Fortsätt till huvudinnehåll

Jag springer längs havet (inte)

En av mina favoritsträckor har varit att springa längs stranden här ute på östra Gotland. Tre till fyra kilometer på strandängar, gräsmark, sand, grus och klappersten. Här och var en dunge enbuskar att snitsla sig fram genom och en och annan tall att böja sig under. Men inte nu längre. En gång i slutet av sommaren, just när jag lämnat stranden bakom mig och kommit upp på landsvägen, högg det till i utsidan av vaden, strax under högerknät. Jag började halta. En vecka senare gjorde jag ett nytt försök. Samma resultat.
F-n också, ska jag också drabbas av det här. Löparknä! Jag trodde att jag med min framfotsteknik var vaccinerad mot sånt här.
Fick tid hos sjukgymnast efter nån månad. Han bände och vred på knä och lår, konstaterade en lätt svullnad som redan börjat ge med sig. Sen tog han några steg tillbaka, mönstrade mina båda ben och konstaterade att ”du har ju inga muskler på högerlåret”. Jag fick göra knäböjar med ett ben i taget: vänster ben inga problem, höger ben, jag darrar värre än Bambi på hal is. Jag har uppenbarligen gått, simmat och cyklat ett helt liv utan att använda högerbenet ordentligt. I vardagslag utgör det inga problem, vänsterbenet kompenserar. Men vid större påfrestningar, som löpning, böjer sig knäet inåt och blir snedbelastat.
Det är forskning på fotbollstjejer som lett fram till de nya rönen, förklarar Leif, min entusiastiske och talföre sjukgymnast. En oproportionerligt stor andel kvinnliga fotbollsspelare drabbas av knäskador, nu har man konstaterat att problemen sitter i lårens muskler. Så nu tränar jag knästabilisering 2–3 gånger per dag (stå på ett ben och sänka sig långsamt ner på en stol, håll knäet fixerat) och andra uppiggande övningar. Det går framåt, långsamt.
***
– Sånt här gör våra släktingar i Afrika och Sydasien många gånger om dagen ända upp i 80-årsåldern, förkunnar Leif, alltmedan jag stånkande tar mig ner till huksittande (rak rygg, hälarna i golvet) och upp igen.
– Vi sitter hela dagarna, sen ska vi ut och träna allt vad vi förmår en timme. Undra på att folk sliter ut sig, i stället för att röra sig normalt i vardagen.
Leif visar hur man kan stå med lätt böjda lår och skriva på datorn. Höj- och sänkbart skrivbord är för veklingar.
Så nu vet jag att problemet i knäet sitter i låret. Och jag hoppas kunna böra springa så smått i julhelgen. Tillsvidare får jag nöja mig med raska promenader på morgonen innan sjukgymnastiken.

Läs även andra bloggare om

Kommentarer

Läs mer

Odjur finns. Men inte där du tror

Lena och jag sitter på Vetekattens uteservering. Iakttar folklivet på Götgatan. Människor på väg hem till fredagsmys och välförtjänt helgvila. Bredvid oss sitter en ung kvinna. Kortklippt, mörkhårig, i blå jeansjacka. Hon pratar tyst men upprört i sin mobil. Jag hör att det gäller Gaza. Närmare bestämt kampanjen mot dem som protesterar mot kriget. En riksdagsman har nyss kallat några av dem som protesterar för ”odjur”.   Utrikesministern har utryckt sitt gillande genom att vidarebefordra meddelandet. Efteråt sitter kvinnan tyst och begrundar sin mobil. När hon ska till att gå reser jag mig och går fram till henne. – Jag hörde ditt samtal, säger jag. Jag vill bara säga att jag håller med dig. – Oh, tack, säger hon. Man tror att man blivit galen. – Jag är ju äldre, säger jag, men jag känner samma sak. De verkliga odjuren är ju dom som härjar i Gaza. Hon nickar. – Tack för att du delat med dig, säger hon och antyder ett leende, innan hon cyklar iväg. Kanske har jag g...

Döstädning

Avin på nya hyran för lägenheten i Stockholm kommer. Lena undrar om det inte är dags att byta till något mindre och billigare. Ett alternativ skulle vara att göra om arbetsrummet till ett gästrum. Jag arbetar ju inte, och framför allt inte där, så mycket längre. Hittills har vi fått knöka in en gästsäng bredvid skrivbordet när någon behövt sova över. Vi har under senare delen av 10-talet tömt lägenheter tillhöriga äldre anhöriga, inför flyttar till nya boenden och livet hinsides. Pärmar, arbetspapper och fotografier har vält ur överfyllda skåp. För att inte tala om vinds- och källarförråd. Tonvis med papper har hivats iväg. Ska våra barn en gång behöva utsättas för detta? Fram växer tanken på en rejäl utrensning av vindsförråd och arbetsrum. Sagt och gjort. Hyllmeter efter hyllmeter gås igenom. Pärmar töms, gamla anteckningsböcker och fickkalendrar, tryckerihandledningar från 1980-talet (vem sparar på sånt?), turistkartor från länge sedan besökta städer, oändliga mängder plastm...

Vardagspolitik: Ekonomiska realiteter

Vi sitter ett sällskap med varsitt glas och samtalar i väntan på att pizzaugnen ska bli varm. Det är en varm kväll i början av september, sommaren har ännu dröjt sig kvar några dagar. Samtalet kommer in på djurhållning. Någon uttalar sig kritiskt om kravet på att kor ska få gå ute på sommaren föreslås slopas. Instämmande mummel. – Det finns en ekonomisk aspekt också, säger en som varit grisbonde. Samtalet avstannar innan det, i sann svensk anda, går vidare till mer neutrala ämnen. Jag kan inte släppa tanken på vad hen sagt. För visst är det sant att svenska bönder, de få vi har kvar, lever på marginalen, i konkurrens med all billig import. Tillvaron är full av målkonflikter. De flesta av oss vill nog ha en levande skog, av omtanke om biotopen, naturupplevelsen och klimatet. Samtidigt översköljs vi i butikerna av (gratis) papperspåsar. Allt vi beställer på nätet kommer i kartongförpackningar. Vi uppmuntras att ersätta plast med papper. Men var kommer papperet ifrån? Jag ...

Jag drabbas av hemkänsla

– Hur kan du vilja åka upp till den där röran? frågar mina gotländska vänner när jag ska till Stockholm. Det är ju mitt hem, tänker jag. (Noga räknat ett av två hem, men det är en annan historia.) Med hem tänker jag inte bara på lägenheten vid Ringvägen. ”Hem” är ett område som sträcker sig från Eriksdalshallen till Ringen centrum vid Skanstull, vidare upp till Medborgarplatsen och tillbaka genom Rosenlundsparken. Med hund ingår även promenaderna i koloniområdena längs Årstaviken. Ibland, om man behöver handla något, åker man ner till ”stan” (dvs. city) på samma vis som gotlänningarna åker till Visby. Större än så är inte ”min” stad. Håkan Forsell skriver i sin kunniga och uppslagsrika bok Söder: Drömmar och förvandlingar i en svensk stadsdel (Weyler 2025) om begreppet hemkänsla och hur underskattat det är i beskrivningen av olika bostadsområden. Kulturgeografer har använt begreppet när man studerat varför människor väljer att bo där dom bor. Hemkänsla är att morsa på någo...