Fortsätt till huvudinnehåll

Noterat september 2013

Vi ramlar ner på Mallorca en vecka i september för semester. Hyr en bil, blir rekommendera att ta oss norrut till Sóllier en timmes väg upp i norr. Vi följer en bil som kör mot enkelriktat. Hamnar på ett spårvagnsspår och kör in vad som visar sig vara lördagsmarknaden i den lilla staden. Folk viftar och pekar. Vi vinkar glatt tillbaka, lyckas vända bilen i trängseln och tar oss ut. -- Haha, turistas, messar sonen glatt när vi rapporterar.
***
Jag läser Bodil Malmstens Och ett skepp med sju segel... (Finistère/Modernista). Bäst tycker jag om hennes underskruvade noteringar (flyger långt men studsar lågt), som när hon förklarar kravallerna i Husby med ett anslag hon läst vid gungbrädorna i lekparken. Trycker man ner något på ena sidan åker det upp på andra sidan. Orsak och verkan. Smashar kan andra stå för i samhällsdebatten.
***
Att resa. En punkt på kartan blir plötsligt en ort, ett samhälle med gator, torg, en kyrka och en spårvagn i trä som tar turister ner till den lilla hamnstaden. På morgonen innan turisterna vaknat äter vi frukost vid det lilla torget mitt emot kyrkan med den Gaudi-inspirerade fasaden. Ortsborna skyndar till sina arbeten. Några stannar till och samtalar eller tar en snabb kaffe. Här är torget fortfarande en central plats i människornas liv.
***
Jag läser Lena Sundströms Spår (N&K)om avvisningen av två egyptier december 2001. Ett lysande reportage, spännande som en thriller som får mig att vilja skrika över bristen på ansvarstagande och hållandet om ryggen i vårt land och r den som gjort något fel, några år senare och ett steg högre på karriärstegen får utreda och fria sina egna misstag. Formen då? LR skriver i ett mejl:
Hade varit bättre som ren dokumentär tycker jag. Störs av påhittade repliker som läggs i icke fiktiva människors munnar.
Diskussionen är väl lika gammal som den om det historiska reportaget, eller New journalism. Men i det här fallet kan jag svälja det. Hon har pratat med och gjort djupintervjuer med de inblandade, haft tillgång till journalisternas hela råmaterial. Men visst tål det att fundera över.
***
Runtom oss på semestern tyskar, engelsmän, skandinaver. Här lutar man sig tillbaka med ett glas rosé i ett semestrande mañana, mañana medan lokalbefolkningen jobbar 24 timmar om dygnet sju dagar i veckan. Sen reser vi hem till mediernas och Brysselelitens krypskytte om de lata sydeuropéerna.
***
Jag befinner mig i någon institutionsbyggnad. I ena ändan har jag anlagt en brand. I andra ändan har jag mitt arbetsrum. Jag ser bakom glasdörrarna hur det brinner allt våldsammare. Jag står i mitt arbetsrum och samlar ihop några saker jag ska ha med mig. Varför har jag tänt på överhuvudtaget? Plötsligt kommer min son hem med några vänner. De slår sig ner, äter lite snabbmat och läser tidningarna. När de öppnar dörrarna börjar elden slockna. Jag förbannar min otur över att elden inte kommer att ta sig och att det nu kommer att synas att den varit anlagd. Vaknar.
***
I sin inspirerande Att berätta sig själv (jag recenserar i ett kommande nummer av FiB/K) citerar Merete Mazzarella John Garden om skrivandet:
Det är inte så att författare uttrycker sina idéer genom berättelser. Det är så att författare upptäcker, prövar sina idéer genom att skriva.
 Och på ett annat ställe låter hon nobelpristagare JM Coetzee säga
 Tvärtom vet vi ju alla att man skriver därför att man inte vet vad man vill säga. I själva skrivandet uppenbarar sig vad det är man vill säga.
Jag minns hur Jan Myrdal på något ställe beskriver arbetet med en av sina romaner (Karriär, tror jag det var), hur han såg hela romanen framför sig i rummet innan han började skriva. Jag fick bilden av ett lysande klot som hängde där i luften. Och hur den romanen slutade på exakt det sidantal han planerat.
***
Min mor skickar ett sms. Hon är på minnesceremoni för Anna Lindh i Katarina kyrka. Jag antar att det är vackert och stämningsfullt. Om Anna Lindh som politiker sa ståupparna Ronny Eriksson en gång:
- Anna Lindh är den bästa utrikesminister Sverige haft.  (Paus) - Synd bara att vi inte har någon utrikespolitik. (Skratt)
Elegant, med tanke på att han framträdde i i Nyköping, där hennes man Bo Holmberg då var landshövding. Och att hon nästan blivit bygdens dotter.
Det här var före avslöjandena om den smutsiga hanteringen kring utvisningen av egyptierna, där alla ansvariga gjort sig ”deniable” och nu pekar mot den avlidna f.d. utrikesministern.
Nog har Sverige en utrikespolitik. Mer tveksamt om den kan kallas vår egen.
Men vårt behov av helgon är stort.
***
Klockan på nattduksbordet visar 3.15. Jag har vaknat i en dröm. Jag har gått runt i ett gammalt hus, sätter ner värmen på elementen, ett efter ett. Termostaterna är gamla och slitna, som allt annat i huset. Det kan vara huset i Vega (det brukar återkomma i drömmarna) där vi bodde så många år. Vi ska lämna eller resa bort på en tid. På vinden har vår snart vuxna dotter sovit. Hon har lämnat sängen obäddad. Överlakanet är av. En bekant dyker plötsligt upp och ska visa mig hur man kan gömma sig i en av krypvindarna. En känsla av klaustrofobi smyger sig på. Jag vaknar.

Kommentarer

Läs mer

Hur jag blev den jag blev (6): Aktivisten

Det första nummer av Folket i Bild/Kulturfront jag sålde hade en svart framsida med vita bokstäver som i blockskrift skrek ut: SVERIGES SPIONAGE. Det var inledningen till det som kom att kallas IB-affären . Det var föreningens Södermalmsavdelning som gjort en utflykt till Nynäshamn för att sälja tidningar. Jag hade helgpermis från lumpen i Karlskrona. Människor slet tidningen ur händerna på oss. ”Det här går ju bra”, minns jag att jag tänkte. Jag hade tillsammans med min dåvarande sambo, hennes mor och systrar delat på inträdesavgiften 250 kr när tidningen grundades 1971 (hyran för vår halvmoderna etta på Södermalm var då 180 kr). Nu hade jag varit på ett möte med Södermalmsavdelningen. Det hade just tagit slut med min dåvarande flickvän och sambo och jag behövde fylla tomrummet efter åren i teatergruppen. Sedermera blev jag invald i styrelsen för avdelningen och på något sätt utsedd till kassör.  Arbetet i lokalavdelningarna bestod i tidningsförsäljning utanför systembolag...

Hur jag blev den jag blev (6:2): Efter stormen, före stormen

Föreningen led av baksmälla efter IB-affären. Tidningen hade stått i centrum för omvärldens intresse. Alla krafter hade varit inriktade på arbetet med att skapa opinion och få de fängslade journalisterna fria. Nu var det åter vardag. En tidning skulle produceras var fjortonde dag, ekonomin svajade, även om förskotten från prenumeranterna med dagens mått var hisnande. Värre var att Folket i Bild fått rykte om sig att vara trög och långsam i kontakten med medarbetarna. En ny redaktion kom efter en tid på plats när först Jan Stolpe och sen Jan Guillou efter sin fängelsevistelse valde att sluta. Nya kvastar med bland annat Margareta Garpe med bakgrund på Aftonbladet tog vid. Samlevnadsfrågor och andra ämnen började ta plats i tidningen. Kritiken mot den nya inriktningen var hård: ”Det behövs inte en till Femina!” Själv hamnade jag i korsdraget efter att ha låtit mig intervjuas i samband med ett reportage om en, vad vi idag skulle kalla utbränd, f.d. FNL-aktivist. Min reträtt var inte särsk...

Odjur finns. Men inte där du tror

Lena och jag sitter på Vetekattens uteservering. Iakttar folklivet på Götgatan. Människor på väg hem till fredagsmys och välförtjänt helgvila. Bredvid oss sitter en ung kvinna. Kortklippt, mörkhårig, i blå jeansjacka. Hon pratar tyst men upprört i sin mobil. Jag hör att det gäller Gaza. Närmare bestämt kampanjen mot dem som protesterar mot kriget. En riksdagsman har nyss kallat några av dem som protesterar för ”odjur”.   Utrikesministern har utryckt sitt gillande genom att vidarebefordra meddelandet. Efteråt sitter kvinnan tyst och begrundar sin mobil. När hon ska till att gå reser jag mig och går fram till henne. – Jag hörde ditt samtal, säger jag. Jag vill bara säga att jag håller med dig. – Oh, tack, säger hon. Man tror att man blivit galen. – Jag är ju äldre, säger jag, men jag känner samma sak. De verkliga odjuren är ju dom som härjar i Gaza. Hon nickar. – Tack för att du delat med dig, säger hon och antyder ett leende, innan hon cyklar iväg. Kanske har jag g...

Finns det en verklighet?

Nej jag har inte blivit galen. Stolen jag sitter på är med största sannolikhet verklig. Den är vit, mjuk, knarrar lite när jag rör mig, luktar inget speciellt. Hur den smakar vill jag helst inte pröva. Men flugan som nyss satte sig på armstödet? Vad uppfattar den med sina fasettögon och klibbiga fötter. Vet den ens vad vitt är? På ett filosofikafé nyligen var temat för samtalet ”Verklighet”. Tillsammans formulerade vi olika frågor kring ämnet. Själv fastnade jag för frågan ”Finns det en verklighet” med betoning på en . Vi satt 15 personer i en ring. Men upplevde vi samma sak? Vår uppfattning om omvärlden påverkas av många faktorer, förutom de rena sinnesförnimmelserna: känsloläge, tidigare erfarenheter, själsliga förmågor som empati osv. Och alla som någon gång besökt en rättegångssal vet hur olika vittnen kan uppfatta samma skeende. Någon har sett en lång man springa sin väg. En annan tycker sig ha sett två personer osv. Vittnespsykologi är verkligen ett kapitel för sig. Då...