Främlingsleguanen

Martina Montelius lilla debutbok Främlingsleguanen lämnar mig ingen ro. Berättelsen handlar om en (snart) femåring som en dag stänger dörren bakom sig och lämnar dagiset, där hon mest suttit under snickarbänken och i torkskåpet, sedan personalen gett upp allt hopp om att få med henne på barnens aktiviteter. I fortsättningen tillbringar hon sin mesta tid i lägenheten, tittandes på tv och samtalande med sin kultiverade leguan, när hon inte går till Hemköp och djuraffären för att handla mat till sig och sin vän. "Upphovsmännen" är på annan ort, oklart var, uppgifterna varierar. Pengar så det räcker finns undanstoppade i byrålådor, inuti böcker och under soffor. I mognad och ålder tycks Veronika (som hon ibland heter) pendla mellan en liten vuxen (som både läser och skriver) och ett barn ("jag kan inte klockan"). Det är en roman, fylld av iakttagelser, om en liten människas utsatthet som slår an en sträng i mitt bröst och som inte bara kommer av att jag har två barnbarn som närmar sig femårsåldern, eller för att jag själv varit ett ganska ensamt barn en gång. Det är en mörk saga i en absurd tradition om integritet och ensamhet i ett samhälle där vi alla förutsätts klara oss själva. Så blir det också Ammi, en vuxen också utanför all gemenskap, som blir hennes enda sällskap. Hur det hela slutar vill jag inte avslöja. Men jag får svårt att börja på en ny bok.

En uppiggande intervju med Martina Montelius publicerades i Dagens Nyheter häromveckan

Främlingsleguanen
Martina Montelius
Atlas 20012