Fortsätt till huvudinnehåll

Noterat augusti 2013

Jag  vaknar. Klockan är fyra på morgonen. Jag har drömt om en naken mörk man som rider hinderlöpning barbacka på en brun häst. Är det prideveckan? Min förträngda homosexualitet? Freud, var är du?
***
Andres Lokko citerar Raymond Carvers sista dikt, som han skrev till hustrun Tess innan han dog, blott 50 år i lungcancer:
Remember me and all we did together,
Now, hold me tight. That’s it. Kiss me
hard on the lips. There. Now
let me go, my dearest. Let me go.
We shall not meet again in this life,
so kiss me goodbye now. Here, kiss me again.
Once more. There. That’s enough.
Now, my dearest, let me go.
It’s time to be on the way.
Det är vackert.
***
Arbetssökande ska nu varje månad anmäla vilka jobb de sökt. Regeringen har anslagit 46 miljoner, 150 ska anställas på AF för att ta hand om informationen. Nu väntar vi bara på att alla arbetsgivare varje månad ska anmäla vilka åtgärder de vidtagit för att öka sysselsättningen, eller vad man gjort för att minska det stora övertidsuttaget och istället anställt folk.
***
En morgon när jag ska springa har jag glömt löparskorna ute på landet. Jag tänker att kan indianerna i Mexiko kan jag, så tar jag mina sandaler och springer ut på en halvmilsrunda längs ringmuren i Visby. Och det går alldeles utmärkt, med framfotstekniken landar man ju på trampdynorna. Men jag underskattade nog effekten av att plötsligt byta fotbeklädnad. Blåsorna jag fick var visserligen få, men nog så irriterande.
***
 Barnbarnet, snart tre år, och jag klättrar på klippblocken vid Kallbadhuset i Visby. Vi är på väg till Afrika. När vi kommer fram kokar vi kaffe och dricker ur stenkoppar. Sen klättrar vi upp på en stenmur och går  ”på balansgång”,  hoppar från höga höjder, omkring en halvmeter.
***
Vi staplar ved för vintern, torr ved som ska under tak innan höstblötan. All hävd säger att detta ska  göras innan midsommar, men den kommande vinterns behov är redan säkrat. Doften av nyklyven ved och ljudet av vedklyven får mig att tänka på våren, men i år är vi som sagt sena. På kvällen spelar vi Rappakalja, som fått ett nytt liv i år, under höga skratt och kommentarer. Roligast är när någon gissar på ens egen påhittade förklaring.
***
Tyst det kommer spöken
***
Gruppartiklar i medicinska frågor verkar vara populära på DN Debatt denna sommar. Nu senast företrädare för geriatriken om äldrevården. Artikeln innehåller hursomhelst flera tänkvärdheter. Framför allt:
Om en demenssjuk person är ”besvärlig” skall man försöka förstå och tolka den sjukes signaler och inrikta behandlingen på orsaken till beteendet. Oro och skrik kan bero på hunger, törst, behov av att gå på toaletten, att bli sedd, eller på rädsla. Bedömningen kräver kompetens och tid. Vi ger väl inte våra skrikande bebisar psykofarmaka när de visar samma beteende och svårigheter att uttrycka sig nyanserat?
Behovet av tid och välutbildad personal går som en röd tråd genom artikeln.
***
Jag skrev apropå dotterns förlossning att hon ”gått över tiden”. Nu läser jag i Svenska Dagbladet att
37 dagar – så mycket kan en mänsklig graviditet naturligt skilja i längd, visar en ny amerikansk studie. Det är större variationer än vad som tidigare varit känt. Fortfarande kvarstår dock frågan om vad skillnaderna beror på.
 I artikeln föll mina ögon emellertid på följande:
Klart är att människans barn föds tidigare i sin utveckling än andra primaters. Medan exempelvis gorillan och schimpansernas ungar måste kunna hålla i sig i mamman från dag ett är det mänskliga barnet hjälplöst när det kommer till världen.
– Människans avkomma föds mycket mer omoget och detta beror sannolikt på att annars kommer barnet inte ut. Graviditeten tar nästan död på både mamman och barnet, så det är på marginalen, säger Bo Jacobsson, som är professor och överläkare i obstetrik vid Sahlgrenska universitetssjukhuset.
Mödradödligheten är fortfarande ett de största hoten mot kvinnors hälsa i världen.
***
En dag vandrar vi Linnéstigen, den väg Carl von Linné red på sin gotländska resa 1741 efter att ha övernattat på Östergarns prästgård. Han skriver i sin dagbok om berget ovanför kyrkan: "att man på denna öen näppeligen kunde ernå något behagligare rum för ett sommarhus anläggande".
Vi går i motsatt riktning från Gammelgarn. Första vägen går över gamla betesmarker, bland enar och stenåldersgravar. Senare stig genom skogsmarker. Efteråt badar vi från hällarna vid Kuppen. Sommaren är ännu inte slut.

Kommentarer

Läs mer

Hur jag blev den jag blev: Kurdernas vänner

Fredagen den 28 februari 1986 körde jag buss på kvällen. Jag kom hem sent, drog ur jacket till telefon och vaknade först av att Lena stod i dörren till sovrummet. Hon hade varit i tobakshandeln på Karlbergsvägen och köpt tidningen. I handen höll hon Dagens Nyheter. Rubriken ” PALME MÖRDAD. Skjuten i city av okänd man” fyllde förstasidan. På kvällen var vi bjudna på fest hos vänner i Björkhagen. Att mordet la sordin på stämning är väl en underdrift. Polisens självutnämnde spaningsledare Hans Holmér bestämde sig tidigt för att det var kurdiska grupper som låg bakom mordet. En fantombild publicerades med ett ansikte som antydde ett utomeuropeiskt ursprung. Bakgrunden till teorin var två mord som ägt rum inom exilkurdiska kretsar, ett i Uppsala 1984 och ett på Medborgarhuset i Stockholm 1985. Polis och medier utgick ifrån att det rörde sig om uppgörelser inom Kurdistans Arbetarparti (PKK) riktat mot avhoppare från partiet. I båda fallen greps mördarna snabbt och dömdes. En förundersökning ...

Hur jag blev den jag blev: Socialreporter och tonårsförälder

Journalist är inte en titel jag satt på något visitkort. Ändå har jag skrivit en del genom åren – även journalistik. Under och efter min tid som kulturredaktör på Folket i Bild gjorde jag längre intervjuer åt tidningen med artister och författare som Plura Jonsson, Gösta Ekman, Peter Curman och andra kulturaktiva. Jag gjorde även en serie reportage om arbetet vid en vårdcentral – Kvartersakuten i Vasastan, Stockholm – tillsammans med fotografen Susanne Walström. Något senare blev jag kontaktad av redaktören för Anhörig , FMN:s tidskrift. Man ville ha ett reportage om ett fall där en ung, svensk skådespelerska i ropet varit inblandad i en härva med försäljning av Ecstasy. Frågan hade först gått till Anders Sundelin ( När knarket kom till stan , Främlingen i Falun ) som tipsat om mitt namn. Det blev en djupdykning i förundersökning, rättegångsprotokoll och hovrättsförhandlingar innan allt publicerades stort uppslaget under rubriken ”Med kallt blod”. Bodil Malmsten undrade försynt om jag ...

Hur jag blev den jag blev: Historien upprepar sig

Historien upprepar sig, första gången som tragedi andra gången som fars, skrev Karl Marx. Något liknande kan man säga om det som utspelade sig i Folket i Bild i början av 00-talet. Krigen i det forna Jugoslavien blev något av en vattendelare inom vänster. På ena sidan de som stödde USA:s och Natos bombningar av Serbien. Själv sällade jag mig till dem som – utan att för den skull älska Serbien – såg bombningarna som ett brott mot folkrätten, med risk för att bli prejudicerande för den framtida världsordningen. Resultatet av krigen och västvärldens inblandning i Libyen, Irak och Afghanistan tycker jag stärker den ståndpunkten. Folket i Bild hade jag följt på avstånd under 90-talet och noterat att tidningen fortfarande levde, nu med bokförläggaren Kalle Hägglund som redaktör och Erik Göthe som kassör. Upplagan hade fortsatt att sjunka. Tidningen hade undvikit att ta ställning inför folkomröstningen om svenskt medlemskap i EU och blivit alltmer irrelevant. Det rådde oreda i ekonomin och de...

Hur jag blev den jag blev: Teatergruppen

Jag hamnade i teatern av en slump. När jag slutade grundskolan hade jag valt samhällsvetenskaplig linje med estetisk inriktning. Det var teckning som intresserade mig. På skolan i Gubbängen fanns även drama som tillval. Det var avslappningsövningar, röstträning och improvisationer ett par timmar i veckan. Vår dynamiske lärare, gift med Ingmar Bergmans äldsta dotter, undervisade på flera gymnasieskolor runtom i Stockholm. Förutom vår skola Gubbängen: Kärrtorp, Sveaplan och Nya Elementar i Åkeshov. Med tiden började vi samlas på Sveaplans gymnasium på fredagskvällarna. I den stora aulan ägnade vi oss tillsammans med elever från de andra skolan åt att improvisera, dansa och öva tillsammans. Dessförinnan brukade några av oss gå på restaurang Norrås vid Odenplan och äta Coeur de filét Provencale, dricka vin och känna oss vuxna. När vår lärare lyckades ordna en studio, modernt utrustad med video, ljudanläggning m.m. högst upp i Nya Elementar förlade vi våra frivilliga timmar dit. Mitt intres...