Fortsätt till huvudinnehåll

”Grabbarna i öknen”

Jag läser Anders Mildners utmärkta recension i Svenska Dagbladet (15/9-13) av Johan Perssons och Martin Schibbyes bok 438 dagar. Där påminner han om journalisters, särskilt frilansjournalisters, allt osäkrare arbetsvillkor. Journalisten på utlandsuppdrag, med ibland bara ett muntligt avtal som grund, tar alla risker; redaktionen sätter inget på spel, varken fysiskt, ekonomiskt eller (ska man kanske tillägga) sitt anseende. Men uppmärksamheten kring boken får mig också att minnas:
Det var en eftermiddag i juli. Jag var på väg hem när jag plötsligt studsade till inför löpsedlarna utanför den lilla speceriaffären på Ringvägen. En suddig bild och rubriken ”Svenskar gripna i Etiopien” eller vad det nu stod. ”Men för helvete, det är ju Martin”, tänkte jag och kände hjärtat volta till. Martin Schibbye som jag lärt känna under hans tid som redaktör på Folket i Bild/Kulturfront. En idérik journalist med ett imponerande kontaktnät. Och under den diplomatiska ytan en journalist, ständigt på språng, som beviljades tjänstledigt en till två gånger per år för längre utlandsresor. Efteråt var han tillbaka med reportage om handeln med unga flickor i Nepal, eller från någon gerilla i Filippinerna som slagits så länge att ingen i vår del av världen längre visste för vad eller överhuvudtaget brydde sig om vad saken gällde. Reportage som han sålde till alltfler tidningar. Hans karriär var på väg att ta fart.
Nu var alltså han, tillsammans med fotografen Johan Persson, gripen i sällskap med en gerilla långt in på etiopiskt territorium. Vad jag kände till hade Martin aldrig rest i Afrika tidigare, Johan desto mer. De närmaste dagarna följde jag tidningarna noga. Kanske förväntade jag mig ett stort larm, ingripanden från UD, uttalanden från Publicistklubben och PEN. Istället kunde jag med stigande förvåning se hur de båda förvandlades till några vettvilliga äventyrare, ”grabbar” utan koll, vilse i öknen. Carl Bildts snorkiga, lätt avfärdande uttalanden i medierna: ”Nja vi har ju avrått från att resa i det där området.” Kommentarer på nätet om: ”Pigge och Gnidde på äventyr i öknen .” Ja, vad var det för ena pajsare?
Okej, det var semestertider, alla som hade kunnat anlägga moteld låg kanske inte i startgroparna. Mediernas rapportering var avvaktande.
På andra kanten började rykten och konspirationsteorier cirkulera. De båda hade utmanat mäktiga intressen. Och visst var det kittlande. Lundin Oil och vår egen utrikesminister i skön förening. 
Så var läget i slutet av september. Då konstaterade tidningen Focus i en ledare att Martin Schibbye och Johan Persson var journalister och att deras öde angick alla journalister. Ungefär samtidigt förklarade Filters chefredaktör Mattias Göransson att de varit utsända på tidningens uppdrag. Och sedan rullade det på, namninsamlingar, ledarsidor, Journalister utan gränser osv. Resten känner vi. 
Så här i efterhand kan man fundera:
– Hur mycket tid förlorades under de där första kritiska veckorna, ja dagarna? Andra har vittnat om vad ett snabbt uttalande från UD har betytt, t.ex. för en journalist som blivit gripen i samband med att man bevakat en demonstration.
– Schibbye och Persson hade lämnat en mapp hemma med information om vad som skulle göras om allt gick åt pipan. Men hade de kunnat tänka sig att första punkten bland åtgärderna skulle vara att få någon att överhuvudtaget intyga att de var det de utgav sig för att vara, journalister ute på uppdrag.
– Och slutligen. I utdraget ur boken som Filter publicerar framgår det att de mejlat och talat flera gånger med Sverige i satelittelefon. Mot bakgrund av Edward Snowdens avslöjanden och vad vi idag vet om NSA:s avlyssningar, bör nog journalister på riskfyllda uppdrag använda brevduvor i fortsättningen. I alla fall i områden där USA och västvärlden har intressen att bevaka.

Läs även andra bloggares åsikter om och .

Kommentarer

Tom Carlson sa…
Vännen H mejlar: "Har just läst "438 dagar". Boken är - som Schibbye/Persson själva skriver - ett helt annat reportage än det de tänkte sig 14 månader tidigare. De har gett begreppet "inbäddad" en helt ny betydelse.
Här har vi en journalistisk klassiker som lär översättas till många språk och användas som en manual för hur man överlever fysiskt och psykiskt under extremt pressade förhållanden...

Läs mer

Hur jag blev den jag blev: Historien upprepar sig

Historien upprepar sig, första gången som tragedi andra gången som fars, skrev Karl Marx. Något liknande kan man säga om det som utspelade sig i Folket i Bild i början av 00-talet. Krigen i det forna Jugoslavien blev något av en vattendelare inom vänster. På ena sidan de som stödde USA:s och Natos bombningar av Serbien. Själv sällade jag mig till dem som – utan att för den skull älska Serbien – såg bombningarna som ett brott mot folkrätten, med risk för att bli prejudicerande för den framtida världsordningen. Resultatet av krigen och västvärldens inblandning i Libyen, Irak och Afghanistan tycker jag stärker den ståndpunkten. Folket i Bild hade jag följt på avstånd under 90-talet och noterat att tidningen fortfarande levde, nu med bokförläggaren Kalle Hägglund som redaktör och Erik Göthe som kassör. Upplagan hade fortsatt att sjunka. Tidningen hade undvikit att ta ställning inför folkomröstningen om svenskt medlemskap i EU och blivit alltmer irrelevant. Det rådde oreda i ekonomin och de...

Hur jag blev den jag blev: Socialreporter och tonårsförälder

Journalist är inte en titel jag satt på något visitkort. Ändå har jag skrivit en del genom åren – även journalistik. Under och efter min tid som kulturredaktör på Folket i Bild gjorde jag längre intervjuer åt tidningen med artister och författare som Plura Jonsson, Gösta Ekman, Peter Curman och andra kulturaktiva. Jag gjorde även en serie reportage om arbetet vid en vårdcentral – Kvartersakuten i Vasastan, Stockholm – tillsammans med fotografen Susanne Walström. Något senare blev jag kontaktad av redaktören för Anhörig , FMN:s tidskrift. Man ville ha ett reportage om ett fall där en ung, svensk skådespelerska i ropet varit inblandad i en härva med försäljning av Ecstasy. Frågan hade först gått till Anders Sundelin ( När knarket kom till stan , Främlingen i Falun ) som tipsat om mitt namn. Det blev en djupdykning i förundersökning, rättegångsprotokoll och hovrättsförhandlingar innan allt publicerades stort uppslaget under rubriken ”Med kallt blod”. Bodil Malmsten undrade försynt om jag ...

Hur jag blev den jag blev: Frilansredaktören

Ibland har jag fått frågan: ”Vad gör en förlagsredaktör?” Jag brukar svara: ”In i ena ändan kommer en bunt papper med mer eller mindre färdigskrivna texter och ut i den andra ändan ska det komma en bok. Redaktörens uppgift är att lotsa arbetet längs hela eller delar av vägen. Det kan vara språkgranskning, faktakoll, formgivning och tryckerikontakter.” Till mina filosofiska vänner brukar jag säga att förlagsredaktörens är ett samtalsyrke med tre poler: upphovsmannen, förlagsredaktören och texten. Vilket ibland kan vara nog så knepigt. En förläggare har entusiastiskt antagit ett manus för publicering, sen är det min uppgift att hitta och påvisa fel och oklarheter. Samtidigt ska jag upprätthålla en förtroendefull relation med upphovsmannen. Redaktörens uppgift är att likna vid en barnmorskas.* * Sommaren 1980 hade jag slutat på Ordfronts förlag och var barnledig under hösten med sonen. Jag hade beslutat mig för att pröva på tillvaron som frilans. Jag fick mitt första uppdrag av Ebbe Carl...

Hur jag blev den jag blev: Gotland

Min första kontakt med Gotland var när jag gjorde lumpen 1973. Jag var placerad på sjömätaren Johan Månsson och vi låg och mätte en uppgrundning utanför Hoburgen på södra Gotland. När det var dåligt väder tog vi någon av småbåtarna in till Vändburg och gick till pensionat Holmhällar och drack öl. När de andra tog sin andra och tredje öl valde jag att promenera i omgivningarna. Den höga öppna himlen och karga naturen fångade mig – som hittills tillbringat somrarna i ett lummigt Sörmland – omedelbart. Den sommaren cykelsemestrade min dåvarande flickvän och jag på ön. Stretade runt med alldeles för tung packning på de hårt trafikerade huvudvägarna. Detta var långt innan dagens utmärkta cykelleder. Påsken 1979 flydde Lena och jag våra familjer och gifte oss i Visby tillsammans med två vänner från Stockholm. Vi vittnade åt varandra och åt bröllopsmiddag på klassiska Lindgården. Vi hyrde hus i Själsö och kuskade Gotland runt i en gammal folkabubbla och tittade på kyrkor. Det var fortfarande ...