tar betalt av oss. Så nu har vi ingen el. Det hela började med att det utlystes fria allmänna val i vårt land. Vi gick man ur huse och röstade. Utländska valobservatörer sa att det var de mest demokratiska valen som genomförts i vår del av världen. Det var bara ett fel. Vi röstade bort den gamla, korrumperade regeringen och valde en ny. Det skulle vi inte ha gjort. Gränserna stängdes, biståndet upphörde. Våra män kan inte längre försörja sig. Nu sitter de på kaféerna och idisslar sin förtvivlan och ilska. Min son säger att han tänker gå med i motståndet. Jag vill inte att han ska dö. Han säger att han hellre dör än lever det här livet. Min förtvivlan är outsäglig. ”Gazas invånare förbannar Europa”, Svenska Dagbladet 21/8-07 Andra bloggar om Palestina .

Infödingarna ska uppfostras

Nyligen läste jag om en svensk missionär som var verksam i Södra Afrika i början av 1900-talet. Hans företrädare på posten hade förbjudit byns invånare att använda sin egen guds namn, deras traditionella danser betraktades som synd och de tvingades bära västerländska kläder. Följaktligen lyckades han endast omvända ett fåtal. Den nye missionären gick runt i byn, drack öl med hövdingen, lyssnade och lärde. Kristendomsundervisningen inledde han med en diskussion om tio guds bud i förhållanden till byns egen moralkodex. Till slut lät sig hela byn döpas (mest för att de gillade honom). Där den förres handlingar präglades av inställningen att infödingarna ska uppfostras, präglades den andre av inställningen att umgänget mellan kulturen måste bygga på ömsesidig respekt och förståelse. Jag tänker på det jag läst när konflikten om Lars Vilks Muhammedbild nu blossat upp på allvar. Jag är själv ateist. Finner tillvaron alldeles för rik för att kunna reduceras till en skapelse av en gud, om än al...

Tore Browaldh

Jag ser att Tore Browaldh är död. Också det en man som satte den andliga spisen högt. En gång i början av 1980-talet besökte jag honom på Handelsbankens huvudkontor vid Kungsträdgården. Browaldh hade avgått som ordförande och var numera vice ordförande i banken och hade kvar ett litet arbetsrum och en sekreterare för sina övriga engagemang. Jag var ordförande för Folket i Bild den gången. Browaldh hade stött tidningen ekonomiskt när den bildades. (Premieobligationerna han skänkt låg länge i tryggt förvar i ekonomiansvarig Plomans kassaskåp.) Tidningen var även nu i ekonomisk kris och han hade hörsammat vår vädjan om stöd. Under några timmar satt vi i hans rum och pratade om kultur och politik. För att vara en man i hans position minns jag att han frågade ovanligt mycket. – Du borde bli politiker, var hans något överraskande avskedsord när vi bröt upp. Jag tror knappast att den före detta bankdirektören Browaldh delade mina radikala politiska uppfattningar. Vad han ville ha sagt var kan...

40 år som gifta

I torsdags hade Lena och jag 40-årig bröllopsdag. Lena jobbade och jag hade styrelsemöte. Låter det oromantiskt? Nåja, i eftermiddag åker jag till Gotland. På kvällen har vi bokat bord på Lindgården, restaurangen där vi åt bröllopsmiddag tillsammans med våra vänner, som gift sig samtidigt med oss, påsken 1979. Och i sommar åker vi på tågluff tillsammans genom Europa till Italien. Kanske har jag med mig en present också. Så, visst firar vi. Men vad är det vi firar? Är 40 år som gifta något att sträva efter i en tid när vartannat äktenskap slutar i skilsmässa? När löften om nöd och lust gäller så länge som man har lust. Men kanske inte alltid i nöd. Här en text jag skrev för två år sedan, vid ett annat jubileum: 40 år tillsammans En dag i november firar Lena och jag att det var fyrtio år sedan vi träffades. Det var på en fest i Vasastan, i ett av alla vänsterkollektiv som fyllde den då nedgångna stadsdelen. Vi gör det genom det vi är allra bäst på: Laga och äta god mat. Vi lyssnar p...