Fortsätt till huvudinnehåll

Monica Z

– Vi såg Monica Z igår på bio.
– Hur var den?
– Edda Magnason är lysande i rollen som Monica Zetterlund. Tänk, att vara producent och få en sån gåva från gudarna. Sången, skådespeleriet! Inte för en sekund att man tänker att här står en som låtsas vara Monica Zetterlund. Hon bär filmen.
– Kul.
– Resten var det vanliga hitta på-et när svenska filmmakare och författare ska göra något ”fritt efter någons liv”.
– Jaha, men måste man inte förstärka en del? Det krävs konflikter och dramaturgi, annars kommer inte folk och tittar.
– När jag läste Tom Alandhs artikel i Dagens Nyheter om Monica Zetterlunds pappa tänkte jag att han kanske överdrev. Men faderns påstådda oginhet och Monicas strävan efter hans bekräftelse är ju själva motorn i filmen, det som driver skeendet framåt. I verkligheten var han ju en av hennes främsta supportrar. Hennes problem var ju på andra plan. Jag blir förbannad när jag ser sånt.
– OK, men bortsett från det då?
– Det är svårt att bortse ifrån. Men skildringen av Monicas person känns trovärdig, och det är som sagt mycket Edda Magnasons förtjänst. Fast jag undrar om Monica Z var så under isen redan tidigt 60-tal. Det var kanske mer karlar och mindre flaska då, än vad som framgår i filmen. Och Tage Danielsson var ju storpappa både för henne och för Lena Nyman. Såg till att de kom i tid och skötte sig. Gestaltningen av honom och andra karlar i filmen är rätt platt.
– Har du hittat några fler fel då, herr Messerschmitt?
– Klas Gustafson visade ju i Svenska Dagbladet att det var Vilgot Sjöman som flyttade in hos henne, inte tvärtom, hon ville aldrig vara beroende av nån karl och det var hon sen som fjärmade sig från honom. Han gick och var olyckligt kär i henne länge efteråt, visar breven. De inledande spelningarna i New York lär inte heller varit fiasko, som det skildras i filmen, även om mötet med diskrimineringen av de svarta kom som en chock för henne. Men att hon kom sist i Eurovisonsschlagern 1963 är obestridligt.
– Okej, du har övertygat mig. Filmen skulle alltså aldrig gjorts, menar du?
– Nej så klart inte, men något har hänt sen Mikael Marcimain gjorde Lasermannen. Allas liv rymmer tillräckligt med konflikter och punkter där det bränns för att fylla en biografi. Ska man hårdra kan man säga att ett antal egon i brist på eget material snyltar på kända personer och händelser – Monica Zetterlund, Geijer-affären, Joe Strummer – och gör något dom tycker är bättre.
I fallet Call Girl för övrigt med katastrofalt resultat, eftersom diskussionen efteråt inte kom att handla om hur unga flickor utnyttjades eller hur justitieministerns snedsteg tystades ner, utan i stället om Olof Palmes lätt förnekbara pedofili.
Men finansiärer och marknadsförare hoppar väl på tåget i hopp om att de kända namnen ska sälja. De enda som skulle kunna agera djävulens advokat i sammanhanget är väl Filminstitutet och public service, SvT, som medfinansiärer. Men de gör väl som alla andra.
***
Den som vill se en film om en annan sångerska som tar andan ur en kan hyra eller ladda ner Jag vill tacka livet, Andrés Woods fantastiska film om Violetta Para.
För den som är intresserad av Monica Zetterlunds liv finns Klas Gustafssons biografi Enkel, vacker, öm (Leopard) nu som pocket att köpa. För att inte tala om skivorna.

Edda Magnason och Sverrir Gudnason i Monica Z
Läs även andra bloggares åsikter om och om

Kommentarer

Lars Ragnar Forssberg sa…
Jag och Annika såg filmen i går. Både Edna och Kjell B lysande. På den punkten har jag svårt att förstå Tom A. Den fader Kjelle gestaltade vibrerade av kärlek och det blev extra starkt genom att saknade ord för att uttrycka den.

Filmen var snyggt gjord, musiken var bra men jag blev aldrig klar över vad den ville berätta.

/Lars Ragnar

Läs mer

Breven från Bodil

Jag träffade Bodil Malmsten endast vid ett tillfälle. Det var någon gång i slutet av 80-talet. Folket i Bild hade författarafton på Strindbergssalen (numera Intima teatern) vid Norra Bantorget i Stockholm. Nils Granberg ansvarade för programmet. Jag skulle säga några ord som inledning och presentera författarna. Vi var båda rätt nervösa. Bodil kom, hälsade och frågade om Lars Forssell, en annan av de medverkande författarna, hade kommit. Hon såg fram emot att träffa honom. (Forssells ständiga förmåga att inte dyka upp eller lämna återbud i sista minuten var en av orsakerna till vår nervositet.) Men Lars Forssell kom, nykter och samlad, och läste med bravur sin långa dikt ”Ola med handklaveret”. Alla jublade. Bodil läste en av sina dikter. Att så här, i början av en text om Bodil Malmsten, lyfta fram Lars Forssell innebär inte att förminska (”gösta”) henne. Tvärtom, det var i den traditionen, med namn som Forssell, Pär Rådström, Marianne Höök m.fl., hon hade ett av sina ben (den folk...

Hur jag blev den jag blev (6:5): Ordförande på ett stormigt hav

Uppdaterad 2025-11-17  En ordförandes främsta uppgift är, sägs det, att hålla samman organisationen, vare sig det gäller ett politiskt parti eller den lokala schackklubben. I det avseendet var väl min tid som ordförande för Folket i Bild ett misslyckande. Stefan Lindgren hade anställts som ny redaktör. Stämningen var infekterad, blotta det faktum att jag ställt upp som ordförande fick mig i somligas ögon att betraktas som tillhörande fiendelägret. Ett försök från min sida att övertala Jörgen Widsell att acceptera ett dubbelkommando på tidningen vid sidan av Stefan (liknande det de haft på Gnistan ) misslyckades. Jörgen gick sedermera till Jan Stenbeck och startade Tidningen Z . SKP började falla samman, men då hade jag redan lämnat partiet. Min tid som ordförande kom i hög grad att kännetecknas av jakt på pengar. En kontrollbalansräkning hade troligen visat att bolaget var på obestånd. Lösningen, som styrelseledamoten Anders Runebjer presenterade, var att föra över verksamheten i e...

Hur jag blev den jag blev 7: Förlagsredaktören

Vi satt i en glasbur i en industrilokal på Döbelnsgatan i den del mellan Vasastan och Östermalm som stockholmarna kallar Sibirien. De fönsterlösa lokalerna sträckte sig över ett helt källarplan och hade tidigare varit hemvist för De Förenade FNL-grupperna. Lokalen hade nu övertagits av Ordfront. Vår bur var placerad strax intill garageinfarten, där lastbilar kom och gick med papper till tryckeriet, pallar med ark och färdiga böcker till och från binderiet. På vintern drog det iskallt från de öppna garagedörrarna. Dieselgaserna blandades med den stickande lukten från repron och doften av varmt, flytande vax från originalavdelningen längre in i lokalen. Genom betonggolvet fortplantade sig dunket från tryckpressarna. Utanför vår bur fanns boklagret där vi packade och levererade böcker till recensenter och de många mindre återförsäljarna. Året var 1977. Vi som satt inne i den gamla förmansburen var Dan, som börjat något halvår tidigare, Ylva som skötte marknadsföring och distribution och s...

Hur jag blev den jag blev: Teatergruppen

Jag hamnade i teatern av en slump. När jag slutade grundskolan hade jag valt samhällsvetenskaplig linje med estetisk inriktning. Det var teckning som intresserade mig. På skolan i Gubbängen fanns även drama som tillval. Det var avslappningsövningar, röstträning och improvisationer ett par timmar i veckan. Vår dynamiske lärare, gift med Ingmar Bergmans äldsta dotter, undervisade på flera gymnasieskolor runtom i Stockholm. Förutom vår skola Gubbängen: Kärrtorp, Sveaplan och Nya Elementar i Åkeshov. Med tiden började vi samlas på Sveaplans gymnasium på fredagskvällarna. I den stora aulan ägnade vi oss tillsammans med elever från de andra skolan åt att improvisera, dansa och öva tillsammans. Dessförinnan brukade några av oss gå på restaurang Norrås vid Odenplan och äta Coeur de filét Provencale, dricka vin och känna oss vuxna. När vår lärare lyckades ordna en studio, modernt utrustad med video, ljudanläggning m.m. högst upp i Nya Elementar förlade vi våra frivilliga timmar dit. Mitt intres...