Fortsätt till huvudinnehåll

Monica Z

– Vi såg Monica Z igår på bio.
– Hur var den?
– Edda Magnason är lysande i rollen som Monica Zetterlund. Tänk, att vara producent och få en sån gåva från gudarna. Sången, skådespeleriet! Inte för en sekund att man tänker att här står en som låtsas vara Monica Zetterlund. Hon bär filmen.
– Kul.
– Resten var det vanliga hitta på-et när svenska filmmakare och författare ska göra något ”fritt efter någons liv”.
– Jaha, men måste man inte förstärka en del? Det krävs konflikter och dramaturgi, annars kommer inte folk och tittar.
– När jag läste Tom Alandhs artikel i Dagens Nyheter om Monica Zetterlunds pappa tänkte jag att han kanske överdrev. Men faderns påstådda oginhet och Monicas strävan efter hans bekräftelse är ju själva motorn i filmen, det som driver skeendet framåt. I verkligheten var han ju en av hennes främsta supportrar. Hennes problem var ju på andra plan. Jag blir förbannad när jag ser sånt.
– OK, men bortsett från det då?
– Det är svårt att bortse ifrån. Men skildringen av Monicas person känns trovärdig, och det är som sagt mycket Edda Magnasons förtjänst. Fast jag undrar om Monica Z var så under isen redan tidigt 60-tal. Det var kanske mer karlar och mindre flaska då, än vad som framgår i filmen. Och Tage Danielsson var ju storpappa både för henne och för Lena Nyman. Såg till att de kom i tid och skötte sig. Gestaltningen av honom och andra karlar i filmen är rätt platt.
– Har du hittat några fler fel då, herr Messerschmitt?
– Klas Gustafson visade ju i Svenska Dagbladet att det var Vilgot Sjöman som flyttade in hos henne, inte tvärtom, hon ville aldrig vara beroende av nån karl och det var hon sen som fjärmade sig från honom. Han gick och var olyckligt kär i henne länge efteråt, visar breven. De inledande spelningarna i New York lär inte heller varit fiasko, som det skildras i filmen, även om mötet med diskrimineringen av de svarta kom som en chock för henne. Men att hon kom sist i Eurovisonsschlagern 1963 är obestridligt.
– Okej, du har övertygat mig. Filmen skulle alltså aldrig gjorts, menar du?
– Nej så klart inte, men något har hänt sen Mikael Marcimain gjorde Lasermannen. Allas liv rymmer tillräckligt med konflikter och punkter där det bränns för att fylla en biografi. Ska man hårdra kan man säga att ett antal egon i brist på eget material snyltar på kända personer och händelser – Monica Zetterlund, Geijer-affären, Joe Strummer – och gör något dom tycker är bättre.
I fallet Call Girl för övrigt med katastrofalt resultat, eftersom diskussionen efteråt inte kom att handla om hur unga flickor utnyttjades eller hur justitieministerns snedsteg tystades ner, utan i stället om Olof Palmes lätt förnekbara pedofili.
Men finansiärer och marknadsförare hoppar väl på tåget i hopp om att de kända namnen ska sälja. De enda som skulle kunna agera djävulens advokat i sammanhanget är väl Filminstitutet och public service, SvT, som medfinansiärer. Men de gör väl som alla andra.
***
Den som vill se en film om en annan sångerska som tar andan ur en kan hyra eller ladda ner Jag vill tacka livet, Andrés Woods fantastiska film om Violetta Para.
För den som är intresserad av Monica Zetterlunds liv finns Klas Gustafssons biografi Enkel, vacker, öm (Leopard) nu som pocket att köpa. För att inte tala om skivorna.

Edda Magnason och Sverrir Gudnason i Monica Z
Läs även andra bloggares åsikter om och om

Kommentarer

Lars Ragnar Forssberg sa…
Jag och Annika såg filmen i går. Både Edna och Kjell B lysande. På den punkten har jag svårt att förstå Tom A. Den fader Kjelle gestaltade vibrerade av kärlek och det blev extra starkt genom att saknade ord för att uttrycka den.

Filmen var snyggt gjord, musiken var bra men jag blev aldrig klar över vad den ville berätta.

/Lars Ragnar

Läs mer

Hur jag blev den jag blev (6): Aktivisten

Det första nummer av Folket i Bild/Kulturfront jag sålde hade en svart framsida med vita bokstäver som i blockskrift skrek ut: SVERIGES SPIONAGE. Det var inledningen till det som kom att kallas IB-affären . Det var föreningens Södermalmsavdelning som gjort en utflykt till Nynäshamn för att sälja tidningar. Jag hade helgpermis från lumpen i Karlskrona. Människor slet tidningen ur händerna på oss. ”Det här går ju bra”, minns jag att jag tänkte. Jag hade tillsammans med min dåvarande sambo, hennes mor och systrar delat på inträdesavgiften 250 kr när tidningen grundades 1971 (hyran för vår halvmoderna etta på Södermalm var då 180 kr). Nu hade jag varit på ett möte med Södermalmsavdelningen. Det hade just tagit slut med min dåvarande flickvän och sambo och jag behövde fylla tomrummet efter åren i teatergruppen. Sedermera blev jag invald i styrelsen för avdelningen och på något sätt utsedd till kassör.  Arbetet i lokalavdelningarna bestod i tidningsförsäljning utanför systembolag...

Egoism eller individualism

På ett seminarium om Alf Ahlberg på ABF-huset för en tid sedan sa Bengt Göransson inledningsvis att det är en myt att säga att vi lever i individualismens tidevarv, det vi ser är egoismen som breder ut sig, menade han. Jag har tänkt en del på det sedan dess. En individualist går sin egen väg, tänker jag, även till priset av den egna bekvämligheten. Litteraturen är full av sådana berättelser. Den som vill kan läsa Erik Johanssons Fabriksmänniskan eller Folke Fridells Syndfull skapelse . Gripande skildringar av individualister i kollektivet. En egoist, å andra sidan, går sin egen väg över andra. Erik Berg, bloggare och arkitekt, beskriver fenomenet i en krönika om handelsminister Ewa Björlings svartbygge i senaste numret av som alltid läsvärda Clarté : ”Handelsministern fick bygglov men byggde ett helt annat hus än det som bygglovet och planbestämmelserna medgav. På taket lade hon till ett 45 kvadratmeter stort extra våningsplan. Det är ingen liten överträdelse. Det är ingenting man...

Vem är viktigast?

Delar av alliansen verkar vilja blåsa till strid om det halverade Rut-avdraget. Jag tvivlar inte på att detta är hjärtefråga hos halva valmanskåren. Varje gång någon (även jag själv) frågar mig varför jag är emot Rut-avdraget svarar jag med en motfråga: ”Vem städar hemma hos städhjälpen?”, ”Vem passar den filippinska barnflickans barn på andra sidan jordklotet?”. Hela företeelsen bygger ju på att somligas tid anses viktigare än andras. Inte var det ett livspussel Maja Ekelöf stretade med när hon skrev Rapport från en skurhink " men hennes tid var lika knapp, heltidsarbetade ensamstående mor med fyra barn. Men, frågar kanske någon, är inte vissa yrken viktigare än andra? Jo, och det är här man blandar bort korten: att arbeta som läkare, lärare eller vaka över flygtrafiken från ett torn kräver både längre utbildning och är mer ansvarsfullt än att stå i grillen på McDonalds. Men låt det då märkas i lönekuvertet. Varför samhället ska subventionera dessa högbetalda människors fritid ...

Hur jag blev den jag blev (6:2): Efter stormen, före stormen

Föreningen led av baksmälla efter IB-affären. Tidningen hade stått i centrum för omvärldens intresse. Alla krafter hade varit inriktade på arbetet med att skapa opinion och få de fängslade journalisterna fria. Nu var det åter vardag. En tidning skulle produceras var fjortonde dag, ekonomin svajade, även om förskotten från prenumeranterna med dagens mått var hisnande. Värre var att Folket i Bild fått rykte om sig att vara trög och långsam i kontakten med medarbetarna. En ny redaktion kom efter en tid på plats när först Jan Stolpe och sen Jan Guillou efter sin fängelsevistelse valde att sluta. Nya kvastar med bland annat Margareta Garpe med bakgrund på Aftonbladet tog vid. Samlevnadsfrågor och andra ämnen började ta plats i tidningen. Kritiken mot den nya inriktningen var hård: ”Det behövs inte en till Femina!” Själv hamnade jag i korsdraget efter att ha låtit mig intervjuas i samband med ett reportage om en, vad vi idag skulle kalla utbränd, f.d. FNL-aktivist. Min reträtt var inte särsk...