Fortsätt till huvudinnehåll

Jag springer längs havet (inte)

En av mina favoritsträckor har varit att springa längs stranden här ute på östra Gotland. Tre till fyra kilometer på strandängar, gräsmark, sand, grus och klappersten. Här och var en dunge enbuskar att snitsla sig fram genom och en och annan tall att böja sig under. Men inte nu längre. En gång i slutet av sommaren, just när jag lämnat stranden bakom mig och kommit upp på landsvägen, högg det till i utsidan av vaden, strax under högerknät. Jag började halta. En vecka senare gjorde jag ett nytt försök. Samma resultat.
F-n också, ska jag också drabbas av det här. Löparknä! Jag trodde att jag med min framfotsteknik var vaccinerad mot sånt här.
Fick tid hos sjukgymnast efter nån månad. Han bände och vred på knä och lår, konstaterade en lätt svullnad som redan börjat ge med sig. Sen tog han några steg tillbaka, mönstrade mina båda ben och konstaterade att ”du har ju inga muskler på högerlåret”. Jag fick göra knäböjar med ett ben i taget: vänster ben inga problem, höger ben, jag darrar värre än Bambi på hal is. Jag har uppenbarligen gått, simmat och cyklat ett helt liv utan att använda högerbenet ordentligt. I vardagslag utgör det inga problem, vänsterbenet kompenserar. Men vid större påfrestningar, som löpning, böjer sig knäet inåt och blir snedbelastat.
Det är forskning på fotbollstjejer som lett fram till de nya rönen, förklarar Leif, min entusiastiske och talföre sjukgymnast. En oproportionerligt stor andel kvinnliga fotbollsspelare drabbas av knäskador, nu har man konstaterat att problemen sitter i lårens muskler. Så nu tränar jag knästabilisering 2–3 gånger per dag (stå på ett ben och sänka sig långsamt ner på en stol, håll knäet fixerat) och andra uppiggande övningar. Det går framåt, långsamt.
***
– Sånt här gör våra släktingar i Afrika och Sydasien många gånger om dagen ända upp i 80-årsåldern, förkunnar Leif, alltmedan jag stånkande tar mig ner till huksittande (rak rygg, hälarna i golvet) och upp igen.
– Vi sitter hela dagarna, sen ska vi ut och träna allt vad vi förmår en timme. Undra på att folk sliter ut sig, i stället för att röra sig normalt i vardagen.
Leif visar hur man kan stå med lätt böjda lår och skriva på datorn. Höj- och sänkbart skrivbord är för veklingar.
Så nu vet jag att problemet i knäet sitter i låret. Och jag hoppas kunna böra springa så smått i julhelgen. Tillsvidare får jag nöja mig med raska promenader på morgonen innan sjukgymnastiken.

Läs även andra bloggare om

Kommentarer

Läs mer

Hur jag blev den jag blev: Kurdernas vänner

Fredagen den 28 februari 1986 körde jag buss på kvällen. Jag kom hem sent, drog ur jacket till telefon och vaknade först av att Lena stod i dörren till sovrummet. Hon hade varit i tobakshandeln på Karlbergsvägen och köpt tidningen. I handen höll hon Dagens Nyheter. Rubriken ” PALME MÖRDAD. Skjuten i city av okänd man” fyllde förstasidan. På kvällen var vi bjudna på fest hos vänner i Björkhagen. Att mordet la sordin på stämning är väl en underdrift. Polisens självutnämnde spaningsledare Hans Holmér bestämde sig tidigt för att det var kurdiska grupper som låg bakom mordet. En fantombild publicerades med ett ansikte som antydde ett utomeuropeiskt ursprung. Bakgrunden till teorin var två mord som ägt rum inom exilkurdiska kretsar, ett i Uppsala 1984 och ett på Medborgarhuset i Stockholm 1985. Polis och medier utgick ifrån att det rörde sig om uppgörelser inom Kurdistans Arbetarparti (PKK) riktat mot avhoppare från partiet. I båda fallen greps mördarna snabbt och dömdes. En förundersökning ...

Hur jag blev den jag blev: Historien upprepar sig

Historien upprepar sig, första gången som tragedi andra gången som fars, skrev Karl Marx. Något liknande kan man säga om det som utspelade sig i Folket i Bild i början av 00-talet. Krigen i det forna Jugoslavien blev något av en vattendelare inom vänster. På ena sidan de som stödde USA:s och Natos bombningar av Serbien. Själv sällade jag mig till dem som – utan att för den skull älska Serbien – såg bombningarna som ett brott mot folkrätten, med risk för att bli prejudicerande för den framtida världsordningen. Resultatet av krigen och västvärldens inblandning i Libyen, Irak och Afghanistan tycker jag stärker den ståndpunkten. Folket i Bild hade jag följt på avstånd under 90-talet och noterat att tidningen fortfarande levde, nu med bokförläggaren Kalle Hägglund som redaktör och Erik Göthe som kassör. Upplagan hade fortsatt att sjunka. Tidningen hade undvikit att ta ställning inför folkomröstningen om svenskt medlemskap i EU och blivit alltmer irrelevant. Det rådde oreda i ekonomin och de...

Hur jag blev den jag blev: Socialreporter och tonårsförälder

Journalist är inte en titel jag satt på något visitkort. Ändå har jag skrivit en del genom åren – även journalistik. Under och efter min tid som kulturredaktör på Folket i Bild gjorde jag längre intervjuer åt tidningen med artister och författare som Plura Jonsson, Gösta Ekman, Peter Curman och andra kulturaktiva. Jag gjorde även en serie reportage om arbetet vid en vårdcentral – Kvartersakuten i Vasastan, Stockholm – tillsammans med fotografen Susanne Walström. Något senare blev jag kontaktad av redaktören för Anhörig , FMN:s tidskrift. Man ville ha ett reportage om ett fall där en ung, svensk skådespelerska i ropet varit inblandad i en härva med försäljning av Ecstasy. Frågan hade först gått till Anders Sundelin ( När knarket kom till stan , Främlingen i Falun ) som tipsat om mitt namn. Det blev en djupdykning i förundersökning, rättegångsprotokoll och hovrättsförhandlingar innan allt publicerades stort uppslaget under rubriken ”Med kallt blod”. Bodil Malmsten undrade försynt om jag ...

Hur jag blev den jag blev: Frilansredaktören

Ibland har jag fått frågan: ”Vad gör en förlagsredaktör?” Jag brukar svara: ”In i ena ändan kommer en bunt papper med mer eller mindre färdigskrivna texter och ut i den andra ändan ska det komma en bok. Redaktörens uppgift är att lotsa arbetet längs hela eller delar av vägen. Det kan vara språkgranskning, faktakoll, formgivning och tryckerikontakter.” Till mina filosofiska vänner brukar jag säga att förlagsredaktörens är ett samtalsyrke med tre poler: upphovsmannen, förlagsredaktören och texten. Vilket ibland kan vara nog så knepigt. En förläggare har entusiastiskt antagit ett manus för publicering, sen är det min uppgift att hitta och påvisa fel och oklarheter. Samtidigt ska jag upprätthålla en förtroendefull relation med upphovsmannen. Redaktörens uppgift är att likna vid en barnmorskas.* * Sommaren 1980 hade jag slutat på Ordfronts förlag och var barnledig under hösten med sonen. Jag hade beslutat mig för att pröva på tillvaron som frilans. Jag fick mitt första uppdrag av Ebbe Carl...