Fortsätt till huvudinnehåll

”Grabbarna i öknen”

Jag läser Anders Mildners utmärkta recension i Svenska Dagbladet (15/9-13) av Johan Perssons och Martin Schibbyes bok 438 dagar. Där påminner han om journalisters, särskilt frilansjournalisters, allt osäkrare arbetsvillkor. Journalisten på utlandsuppdrag, med ibland bara ett muntligt avtal som grund, tar alla risker; redaktionen sätter inget på spel, varken fysiskt, ekonomiskt eller (ska man kanske tillägga) sitt anseende. Men uppmärksamheten kring boken får mig också att minnas:
Det var en eftermiddag i juli. Jag var på väg hem när jag plötsligt studsade till inför löpsedlarna utanför den lilla speceriaffären på Ringvägen. En suddig bild och rubriken ”Svenskar gripna i Etiopien” eller vad det nu stod. ”Men för helvete, det är ju Martin”, tänkte jag och kände hjärtat volta till. Martin Schibbye som jag lärt känna under hans tid som redaktör på Folket i Bild/Kulturfront. En idérik journalist med ett imponerande kontaktnät. Och under den diplomatiska ytan en journalist, ständigt på språng, som beviljades tjänstledigt en till två gånger per år för längre utlandsresor. Efteråt var han tillbaka med reportage om handeln med unga flickor i Nepal, eller från någon gerilla i Filippinerna som slagits så länge att ingen i vår del av världen längre visste för vad eller överhuvudtaget brydde sig om vad saken gällde. Reportage som han sålde till alltfler tidningar. Hans karriär var på väg att ta fart.
Nu var alltså han, tillsammans med fotografen Johan Persson, gripen i sällskap med en gerilla långt in på etiopiskt territorium. Vad jag kände till hade Martin aldrig rest i Afrika tidigare, Johan desto mer. De närmaste dagarna följde jag tidningarna noga. Kanske förväntade jag mig ett stort larm, ingripanden från UD, uttalanden från Publicistklubben och PEN. Istället kunde jag med stigande förvåning se hur de båda förvandlades till några vettvilliga äventyrare, ”grabbar” utan koll, vilse i öknen. Carl Bildts snorkiga, lätt avfärdande uttalanden i medierna: ”Nja vi har ju avrått från att resa i det där området.” Kommentarer på nätet om: ”Pigge och Gnidde på äventyr i öknen .” Ja, vad var det för ena pajsare?
Okej, det var semestertider, alla som hade kunnat anlägga moteld låg kanske inte i startgroparna. Mediernas rapportering var avvaktande.
På andra kanten började rykten och konspirationsteorier cirkulera. De båda hade utmanat mäktiga intressen. Och visst var det kittlande. Lundin Oil och vår egen utrikesminister i skön förening. 
Så var läget i slutet av september. Då konstaterade tidningen Focus i en ledare att Martin Schibbye och Johan Persson var journalister och att deras öde angick alla journalister. Ungefär samtidigt förklarade Filters chefredaktör Mattias Göransson att de varit utsända på tidningens uppdrag. Och sedan rullade det på, namninsamlingar, ledarsidor, Journalister utan gränser osv. Resten känner vi. 
Så här i efterhand kan man fundera:
– Hur mycket tid förlorades under de där första kritiska veckorna, ja dagarna? Andra har vittnat om vad ett snabbt uttalande från UD har betytt, t.ex. för en journalist som blivit gripen i samband med att man bevakat en demonstration.
– Schibbye och Persson hade lämnat en mapp hemma med information om vad som skulle göras om allt gick åt pipan. Men hade de kunnat tänka sig att första punkten bland åtgärderna skulle vara att få någon att överhuvudtaget intyga att de var det de utgav sig för att vara, journalister ute på uppdrag.
– Och slutligen. I utdraget ur boken som Filter publicerar framgår det att de mejlat och talat flera gånger med Sverige i satelittelefon. Mot bakgrund av Edward Snowdens avslöjanden och vad vi idag vet om NSA:s avlyssningar, bör nog journalister på riskfyllda uppdrag använda brevduvor i fortsättningen. I alla fall i områden där USA och västvärlden har intressen att bevaka.

Läs även andra bloggares åsikter om och .

Kommentarer

Tom Carlson sa…
Vännen H mejlar: "Har just läst "438 dagar". Boken är - som Schibbye/Persson själva skriver - ett helt annat reportage än det de tänkte sig 14 månader tidigare. De har gett begreppet "inbäddad" en helt ny betydelse.
Här har vi en journalistisk klassiker som lär översättas till många språk och användas som en manual för hur man överlever fysiskt och psykiskt under extremt pressade förhållanden...

Läs mer

Varför fäller bävern träd?

Lilla Sickla 16 november 2006 Frågan om bäverns vanor infinner sig på en av mina promenader längs Sicklasjön. Är den ett skadedjur eller har vi nytta av denna världens största gnagare (utanför tropikerna)? Bävern utrotades helt i vårt land på 1800-talet, mest för sin fina päls skull. På 1920-talet inplanterades den på nytt i Jämtland och har därifrån spridit sig söderut. Till sjöarna i Nacka kom den vandrande från Bergslagsskogarna i slutet av 1980-talet, skriver Nils-Erik Landell i Vattenstaden . Samma väg som järnet forslades till Nacka ströms smedjor på 1500-talet. Här gick en gång den gamla vikingaleden in mot Hammarby sjö innan Gustav Vasa lät dämma upp sjöarna. Bävern äter säv, vass och näckros och på stranden älggräs, kirskål, brännässlor och mjökört, läser jag hos Landell. Framåt hösten gnager den bark för att bygga upp sitt fett till vintern. I Nacka-sjöarna bygger den inga fördämningar. Djuren är bundna till sina hyddor hela vintern. Därför samlar de vinterförråd av växter oc...

40 år som gifta

I torsdags hade Lena och jag 40-årig bröllopsdag. Lena jobbade och jag hade styrelsemöte. Låter det oromantiskt? Nåja, i eftermiddag åker jag till Gotland. På kvällen har vi bokat bord på Lindgården, restaurangen där vi åt bröllopsmiddag tillsammans med våra vänner, som gift sig samtidigt med oss, påsken 1979. Och i sommar åker vi på tågluff tillsammans genom Europa till Italien. Kanske har jag med mig en present också. Så, visst firar vi. Men vad är det vi firar? Är 40 år som gifta något att sträva efter i en tid när vartannat äktenskap slutar i skilsmässa? När löften om nöd och lust gäller så länge som man har lust. Men kanske inte alltid i nöd. Här en text jag skrev för två år sedan, vid ett annat jubileum: 40 år tillsammans En dag i november firar Lena och jag att det var fyrtio år sedan vi träffades. Det var på en fest i Vasastan, i ett av alla vänsterkollektiv som fyllde den då nedgångna stadsdelen. Vi gör det genom det vi är allra bäst på: Laga och äta god mat. Vi lyssnar p...

Sonja Åkesson, skrattet och lite annat

Jag ser Eva Beckmans film om Sonja Åkesson på SvT . Jag tycker om programmet. Informativt, lekfullt, tänkvärt. TV när det är som bäst. Beckman hade dessutom hittat en riktig pärla i den unge doktoranden Karin Wiklund som brann för sitt ämne. Hon måste ha skrattat hela vägen till klipprummet med ett sådant guldfynd. Och vem har inte vandrat och cyklat i fotspåren efter författare man beundrat? Kristina Lugns sakliga beskrivning av sitt liv som ung litteraturgrouppie är storartad! Jag funderar över Sonja Åkessons sjukdom. In och ut på psykiatriska kliniker. Medicinering och kurer av allehanda slag. Var det depression hon led av? Kunde man med dagens metoder ha behandlat henne annorlunda? Och, otillåtna tanke, hade hon blivit en sämre författare då? (Myten om den olycklige diktaren lever fortfarande stark bland oss. Inom mig!) Efter programmet tar jag fram en av hennes diktsamlingar ur bokhyllan. Ur boken ramlar en lapp. Jag har uppenbarligen recenserat den en gång. ”kan du få till nå...

På Söders höjder

Södermalm var den första stadsdel jag fick ett medveten förhållande till. Förvisso född och uppvuxen i Vasastan i Stockholms innerstad var det först när vår familj flyttade till Årsta som jag började röra mig utanför hemmet. Det var över Skanstullsbron man gick för att handla julklappar på Åhlén & Holm (”ålle” gemenligen kallat) vid Skanstull (askfat till far, badskum till mor) Skulle man simma var det Forsgrenska vid Medborgarplatsen som gällde på vinter och Eriksdalsbadet på sommaren. Det här var innan Eriksdals inomhusbad byggdes. Min första lägenhet hade jag på Söder. Ett rum och kök på Metargatan. Och nu bor jag på Ringvägen sedan 17 år när jag är i stan. Bortsett från de första åren i Vasastan när barnen var små har jag alltid hållit mig söder om Slussen. Och det gäller för mina barn, min bror och mina föräldrar (så länge de levde). Hit till Åsön förvisades en gång i tiden stadens avskum, liksom utrymmeskrävande, bullriga och illaluktande verksamheter. Hit och till Kung...