Fortsätt till huvudinnehåll

Noterat september 2013

Vi ramlar ner på Mallorca en vecka i september för semester. Hyr en bil, blir rekommendera att ta oss norrut till Sóllier en timmes väg upp i norr. Vi följer en bil som kör mot enkelriktat. Hamnar på ett spårvagnsspår och kör in vad som visar sig vara lördagsmarknaden i den lilla staden. Folk viftar och pekar. Vi vinkar glatt tillbaka, lyckas vända bilen i trängseln och tar oss ut. -- Haha, turistas, messar sonen glatt när vi rapporterar.
***
Jag läser Bodil Malmstens Och ett skepp med sju segel... (Finistère/Modernista). Bäst tycker jag om hennes underskruvade noteringar (flyger långt men studsar lågt), som när hon förklarar kravallerna i Husby med ett anslag hon läst vid gungbrädorna i lekparken. Trycker man ner något på ena sidan åker det upp på andra sidan. Orsak och verkan. Smashar kan andra stå för i samhällsdebatten.
***
Att resa. En punkt på kartan blir plötsligt en ort, ett samhälle med gator, torg, en kyrka och en spårvagn i trä som tar turister ner till den lilla hamnstaden. På morgonen innan turisterna vaknat äter vi frukost vid det lilla torget mitt emot kyrkan med den Gaudi-inspirerade fasaden. Ortsborna skyndar till sina arbeten. Några stannar till och samtalar eller tar en snabb kaffe. Här är torget fortfarande en central plats i människornas liv.
***
Jag läser Lena Sundströms Spår (N&K)om avvisningen av två egyptier december 2001. Ett lysande reportage, spännande som en thriller som får mig att vilja skrika över bristen på ansvarstagande och hållandet om ryggen i vårt land och r den som gjort något fel, några år senare och ett steg högre på karriärstegen får utreda och fria sina egna misstag. Formen då? LR skriver i ett mejl:
Hade varit bättre som ren dokumentär tycker jag. Störs av påhittade repliker som läggs i icke fiktiva människors munnar.
Diskussionen är väl lika gammal som den om det historiska reportaget, eller New journalism. Men i det här fallet kan jag svälja det. Hon har pratat med och gjort djupintervjuer med de inblandade, haft tillgång till journalisternas hela råmaterial. Men visst tål det att fundera över.
***
Runtom oss på semestern tyskar, engelsmän, skandinaver. Här lutar man sig tillbaka med ett glas rosé i ett semestrande mañana, mañana medan lokalbefolkningen jobbar 24 timmar om dygnet sju dagar i veckan. Sen reser vi hem till mediernas och Brysselelitens krypskytte om de lata sydeuropéerna.
***
Jag befinner mig i någon institutionsbyggnad. I ena ändan har jag anlagt en brand. I andra ändan har jag mitt arbetsrum. Jag ser bakom glasdörrarna hur det brinner allt våldsammare. Jag står i mitt arbetsrum och samlar ihop några saker jag ska ha med mig. Varför har jag tänt på överhuvudtaget? Plötsligt kommer min son hem med några vänner. De slår sig ner, äter lite snabbmat och läser tidningarna. När de öppnar dörrarna börjar elden slockna. Jag förbannar min otur över att elden inte kommer att ta sig och att det nu kommer att synas att den varit anlagd. Vaknar.
***
I sin inspirerande Att berätta sig själv (jag recenserar i ett kommande nummer av FiB/K) citerar Merete Mazzarella John Garden om skrivandet:
Det är inte så att författare uttrycker sina idéer genom berättelser. Det är så att författare upptäcker, prövar sina idéer genom att skriva.
 Och på ett annat ställe låter hon nobelpristagare JM Coetzee säga
 Tvärtom vet vi ju alla att man skriver därför att man inte vet vad man vill säga. I själva skrivandet uppenbarar sig vad det är man vill säga.
Jag minns hur Jan Myrdal på något ställe beskriver arbetet med en av sina romaner (Karriär, tror jag det var), hur han såg hela romanen framför sig i rummet innan han började skriva. Jag fick bilden av ett lysande klot som hängde där i luften. Och hur den romanen slutade på exakt det sidantal han planerat.
***
Min mor skickar ett sms. Hon är på minnesceremoni för Anna Lindh i Katarina kyrka. Jag antar att det är vackert och stämningsfullt. Om Anna Lindh som politiker sa ståupparna Ronny Eriksson en gång:
- Anna Lindh är den bästa utrikesminister Sverige haft.  (Paus) - Synd bara att vi inte har någon utrikespolitik. (Skratt)
Elegant, med tanke på att han framträdde i i Nyköping, där hennes man Bo Holmberg då var landshövding. Och att hon nästan blivit bygdens dotter.
Det här var före avslöjandena om den smutsiga hanteringen kring utvisningen av egyptierna, där alla ansvariga gjort sig ”deniable” och nu pekar mot den avlidna f.d. utrikesministern.
Nog har Sverige en utrikespolitik. Mer tveksamt om den kan kallas vår egen.
Men vårt behov av helgon är stort.
***
Klockan på nattduksbordet visar 3.15. Jag har vaknat i en dröm. Jag har gått runt i ett gammalt hus, sätter ner värmen på elementen, ett efter ett. Termostaterna är gamla och slitna, som allt annat i huset. Det kan vara huset i Vega (det brukar återkomma i drömmarna) där vi bodde så många år. Vi ska lämna eller resa bort på en tid. På vinden har vår snart vuxna dotter sovit. Hon har lämnat sängen obäddad. Överlakanet är av. En bekant dyker plötsligt upp och ska visa mig hur man kan gömma sig i en av krypvindarna. En känsla av klaustrofobi smyger sig på. Jag vaknar.

Kommentarer

Läs mer

Hur jag blev den jag blev: Historien upprepar sig

Historien upprepar sig, första gången som tragedi andra gången som fars, skrev Karl Marx. Något liknande kan man säga om det som utspelade sig i Folket i Bild i början av 00-talet. Krigen i det forna Jugoslavien blev något av en vattendelare inom vänster. På ena sidan de som stödde USA:s och Natos bombningar av Serbien. Själv sällade jag mig till dem som – utan att för den skull älska Serbien – såg bombningarna som ett brott mot folkrätten, med risk för att bli prejudicerande för den framtida världsordningen. Resultatet av krigen och västvärldens inblandning i Libyen, Irak och Afghanistan tycker jag stärker den ståndpunkten. Folket i Bild hade jag följt på avstånd under 90-talet och noterat att tidningen fortfarande levde, nu med bokförläggaren Kalle Hägglund som redaktör och Erik Göthe som kassör. Upplagan hade fortsatt att sjunka. Tidningen hade undvikit att ta ställning inför folkomröstningen om svenskt medlemskap i EU och blivit alltmer irrelevant. Det rådde oreda i ekonomin och de...

Hur jag blev den jag blev: Frilansredaktören

Ibland har jag fått frågan: ”Vad gör en förlagsredaktör?” Jag brukar svara: ”In i ena ändan kommer en bunt papper med mer eller mindre färdigskrivna texter och ut i den andra ändan ska det komma en bok. Redaktörens uppgift är att lotsa arbetet längs hela eller delar av vägen. Det kan vara språkgranskning, faktakoll, formgivning och tryckerikontakter.” Till mina filosofiska vänner brukar jag säga att förlagsredaktörens är ett samtalsyrke med tre poler: upphovsmannen, förlagsredaktören och texten. Vilket ibland kan vara nog så knepigt. En förläggare har entusiastiskt antagit ett manus för publicering, sen är det min uppgift att hitta och påvisa fel och oklarheter. Samtidigt ska jag upprätthålla en förtroendefull relation med upphovsmannen. Redaktörens uppgift är att likna vid en barnmorskas.* * Sommaren 1980 hade jag slutat på Ordfronts förlag och var barnledig under hösten med sonen. Jag hade beslutat mig för att pröva på tillvaron som frilans. Jag fick mitt första uppdrag av Ebbe Carl...

Hur jag blev den jag blev: Gotland

Min första kontakt med Gotland var när jag gjorde lumpen 1973. Jag var placerad på sjömätaren Johan Månsson och vi låg och mätte en uppgrundning utanför Hoburgen på södra Gotland. När det var dåligt väder tog vi någon av småbåtarna in till Vändburg och gick till pensionat Holmhällar och drack öl. När de andra tog sin andra och tredje öl valde jag att promenera i omgivningarna. Den höga öppna himlen och karga naturen fångade mig – som hittills tillbringat somrarna i ett lummigt Sörmland – omedelbart. Den sommaren cykelsemestrade min dåvarande flickvän och jag på ön. Stretade runt med alldeles för tung packning på de hårt trafikerade huvudvägarna. Detta var långt innan dagens utmärkta cykelleder. Påsken 1979 flydde Lena och jag våra familjer och gifte oss i Visby tillsammans med två vänner från Stockholm. Vi vittnade åt varandra och åt bröllopsmiddag på klassiska Lindgården. Vi hyrde hus i Själsö och kuskade Gotland runt i en gammal folkabubbla och tittade på kyrkor. Det var fortfarande ...

Hur jag blev den jag blev: ”Är det du som är filosofen?”

– Är det du som är filosofen? En kille i tjugoårsåldern kommer insläntrande i den lilla möteslokalen i biblioteket i Hagsätra. Vi är ett tiotal personer som samlats till månadens filosofikafé. Ämnet för kvällen, som deltagarna själva valt, är ”Finns Gud?” – Nej, svarar jag, det är ni som är filosoferna. * Arbetsbördan som ansvarig och mädchen für alles på Folket i Bild hade till slut blivit för stor. Vi hade också sålt vårt hus där vi bott 18 år och flyttat till en lägenhet i Hammarby Sjöstad. Hela tillvaron var i gungning och jag blev sjukskriven för utmattningsdepression. Jag började också gå på samtal hos en psykoterapeut. Efter att ha klarat av det obligatoriska utforskandet av barndomen och en del kbt-övningar kom våra samtal att handla om mycket annat. Hon hade en bakgrund inom näringslivet och vi samtalade om relationer, behovet av balans i tillvaron och mina ”affärsplaner”. Jag började inse att vi i vår kultur gärna sjukdomsförklarar många av de kriser som hör livet till. Därfö...