Fortsätt till huvudinnehåll

Monica Z

– Vi såg Monica Z igår på bio.
– Hur var den?
– Edda Magnason är lysande i rollen som Monica Zetterlund. Tänk, att vara producent och få en sån gåva från gudarna. Sången, skådespeleriet! Inte för en sekund att man tänker att här står en som låtsas vara Monica Zetterlund. Hon bär filmen.
– Kul.
– Resten var det vanliga hitta på-et när svenska filmmakare och författare ska göra något ”fritt efter någons liv”.
– Jaha, men måste man inte förstärka en del? Det krävs konflikter och dramaturgi, annars kommer inte folk och tittar.
– När jag läste Tom Alandhs artikel i Dagens Nyheter om Monica Zetterlunds pappa tänkte jag att han kanske överdrev. Men faderns påstådda oginhet och Monicas strävan efter hans bekräftelse är ju själva motorn i filmen, det som driver skeendet framåt. I verkligheten var han ju en av hennes främsta supportrar. Hennes problem var ju på andra plan. Jag blir förbannad när jag ser sånt.
– OK, men bortsett från det då?
– Det är svårt att bortse ifrån. Men skildringen av Monicas person känns trovärdig, och det är som sagt mycket Edda Magnasons förtjänst. Fast jag undrar om Monica Z var så under isen redan tidigt 60-tal. Det var kanske mer karlar och mindre flaska då, än vad som framgår i filmen. Och Tage Danielsson var ju storpappa både för henne och för Lena Nyman. Såg till att de kom i tid och skötte sig. Gestaltningen av honom och andra karlar i filmen är rätt platt.
– Har du hittat några fler fel då, herr Messerschmitt?
– Klas Gustafson visade ju i Svenska Dagbladet att det var Vilgot Sjöman som flyttade in hos henne, inte tvärtom, hon ville aldrig vara beroende av nån karl och det var hon sen som fjärmade sig från honom. Han gick och var olyckligt kär i henne länge efteråt, visar breven. De inledande spelningarna i New York lär inte heller varit fiasko, som det skildras i filmen, även om mötet med diskrimineringen av de svarta kom som en chock för henne. Men att hon kom sist i Eurovisonsschlagern 1963 är obestridligt.
– Okej, du har övertygat mig. Filmen skulle alltså aldrig gjorts, menar du?
– Nej så klart inte, men något har hänt sen Mikael Marcimain gjorde Lasermannen. Allas liv rymmer tillräckligt med konflikter och punkter där det bränns för att fylla en biografi. Ska man hårdra kan man säga att ett antal egon i brist på eget material snyltar på kända personer och händelser – Monica Zetterlund, Geijer-affären, Joe Strummer – och gör något dom tycker är bättre.
I fallet Call Girl för övrigt med katastrofalt resultat, eftersom diskussionen efteråt inte kom att handla om hur unga flickor utnyttjades eller hur justitieministerns snedsteg tystades ner, utan i stället om Olof Palmes lätt förnekbara pedofili.
Men finansiärer och marknadsförare hoppar väl på tåget i hopp om att de kända namnen ska sälja. De enda som skulle kunna agera djävulens advokat i sammanhanget är väl Filminstitutet och public service, SvT, som medfinansiärer. Men de gör väl som alla andra.
***
Den som vill se en film om en annan sångerska som tar andan ur en kan hyra eller ladda ner Jag vill tacka livet, Andrés Woods fantastiska film om Violetta Para.
För den som är intresserad av Monica Zetterlunds liv finns Klas Gustafssons biografi Enkel, vacker, öm (Leopard) nu som pocket att köpa. För att inte tala om skivorna.

Edda Magnason och Sverrir Gudnason i Monica Z
Läs även andra bloggares åsikter om och om

Kommentarer

Lars Ragnar Forssberg sa…
Jag och Annika såg filmen i går. Både Edna och Kjell B lysande. På den punkten har jag svårt att förstå Tom A. Den fader Kjelle gestaltade vibrerade av kärlek och det blev extra starkt genom att saknade ord för att uttrycka den.

Filmen var snyggt gjord, musiken var bra men jag blev aldrig klar över vad den ville berätta.

/Lars Ragnar

Läs mer

En enda gång om året…

Vitsippa, äppelblom, körsbärsblom, häggmispel, gullviva, hägg, kastanj och syren.

40 år som gifta

I torsdags hade Lena och jag 40-årig bröllopsdag. Lena jobbade och jag hade styrelsemöte. Låter det oromantiskt? Nåja, i eftermiddag åker jag till Gotland. På kvällen har vi bokat bord på Lindgården, restaurangen där vi åt bröllopsmiddag tillsammans med våra vänner, som gift sig samtidigt med oss, påsken 1979. Och i sommar åker vi på tågluff tillsammans genom Europa till Italien. Kanske har jag med mig en present också. Så, visst firar vi. Men vad är det vi firar? Är 40 år som gifta något att sträva efter i en tid när vartannat äktenskap slutar i skilsmässa? När löften om nöd och lust gäller så länge som man har lust. Men kanske inte alltid i nöd. Här en text jag skrev för två år sedan, vid ett annat jubileum: 40 år tillsammans En dag i november firar Lena och jag att det var fyrtio år sedan vi träffades. Det var på en fest i Vasastan, i ett av alla vänsterkollektiv som fyllde den då nedgångna stadsdelen. Vi gör det genom det vi är allra bäst på: Laga och äta god mat. Vi lyssnar p...

De små stegens tyranni

Två artiklar i Dagens Nyheter (1/12-07) denna första helg i advent fångar min uppmärksamhet: Det engelska fastighetsbolaget Boultbee som i somras köpte tio av Stockholms stads inomhuscentra, bl.a. Ringen, Fältöversten och Skärholmens centrum har bestämt att inga politiska eller religiösa organisationer ska släppas in i bolagets gallerior. – Det är en kommerisiell yta för kommersiell aktivitet, inte för politisk eller religiös aktivitet, säger bolagets talesman till tidningen. Vårt alltid lika nöjda och glada borgarråd Kristina Alvendal (m) ser det inte som något demokratiproblem. – Det finns gott om andra allmänna platser i Stockholm stad där man kan ha både politiska kampanjmöten och religiösa sammankomster. Den som hastat över någon av de blåsiga parkeringsplatserna som omgärdar förorternas centrumbildnigarna är nog inte lika beredd att skriva under på det. ( DN 1/12-07) *** När Vårdval Stockholm införs försvinnet meddelarfriheten för anställda i privat verksamhet. Stoc...

Göran Perssons förlorade heder

För ett par månader sedan kunde man i Folket i Bild/Kulturfront läsa ett reportage om ABF-huset i Stockholm . En livaktig verksamhet (2500 kulturprogram, möten och seminarier år 2005) präglad av en tro på folkbildning och samtal som en grund för demokrati och medborgarskap. En av de aktiva bakom verksamheten är förre utbildningsministern Bengt Göransson. Sedan valförlusten 1991 har han arbetet med programverksamheten. – Jag är inne på min trettioförsta termin. Jag är inte anställd, har ingen lön, sitter inte i någon styrelse. Jag hjälper till att ordna program, ringa föreläsare och skriva programtexter. I regel är jag programvärd på kvällarna för ”mina” arrangemang. Jag tycker om praktisk organisation. Därutöver är Bengt Göransson aktiv i IOGT:s Älvsjöavdelning. I sin verksamhet förespråkar han öppenhet; låta meningsmotståndare få tid och plats, vidga samtalet. Detta är ingen folkhemsnostalgi. Bengt Göransson, liksom ABF-huset, finns här och nu, snett mittemot det socialdemokratiska p...