Fortsätt till huvudinnehåll

Noterat september 2013

Vi ramlar ner på Mallorca en vecka i september för semester. Hyr en bil, blir rekommendera att ta oss norrut till Sóllier en timmes väg upp i norr. Vi följer en bil som kör mot enkelriktat. Hamnar på ett spårvagnsspår och kör in vad som visar sig vara lördagsmarknaden i den lilla staden. Folk viftar och pekar. Vi vinkar glatt tillbaka, lyckas vända bilen i trängseln och tar oss ut. -- Haha, turistas, messar sonen glatt när vi rapporterar.
***
Jag läser Bodil Malmstens Och ett skepp med sju segel... (Finistère/Modernista). Bäst tycker jag om hennes underskruvade noteringar (flyger långt men studsar lågt), som när hon förklarar kravallerna i Husby med ett anslag hon läst vid gungbrädorna i lekparken. Trycker man ner något på ena sidan åker det upp på andra sidan. Orsak och verkan. Smashar kan andra stå för i samhällsdebatten.
***
Att resa. En punkt på kartan blir plötsligt en ort, ett samhälle med gator, torg, en kyrka och en spårvagn i trä som tar turister ner till den lilla hamnstaden. På morgonen innan turisterna vaknat äter vi frukost vid det lilla torget mitt emot kyrkan med den Gaudi-inspirerade fasaden. Ortsborna skyndar till sina arbeten. Några stannar till och samtalar eller tar en snabb kaffe. Här är torget fortfarande en central plats i människornas liv.
***
Jag läser Lena Sundströms Spår (N&K)om avvisningen av två egyptier december 2001. Ett lysande reportage, spännande som en thriller som får mig att vilja skrika över bristen på ansvarstagande och hållandet om ryggen i vårt land och r den som gjort något fel, några år senare och ett steg högre på karriärstegen får utreda och fria sina egna misstag. Formen då? LR skriver i ett mejl:
Hade varit bättre som ren dokumentär tycker jag. Störs av påhittade repliker som läggs i icke fiktiva människors munnar.
Diskussionen är väl lika gammal som den om det historiska reportaget, eller New journalism. Men i det här fallet kan jag svälja det. Hon har pratat med och gjort djupintervjuer med de inblandade, haft tillgång till journalisternas hela råmaterial. Men visst tål det att fundera över.
***
Runtom oss på semestern tyskar, engelsmän, skandinaver. Här lutar man sig tillbaka med ett glas rosé i ett semestrande mañana, mañana medan lokalbefolkningen jobbar 24 timmar om dygnet sju dagar i veckan. Sen reser vi hem till mediernas och Brysselelitens krypskytte om de lata sydeuropéerna.
***
Jag befinner mig i någon institutionsbyggnad. I ena ändan har jag anlagt en brand. I andra ändan har jag mitt arbetsrum. Jag ser bakom glasdörrarna hur det brinner allt våldsammare. Jag står i mitt arbetsrum och samlar ihop några saker jag ska ha med mig. Varför har jag tänt på överhuvudtaget? Plötsligt kommer min son hem med några vänner. De slår sig ner, äter lite snabbmat och läser tidningarna. När de öppnar dörrarna börjar elden slockna. Jag förbannar min otur över att elden inte kommer att ta sig och att det nu kommer att synas att den varit anlagd. Vaknar.
***
I sin inspirerande Att berätta sig själv (jag recenserar i ett kommande nummer av FiB/K) citerar Merete Mazzarella John Garden om skrivandet:
Det är inte så att författare uttrycker sina idéer genom berättelser. Det är så att författare upptäcker, prövar sina idéer genom att skriva.
 Och på ett annat ställe låter hon nobelpristagare JM Coetzee säga
 Tvärtom vet vi ju alla att man skriver därför att man inte vet vad man vill säga. I själva skrivandet uppenbarar sig vad det är man vill säga.
Jag minns hur Jan Myrdal på något ställe beskriver arbetet med en av sina romaner (Karriär, tror jag det var), hur han såg hela romanen framför sig i rummet innan han började skriva. Jag fick bilden av ett lysande klot som hängde där i luften. Och hur den romanen slutade på exakt det sidantal han planerat.
***
Min mor skickar ett sms. Hon är på minnesceremoni för Anna Lindh i Katarina kyrka. Jag antar att det är vackert och stämningsfullt. Om Anna Lindh som politiker sa ståupparna Ronny Eriksson en gång:
- Anna Lindh är den bästa utrikesminister Sverige haft.  (Paus) - Synd bara att vi inte har någon utrikespolitik. (Skratt)
Elegant, med tanke på att han framträdde i i Nyköping, där hennes man Bo Holmberg då var landshövding. Och att hon nästan blivit bygdens dotter.
Det här var före avslöjandena om den smutsiga hanteringen kring utvisningen av egyptierna, där alla ansvariga gjort sig ”deniable” och nu pekar mot den avlidna f.d. utrikesministern.
Nog har Sverige en utrikespolitik. Mer tveksamt om den kan kallas vår egen.
Men vårt behov av helgon är stort.
***
Klockan på nattduksbordet visar 3.15. Jag har vaknat i en dröm. Jag har gått runt i ett gammalt hus, sätter ner värmen på elementen, ett efter ett. Termostaterna är gamla och slitna, som allt annat i huset. Det kan vara huset i Vega (det brukar återkomma i drömmarna) där vi bodde så många år. Vi ska lämna eller resa bort på en tid. På vinden har vår snart vuxna dotter sovit. Hon har lämnat sängen obäddad. Överlakanet är av. En bekant dyker plötsligt upp och ska visa mig hur man kan gömma sig i en av krypvindarna. En känsla av klaustrofobi smyger sig på. Jag vaknar.

Kommentarer

Läs mer

Breven från Bodil

Jag träffade Bodil Malmsten endast vid ett tillfälle. Det var någon gång i slutet av 80-talet. Folket i Bild hade författarafton på Strindbergssalen (numera Intima teatern) vid Norra Bantorget i Stockholm. Nils Granberg ansvarade för programmet. Jag skulle säga några ord som inledning och presentera författarna. Vi var båda rätt nervösa. Bodil kom, hälsade och frågade om Lars Forssell, en annan av de medverkande författarna, hade kommit. Hon såg fram emot att träffa honom. (Forssells ständiga förmåga att inte dyka upp eller lämna återbud i sista minuten var en av orsakerna till vår nervositet.) Men Lars Forssell kom, nykter och samlad, och läste med bravur sin långa dikt ”Ola med handklaveret”. Alla jublade. Bodil läste en av sina dikter. Att så här, i början av en text om Bodil Malmsten, lyfta fram Lars Forssell innebär inte att förminska (”gösta”) henne. Tvärtom, det var i den traditionen, med namn som Forssell, Pär Rådström, Marianne Höök m.fl., hon hade ett av sina ben (den folk...

Hur jag blev den jag blev (6:5): Ordförande på ett stormigt hav

Uppdaterad 2025-11-17  En ordförandes främsta uppgift är, sägs det, att hålla samman organisationen, vare sig det gäller ett politiskt parti eller den lokala schackklubben. I det avseendet var väl min tid som ordförande för Folket i Bild ett misslyckande. Stefan Lindgren hade anställts som ny redaktör. Stämningen var infekterad, blotta det faktum att jag ställt upp som ordförande fick mig i somligas ögon att betraktas som tillhörande fiendelägret. Ett försök från min sida att övertala Jörgen Widsell att acceptera ett dubbelkommando på tidningen vid sidan av Stefan (liknande det de haft på Gnistan ) misslyckades. Jörgen gick sedermera till Jan Stenbeck och startade Tidningen Z . SKP började falla samman, men då hade jag redan lämnat partiet. Min tid som ordförande kom i hög grad att kännetecknas av jakt på pengar. En kontrollbalansräkning hade troligen visat att bolaget var på obestånd. Lösningen, som styrelseledamoten Anders Runebjer presenterade, var att föra över verksamheten i e...

Hur jag blev den jag blev 7: Förlagsredaktören

Vi satt i en glasbur i en industrilokal på Döbelnsgatan i den del mellan Vasastan och Östermalm som stockholmarna kallar Sibirien. De fönsterlösa lokalerna sträckte sig över ett helt källarplan och hade tidigare varit hemvist för De Förenade FNL-grupperna. Lokalen hade nu övertagits av Ordfront. Vår bur var placerad strax intill garageinfarten, där lastbilar kom och gick med papper till tryckeriet, pallar med ark och färdiga böcker till och från binderiet. På vintern drog det iskallt från de öppna garagedörrarna. Dieselgaserna blandades med den stickande lukten från repron och doften av varmt, flytande vax från originalavdelningen längre in i lokalen. Genom betonggolvet fortplantade sig dunket från tryckpressarna. Utanför vår bur fanns boklagret där vi packade och levererade böcker till recensenter och de många mindre återförsäljarna. Året var 1977. Vi som satt inne i den gamla förmansburen var Dan, som börjat något halvår tidigare, Ylva som skötte marknadsföring och distribution och s...

Hur jag blev den jag blev: Teatergruppen

Jag hamnade i teatern av en slump. När jag slutade grundskolan hade jag valt samhällsvetenskaplig linje med estetisk inriktning. Det var teckning som intresserade mig. På skolan i Gubbängen fanns även drama som tillval. Det var avslappningsövningar, röstträning och improvisationer ett par timmar i veckan. Vår dynamiske lärare, gift med Ingmar Bergmans äldsta dotter, undervisade på flera gymnasieskolor runtom i Stockholm. Förutom vår skola Gubbängen: Kärrtorp, Sveaplan och Nya Elementar i Åkeshov. Med tiden började vi samlas på Sveaplans gymnasium på fredagskvällarna. I den stora aulan ägnade vi oss tillsammans med elever från de andra skolan åt att improvisera, dansa och öva tillsammans. Dessförinnan brukade några av oss gå på restaurang Norrås vid Odenplan och äta Coeur de filét Provencale, dricka vin och känna oss vuxna. När vår lärare lyckades ordna en studio, modernt utrustad med video, ljudanläggning m.m. högst upp i Nya Elementar förlade vi våra frivilliga timmar dit. Mitt intres...