– Vi såg Monica Z igår på bio.
– Hur var den?
– Edda Magnason är lysande i rollen som Monica Zetterlund. Tänk, att vara producent och få en sån gåva från gudarna. Sången, skådespeleriet! Inte för en sekund att man tänker att här står en som låtsas vara Monica Zetterlund. Hon bär filmen.
– Kul.
– Resten var det vanliga hitta på-et när svenska filmmakare och författare ska göra något ”fritt efter någons liv”.
– Jaha, men måste man inte förstärka en del? Det krävs konflikter och dramaturgi, annars kommer inte folk och tittar.
– När jag läste Tom Alandhs artikel i Dagens Nyheter om Monica Zetterlunds pappa tänkte jag att han kanske överdrev. Men faderns påstådda oginhet och Monicas strävan efter hans bekräftelse är ju själva motorn i filmen, det som driver skeendet framåt. I verkligheten var han ju en av hennes främsta supportrar. Hennes problem var ju på andra plan. Jag blir förbannad när jag ser sånt.
– OK, men bortsett från det då?
– Det är svårt att bortse ifrån. Men skildringen av Monicas person känns trovärdig, och det är som sagt mycket Edda Magnasons förtjänst. Fast jag undrar om Monica Z var så under isen redan tidigt 60-tal. Det var kanske mer karlar och mindre flaska då, än vad som framgår i filmen. Och Tage Danielsson var ju storpappa både för henne och för Lena Nyman. Såg till att de kom i tid och skötte sig. Gestaltningen av honom och andra karlar i filmen är rätt platt.
– Har du hittat några fler fel då, herr Messerschmitt?
– Klas Gustafson visade ju i Svenska Dagbladet att det var Vilgot Sjöman som flyttade in hos henne, inte tvärtom, hon ville aldrig vara beroende av nån karl och det var hon sen som fjärmade sig från honom. Han gick och var olyckligt kär i henne länge efteråt, visar breven. De inledande spelningarna i New York lär inte heller varit fiasko, som det skildras i filmen, även om mötet med diskrimineringen av de svarta kom som en chock för henne. Men att hon kom sist i Eurovisonsschlagern 1963 är obestridligt.
– Okej, du har övertygat mig. Filmen skulle alltså aldrig gjorts, menar du?
– Nej så klart inte, men något har hänt sen Mikael Marcimain gjorde Lasermannen. Allas liv rymmer tillräckligt med konflikter och punkter där det bränns för att fylla en biografi. Ska man hårdra kan man säga att ett antal egon i brist på eget material snyltar på kända personer och händelser – Monica Zetterlund, Geijer-affären, Joe Strummer – och gör något dom tycker är bättre.
I fallet Call Girl för övrigt med katastrofalt resultat, eftersom diskussionen efteråt inte kom att handla om hur unga flickor utnyttjades eller hur justitieministerns snedsteg tystades ner, utan i stället om Olof Palmes lätt förnekbara pedofili.
Men finansiärer och marknadsförare hoppar väl på tåget i hopp om att de kända namnen ska sälja. De enda som skulle kunna agera djävulens advokat i sammanhanget är väl Filminstitutet och public service, SvT, som medfinansiärer. Men de gör väl som alla andra.
***
Den som vill se en film om en annan sångerska som tar andan ur en kan hyra eller ladda ner Jag vill tacka livet, Andrés Woods fantastiska film om Violetta Para.
För den som är intresserad av Monica Zetterlunds liv finns Klas Gustafssons biografi Enkel, vacker, öm (Leopard) nu som pocket att köpa. För att inte tala om skivorna.
Edda Magnason och Sverrir Gudnason i Monica Z
Läs även andra bloggares åsikter om Monica Zetterlund och om film
Kommentarer
Filmen var snyggt gjord, musiken var bra men jag blev aldrig klar över vad den ville berätta.
/Lars Ragnar