Fortsätt till huvudinnehåll

”Grabbarna i öknen”

Jag läser Anders Mildners utmärkta recension i Svenska Dagbladet (15/9-13) av Johan Perssons och Martin Schibbyes bok 438 dagar. Där påminner han om journalisters, särskilt frilansjournalisters, allt osäkrare arbetsvillkor. Journalisten på utlandsuppdrag, med ibland bara ett muntligt avtal som grund, tar alla risker; redaktionen sätter inget på spel, varken fysiskt, ekonomiskt eller (ska man kanske tillägga) sitt anseende. Men uppmärksamheten kring boken får mig också att minnas:
Det var en eftermiddag i juli. Jag var på väg hem när jag plötsligt studsade till inför löpsedlarna utanför den lilla speceriaffären på Ringvägen. En suddig bild och rubriken ”Svenskar gripna i Etiopien” eller vad det nu stod. ”Men för helvete, det är ju Martin”, tänkte jag och kände hjärtat volta till. Martin Schibbye som jag lärt känna under hans tid som redaktör på Folket i Bild/Kulturfront. En idérik journalist med ett imponerande kontaktnät. Och under den diplomatiska ytan en journalist, ständigt på språng, som beviljades tjänstledigt en till två gånger per år för längre utlandsresor. Efteråt var han tillbaka med reportage om handeln med unga flickor i Nepal, eller från någon gerilla i Filippinerna som slagits så länge att ingen i vår del av världen längre visste för vad eller överhuvudtaget brydde sig om vad saken gällde. Reportage som han sålde till alltfler tidningar. Hans karriär var på väg att ta fart.
Nu var alltså han, tillsammans med fotografen Johan Persson, gripen i sällskap med en gerilla långt in på etiopiskt territorium. Vad jag kände till hade Martin aldrig rest i Afrika tidigare, Johan desto mer. De närmaste dagarna följde jag tidningarna noga. Kanske förväntade jag mig ett stort larm, ingripanden från UD, uttalanden från Publicistklubben och PEN. Istället kunde jag med stigande förvåning se hur de båda förvandlades till några vettvilliga äventyrare, ”grabbar” utan koll, vilse i öknen. Carl Bildts snorkiga, lätt avfärdande uttalanden i medierna: ”Nja vi har ju avrått från att resa i det där området.” Kommentarer på nätet om: ”Pigge och Gnidde på äventyr i öknen .” Ja, vad var det för ena pajsare?
Okej, det var semestertider, alla som hade kunnat anlägga moteld låg kanske inte i startgroparna. Mediernas rapportering var avvaktande.
På andra kanten började rykten och konspirationsteorier cirkulera. De båda hade utmanat mäktiga intressen. Och visst var det kittlande. Lundin Oil och vår egen utrikesminister i skön förening. 
Så var läget i slutet av september. Då konstaterade tidningen Focus i en ledare att Martin Schibbye och Johan Persson var journalister och att deras öde angick alla journalister. Ungefär samtidigt förklarade Filters chefredaktör Mattias Göransson att de varit utsända på tidningens uppdrag. Och sedan rullade det på, namninsamlingar, ledarsidor, Journalister utan gränser osv. Resten känner vi. 
Så här i efterhand kan man fundera:
– Hur mycket tid förlorades under de där första kritiska veckorna, ja dagarna? Andra har vittnat om vad ett snabbt uttalande från UD har betytt, t.ex. för en journalist som blivit gripen i samband med att man bevakat en demonstration.
– Schibbye och Persson hade lämnat en mapp hemma med information om vad som skulle göras om allt gick åt pipan. Men hade de kunnat tänka sig att första punkten bland åtgärderna skulle vara att få någon att överhuvudtaget intyga att de var det de utgav sig för att vara, journalister ute på uppdrag.
– Och slutligen. I utdraget ur boken som Filter publicerar framgår det att de mejlat och talat flera gånger med Sverige i satelittelefon. Mot bakgrund av Edward Snowdens avslöjanden och vad vi idag vet om NSA:s avlyssningar, bör nog journalister på riskfyllda uppdrag använda brevduvor i fortsättningen. I alla fall i områden där USA och västvärlden har intressen att bevaka.

Läs även andra bloggares åsikter om och .

Kommentarer

Tom Carlson sa…
Vännen H mejlar: "Har just läst "438 dagar". Boken är - som Schibbye/Persson själva skriver - ett helt annat reportage än det de tänkte sig 14 månader tidigare. De har gett begreppet "inbäddad" en helt ny betydelse.
Här har vi en journalistisk klassiker som lär översättas till många språk och användas som en manual för hur man överlever fysiskt och psykiskt under extremt pressade förhållanden...

Läs mer

Hur jag blev den jag blev (6:2): Efter stormen, före stormen

Föreningen led av baksmälla efter IB-affären. Tidningen hade stått i centrum för omvärldens intresse. Alla krafter hade varit inriktade på arbetet med att skapa opinion och få de fängslade journalisterna fria. Nu var det åter vardag. En tidning skulle produceras var fjortonde dag, ekonomin svajade, även om förskotten från prenumeranterna med dagens mått var hisnande. Värre var att Folket i Bild fått rykte om sig att vara trög och långsam i kontakten med medarbetarna. En ny redaktion kom efter en tid på plats när först Jan Stolpe och sen Jan Guillou efter sin fängelsevistelse valde att sluta. Nya kvastar med bland annat Margareta Garpe med bakgrund på Aftonbladet tog vid. Samlevnadsfrågor och andra ämnen började ta plats i tidningen. Kritiken mot den nya inriktningen var hård: ”Det behövs inte en till Femina!” Själv hamnade jag i korsdraget efter att ha låtit mig intervjuas i samband med ett reportage om en, vad vi idag skulle kalla utbränd, f.d. FNL-aktivist. Min reträtt var inte särsk...

1960-talet var hans bästa tid

1960-talet var hans bästa tid. 1959 gifte han om sig med kvinnan i sitt liv, min mor. Vi blev en familj, på riktigt. Att min mormor följde med på köpet fick han ta. Han och mamma sov i bäddsoffan i vardagsrummet. Mormor hade det innersta rummet, där stod teven – också det en nyhet i tiden. Och jag fick ett eget rum. Mamma och han hade målat väggarna blå. Med hammare och pryl bilade han hål i betongväggarna för att sätta upp en sänglampa och en hylla. Han fixade med elkopplingar så att de kunde släcka taklampan från bäddsoffan där de sov. Sånt hade han lärt av sin pappa, min farfar, som varit elektriker. Det var en tid av optimism och framtidstro. På lördagarna (i början av 60-talet arbetade man fortfarande halva lördagen) kunde mina föräldrar mötas vid Centralstationen när han kom från jobbet i Södertälje. Sedan gick de till Sterlings på Regeringsgatan, där man kunde lyssna till de senaste skivorna i små draperiförsedda bås. Frank Sinatra, förstås, var den store hjälten. Men hemma...

Alla helgons dag

”Utan att döden funnes levde ingen” - Gunnar Ekelöf Jag ser Ulf von Strauss film om Skogskyrkogården på tv och tänker på mina döda. Det är Alla Helgons dag. Nere i köpcentret pågår kommersen för fullt. Endast Systembolaget markerar att det är en röd dag. En och annan svär över de nerdragna gallergrindarna. Jag är inte religiös. Mitt behov av att fira Jesu födelse, uppståndelse och himlafärd är begränsat. Jag sörjer heller ingen på långfredagen. Men nog borde vi en dag som denna stanna upp en stund och tänka på dem förutan vilka vi aldrig fötts, liksom vänner och andra som lämnat det jordiska. Ja, jag vet att köerna ringlar sig långa vid våra kyrkogårdar denna helg, marschaller tänds i skymningen. Men ändå, vår tids religion - konsumismen - tillåter inga andra gudar jämte sig. Och framför allt ingen tid för stillhet och eftertanke. * Citatet ovan ur Gunnar Ekelöfs dikt är motto för Ulf von Strauss film som kan ses som en fristående fortsättning på hans film ” Döden - en film...

Hur jag blev den jag blev (6:4): Den stora oredan

1977 började jag arbeta som förlagsredaktör på Ordfronts förlag, först vikarierande senare som ordinarie. Händelseutvecklingen på tidningen följde jag på avstånd genom luncher med Peter Larsson, som blivit organisationssekreterare 1976, och som ledamot i valberedningen under något år. Vietnam invasion av Kampuchea 1978 och Kinas attack på Vietnam året efter fick kompassen att snurra hos alla antiimperialister och m-l-are. Vem kunde man nu lita på? Världen var ständigt närvarande för vår generation. Tidningen och föreningen uppmärksammade tioårsdagen av bildandet av Charta 77 i Tjeckoslovakien med reportage och opinionsmöten. Kontakter knöts med många oppositionella i Östeuropa. Föreningen arrangerade också en bejublad konsert med Wolf Biermann, den tyske vissångaren och författaren som 1976 blivit fråntagen sitt östtyska medborgarskap i samband med en turné i Västtyskland. Läget för tidningen och föreningen hade börjat stabilisera sig. Föreningsstyrelsen hade breddats med namn som P.O...