Fortsätt till huvudinnehåll

Noterat augusti 2013

Jag  vaknar. Klockan är fyra på morgonen. Jag har drömt om en naken mörk man som rider hinderlöpning barbacka på en brun häst. Är det prideveckan? Min förträngda homosexualitet? Freud, var är du?
***
Andres Lokko citerar Raymond Carvers sista dikt, som han skrev till hustrun Tess innan han dog, blott 50 år i lungcancer:
Remember me and all we did together,
Now, hold me tight. That’s it. Kiss me
hard on the lips. There. Now
let me go, my dearest. Let me go.
We shall not meet again in this life,
so kiss me goodbye now. Here, kiss me again.
Once more. There. That’s enough.
Now, my dearest, let me go.
It’s time to be on the way.
Det är vackert.
***
Arbetssökande ska nu varje månad anmäla vilka jobb de sökt. Regeringen har anslagit 46 miljoner, 150 ska anställas på AF för att ta hand om informationen. Nu väntar vi bara på att alla arbetsgivare varje månad ska anmäla vilka åtgärder de vidtagit för att öka sysselsättningen, eller vad man gjort för att minska det stora övertidsuttaget och istället anställt folk.
***
En morgon när jag ska springa har jag glömt löparskorna ute på landet. Jag tänker att kan indianerna i Mexiko kan jag, så tar jag mina sandaler och springer ut på en halvmilsrunda längs ringmuren i Visby. Och det går alldeles utmärkt, med framfotstekniken landar man ju på trampdynorna. Men jag underskattade nog effekten av att plötsligt byta fotbeklädnad. Blåsorna jag fick var visserligen få, men nog så irriterande.
***
 Barnbarnet, snart tre år, och jag klättrar på klippblocken vid Kallbadhuset i Visby. Vi är på väg till Afrika. När vi kommer fram kokar vi kaffe och dricker ur stenkoppar. Sen klättrar vi upp på en stenmur och går  ”på balansgång”,  hoppar från höga höjder, omkring en halvmeter.
***
Vi staplar ved för vintern, torr ved som ska under tak innan höstblötan. All hävd säger att detta ska  göras innan midsommar, men den kommande vinterns behov är redan säkrat. Doften av nyklyven ved och ljudet av vedklyven får mig att tänka på våren, men i år är vi som sagt sena. På kvällen spelar vi Rappakalja, som fått ett nytt liv i år, under höga skratt och kommentarer. Roligast är när någon gissar på ens egen påhittade förklaring.
***
Tyst det kommer spöken
***
Gruppartiklar i medicinska frågor verkar vara populära på DN Debatt denna sommar. Nu senast företrädare för geriatriken om äldrevården. Artikeln innehåller hursomhelst flera tänkvärdheter. Framför allt:
Om en demenssjuk person är ”besvärlig” skall man försöka förstå och tolka den sjukes signaler och inrikta behandlingen på orsaken till beteendet. Oro och skrik kan bero på hunger, törst, behov av att gå på toaletten, att bli sedd, eller på rädsla. Bedömningen kräver kompetens och tid. Vi ger väl inte våra skrikande bebisar psykofarmaka när de visar samma beteende och svårigheter att uttrycka sig nyanserat?
Behovet av tid och välutbildad personal går som en röd tråd genom artikeln.
***
Jag skrev apropå dotterns förlossning att hon ”gått över tiden”. Nu läser jag i Svenska Dagbladet att
37 dagar – så mycket kan en mänsklig graviditet naturligt skilja i längd, visar en ny amerikansk studie. Det är större variationer än vad som tidigare varit känt. Fortfarande kvarstår dock frågan om vad skillnaderna beror på.
 I artikeln föll mina ögon emellertid på följande:
Klart är att människans barn föds tidigare i sin utveckling än andra primaters. Medan exempelvis gorillan och schimpansernas ungar måste kunna hålla i sig i mamman från dag ett är det mänskliga barnet hjälplöst när det kommer till världen.
– Människans avkomma föds mycket mer omoget och detta beror sannolikt på att annars kommer barnet inte ut. Graviditeten tar nästan död på både mamman och barnet, så det är på marginalen, säger Bo Jacobsson, som är professor och överläkare i obstetrik vid Sahlgrenska universitetssjukhuset.
Mödradödligheten är fortfarande ett de största hoten mot kvinnors hälsa i världen.
***
En dag vandrar vi Linnéstigen, den väg Carl von Linné red på sin gotländska resa 1741 efter att ha övernattat på Östergarns prästgård. Han skriver i sin dagbok om berget ovanför kyrkan: "att man på denna öen näppeligen kunde ernå något behagligare rum för ett sommarhus anläggande".
Vi går i motsatt riktning från Gammelgarn. Första vägen går över gamla betesmarker, bland enar och stenåldersgravar. Senare stig genom skogsmarker. Efteråt badar vi från hällarna vid Kuppen. Sommaren är ännu inte slut.

Kommentarer

Läs mer

Varför fäller bävern träd?

Lilla Sickla 16 november 2006 Frågan om bäverns vanor infinner sig på en av mina promenader längs Sicklasjön. Är den ett skadedjur eller har vi nytta av denna världens största gnagare (utanför tropikerna)? Bävern utrotades helt i vårt land på 1800-talet, mest för sin fina päls skull. På 1920-talet inplanterades den på nytt i Jämtland och har därifrån spridit sig söderut. Till sjöarna i Nacka kom den vandrande från Bergslagsskogarna i slutet av 1980-talet, skriver Nils-Erik Landell i Vattenstaden . Samma väg som järnet forslades till Nacka ströms smedjor på 1500-talet. Här gick en gång den gamla vikingaleden in mot Hammarby sjö innan Gustav Vasa lät dämma upp sjöarna. Bävern äter säv, vass och näckros och på stranden älggräs, kirskål, brännässlor och mjökört, läser jag hos Landell. Framåt hösten gnager den bark för att bygga upp sitt fett till vintern. I Nacka-sjöarna bygger den inga fördämningar. Djuren är bundna till sina hyddor hela vintern. Därför samlar de vinterförråd av växter oc...

När vi dör

Vad kan vara mer lämpligt än att inleda Allhelgonahelgen med en dikt. Jag väljer inledningen till Thomas Tidholms långa prosadikt ”När vi dör”. När vi dör När vi dör kommer vi inte att bli änglar och sitta på moln. Ingen tror på det längre och det blir inte heller så. Vi kommer att komma till ett annat land som kommer att likna Västergötland som det såg ut på 50-talet ungefär. Det kommer att finnas handelsbodar, där vi kan handla sill och strumpor. Och medan vi gör det kommer vi att kunna tala med varandra om allt som hänt oss. Alla kommer att ha ett helt liv bakom sig och ha mycket att berätta. Livet, kommer vi att säga till varandra, det var intressant och innehållsrikt för en så pass kort tid. Men man förstår att det inte kunde vara för evigt. Därtill var livet alldeles för upphetsat. Jamen att det var så upphetsat, säger vi sedan till varandra, berodde naturligtvis på att man kände att det var ont om tid. Det kan man inte anklaga livet för. Man visste ju att det bar...

Epilog: Pensionären

Det är snart två år sen jag gjorde mitt sista jobb som frilansande förlagsredaktör. Jag hade sedan några år slutat jaga uppdrag, telefonen ringde inte längre, mejlen med förfrågningar har sinat. Pension (det lilla som blivit efter ett liv som frilans) har jag tagit ut sedan flera år. Jobbet saknar jag inte, även om det lett till många spännande möten. Men anspänningen har många gånger varit stor. Men jag har lärt mig mycket, eller i alla fall lite om mycket. Och jag har kunnat disponera mina dagar efter behag (och funnits där när barnen kommit hem från skolan). Bakom mig har jag också lämnat det stockholmska kulturliv jag aldrig känt mig riktigt hemma i. Men mina dagar ser i stort sett likadana ut som när jag jobbade. Vaknar omkring sju, går ut en sväng med hunden, frukost med tidningen och sen några timmar vid skrivbordet. Att vara pensionär innebär inte att vara sysslolös. Östergarnslandet, där vi tillbringar en stor del av vår tid, är fyllt av föreningar och allehanda aktiviteter. S...

Hur jag blev den jag blev: Historien upprepar sig

Historien upprepar sig, första gången som tragedi andra gången som fars, skrev Karl Marx. Något liknande kan man säga om det som utspelade sig i Folket i Bild i början av 00-talet. Krigen i det forna Jugoslavien blev något av en vattendelare inom vänster. På ena sidan de som stödde USA:s och Natos bombningar av Serbien. Själv sällade jag mig till dem som – utan att för den skull älska Serbien – såg bombningarna som ett brott mot folkrätten, med risk för att bli prejudicerande för den framtida världsordningen. Resultatet av krigen och västvärldens inblandning i Libyen, Irak och Afghanistan tycker jag stärker den ståndpunkten. Folket i Bild hade jag följt på avstånd under 90-talet och noterat att tidningen fortfarande levde, nu med bokförläggaren Kalle Hägglund som redaktör och Erik Göthe som kassör. Upplagan hade fortsatt att sjunka. Tidningen hade undvikit att ta ställning inför folkomröstningen om svenskt medlemskap i EU och blivit alltmer irrelevant. Det rådde oreda i ekonomin och de...