Fortsätt till huvudinnehåll

Noterat augusti 2013

Jag  vaknar. Klockan är fyra på morgonen. Jag har drömt om en naken mörk man som rider hinderlöpning barbacka på en brun häst. Är det prideveckan? Min förträngda homosexualitet? Freud, var är du?
***
Andres Lokko citerar Raymond Carvers sista dikt, som han skrev till hustrun Tess innan han dog, blott 50 år i lungcancer:
Remember me and all we did together,
Now, hold me tight. That’s it. Kiss me
hard on the lips. There. Now
let me go, my dearest. Let me go.
We shall not meet again in this life,
so kiss me goodbye now. Here, kiss me again.
Once more. There. That’s enough.
Now, my dearest, let me go.
It’s time to be on the way.
Det är vackert.
***
Arbetssökande ska nu varje månad anmäla vilka jobb de sökt. Regeringen har anslagit 46 miljoner, 150 ska anställas på AF för att ta hand om informationen. Nu väntar vi bara på att alla arbetsgivare varje månad ska anmäla vilka åtgärder de vidtagit för att öka sysselsättningen, eller vad man gjort för att minska det stora övertidsuttaget och istället anställt folk.
***
En morgon när jag ska springa har jag glömt löparskorna ute på landet. Jag tänker att kan indianerna i Mexiko kan jag, så tar jag mina sandaler och springer ut på en halvmilsrunda längs ringmuren i Visby. Och det går alldeles utmärkt, med framfotstekniken landar man ju på trampdynorna. Men jag underskattade nog effekten av att plötsligt byta fotbeklädnad. Blåsorna jag fick var visserligen få, men nog så irriterande.
***
 Barnbarnet, snart tre år, och jag klättrar på klippblocken vid Kallbadhuset i Visby. Vi är på väg till Afrika. När vi kommer fram kokar vi kaffe och dricker ur stenkoppar. Sen klättrar vi upp på en stenmur och går  ”på balansgång”,  hoppar från höga höjder, omkring en halvmeter.
***
Vi staplar ved för vintern, torr ved som ska under tak innan höstblötan. All hävd säger att detta ska  göras innan midsommar, men den kommande vinterns behov är redan säkrat. Doften av nyklyven ved och ljudet av vedklyven får mig att tänka på våren, men i år är vi som sagt sena. På kvällen spelar vi Rappakalja, som fått ett nytt liv i år, under höga skratt och kommentarer. Roligast är när någon gissar på ens egen påhittade förklaring.
***
Tyst det kommer spöken
***
Gruppartiklar i medicinska frågor verkar vara populära på DN Debatt denna sommar. Nu senast företrädare för geriatriken om äldrevården. Artikeln innehåller hursomhelst flera tänkvärdheter. Framför allt:
Om en demenssjuk person är ”besvärlig” skall man försöka förstå och tolka den sjukes signaler och inrikta behandlingen på orsaken till beteendet. Oro och skrik kan bero på hunger, törst, behov av att gå på toaletten, att bli sedd, eller på rädsla. Bedömningen kräver kompetens och tid. Vi ger väl inte våra skrikande bebisar psykofarmaka när de visar samma beteende och svårigheter att uttrycka sig nyanserat?
Behovet av tid och välutbildad personal går som en röd tråd genom artikeln.
***
Jag skrev apropå dotterns förlossning att hon ”gått över tiden”. Nu läser jag i Svenska Dagbladet att
37 dagar – så mycket kan en mänsklig graviditet naturligt skilja i längd, visar en ny amerikansk studie. Det är större variationer än vad som tidigare varit känt. Fortfarande kvarstår dock frågan om vad skillnaderna beror på.
 I artikeln föll mina ögon emellertid på följande:
Klart är att människans barn föds tidigare i sin utveckling än andra primaters. Medan exempelvis gorillan och schimpansernas ungar måste kunna hålla i sig i mamman från dag ett är det mänskliga barnet hjälplöst när det kommer till världen.
– Människans avkomma föds mycket mer omoget och detta beror sannolikt på att annars kommer barnet inte ut. Graviditeten tar nästan död på både mamman och barnet, så det är på marginalen, säger Bo Jacobsson, som är professor och överläkare i obstetrik vid Sahlgrenska universitetssjukhuset.
Mödradödligheten är fortfarande ett de största hoten mot kvinnors hälsa i världen.
***
En dag vandrar vi Linnéstigen, den väg Carl von Linné red på sin gotländska resa 1741 efter att ha övernattat på Östergarns prästgård. Han skriver i sin dagbok om berget ovanför kyrkan: "att man på denna öen näppeligen kunde ernå något behagligare rum för ett sommarhus anläggande".
Vi går i motsatt riktning från Gammelgarn. Första vägen går över gamla betesmarker, bland enar och stenåldersgravar. Senare stig genom skogsmarker. Efteråt badar vi från hällarna vid Kuppen. Sommaren är ännu inte slut.

Kommentarer

Läs mer

Hur jag blev den jag blev: Gotland

Uppdaterad 2026-02-06   Min första kontakt med Gotland var när jag gjorde lumpen 1973. Jag var placerad på sjömätaren Johan Månsson och vi låg och mätte en uppgrundning utanför Hoburgen på södra Gotland. När det var dåligt väder tog vi någon av småbåtarna in till Vändburg och gick till pensionat Holmhällar och drack öl. När de andra tog sin andra och tredje öl valde jag att promenera i omgivningarna. Den höga öppna himlen och karga naturen fångade mig – som hittills tillbringat somrarna i ett lummigt Sörmland – omedelbart. Den sommaren cykelsemestrade min dåvarande flickvän och jag på ön. Stretade runt med alldeles för tung packning på de hårt trafikerade huvudvägarna. Detta var långt innan dagens utmärkta cykelleder. Påsken 1979 flydde Lena och jag våra familjer och gifte oss i Visby tillsammans med två vänner från Stockholm. Vi vittnade åt varandra och åt bröllopsmiddag på klassiska Lindgården. Vi hyrde hus i Själsö och kuskade Gotland runt i en gammal folkabubbla och tittade på ...

Epilog: Pensionären

Det är snart två år sen jag gjorde mitt sista jobb som frilansande förlagsredaktör. Jag hade sedan några år slutat jaga uppdrag, telefonen ringde inte längre, mejlen med förfrågningar har sinat. Pension (det lilla som blivit efter ett liv som frilans) har jag tagit ut sedan flera år. Jobbet saknar jag inte, även om det lett till många spännande möten. Men anspänningen har många gånger varit stor. Men jag har lärt mig mycket, eller i alla fall lite om mycket. Och jag har kunnat disponera mina dagar efter behag (och funnits där när barnen kommit hem från skolan). Bakom mig har jag också lämnat det stockholmska kulturliv jag aldrig känt mig riktigt hemma i. Men mina dagar ser i stort sett likadana ut som när jag jobbade. Vaknar omkring sju, går ut en sväng med hunden, frukost med tidningen och sen några timmar vid skrivbordet. Att vara pensionär innebär inte att vara sysslolös. Östergarnslandet, där vi tillbringar en stor del av vår tid, är fyllt av föreningar och allehanda aktiviteter. S...

På Söders höjder

Södermalm var den första stadsdel jag fick ett medveten förhållande till. Förvisso född och uppvuxen i Vasastan i Stockholms innerstad var det först när vår familj flyttade till Årsta som jag började röra mig utanför hemmet. Det var över Skanstullsbron man gick för att handla julklappar på Åhlén & Holm (”ålle” gemenligen kallat) vid Skanstull (askfat till far, badskum till mor) Skulle man simma var det Forsgrenska vid Medborgarplatsen som gällde på vinter och Eriksdalsbadet på sommaren. Det här var innan Eriksdals inomhusbad byggdes. Min första lägenhet hade jag på Söder. Ett rum och kök på Metargatan. Och nu bor jag på Ringvägen sedan 17 år när jag är i stan. Bortsett från de första åren i Vasastan när barnen var små har jag alltid hållit mig söder om Slussen. Och det gäller för mina barn, min bror och mina föräldrar (så länge de levde). Hit till Åsön förvisades en gång i tiden stadens avskum, liksom utrymmeskrävande, bullriga och illaluktande verksamheter. Hit och till Kung...

Hur jag blev den jag blev: ”Är det du som är filosofen?”

– Är det du som är filosofen? En kille i tjugoårsåldern kommer insläntrande i den lilla möteslokalen i biblioteket i Hagsätra. Vi är ett tiotal personer som samlats till månadens filosofikafé. Ämnet för kvällen, som deltagarna själva valt, är ”Finns Gud?” – Nej, svarar jag, det är ni som är filosoferna. * Arbetsbördan som ansvarig och mädchen für alles på Folket i Bild hade till slut blivit för stor. Vi hade också sålt vårt hus där vi bott 18 år och flyttat till en lägenhet i Hammarby Sjöstad. Hela tillvaron var i gungning och jag blev sjukskriven för utmattningsdepression. Jag började också gå på samtal hos en psykoterapeut. Efter att ha klarat av det obligatoriska utforskandet av barndomen och en del kbt-övningar kom våra samtal att handla om mycket annat. Hon hade en bakgrund inom näringslivet och vi samtalade om relationer, behovet av balans i tillvaron och mina ”affärsplaner”. Jag började inse att vi i vår kultur gärna sjukdomsförklarar många av de kriser som hör livet till. Därfö...