Fortsätt till huvudinnehåll

Noterat september 2013

Vi ramlar ner på Mallorca en vecka i september för semester. Hyr en bil, blir rekommendera att ta oss norrut till Sóllier en timmes väg upp i norr. Vi följer en bil som kör mot enkelriktat. Hamnar på ett spårvagnsspår och kör in vad som visar sig vara lördagsmarknaden i den lilla staden. Folk viftar och pekar. Vi vinkar glatt tillbaka, lyckas vända bilen i trängseln och tar oss ut. -- Haha, turistas, messar sonen glatt när vi rapporterar.
***
Jag läser Bodil Malmstens Och ett skepp med sju segel... (Finistère/Modernista). Bäst tycker jag om hennes underskruvade noteringar (flyger långt men studsar lågt), som när hon förklarar kravallerna i Husby med ett anslag hon läst vid gungbrädorna i lekparken. Trycker man ner något på ena sidan åker det upp på andra sidan. Orsak och verkan. Smashar kan andra stå för i samhällsdebatten.
***
Att resa. En punkt på kartan blir plötsligt en ort, ett samhälle med gator, torg, en kyrka och en spårvagn i trä som tar turister ner till den lilla hamnstaden. På morgonen innan turisterna vaknat äter vi frukost vid det lilla torget mitt emot kyrkan med den Gaudi-inspirerade fasaden. Ortsborna skyndar till sina arbeten. Några stannar till och samtalar eller tar en snabb kaffe. Här är torget fortfarande en central plats i människornas liv.
***
Jag läser Lena Sundströms Spår (N&K)om avvisningen av två egyptier december 2001. Ett lysande reportage, spännande som en thriller som får mig att vilja skrika över bristen på ansvarstagande och hållandet om ryggen i vårt land och r den som gjort något fel, några år senare och ett steg högre på karriärstegen får utreda och fria sina egna misstag. Formen då? LR skriver i ett mejl:
Hade varit bättre som ren dokumentär tycker jag. Störs av påhittade repliker som läggs i icke fiktiva människors munnar.
Diskussionen är väl lika gammal som den om det historiska reportaget, eller New journalism. Men i det här fallet kan jag svälja det. Hon har pratat med och gjort djupintervjuer med de inblandade, haft tillgång till journalisternas hela råmaterial. Men visst tål det att fundera över.
***
Runtom oss på semestern tyskar, engelsmän, skandinaver. Här lutar man sig tillbaka med ett glas rosé i ett semestrande mañana, mañana medan lokalbefolkningen jobbar 24 timmar om dygnet sju dagar i veckan. Sen reser vi hem till mediernas och Brysselelitens krypskytte om de lata sydeuropéerna.
***
Jag befinner mig i någon institutionsbyggnad. I ena ändan har jag anlagt en brand. I andra ändan har jag mitt arbetsrum. Jag ser bakom glasdörrarna hur det brinner allt våldsammare. Jag står i mitt arbetsrum och samlar ihop några saker jag ska ha med mig. Varför har jag tänt på överhuvudtaget? Plötsligt kommer min son hem med några vänner. De slår sig ner, äter lite snabbmat och läser tidningarna. När de öppnar dörrarna börjar elden slockna. Jag förbannar min otur över att elden inte kommer att ta sig och att det nu kommer att synas att den varit anlagd. Vaknar.
***
I sin inspirerande Att berätta sig själv (jag recenserar i ett kommande nummer av FiB/K) citerar Merete Mazzarella John Garden om skrivandet:
Det är inte så att författare uttrycker sina idéer genom berättelser. Det är så att författare upptäcker, prövar sina idéer genom att skriva.
 Och på ett annat ställe låter hon nobelpristagare JM Coetzee säga
 Tvärtom vet vi ju alla att man skriver därför att man inte vet vad man vill säga. I själva skrivandet uppenbarar sig vad det är man vill säga.
Jag minns hur Jan Myrdal på något ställe beskriver arbetet med en av sina romaner (Karriär, tror jag det var), hur han såg hela romanen framför sig i rummet innan han började skriva. Jag fick bilden av ett lysande klot som hängde där i luften. Och hur den romanen slutade på exakt det sidantal han planerat.
***
Min mor skickar ett sms. Hon är på minnesceremoni för Anna Lindh i Katarina kyrka. Jag antar att det är vackert och stämningsfullt. Om Anna Lindh som politiker sa ståupparna Ronny Eriksson en gång:
- Anna Lindh är den bästa utrikesminister Sverige haft.  (Paus) - Synd bara att vi inte har någon utrikespolitik. (Skratt)
Elegant, med tanke på att han framträdde i i Nyköping, där hennes man Bo Holmberg då var landshövding. Och att hon nästan blivit bygdens dotter.
Det här var före avslöjandena om den smutsiga hanteringen kring utvisningen av egyptierna, där alla ansvariga gjort sig ”deniable” och nu pekar mot den avlidna f.d. utrikesministern.
Nog har Sverige en utrikespolitik. Mer tveksamt om den kan kallas vår egen.
Men vårt behov av helgon är stort.
***
Klockan på nattduksbordet visar 3.15. Jag har vaknat i en dröm. Jag har gått runt i ett gammalt hus, sätter ner värmen på elementen, ett efter ett. Termostaterna är gamla och slitna, som allt annat i huset. Det kan vara huset i Vega (det brukar återkomma i drömmarna) där vi bodde så många år. Vi ska lämna eller resa bort på en tid. På vinden har vår snart vuxna dotter sovit. Hon har lämnat sängen obäddad. Överlakanet är av. En bekant dyker plötsligt upp och ska visa mig hur man kan gömma sig i en av krypvindarna. En känsla av klaustrofobi smyger sig på. Jag vaknar.

Kommentarer

Läs mer

Mörker

Idag skriver jag för hand i mörkret. Utländska myndigheter har ställt in betalningarna till bolaget som levererar vår ström. Man misstänker att bolaget, som kontrolleras av våra myndigheter, tar betalt av oss. Så nu har vi ingen el. Det hela började med att det utlystes fria allmänna val i vårt land. Vi gick man ur huse och röstade. Utländska valobservatörer sa att det var de mest demokratiska valen som genomförts i vår del av världen. Det var bara ett fel. Vi röstade bort den gamla, korrumperade regeringen och valde en ny. Det skulle vi inte ha gjort. Gränserna stängdes, biståndet upphörde. Våra män kan inte längre försörja sig. Nu sitter de på kaféerna och idisslar sin förtvivlan och ilska. Min son säger att han tänker gå med i motståndet. Jag vill inte att han ska dö. Han säger att han hellre dör än lever det här livet. Min förtvivlan är outsäglig. ”Gazas invånare förbannar Europa”, Svenska Dagbladet 21/8-07 Andra bloggar om Palestina .

Infödingarna ska uppfostras

Nyligen läste jag om en svensk missionär som var verksam i Södra Afrika i början av 1900-talet. Hans företrädare på posten hade förbjudit byns invånare att använda sin egen guds namn, deras traditionella danser betraktades som synd och de tvingades bära västerländska kläder. Följaktligen lyckades han endast omvända ett fåtal. Den nye missionären gick runt i byn, drack öl med hövdingen, lyssnade och lärde. Kristendomsundervisningen inledde han med en diskussion om tio guds bud i förhållanden till byns egen moralkodex. Till slut lät sig hela byn döpas (mest för att de gillade honom). Där den förres handlingar präglades av inställningen att infödingarna ska uppfostras, präglades den andre av inställningen att umgänget mellan kulturen måste bygga på ömsesidig respekt och förståelse. Jag tänker på det jag läst när konflikten om Lars Vilks Muhammedbild nu blossat upp på allvar. Jag är själv ateist. Finner tillvaron alldeles för rik för att kunna reduceras till en skapelse av en gud, om än al...

40 år som gifta

I torsdags hade Lena och jag 40-årig bröllopsdag. Lena jobbade och jag hade styrelsemöte. Låter det oromantiskt? Nåja, i eftermiddag åker jag till Gotland. På kvällen har vi bokat bord på Lindgården, restaurangen där vi åt bröllopsmiddag tillsammans med våra vänner, som gift sig samtidigt med oss, påsken 1979. Och i sommar åker vi på tågluff tillsammans genom Europa till Italien. Kanske har jag med mig en present också. Så, visst firar vi. Men vad är det vi firar? Är 40 år som gifta något att sträva efter i en tid när vartannat äktenskap slutar i skilsmässa? När löften om nöd och lust gäller så länge som man har lust. Men kanske inte alltid i nöd. Här en text jag skrev för två år sedan, vid ett annat jubileum: 40 år tillsammans En dag i november firar Lena och jag att det var fyrtio år sedan vi träffades. Det var på en fest i Vasastan, i ett av alla vänsterkollektiv som fyllde den då nedgångna stadsdelen. Vi gör det genom det vi är allra bäst på: Laga och äta god mat. Vi lyssnar p...

När vi dör

Vad kan vara mer lämpligt än att inleda Allhelgonahelgen med en dikt. Jag väljer inledningen till Thomas Tidholms långa prosadikt ”När vi dör”. När vi dör När vi dör kommer vi inte att bli änglar och sitta på moln. Ingen tror på det längre och det blir inte heller så. Vi kommer att komma till ett annat land som kommer att likna Västergötland som det såg ut på 50-talet ungefär. Det kommer att finnas handelsbodar, där vi kan handla sill och strumpor. Och medan vi gör det kommer vi att kunna tala med varandra om allt som hänt oss. Alla kommer att ha ett helt liv bakom sig och ha mycket att berätta. Livet, kommer vi att säga till varandra, det var intressant och innehållsrikt för en så pass kort tid. Men man förstår att det inte kunde vara för evigt. Därtill var livet alldeles för upphetsat. Jamen att det var så upphetsat, säger vi sedan till varandra, berodde naturligtvis på att man kände att det var ont om tid. Det kan man inte anklaga livet för. Man visste ju att det bar...