Fortsätt till huvudinnehåll

”Grabbarna i öknen”

Jag läser Anders Mildners utmärkta recension i Svenska Dagbladet (15/9-13) av Johan Perssons och Martin Schibbyes bok 438 dagar. Där påminner han om journalisters, särskilt frilansjournalisters, allt osäkrare arbetsvillkor. Journalisten på utlandsuppdrag, med ibland bara ett muntligt avtal som grund, tar alla risker; redaktionen sätter inget på spel, varken fysiskt, ekonomiskt eller (ska man kanske tillägga) sitt anseende. Men uppmärksamheten kring boken får mig också att minnas:
Det var en eftermiddag i juli. Jag var på väg hem när jag plötsligt studsade till inför löpsedlarna utanför den lilla speceriaffären på Ringvägen. En suddig bild och rubriken ”Svenskar gripna i Etiopien” eller vad det nu stod. ”Men för helvete, det är ju Martin”, tänkte jag och kände hjärtat volta till. Martin Schibbye som jag lärt känna under hans tid som redaktör på Folket i Bild/Kulturfront. En idérik journalist med ett imponerande kontaktnät. Och under den diplomatiska ytan en journalist, ständigt på språng, som beviljades tjänstledigt en till två gånger per år för längre utlandsresor. Efteråt var han tillbaka med reportage om handeln med unga flickor i Nepal, eller från någon gerilla i Filippinerna som slagits så länge att ingen i vår del av världen längre visste för vad eller överhuvudtaget brydde sig om vad saken gällde. Reportage som han sålde till alltfler tidningar. Hans karriär var på väg att ta fart.
Nu var alltså han, tillsammans med fotografen Johan Persson, gripen i sällskap med en gerilla långt in på etiopiskt territorium. Vad jag kände till hade Martin aldrig rest i Afrika tidigare, Johan desto mer. De närmaste dagarna följde jag tidningarna noga. Kanske förväntade jag mig ett stort larm, ingripanden från UD, uttalanden från Publicistklubben och PEN. Istället kunde jag med stigande förvåning se hur de båda förvandlades till några vettvilliga äventyrare, ”grabbar” utan koll, vilse i öknen. Carl Bildts snorkiga, lätt avfärdande uttalanden i medierna: ”Nja vi har ju avrått från att resa i det där området.” Kommentarer på nätet om: ”Pigge och Gnidde på äventyr i öknen .” Ja, vad var det för ena pajsare?
Okej, det var semestertider, alla som hade kunnat anlägga moteld låg kanske inte i startgroparna. Mediernas rapportering var avvaktande.
På andra kanten började rykten och konspirationsteorier cirkulera. De båda hade utmanat mäktiga intressen. Och visst var det kittlande. Lundin Oil och vår egen utrikesminister i skön förening. 
Så var läget i slutet av september. Då konstaterade tidningen Focus i en ledare att Martin Schibbye och Johan Persson var journalister och att deras öde angick alla journalister. Ungefär samtidigt förklarade Filters chefredaktör Mattias Göransson att de varit utsända på tidningens uppdrag. Och sedan rullade det på, namninsamlingar, ledarsidor, Journalister utan gränser osv. Resten känner vi. 
Så här i efterhand kan man fundera:
– Hur mycket tid förlorades under de där första kritiska veckorna, ja dagarna? Andra har vittnat om vad ett snabbt uttalande från UD har betytt, t.ex. för en journalist som blivit gripen i samband med att man bevakat en demonstration.
– Schibbye och Persson hade lämnat en mapp hemma med information om vad som skulle göras om allt gick åt pipan. Men hade de kunnat tänka sig att första punkten bland åtgärderna skulle vara att få någon att överhuvudtaget intyga att de var det de utgav sig för att vara, journalister ute på uppdrag.
– Och slutligen. I utdraget ur boken som Filter publicerar framgår det att de mejlat och talat flera gånger med Sverige i satelittelefon. Mot bakgrund av Edward Snowdens avslöjanden och vad vi idag vet om NSA:s avlyssningar, bör nog journalister på riskfyllda uppdrag använda brevduvor i fortsättningen. I alla fall i områden där USA och västvärlden har intressen att bevaka.

Läs även andra bloggares åsikter om och .

Kommentarer

Tom Carlson sa…
Vännen H mejlar: "Har just läst "438 dagar". Boken är - som Schibbye/Persson själva skriver - ett helt annat reportage än det de tänkte sig 14 månader tidigare. De har gett begreppet "inbäddad" en helt ny betydelse.
Här har vi en journalistisk klassiker som lär översättas till många språk och användas som en manual för hur man överlever fysiskt och psykiskt under extremt pressade förhållanden...

Läs mer

Hur jag blev den jag blev: Gotland

Uppdaterad 2026-02-06   Min första kontakt med Gotland var när jag gjorde lumpen 1973. Jag var placerad på sjömätaren Johan Månsson och vi låg och mätte en uppgrundning utanför Hoburgen på södra Gotland. När det var dåligt väder tog vi någon av småbåtarna in till Vändburg och gick till pensionat Holmhällar och drack öl. När de andra tog sin andra och tredje öl valde jag att promenera i omgivningarna. Den höga öppna himlen och karga naturen fångade mig – som hittills tillbringat somrarna i ett lummigt Sörmland – omedelbart. Den sommaren cykelsemestrade min dåvarande flickvän och jag på ön. Stretade runt med alldeles för tung packning på de hårt trafikerade huvudvägarna. Detta var långt innan dagens utmärkta cykelleder. Påsken 1979 flydde Lena och jag våra familjer och gifte oss i Visby tillsammans med två vänner från Stockholm. Vi vittnade åt varandra och åt bröllopsmiddag på klassiska Lindgården. Vi hyrde hus i Själsö och kuskade Gotland runt i en gammal folkabubbla och tittade på ...

Epilog: Pensionären

Det är snart två år sen jag gjorde mitt sista jobb som frilansande förlagsredaktör. Jag hade sedan några år slutat jaga uppdrag, telefonen ringde inte längre, mejlen med förfrågningar har sinat. Pension (det lilla som blivit efter ett liv som frilans) har jag tagit ut sedan flera år. Jobbet saknar jag inte, även om det lett till många spännande möten. Men anspänningen har många gånger varit stor. Men jag har lärt mig mycket, eller i alla fall lite om mycket. Och jag har kunnat disponera mina dagar efter behag (och funnits där när barnen kommit hem från skolan). Bakom mig har jag också lämnat det stockholmska kulturliv jag aldrig känt mig riktigt hemma i. Men mina dagar ser i stort sett likadana ut som när jag jobbade. Vaknar omkring sju, går ut en sväng med hunden, frukost med tidningen och sen några timmar vid skrivbordet. Att vara pensionär innebär inte att vara sysslolös. Östergarnslandet, där vi tillbringar en stor del av vår tid, är fyllt av föreningar och allehanda aktiviteter. S...

På Söders höjder

Södermalm var den första stadsdel jag fick ett medveten förhållande till. Förvisso född och uppvuxen i Vasastan i Stockholms innerstad var det först när vår familj flyttade till Årsta som jag började röra mig utanför hemmet. Det var över Skanstullsbron man gick för att handla julklappar på Åhlén & Holm (”ålle” gemenligen kallat) vid Skanstull (askfat till far, badskum till mor) Skulle man simma var det Forsgrenska vid Medborgarplatsen som gällde på vinter och Eriksdalsbadet på sommaren. Det här var innan Eriksdals inomhusbad byggdes. Min första lägenhet hade jag på Söder. Ett rum och kök på Metargatan. Och nu bor jag på Ringvägen sedan 17 år när jag är i stan. Bortsett från de första åren i Vasastan när barnen var små har jag alltid hållit mig söder om Slussen. Och det gäller för mina barn, min bror och mina föräldrar (så länge de levde). Hit till Åsön förvisades en gång i tiden stadens avskum, liksom utrymmeskrävande, bullriga och illaluktande verksamheter. Hit och till Kung...

Hur jag blev den jag blev: ”Är det du som är filosofen?”

– Är det du som är filosofen? En kille i tjugoårsåldern kommer insläntrande i den lilla möteslokalen i biblioteket i Hagsätra. Vi är ett tiotal personer som samlats till månadens filosofikafé. Ämnet för kvällen, som deltagarna själva valt, är ”Finns Gud?” – Nej, svarar jag, det är ni som är filosoferna. * Arbetsbördan som ansvarig och mädchen für alles på Folket i Bild hade till slut blivit för stor. Vi hade också sålt vårt hus där vi bott 18 år och flyttat till en lägenhet i Hammarby Sjöstad. Hela tillvaron var i gungning och jag blev sjukskriven för utmattningsdepression. Jag började också gå på samtal hos en psykoterapeut. Efter att ha klarat av det obligatoriska utforskandet av barndomen och en del kbt-övningar kom våra samtal att handla om mycket annat. Hon hade en bakgrund inom näringslivet och vi samtalade om relationer, behovet av balans i tillvaron och mina ”affärsplaner”. Jag började inse att vi i vår kultur gärna sjukdomsförklarar många av de kriser som hör livet till. Därfö...